Frankrike runt på två år – en slutrapport och ett kärleksbrev

Du som följt BleuBlancRouge ett tag vet att jag de senaste åren haft som projekt att se till att ha varit i Frankrikes tio största städer och att det hela skulle mynna ut i en ranking av dessa.

Projektet gick i mål redan i december 2018 men eftersom jag inte varit i några av städerna på flera år så kände jag ändå att jag behövde göra kompletterande återbesök under förra året, allt för att kunna skapa min ranking efter så rättvisa förhållanden som möjligt.

Denna återbesöksturné avslutades med en färd längs Medelhavskusten i oktober. Sedan dess har jag låtit intrycken smälta och har nu landat i den ranking som nu följer. Att publicera listan på självaste Alla hjärtans dag känns passande eftersom det här på sätt och vis är långt kärleksbrev från mig till Frankrike.

Innan jag inleder själva rankingen (på bästa Tracksmanér från plats tio och uppåt) vill jag bara säga att det var härliga resor till samtliga av städerna och att jag rekommenderar besök till alla.

Men som en sorts förslag på kanske i vilken ordning man bör beta av dem kommer så här min ranking.

10.  BORDEAUX

Möjligtvis låg tidpunkten för mitt besök staden lite i fatet när det gäller min upplevelse av den för det var några grådaskiga och småregniga dagar strax före jul jag besökte Bordeaux. Jag kan tänka mig att ett besök under det ljusare och varmare halvåret framhäver den här stadens skönhet mer. För vackert är det. Stora delar av de centrala delarna är klassade som världsarv och Bordeaux kan också stoltsera med en fin samling skulpturer. Men min sammantagna upplevelse av Bordeaux räcker dock bara till en tionde plats på min ranking. I sammanhanget vill jag dock tillägga att jag eftersom jag på grund av allergi inte dricker vin inte kunde tillgodogöra mig en stor del av denna stads identitet. För vintraditionen är som bekant stark här och den märks även i stadsmiljön. Så är du vinälskare tror jag nog att Bordeaux ska upp några

 

9. MONTPELLIER

Denna den tredje av de största franska städerna belägna vid Medelhavskusten är även fast det är en turiststad av rang nog något av doldis för många svenskar. Klimatmässigt behagligt, även om mitt första besök här ironiskt nog försenades av något så för dessa breddgrader så oerhört sällsynt som en rejäl snöstorm, och med en vacker och välbevarad gammal stadskärna med anor från medeltiden är Montpellier väl värt ett besök. Stadens centrum är i lagom storlek för att snabbt få grepp över och bjuder på såväl kultur som shopping, även om affärsutbudet ofta är av lite för chic karaktär för min smak. Men det är en stad som är behaglig att strosa runt i. Och läget gör Montpellier till en utmärkt utgångspunkt för att göra utflykter till historiska orter som Arles, Nîmes och Avignon.

8. STRASBOURG

Denna självutnämnda Eurométropole har en stark internationell prägel över sig. Det gamla arvet från och närheten till Tyskland gör sig ofta påmind och EU-parlamentet gör såklart också sitt till. Den fantastisk vackra gamla innerstaden är världsarvslistad och speciellt kvarteren som kallas La Petite France är synnerligen mysiga att vandra runt i. Strasbourgs mäktiga katedral är också värd att lyfta fram extra. Eftersom bebyggelsen runt den är ganska tät så är det egentligen först när man kommer riktigt nära den som man verkligen inser hur mäktig och stor den är, vilket ger ett effektfullt intryck.

7. NICE

Nice behöver egentligen igen närmre presentation eftersom det är den största staden i den näst största turistregionen i landet efter Paris. Flärd blandas med historisk och gammal bebyggelse. Klimatet är gynnsamt och närheten till Medelhavet direkt och påtaglig. Imponerande kulturutbud med stor teater, ett utmärkt museum för modern konst och dessutom finfina Chagall– och Matisse-museum. Dessutom med kända konstnärsbyar på rimligt avstånd för dagsutflykter. Mysigt och vackert, men också exklusivt och lite dyrt på sina håll. För evigt med en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var här jag för första gången satte fötterna på fransk mark.

