Ett på tok för tidigt farväl

Ännu en dag med ett tragiskt besked från Frankrike. Denna gång att den blott 37 år gamle skådespelaren Gaspard Ulliel avlidit i sviterna efter en skidolycka i de franska Alperna.

Ulliel var inte bara framgångsrik skådespelare utan även känd som modell för det franska modehuset Chanel och beskedet om hans plötsliga död togs naturligtvis emot med stor bestörtning i Frankrike i dag.

Sedan genombrottet för snart 20 år sedan har han stått för en lång rad minnesvärda rollprestationer i såväl franska som internationella produktioner. I mars är det till exempel premiär för Marvel-serien Moon Knight är han spelar en av de ledande rollerna.

I sitt skådespelarmässiga uttryck var han i mina ögon en sorts fransk motsvarighet till Joaquin Phoenix, eller kanske ännu mer till också i på tok för ung ålder bortgångne storebrodern River, med en blandning av intensitet och sårbarhet.

För att hedra hans minne tänkte jag skriva några rader om den film som blev hans genombrott och var mitt första möte med honom: Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles) från 2004.

I den spelar Gaspard Ulliel när det gäller scentid ovanligt liten huvudroll, ändå är den tack vare hans känsliga och oskuldsfulla men ändå intensiva skådespelande ändå hela tiden närvarande.

En långvarig förlovning, som bygger på Sebastièn Japrisots roman med samma namn, är berättelsen om en djup kärlekshistoria med det första världskrigets grymma skyttegravskrig som fond.

Audrey Tautou spelar Mathilde, en ung kvinna från Bretagne vars fästman Manech (Ulliel) efter kriget är försvunnen och förmodad död. Hon vägrar dock att acceptera att han skulle vara död och tar hjälp av en privatdetektiv att spåra upp och ta kontakt med de som var med honom vid fronten. Allt för att ta reda på vad som hänt och finna honom.

En långvarig förlovning var Jean-Pierre Jeunets första film efter den enorma succén med Amèlie från Montmartre och det är en film som både skiljer sig från och liknar sin föregångare.

Det man dock ska ha med sig är att det är en betydligt mörkare historia med en hel del obehagliga och kraftfulla scener. Å ena sidan är det en skildring av krigets fasor, å andra en humanistisk och fin berättelse om kärlek som övervinner det mesta.

Som alla av Jean-Pierre Jeunets filmer präglas den av berättarglädje, infallsrikedom och en enorm visuell påhittighet. Fotot är fantastiskt och målat i varma sepiatoner och den imponerande skådespelarensemblen som dignar av stora namn (Denis Levant, Albert Dupontel, Denis Levant, Jean-Pierre Darroussin, Marion Cotillard och Jodie Foster bara för att nämna några) levererar.

Och allra starkast glittrade Gaspard Ulliel som på alla sätt framstod som det fynd han senare skulle visa sig vara.

Denna sorgliga dag försöker jag i första hand att glädjas åt att ha fått njuta av hans insats i denna film och flera andra. Samtidigt som jag inte kan låta bli att också känna stor sorg över alla starka framtida rollprestationer från honom som vi nu aldrig får uppleva.

Vila i frid, Gaspard Ulliel!

Mästerlig socialrealism på tv, absurdistisk romantisk komedi på bio

 

Sakta med säkert känner jag att orken och inspirationen att sätta fart på bloggandet börjar fyllas på. Förhoppningsvis ska den tid av bara sporadisk aktivitet som varit förhärskande här på bloggen den senaste månaden snart vara till ända. Jag har under denna tid samlat på mig en hel del att skriva om och dessa saker tänkte jag ta och börja pytsa ut inom kort.