6. NANTES

Nantes är en för de flesta svenskar nog en riktig doldis, men denna pärla belägen i närheten av Atlantkusten förtjänar verkligen att upptäckas! Med mycket gamla anor och en hel bevarad bebyggelse från olika epoker är det en kulturellt fascinerande stad. En hel del intressant street art ger ett modernt uttryck som kontrasterar fint mot det historiska. Jules Verne som föddes här finns närvarande på flera håll, inte minst ett utmärkt litet museum och steampunkiga äventyrsparken Les Machines de i’Île som uppförts i hans ära. Innerstaden är kompakt och promenadvänlig. I Nantes finns helt enkelt mycket för olika

5. MARSEILLE

Denna fängslande kulturella smältdegel vid Medelhavskusten är den sydligast belägna av de franska storstäderna och tvåa i storleksordning efter Paris. Marseille har länge fått kämpa mot sitt rykte av att vara en ruffig och otrygg stad, men har efter idogt arbete och påkostade upprustningsarbeten nu i mångt och mycket tvättat bort det. Det finns många anledningar att besöka denna Frankrikes äldsta stad: Kultur, historia, vackra byggnader och häftiga sevärdheter bara för att nämna några. Innerstaden bjuder på ett myller av intryck och i närheten finns undersköna och häftiga nationalparken Les Calanques. Allt inramat av det fantastiska och helt unika provencalska ljuset som verkligen är något alldeles extra att upptäcka.

4. TOULOUSE

Frankrikes fjärde största stad hamnar också fyra på min lista. La ville rose som Toulouse kallas utmärker sig i mina ögon främst av sin fantastiska arkitektur. Jag kan inte dra mig till minnes att jag på någon annan stans i världen där jag varit reagerat på så många vackra byggnader, dessutom från flera tidsepoker. Liksom i fallet Nantes är Toulouse en utmärkt stad att promenera runt i och den riktigt gamla innerstadskärnan är en upplevelse att göra så i med sina smala och krokiga vägar och intressant shopping. Flera fina museer, en stor och centralt belägen botanisk trädgård och välbevarade kyrkliga byggnader ger chans till andra typer av upplevelser. Toulouse är en stad att trivas i.

3. LILLE

Nu har vi nått fram till den stora skrällen på listan, för nordfranska Lille är inte en stad som på våra breddgrader dras med något starkt rykte som turistfäste. Jag hoppas verkligen att det förändras och många tar chansen att upptäcka denna lilla pärla till stad, som gör sig utmärkt som weekendresmål. Lille är en lagom stor stad för att snabbt få grepp om, oerhört vacker med mängder av fantastiska byggnader från olika tidsepoker och arkitekturstilar (här finns allt från medeltida kyrkor via ståtliga renässansbyggnader till det klassiskt Haussmannska neo-franska) och med ett utbud som jag skulle säga erbjuder något åt alla. Extra mycket skulle jag vilja plussa för området kring det oerhört vackra Grand-Place, det hipsteraktiga Vieux -Lille och det finafina konstmuseet Palais des Beaux-Arts de Lille som är ett av Frankrikes allra största. Den lokala dialekten är dock lite knepig, men det löser sig ändå eftersom folk i regel är så vänliga här.

2. LYON

Lyon är ett givet resmål för den mat- och vinintresserade resenären. Men positionen som den franska gastronomins huvudstad är sannerligen inte den enda anledningen att åka till denna underbara plats. För här pratar vi om en stad att njuta av livet i alla dess aspekter i. Storstadsflärd, härlig atmosfär, majestätiska byggnader och vackra fontäner och torg och härliga och relativt central belägna grönområdet Parc de la Tête d’or (Frankrikes största urbana park) är bara något av vad Lyon har att erbjuda. På många sätt är Lyon ett Paris i miniatyr, men med den världsarvslistade historiska innerstaden som en bonus som inte huvudstaden har. Dessutom är min upplevelse att människorna i Lyon är betydligt vänligare än parisarna. Lyon står först på listan över mina ställen att åka tillbaka till.

 

1. PARIS

Paris är alltid en bra idé, som Audrey Hepburn sa. Det är en sanning än i dag och även om Lyon verkligen gav en match om förstaplatsen på min lista så kände jag till sist att det inte går att gå förbi Paris som min favoritstad i världen. Varje besök ger möjlighet att upptäcka något nytt och utbudet är så mycket större här så att det egentligen går att jämföra med det i de övriga franska storstäderna. Och visst är det något närmast magiskt över själva atmosfären i Paris, det är inte för inte den fått ryktet som romantikens huvudstad i världen. Att bara strosa runt i staden är en upplevelse i sig och då kan man ta att man hela tiden löper viss risk att  bli snäst åt av någon stressad Parisbo. Paris je t’aime!