Här och nu blir det dock tips om två filmer som jag har skrivit om tidigare. De är bägge högaktuella i dag. En visas på tv och en har Sverigepremiär på bio. Biofilmen är Albert Dupontels burleska komedi Kärlek och brott (9 mois ferme i original). Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Mitt huvudsakliga tips för dagen är dock att för allt i världen inte missa de belgiska bröderna Dardennes mästerliga Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo). Den visas på SVT2 i kväll. Starttiden är 21:45. Här är den text som jag skrev om filmen i samband med den svenska biopremiären.

À très bientôt, j’espère!

 

Robert Altman-light i Cédric Klapischs Paris som visas på tv i kväll

För den som till äventyrs inte är så intresserad av fotbolls-VM, hur man ni inte skulle kunna vara det ;), finns det faktiskt en finfin fransk film att njuta av på SVT i kväll. Mitt grundtips är annars att titta på fotbollen och spela in filmen för att titta på vid senare tillfälle, lite som att båda äta kakan och ha den kvar. Programmera med andra ord inspelningsapparaturen på SVT 2 klockan 21:45. Då börjar nämligen Cédric Klapischs stjärnbeströdda film Paris från 2008.

Paris är den där typen av film som amerikanen Robert Altman var en mästare på att göra, det vill säga en på sätt och vis episodisk film som väver samman ett myller av karaktärer och deras liv. Altmans Nashville och Short Cuts är i min bok de absoluta mästerverken och de milstolpar som alla andra filmer med likande ambitioner alltid tvingas jämföras med. Cédric Klapisch är ingen Robert Altman, det ska sägas direkt, men han är en begåvad berättare och observatör. Det som främst saknas i jämförelse med Altmans filmkonst är karaktärsdjupet och den psykologiska skärpan.

Paris binder på ett finurligt sätt samman ett antal livsöden med staden Paris som en förförande och alldeles förtjusande fond men det går heller inte att komma runt att det känns en aning ytligt emellanåt. Här finns lite av varje: sorg och glädje, förälskelse och sjukdom, vänlighet och oaktsamhet. Cédric Klapisch rör sig lätt mellan samhällsklasser och socioekonomiska skikt. Här finns med andra ord inte bara den neurotiska medelklass, som dominerar i de flesta franska filmer som når hit till Sverige, representerad.

Det är med en melankolisk och lätt sorgsen blick Cédric Klapisch betraktar sina rollfigurer och det övergripande känsloläget i filmen är, i alla fall i mina ögon, ensamhet. Trots att manuset emellanåt drar lite åt det banala är Paris en livfull film. En huvudanledning till det går att hitta i rollbesättningsledet, för Paris är rena stjärnparaden av idel ädel fransk skådespelaradel.

Romain Duris, Juliette Binoche, Fabrice Luchini, François Cluzet, Albert Dupontel, Karin Viard, Julie Ferrer, Gilles Lellouche och Mélanie Laurent. Alla syns i den här filmen och dessa duktiga skådespelare ser till att göra trovärdiga människor lätta att tycka om och engagera sig i av sina respektive rollfigurer. Hade manuset bara gett dem ytterligare lite att arbeta med hade det kunnat bli hur bra som helst.

Som om Monty Python gjort en romantisk komedi på franska

Albert Dupontels aviga och lätt absurdistiska romantiska dramakomedi 9 mois ferme blev en av förra årets stora överraskningar inom fransk film. Strax under 2 miljoner sålda biljetter var långt över någons förväntningar och filmen gillades av såväl film som publik.

Framgångarna har sedan bara fortsatt. 9 mois ferme fick fem Césarnomineringar och tilldelades dessutom två priser vid galan i Paris för några veckor sedan. Albert Dupontel tog priset för bästa originalmanus och Sandrine Kiberlain segrade i kategorin bästa kvinnliga huvudroll.

I skrivande stund är det lite osäkert om den här filmen kommer till Sverige, jag har i alla fall inte nåtts av några uppgifter om svensk distribution, men jag håller tummarna för att den gör det. För det är en synnerligen underhållande och infallsrik film som säkerligen kan locka besökare även till svenska biografer.

Albert Dupontel berättar med ett flyhänt visuellt språk, med lån och inspiration från såväl Jean-Pierre Jeunet som Terry Gilliam. Den sistnämnde gör för övrigt ett inspirerat cameo-inhopp i filmen.

Handlingen kretsar kring den karriärsdrivna, stela och pedantiska juristen Ariane (spelad av Sandrine Kiberlain). Hon har just fått reda på att hon högst förmodligen kommer att bli befordrad och tar efter det beslutet att för en gångs skull släppa loss på en firmafest. Det blir en blöt kväll som hon inte kommer ihåg mycket av. Det visar sig, dock först efter sex månader, att hon är gravid och han har ingen aning om vem fadern kan vara.

Ett DNA-test som hon lyckas smussla sig till visar att fadern heter Bob Nolan (spelad av Albert Dupontel själv) och är en kriminell man misstänkt för ett groteskt våldsdåd. Ariane börjar som den noggranna undersökningsdomare hon är försöka ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen.

Bob å sin sida kommer mycket väl ihåg vad som hände och han känner igen henne. Han har naturligtvis ingen aning om att han ska bli pappa men ser ändå en möjlighet att försöka dra nytta av situationen. Han försöker få Ariane att försvara honom i utbyte mot att han inte berättar om deras mellanhavanden.

9 mois ferme är en intensiv film för trots att den klockar in på stax under 80 minuter händer det massor. Spelet mellan Sandrine Kiberlain och Albert Dupontel övertygar. Även om jag personligen helst hade sett att Léa Seydoux fått priset för sin insats i Blå är den varmaste färgen så kan jag heller inte tycka att det var helt fel och upprörande att Sandrine Kiberlain tog hem Césarstatyetten för bästa kvinnliga huvudroll.

När det gäller skådespelarna så är det utan tvekan en extra krydda i filmen att Albert Dupontel lyckats få några goda vänner att ställa upp med gästspel. Terry Gilliam är redan nämnd och i inhopp av varierande längd dyker också bland annat regissörerna Jan Kounen och Gaspar Noé och skådespelaren Jean Dujardain.

9 mois ferme är inte någon helgjuten film, det finns några småsaker och onödigheter att hänga upp sig på. Den svingar helt enkelt lite väl vildsint omkring sig i bland. Samtidigt är den anarkism visavi genren något som den romantiska komedin verkligen är i behov av. För en romantisk komedi är vad det här i grund och botten är. Låt vara en svart och absurdistisk sådan, men likväl en romantisk komedi.

Årets Césarnomineringar är presenterade

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag var det den franska filmakademiens tur att presentera nomineringarna till årets Césargala. Själva galan kommer i år att ledas av Cécile de France och hållas i Paris den 26 februari.

Sett till antalet nomineringar var Guillaume Galliennes filmatisering av sin egen självbiografiska succépjäs Les Garçons et Guillaume à Table vinnaren. Den fick totalt 10 nomineringar, bland annat i den ovanliga kombinationen bästa film och bästa debutfilm.

Andra flitigt nominerade filmer är Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2), Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) och Albert Dupontels 9 mois ferme.

Alla dessa är nominerade i klassen bästa film och får där även konkurrens av Arnaud Desplechins Jimmy P, Roman Polanskis La Vénus à la fourrure och Asghar Farhadis Det förflutna (Le Passé). Två av filmerna, Främling vid vatten och Det förflutna, ska får svensk biopremiär inom kort (den 14:e respektive 7:e februari) och i samband med det ska jag naturligtvis skriva mer om dem. 

9 mois ferme, Jimmy P., La Vénus à la fourrure och Les Garçons et Guillaume à Table har jag tyvärr inte sett än, men med tanke på hur mycket jag gillar de tre filmerna som jag har sett känner jag ändå att jag kan påstå att nomineringarna i kategorin bästa film skvallrar om att 2013 var ett bra franskt filmår.