Marseille det i toner

Efter några dagar i Nice tågade jag vidare längs den franska rivieran för att nå hit till Marseille. Och det blir ett besök som rubriken antyder som kommer att gå i musikens tecken.

I går fick jag äntligen se en av mina stora idoler och avgörande anledning till att jag hamnade på det frankofila spåret, Cathrine Ringer, framträda live. I år är det 40 år sedan hon och Fred Chichin (som tragiskt nog avled 2007) bildade den fantastiska duon Les Rita Mitsouko och därför är hon nu ute på en turné där hon spelar bandets låtar. Fint nog med parets son Raoul Chichin på pappas plats som gitarrist.

Jag blev sannerligen inte besviken, även om Catherine med ålderns rätt inte längre har samma otroliga röstregister så är hon alltjämt en kraftfull sångare och uttrycksfullheten är intakt.

Dessutom framförde hon själva låten som jag förtrollades av och fick mig att upptäcka bandet, Le petit train. Den historien tänkte jag återkomma till vid senare tillfälle.

Mer musik blir det redan i kväll då jag ska se Marseillesonen Soprano uppträda inför ett utsålt Stade Vélodrome.

Men jag hinner såklart strosa runt i och upptäcka mer av denna spännande stad som jag inte varit i sedan 2007. Mycket är sig likt, annat har förändrats. Och håller på att förändras.

Det pågår någon form av stort byggprojekt på stadens paradgata La Canebière och även på andra håll runtom i stan. Förmodligen nödvändiga upprustningar av den på många håll luggslitna och bedagade staden. Men samtidigt är de lite ruffiga kanterna en del av den hör stadens charm.

Och denna fascinerande kulturella smältdegel till stad har sannerligen också sin beskärda del av skönhet och prakt. Marseille är med anor tillbaka till 600-talet före kristus Frankrikes äldsta stad och full av ståtliga kulturminnen från olika epoker.

Marseille har efter att besvärats av rykten om sin ruffighet och av problem med kriminalitet på senare år blivit ett turistmål av rang och det är lätt att förstå med tanke på allt spännande den här staden har att erbjuda.

Nice to be back

Tillbaka på fransk mark och den här gången är det en sorts cirkel som sluts, även om jag kom tillbaka hit redan 2006.

Det var nämligen här i Nice jag för 16 år sedan tog mina första steg på fransk mark och därmed kommer staden att för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Gott också att återse en fysisk plats som är en av mina verkliga favoriter: det oerhört vackra torget Place Masséna (som bilden ovan bara visar en del av).

Nice är överhuvudtaget en på många sätt mycket vacker stad med sina hus i karaktäristiska solblekta jordfärger och lika karaktäristiska fönsterluckor.

Här finns också kultur i massor att ta del av. Chagall– och Matissemuséerna är bägge väl värda ett besök men den här gången valde jag att stifta närmare bekantskap med stadens utmärkta moderna museum MAMAC.

Som rubriken antyder: Nice är en angenäm stad att återbesöka.

Löfte (i gryningen) som inte riktigt infrias

En påkostad filmatisering av Romain Garys storslagna och självbiografiska roman La Promesse de l’aube från 1960 ( som kom ut i svensk översättning under titeln Löfte i gryningen tå år senare) med starka namn i rollistan får det troligtvis att vattnas i varje frankofils mun.

Regissören Eric Barbiers filmatisering av romanen är den andra i ordningen och släpptes på hemmaplan i Frankrike för drygt ett och ett halvt år sedan och finns sedan någon vecka tillbaka utgiven på svensk dvd under den internationella titeln Promises At Dawn. Även om jag definitivt tycker att det är en sevärd film så infrias tyvärr inte riktigt allt det löftesrika kring den.

Till ytan finns inte mycket att anmärka på. Promises At Dawn är en snyggt iscensatt historia med ett ambitiöst och episkt anslag som påminner om gamla tiders storfilmer. Berättelsen om relationen mellan Roman Kacew (som Gary egentligen hette) och hans mamma Mina (som lyckas vara såväl stöttande och kärleksfull som överbeskyddande och krävande) under Romans händelserika liv är medryckande och underhållande.

Problemet är bara ett under den där välpolerade ytan ekar filmen lite tom. Eric Barbiers personregi brister en aning och det går ut över trovärdigheten i skådespelandet och dränerar berättelsen på psykologiskt djup. Pierre Niney gör vad han kan men känns inte helt i rollen som den vuxne Roman och Charlotte Gainsbourg tillåts (även om hon bitvis är lysande) spela över en del i sin tolkning av den dynamiska modern.

Men sevärt är det trots allt i högsta grad om du frågar mig och underhållningsvärdet för stunden är gott. Och snyggt är det verkligen. Kostymerna, den noggrant utformade scenografin och fotot håller hög klass och miljöerna är hela tiden trovärdiga vare sig det rör sig om de fattiga miljöer i 20-talets Polen där Roman och Mina levde under några av hans tidiga levnadsår, 30-talets Nice där Roman tillbringade sina ungdomsår eller de olika platser där Roman tjänade som flygare under andra världskriget.

Promises At Dawn är ett film som lämpar sig väl för god underhållning för stunden efter skymningen.

En lite allvarsam och sorgsen glädjespridare

I dag öppnar årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, den 30:e i ordningen. Fullt så länge har jag inte hängt med, men årets mässa blir faktiskt min 14:e raka. Sedan jag var där för första gången 2001 har Bokmässan varit en av årets självklara kulturella höjdpunkter för mig och jag ser verkligen fram emot årets mässa också.

Sedan jag kickade i gång den här bloggen för lite drygt tre år sedan har det blivit en tradition att jag uppmärksammar starten av mässan genom att tipsa om en bok. I år får det bli Tom, lille Tom av den i Nice födda författaren Barbara Constantine, nyligen utgiven på svenska av Sekwa förlag. Det är den svenska översättningen jag har läst men jag måste ändå börja med att få säga hur oerhört förtjust jag är i den franska originaltiteln Tom, petit Tom, tout petit homme, Tom. Det sjunger så härligt rytmiskt om den. Tyvärr är det en ordlek som inte alldeles lätt låter sig översättas till svenska så jag förstår att man valt den rakare och enklare titeln Tom, lille Tom till den svenska utgåvan.

Tom, lille Tom är en feelgood-bok, men som all riktigt bra feelgood har (och kanske också måste ha för att den ska bli riktigt minnesvärd) finns det en stor portion allvar i botten. Titelns Tom är en 11-årig pojke som bor i en sliten husvagn med sin unga, ensamstående mamma. Hon vill väl men är vid blott 26 års ålder märkt av livets tuffa törnar. Hon har inget fast jobb men tar de små påhugg hon kan få och lägger samtidigt ner mycket tid på att försöka läsa in sina gymnasiebetyg.

Eftersom hon också gillar att hänga ute med vänner blir det inte mycket tid över till Tom. Han får helt enkelt till stor del klara sig själv.  Inte bara sig själv, förresten. Han tar också stort ansvar för att det kommer mat bordet genom att på ett varsamt och vördnadsfullt sätt stjäla råvaror från grannarnas trädgårdsland.

Tom verkar dock ta det hela med stort jämnmod och har en grundläggande positiv syn på livet och tillvaron. När han en kväll hittar en av sina grannar, en gammal dam, som ramlat och slagit sig i sin trädgård och hjälper henne in i huset öppnar sig en ny värld för Tom och han får en oväntad vän på kuppen. I ungefär samma veva dyker en annan person upp som kommer att spela en viktig roll för lille Tom.

Det är som framgår av beskrivningen en hel del socialrealism i denna feelgood-anrättning och som läsare är det svårt att inte beröras och fundera över Toms och de andras levnadsförhållanden, men det är inte på något vis någon tung bok. Barbara Constantine skriver med  ömsinthet och värme och det märks hur mycket hon känner för sina karaktärer. Hennes språkbruk är flyhänt och välavvägt.

Den alltigenom dominerande känslan i boken är livsglädjen och ljuset sipprar alltid igenom. Dessutom är det snart sagt omöjligt att värja sig mot Toms optimism inför livets utmaningar. Tom, lille Tom är en charmig och lättläst berättelse som stämmer till eftertanke. Som all bra feelgood gör.