En pikant detalj när det gäller årets nomineringar som fransk (skvaller)press uppmärksammar extra mycket i dag är att Julie Gayet, som ju pekats ut som president François Hollandes älskarinna, är nominerad i kategorin bästa kvinnliga biroll för sin insats i Quai d’Orsay.

Andra mer intressanta noterbara saker bland de nominerade är Albert Dupontels ovanliga hattrick att bli nominerad i klasserna bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll för 9 mois ferme, att danske stjärnan Mads Mikkelsen kan få en César eftersom han är tävlar mot Albert Dupontel i klassen bästa manliga huvudroll för sin prestation i Michael Kohlhaas och att det blir en spännande kamp mellan mina två nya favoriter Adèle Exarchopoulos och Marine Vacth i klassen bästa kvinnliga nykomling för deras insatser i Blå är den varmaste färgen respektive Jeune et jolie.

The shape of punk to come

Den franska regissörsduon Benoît Delépine och Gustave Kervern fortsätter envetet att skildra människor i marginalen. Människor som av olika anledningar valt att stå utanför eller hamnat utanför samhällsnormen. Deras senaste film Le Grand Soir som hade urpremiär för ett drygt år sedan och som i dag fredag går upp på svenska biografer under den internationella titeln Not Dead är på så vis en mycket typisk Delépine/Kervern-kreation.

Den utspelas i sedvanligt grådaskiga och trista miljöer, i det här fallet i den typ av område med samma typer av kedjebutiker som finns i anslutning till i stort sett alla franska städer och som ser i stort sett likadan ut varhelst i landet man befinner sig. Handlingen kretsar främst kring bröderna Benoît och Jean-Pierre. Benoît är en snart femtioårig, övervintrad punkare som mest driver kring med sin hund och gör just ingenting.

Benoît, eller Not som han helst kallar sig, har valt utanförperspektivet och trivs med det. Brodern Jean-Pierre däremot försöker sig på ett annat och mer ordnat liv. Han arbetar som försäljare på ett sängföretag i köpstaden. Men runtomkring honom rämnar sakta men säkert det där ordnade livet som han försökt bygga upp. Och när han i kölvattnet av den ekonomiska krisen får sparken rasar allt. Jean-Pierre slår in på broderns spår och får punknamnet Dead. Not och Dead börjar smida planer om att göra något som ska få resten av samhället att vakna upp.

Som i alla andra av Delépines och Kerverns filmer, de i Sverige mest kända är kanske den Kaurismäki-inspirerade Arga män (utan ben) (Aaltra i original) från 2004 och Den siste mamutten (Mammuth) som biovisades häromåret, ligger det en hel del samhällskritik i botten i Not Dead. Men som vanligt ägnar sig Delépine och Kervern huvudsakligen åt att observera och skildra än att analysera bakomliggande orsaker. Allt kryddat med den där mörka och drastiska humorn som också är ett tydligt signum för duons filmer.

Benoît Poelvoorde och Albert Dupontel är fantastiskt bra i huvudrollerna. I synnerhet Poelvoorde som gör kanske sitt livs roll. Roligt är också att se Brigitte Fontaine och Areski Belkacem, båda mer eller mindre legendariska inom den franska alternativa musikscenen, i rollerna som brödernas bohemiska föräldrar.

Not Dead är en underhållande, avig och trots allt ganska charmig film, trots allvaret i klangbotten och några scener som ger en knut av obehag i magtrakten. Men samtidigt kan jag tycka att det den här gången, som i de flesta andra av Delépines och Kerverns filmer saknas något för att det riktigt ska lyfta till de högre höjderna.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag saknar. Kanske är det den där avsaknaden av analys som jag var inne på tidigare som spökar. Men sevärda är duons filmer utan tvekan alltid, och inte heller i det avseendet är Not Dead något undantag. Och jag tycker att det är något mycket tilltalande med filmskapare som hittat en egen stil och sedan konsekvent följer den, oavsett vad som händer. Något som Delépine och Kervern är ett skolboksexempel på.