Ligacupmästarnas mästare!

Efter den mycket bistra och tunga förra veckan med först uttåg ur Champions League efter förlust mot Chelsea med minsta möjliga marginal och så förlust i ligaspelet mot Lyon på det var det en enorm tillfredsställelse att i går kväll få se PSG tillbaka i vinnarspåret igen. Och inte nog med det så innebar segern dessutom att säsongens första riktiga (jag räknar inte den mer symboliska titel som vanns i försäsongsmatchen mellan ligamästaren och cupmästaren) titel. Gårdagens match var nämligen finalen i den franska ligacupen och PSG vann den, inför fullsatta läktare på nationalarenan Stade de France, med 2-1. PSG spelade dessutom riktigt bra, framförallt i den första halvleken, och vann fullt rättvist. Även om det var med lite hjälp från domarhåll, det måste erkännas. Den straff som Cavani gjorde 2-0 på var minst sagt tveksam.

Extra skön (och viktig) var segern eftersom det var ett snabbt revanschmöte med Lyon och att det var just Edinson Cavani som fick göra båda målen och bli matchvinnare. Ingen, utom möjligtvis coachen Laurent Blanc, har fått utstå lika mycket kritik och bära lika mycket ansvar för de där två tunga förlusterna i förra veckan än Edinson Cavani. Förhoppningsvis får detta det att lossna ordentligt för honom nu för PSG behöver en Edinson Cavani i form och med självförtroende för att på ett bra sätt klara sig genom perioden med Zlatan Ibrahimovic skadad och borta från plan. Vissa verkar redan ha räknat in ligatiteln som klar men det behövs faktiskt två segrar till på de återstående fem matcherna för att den verkligen ska bli det. Såvida inte jagande Monaco åker på något poängtapp under sina avslutande matcher men det ska vi nog inte räkna med. Men det är klart att jag hoppas på en hjälpande hand från Nice i lagets derby borta mot Monaco i morgon. Skulle Nice till och med gå och vinna kan PSG säkra ligatiteln i matchen mot Evian hemma på Parc des Princes på onsdag. Drömma kan man såklart, och PSG:s klubbmotto är trots allt rêvons plus grand.

För tillfället fortsätter jag att njuta av att klubbens fjärde titel i ligacupen är säkrad. Det är dessutom ett rekord. Inget annat lag har vunnit titeln fyra gånger. I morgon eftermiddag kommer jag att hålla ett öga på matchen Monaco-Nice och efter det kan det vara dags att blicka fram emot matchen mot Evian på onsdag och eventuellt oroa mig lite över att just Evian varit ett lag som PSG haft det lite besvärligt med, framförallt på bortaplan. Förutom Lyon så är det bara just Evian som slagit PSG i ligaspelet denna säsong. Men det där får som sagt vänta. Nu är det att fira ligacupsegern som gäller. För att citera det den unge anfallaren Lucas sa efter att förra årets ligatitel säkrats (i Lyon faktiskt): Champions, mon frère!

Chelsea, it is!

Det var onekligen med viss bävan jag inväntade resultatet av dagens lottning av kvartsfinalerna i Champions League. Alla lag som nått till kvartsfinal är naturligtvis riktigt bra men nog var det lätt att se några dröm- respektive mardrömsmotståndare. Om Bayern München och Real Madrid var mardrömsmotståndet och Manchester United och Dortmund drömmotståndet så var Chelsea som det till slut blev något mittemellan. Det ÄR en tuff lottning, men det känns absolut inte omöjligt att PSG kan klara av utmaningen som den engelske ligaledaren kommer att innebära. Som jag ser det känns det på förhand som ett ganska jämnt möte med liten fördel för Chelsea. Så känslan efter att resultatet av lottningen var bättre än i samma läge förra året då lotten föll på Barcelona.

Kvartfinalmötet mellan PSG och Chelsea inleds på Parc des Princes den 2 april med returmöte i London den 8:e april. Naturligtvis är det riktigt viktigt för PSG att få med sig ett bra resultat från hemmamatchen och helst inte släppa in något mål. Vad mål på bortaplan kan betyda fick ju laget bittert erfara förra säsongen efter att spelat 2-2 hemma och sedan 1-1 borta mot Barcelona.

PSG och Chelsea har inte mötts i någon tävlingsmatch sedan säsongen 04/05 då lagen ingick i samma grupp i gruppspelsfasen av Champions League. Då vann Chelsea med 3-0 i Paris medan mötet i London slutade mållöst. Chelsea var redan då den storklubb som den är i dag medan det i fallet PSG har hänt massor sedan dess, så det bör kunna bli en mycket jämnare kamp denna gång. Lagen möttes senast i en försäsongsmatch i New York inför förra säsongen och du blev slutresultatet 1-1.

I skuggan av Champions League-lottningen i Nyon spelade PSG i kväll också ligamatch på konstgräset i Lorient. PSG vann utan att förta sig med 1-0 efter mål av Thiago Motta. Det var verkligen en dag på jobbet för PSG som verkligen ine gjorde mer än vad som verkligen behövdes. Faktum är att Lorient när det gäller chanser hade minst lika mycket som PSG av den varan och hade förtjänat åtminstone ett oavgjort resultat. Men jag tackar naturligtvis och tar emot. Segern innebär att PSG nu leder ligan med hela 11 poäng före Monaco, men då har Monaco en match mindre spelad.

En hel del smolk i glädjebägaren och skäl till viss oro inför det som komma skall efter matchen i ett för kvällen regning Bretagne var att Thiago Silva tvingades bryta matchen på grund av skada efter att ha fått en smäll i ansiktet. förhoppningsvis var bytet bara en ren säkerehetsåtgärd men om det visar sig att det är något som håller honom borta från spel i några veckor är det inte bra. Inte alls. Kapten Silva måste finnas på plan för att PSG ska ha någon riktig chans att rubba Chelsea. Försvarsspelet utan honom, med Marquinhos och Alex som mittbackspar, känns bitvis riktigt skakigt.

Men alldeles oavsett ska det bli en häftig upplevelse att få se mitt älskade PSG mäta sina krafter med ett storlag som Chelsea. Men före det väntar en viktig ligamatch borta mot Nice nästa helg. Ici c’est Paris!

En legendar har gått ur tiden

Regissören Georges Lautner, en av fransk underhållningsfilms allra största, är död. Han avled i Paris i går fredag, 87 år gammal. Georges Lautner föddes i Nice och är kanske mest känd för sina många, framgångsrika samarbeten med den legendariske dialogmakaren och manusarbetaren Michel Audiard (för övrigt pappa till Jacques Audiard, en av fransk films mest intressanta regissörer den senaste 20 åren).

Audiards dialoger var aldrig vassare och rappare än i klassikern Les Tontons flingeurs (eller Klädsel: vardagsdräkt med revolver som den osannolika svenska titeln fick bli), en titel som när filmen fick nypremiär på bio ändrades till den marginellt mindre märkliga Tuffa killar med revolver.) från 1963, en film som regisserades med stor ackuratess och fenomenal timing av just Georges Lautner.

Les Tontons flingeurs råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer och för att hylla Georges Lautner tänkte jag i dag tipsa om just den. På samma gång blir det en hyllning till en av mina stora favoriter på skådespelarfronten, den  Italienfödde före detta brottaren Lino Ventura som i Les Tontons flingeurs svarade för sitt livs roll.

Lino Ventura spelar ex-gangstern Fernand. Han har dragit sig tillbaka från den kriminella banan men när en god vän till honom, tillika maffiaboss, på sin dödsbädd ber honom om en tjänst att dels tills vidare ta hand om dels affärerna, dels maffiabossens dotter tackar han ja.

Alla är dock inte så glada över att utbölingen Fernand glider in och tar över verksamheten, tvärtom. Det är många som är intresserade av att röja Fernand ur vägen och själva få ta över maffiaimperiet. Fernand tvingas avvärja det ena försöktet att ta honom av daga, samtidigt som han försöker hålla koll på den vildsinta och partysugna dottern.

Les Tontons flingeurs är en sorts både hyllning och parodi av 40-talets hårdkokta noir-filmer. Den innehåller en mängd hejdlöst roliga och klassiska scener. Den mest berömda är där några skrupelfria gangsters med ljusskygg agenda sitter i ett kök och försöker kallprata med varandra samtidigt som de dricker hysteriskt stark och illasmakande hemgjord likör.