Obehag och svart humor i starkt franskt drama

Dagen före sin 42-årsdag är det som om att Antoine får nog. Plötsligt och till synes helt utan anledning brister han ut i en lång rad av spydigheter och elakheter under ett möte med en av de för den reklambyrå han jobbar på viktigaste kunderna. Och det är bara början.

Hans märkliga beteende fortsätter när han på kvällen kommer hem till sin familj. Och på den fest som hans fru ordnat åt honom på själva födelsedagen. Antoine är elak och otrevlig mot allt och alla och stämningen blir snart riktigt obehaglig. Det verkar som om att han på kortast möjliga tid vill rasera det välordnade och välbärgade liv han har skapat åt sig själv och sin familj. Men varifrån kommer detta beteende?

Så kan man kortfattat beskriva handlingen i det fängslande och intensiva franska dramat Ödesdigra dagar (Deux jours à tuer) från 2008. Den är regisserad av Jean Becker och på många sätt en enmansföreställning av Albert Dupontel, en skådespelare om jag ofta upplevt som en aning endimensionell men som här visar han upp en helt annan sida av sig själv.

Han är fullständigt trovärdig i den komplicerade rollen som den självförbrännande Antoine och bär med tanke på att han är med i varje scen filmen på sina axlar. Det finns naturligtvis en överhängande risk för att den här typen av rolltolkning faller över i överspel men Albert Dupontel lyckas med hjälp av Jean Beckers känsliga personregi skickligt manövrera sig bort från den fallgropen.

Att dessutom Marie-Josée Croze, en i mina ögon grovt underskattad skådespelare som borde vara betydligt mer känd än vad hon är, finns med i filmen i rollen som Antoines hustru gör naturligtvis inte saken sämre.

Jag har redan varit inne på det i min beskrivning av filmens handling, det vilar en obehaglig stämning över Ödesdigra dagar och inledningsvis är det lätt att som åskådare sitta där med en klump i magen. Det finns heller ingen egentlig startsträcka att så att säga lugnt komma in i handlingen utan Jean Becker kastar kompromisslöst in åskådaren i händelseförloppet.

Häri ligger dock också mycket av filmens styrka. Att vi inte får någon som helst bakgrundsbeskrivning eller tillstymmelse till förklaring till det som sker framför våra ögon gör det hela bara ännu mer fängslande. Samtidigt finns det ett stråk av en svart humor i Antoines beteende vilket ger lite andrum i allt det jobbiga.

Min huvudsakliga invändning mot filmen är att den är lite för kort, bara omkring 80 minuter. Jag gillar som sagt att vi inte får någon bakgrund i inledningen av filmen men jag hade gärna sett att karaktärerna hade fått utvecklas ännu mer lite senare i händelseförloppet. Slutet är också en aning korthugget och abrupt och hade kunnat utvecklas en del. Men i det stora hela gillar jag den här filmen och vill naturligtvis därmed skicka med en uppmaning till dig, kära läsare, att ta chansen att se den.

Det är inte utsidan som räknas

Jag har varit inne på det tidigare. Hur de svenska filmbolagen tar till mer eller mindre fula och fåniga knep för att locka tittarna till de ändå relativt få franska filmer men trots allt vågar ge distribution. Oftast tar det sig uttryck i de förväntat mer säljande titlar man väljer att ge filmerna. Släng in ett Frankrike eller franska här eller ett Provence där. Och spela gärna på turistiska och tämligen förutfattade meningar kring vad som är typiskt franskt.

Enligt denna modell ska Partir självklart heta En sydfransk affär och Angèle et Tony naturligtvis lanseras som Kärlek i Normandie för att ta någorlunda aktuella exempel. Jag vet inte, men för mig signalerar de svenska titlarna att det skulle röra sig om en helt annan typ av filmer än vad det verkligen gör.