Faktum är att Michel Audiard inte var särskilt förtjust i den scenen eftersom han ansåg att den inte tillförde berättelsen något men Georges Lautner behöll den i filmen och det visar på hans storhet och goda omdöme som regissör.

Lino Ventura är som jag redan tidigare har varit inne på helt fantastisk i rollen som Fernand. Han är på samma gång både stenhård och älskvärd. Men han är inte den ende skådespelaren i filmen värd att nämna. Les Tontons flingeurs är rent allmänt en välagerad historia, men det går ändå inte att komma ifrån att Bernard Blier förtjänar att lyftas fram lite extra för sin rollprestation som Raoul Volfini, Fernands huvudmotståndare i berättelsen. Scenerna mellan Ventura och Blier är alla minnesvärda.

Den som har följt den här bloggen ett tag vet säkert att Jean Gabin är min absoluta favorit bland franska skådespelare och det var faktiskt först tänkt att han skulle spela rollen som Fernand. Men han hade för långtgående och kostsamma krav på vilka personer som skulle ingå i filmteamet vilket fick producenterna, som inte alls trodde att filmen skulle bli någon succé och var ute efter att göra den för så lite pengar som möjligt) valde att gå på ett annat spår och i stället vände sig till Lino Ventura.

Inte minst till Michel Audiards stora glädje. Han och Gabin kom nämligen mer eller mindre omgående ihop sig. Trots att jag är ett stort fan av Gabin så får jag lov att erkänna att jag också tror att allt ordnade sig till det bästa. Jag tror inte att någon annan hade kunnat göra rollen som Fernand bättre än vad Lina Ventura gjorde den. Det känns verkligen som att han förkroppsligar den perfekt. Och en hel del av äran för det kan naturligtvis tillskrivas regissören Georges Lautner och dennes utmärkta personregi.

Les Tontons flingeurs blev ingen omedelbar klassiker. Faktum är att den noterade enbart måttliga publikframgångar och inte heller kritikerna var övertygade om filmens storhet. 1963 när filmen släpptes var snarare Nya vågen-filmerna det som kritikerna, så att säga, gjorde vågen åt.

Men med tiden växte filmens rykte och fler och fler noterade dess förtjänster och nu betraktas den rent allmänt som en klassiker och en omistlig del av filmhistorien för den som är intresserad av fransk film. Något som jag utan tvekan skriver under på. Mycket mer underhållande än Les Tontons flingeurs blir det inte. Tack för den, och alla andra minnesvärda filmer, Georges Lautner och vila i frid!

Champion d’automne!

Efter stabila och säkra 3-0 borta mot Brest står det klart att Paris Saint-Germain för andra säsongen i rad går till vintervila i serieledning. Okej då, helt klart är det inte men jag känner ändå att det är ganska riskfritt att sticka ut hakan och påstå det. Men visst, det finns åtminstone en teoretisk möjlighet för både Lyon och Marseille att gå om i tabellen. Lyon behöver i sin match i morgon besegra tabellfemman Nice med elva målsmarginal för att gå om och för Marseille krävs det seger med 21 måls marginal hemma mot Saint-Etienne på söndag för att de ska gå upp i serieledning. Så, jag tror nog att det går att luta sig tillbaka och redan nu njuta av en jul med PSG i serieledning. Inte för att det egentligen betyder något att leda tabellen efter halva serien, det visade sig om inte annat med brutal tydlighet förra säsongen, men självklart är det naturligtvis alltid trevligt och bättre att ligga i topp.

Matchen mot Brest hamnar kanske inte på listan över de bästa fotbollsmatcher jag har sett men det var ändå härligt att se hur laget tog sig an den här matchen. Trots ett typiskt bretonskt ihållande regn och kyla och en ogästvänlig hemmapublik visade man spelarna upp fokus, beslutsamhet och kampvilja. PSG dominerade från första början och även om det dröjde en bit in i andra halvlek innan laget tog ledningen (genom ett mål av Zlatan Ibrahimovic, vem annars?) så var jag aldrig orolig över att det skulle bli annat än seger. Efter krisen och förlusterna i november är det desto härligare att nu i december konstatera att PSG äntligen spelar som ett lag och vilka fina resultat som följer av det. Om man bara kan fortsätta på samma fina sätt efter vinteruppehållet så kan jag inte tänka mig att något lag ska kunna komma mellan PSG och den hägrande och hett efterlängtade tredje ligatiteln. Och med den här inställningen och det här spelet ligger åtminstone en kvartsfinal i Champions League klart inom räckhåll. Hur det blir med det får framtiden utvisa. Nu ska jag njuta av en helgledighet med PSG i tabelltopp. Det är inget vi trogna fans är bortskämda eller vana med. Ici c’est Paris!

Min frankofilis födelse

De senaste dagarna har jag funderat en hel del över var det hela började. När grundlades den här stora kärleken till det franska och den frankofona kulturen? Det är såklart kanske i första hand en generationsfråga, om ålder helt enkelt.

För mig som tidig 70-talist handlar det av naturliga skäl en hel del om åttiotalet. Visst, man kan med fog säga att jag blev vuxen först i början av 90-talet, men det var på 80-talet som många av mina stora intressen väcktes och formades för evigt. Sedan har såklart smaken ändrats och förädlats genom åren, men en hel del sitter kvar. Det vi gillade under kanske framförallt de senare tonåren är något vi alltid kommer att bära med oss nära hjärtat och som för alltid kommer att väcka speciella känslor. Det är i alla jag helt övertygad om.

Ju mer jag funderar över saken återkommer jag till en speciell låt och ett speciellt band som kan sägas ha starta det hela. Jag hade självklart stött på och gillat franskproducerade hitlåtar tidigare. Patrick Hernandez ”Born To Be Alive” och F R Davids ”Words” för att ta två exempel. Men ingen av dessa var ju på franska.

Min första franskspråkiga musikaliska kärlek drabbade mig 1984. Jag vet inte riktigt var jag hörde låten första gången, en rimlig teori är att det var på det kultförklarade musikprogrammet Bagen på SVT. Helt klart är att jag föll som en fura. Jag hade inte en aning vad de sjöng om, men det var ändå något som verkligen fångade mig. Det var något på så många sätt exotiskt över det hela. Låten i fråga? ”Kao Bang” av Indochine.

Jag spelade in låten på kassett från radion och lyssnade om och om igen. När jag sedan fick albumet ”Le péril jaune” i julklapp samma år spelade jag skivan nästan sönder och samman. Det var en intensiv kärlek som hängde med även över gruppens nästa album ”3”, men efter att den inte blev någon större framgång försäljningsmässigt i Sverige slutade man att ge ut gruppens skivor här – och i den då ickeglobaliserade och ickedigitala världen betydde det att det blev svårt att hålla kontakt med Indochines musik. Vi gled helt enkelt från varandra och Kao Bang ersattes av andra franskspråkiga hits som France Galls ”Ella elle l’a”, ”Voyage, Voyage” med Disireless och ”Joe Le Taxi” av Vanessa Paradis, för att nämna några.

Min kontakt med Indochine återknöts 2003. Vid ett besök i Nice sprang jag i en FNAC-butik av en slump på cd-utgåvan av ”Le péril jaune”. Jag köpte såklart skivan och det blev ett kärt återseende (och återhörande). Den hade inte tappat ett dugg i styrka i mina öron. Och för första gången fick jag nu, tack vare min synnerligen franskkunniga frus hjälp, reda på vad låtarna handlade om.

Det var först året efter som jag via egenstudier, någon komvuxkurs här och ett språkstipendium där, tog tag i att försöka lära mig och förstå det där språket som så länge hade fascinerat mig och som jag så länge tyckt varit så vackert och sensuellt. Helt obegripligt nog valde jag, trots det gryende intresset för den franskspråkiga kulturen, tyska i stället för franska som b-språk i skolan! En något skoltrött Mattias hade nämligen fått för sig att det skulle vara mycket enklare med tyska.

Det var ett val som jag många gånger har ångrat bittert. Bara för att göra saken värre missade jag chansen att reparera skadan när det var dags att välja c-språk på gymnasiet. Då slog jag till på spanska istället. Jag skriver upp det på kontot för ungdomligt oförstånd. Lyckligtvis var detta ett problem av typen som går att rätta till, men startsträckan blev onödigt lång. Men nu sitter jag här och lyssnar medans jag skriver på ”Le péril jaune” – och förstår vad de sjunger om.

Indochines ”Kao Bang” var alltså min inkörsport till frankofilin. Vilken var din?