Det värsta exemplet på senare år är, och även det har jag varit inne på tidigare, är Le fils de l’épicier som trots att den inte ens utspelas där i Sverige fick titeln En lanthandel i Provence. Fånigt och komplett onödigt. Alla de tre filmer jag har nämnt är bra nog att kunna dra publik utan att slippas dras med en så uppenbart ”säljande” svensk titel. Det känns som att filmbolagen inte riktigt litar på att det är en bra film man har köpt in och på sätt och vis försöker lura åskådare till biograferna. Som tur var handlar det som sagt om bra filmer så jag tror inte att någon som gick och såg dem blev besviken.

Nu i veckan som gick släpptes thrillern La Proie i svensk utgåva, direkt till dvd-hyllorna. Inte mycket att säga om det. Det är en okej thriller, men knappast biomaterial. Som du ser på omslagsbilden här ovan lanseras den med hjälp av något fånig och långsökt titel av den typ jag tidigare har varit inne på. Låt vara att det är lite tråkigt att en fransk film har fått en engelsk titel men The Prey är ju trots allt en rak översättning och det får man naturligtvis vara nöjd med.

Här kommer bondfångeriet in på ett annat plan. Ta en titt till på det där omslaget. Skymtar det inte fram ett Eiffeltorn där nere i det vänstra hörnet? Det hade självklart inte varit något märkligt med det om nu filmen hade utspelats sig i Paris. Eller kanske ens i närheten av Paris. Vilket den inte gör.

Den utspelar sig i själva verket i södra Frankrike, delvis i Provence faktiskt, och alltså ganska långt från Paris och Eiffeltornet. Storstadsmiljöerna som omslaget indikerar skiner i stort sett med sin frånvaro genom hela filmen. Den innehåller förvisso en scen där hjälten till fots jagas av en polis, det är den sekvensen som omslagsbilden anspelar på, genom rusningstrafiken på en genomfartsled i vad som kan vara Marseille. Jag är lite osäker på den punkten, men likväl, inget Eiffeltorn i sikte så långt ögat når. Så varför kleta dit det på omslaget?

Inget ont om Parismiljöer som bakgrund för action, men La Proie har annat godis att erbjuda när det gäller scenerier. Slutuppgörelsen i den dramatiska och undersköna, bergiga delen av den sydfranska naturen till exempel. Det är en högst effektfull slutuppgörelse.

La Proie är en stabil bruksvara till thriller som gör jobbet utan att för den skull glänsa eller vara något extra. Den franska actionhjälten Albert Dupontel gör en typ av roll han skulle kunna göra i sömnen och Eric Valettes regi är tempostark, men följer någon sorts standardformulär 1 A.

Dupontel spelar bankrånaren Franck Adrien som närmar sig slutet på ett långt fängelsestraff. Han håller en låg profil i fängelset och försöker hålla sig borta från bråk men när hans timide cellkamrat Jean-Louis, som övertygat Franck om att han är oskyldig till det han dömts för, blir överfallen kliver Franck in och skyddar honom. När Jean-Louis blir frikänd efter ett överklagande erbjuder han sig att ta hand om Francks fru och lilla dotter.

Problemet är bara att Jean-Louis inte är så oskyldig som han utgett sig för att vara. När Franck får redan på det finner han ingen annan utväg än att fly från fängelset och försöka få tag på Jean-Louis. Det blir en kamp mot klockan och för att hålla sig undan den massiva polisinsats som sätts in för att få tag på honom. Dessutom visar sig Jean-Louis vara en långt slugare motståndare än vad han räknat med.

Hyfsat spännande, ganska snyggt och effektivt berättad och befriad från de värsta arterna av överspel är La Proie en film som man både kan se och mista. Miljöerna och naturen som jag var inne på tidigare är filmens starkaste kort och det som lyfter den upp till en nivå strax över bara godkänd. La Proie är en typisk trea i min bok. Ett helt okej val för en lugn torsdagskväll som det var när jag såg den. Nu ska jag bara försöka sluta irritera mig på det där Eiffeltornet på omslaget bara.