Han(nibal) talar franska!

Jag fortsätter mitt projekt med att skriva ikapp mig om de franska filmer som nått den svenska marknaden den senaste tiden genom att den här gången ta mig an en film som visades inom tävlan i huvudklassen vid förra årets filmfestival i Cannes. Michael Kohlhaas som den heter vann inget pris där men på Césargalan tidigare i år var den nominerad till inte mindre än sex priser och vann två. Bland nomineringarna kan noteras en till danske Mads Mikkelsen för bästa manliga huvudroll. Mads Mikkelsen fick se sig besegrad av Césargalans verklige kung Guillaume Gallienne för den senares insats i den egenskrivna och egenregisserade filmen Les garçons et Guillaume, à table!

Michael Kohlhaas, eller Laglös som den fått heta här i Sverige, vann till slut priserna för bästa ljud och bästa musik. Vilket kan ses som lite märkligt eftersom det är en kärv och tämligen ordfattig historia, men som blir mer begripligt om man betänker att ljudmixningen och musikanvändandet blir desto viktigare i en film där det inte sägs så mycket. Laglös är en synnerligen väl ljudsatt film och det sparsmakade användandet av musik välavvägt. Nu så här ett knappt år efter premiärvisningen i Cannes får filmen sin svenska premiär, direkt på dvd.

Laglös är den tredje filmatiseringen av Heinrich von Kleists novell Michael Kohlhaas från det tidiga 1800-talet. De tidigare filmatiseringarna var Volker Schlöndorffs Michael Kohlhaas – der Rebell från 1969 och John Badhams tv-film The Jack Bull från 1999. Den senare var en tämligen fri tolkning av berättelsen medan Volker Schlöndorffs film (som faktiskt även den tävlade i Cannes på sin tid) är mer trogen den litterära förlagan. Det är också denna nya, av Arnaud des Pallières regisserade, version. även om den flyttat handlingen från Tyskland till Frankrike.

Laglös utspelas på 1500-talet och handlar om den rättrogne och principfaste hästhandlaren Michael Kohlhaas. Han lever ett fredligt och lugnt liv med sin familj till dess att han blir fräckt bestulen på två prima hästar av en mindre nogräknad adelsman. När Michael Kohlhaas vänder sig dels till kyrkan, dels till rättsmakten står det snabbt klart att de står på adelsmannens sida. När herr Kohlhaas fortsatta kamp för att få tillbaka sin rättmätiga egendom möts med våld hårdnar situationen betänkligt och han ger sig tvekar inte att ge sig ut i blodig strid för att få rätt. Eftersom han lyckats få ett stort antal mannar med sig i sin kamp riskerar det hela att bli en synnerligen blodig konflikt och ett reellt hot mot överheten.

Det är en bister historia som berättas vackert fotograferad i karga miljöer. En hel del av den litterära förlagans filosofiska och existentiella undertext kring etik, moral och den konsekvensneutrala strävan efter rättvisa har dock gått förlorad i filmen. Arnaud des Pallières lyckas inte riktigt tränga in under ytan på berättelsen. Skådespelandet är det dock inget fel på. Mads Mikkelsen är (som vanligt) riktigt bra och klarar sig förbluffande bra i sin första franskspråkiga talroll (enligt egen utsago förstod han knappt ett ord av det han säger i filmen) och Césarnomineringen för bästa manliga huvudroll känns helt i sin ordning.

Tack vare de fina skådespelarinsatserna och det vackra och känsliga fotot blir Laglös trots viss psykologisk grundhet i manuset till en känslostark och engagerande film som utan tvekan är värd att se. Jag använder mig som bekant inte några betyg här på bloggen men om jag hade det så hade Laglös varit en klockren trea på en femgradig skala.

Snyggt värre men inte så mycket att Yv(es)-as över

Okej, det var en dålig ordvits där i rubriken, men jag kunde bara inte låta bli. 14 år i närheten av Göteborg börjar ta ut sin rätt. Jalil Lesperts bioaktuella biografiska film Yves Saint Laurent är en på många sätt oerhört kompetent film. Den är snygg, välagerad och har smått fantastisk scenografi. För att inte tala om kläderna, fattas bara annat med tanke på ämnet.

Men samtidigt är det en ganska platt film. Lite på samma sätt som Monica Z, den nu aktuella svenska succéfilmen om Monica Zetterlund, ser den rätt ut, låter rätt och underhåller men känns också en aning platt och ger framförallt ingen ny förståelse eller information kring de verkliga personer den skildrar. Det finns helt enkelt inte så mycket under den tjusiga ytan.

Utgångspunkten för Jalil Lesperts film är märkligt likt den i dokumentärfilmen Yves Saint Laurent: Den stora kärleken (L’Amour fou) från 2010, det vill säga att den börjar med att Yves Saint-Laurents livskamrat Pierre Bergé strax efter den store modeskaparens död auktionerar ut parets omfattande konstsamling. Och precis som i dokumentären är Pierre Bergé minst lika mycket av huvudperson som Yves Saint-Laurent själv.

Jalil Lespert har dessutom låtit Pierre Bergé i Guillaume Galliennes utmärkta tolkning ledsaga oss åskådare genom filmen i en voice over. Jalil Lespert handskas överhuvudtaget mycket varsamt med personen och myten Yves Saint-Laurent, lite väl varsamt kan man nog tycka.

De kontroversiella och problematiska drag han hade hastas liksom förbi i en film som är mer av pliktskyldigt redovisande och konventionell än fördjupande. Vi får inte veta något mer om Yves Saint-Laurent än vad som är allmänt känt och den ger sig inte alls på någon som helst förklaring om vad som drev honom.

Filmens stora förtjänster är som jag redan har varit inne på det följsamma och fina fotot, scenografin och kostymerna och skådespelandet. Guillaume Gallienne som spelar Pierre Bergé har jag redan nämnt och Pierre Niney är mycket bra som Yves Saint-Laurent. Dessutom ses ett antal mer eller mindre kända franska skådespelare i mer eller mindre stora roller. Sedan gör det ju aldrig ont att se fina och chica Parismiljöer på stor duk. Om inte annat för det mig alltid att drömma mig bort till Paris för en stund och sämre sysselsättningar än att dagdrömma lite om Paris kan jag definitivt tänka mig.

Summa summarum är Yves Saint Laurent i mitt tycke en klart sevärd film även om jag skulle rekommendera dokumentären Yves Saint Laurent: Den stora kärleken alla dagar i veckan om jag tvingades välja.

Grundkurs i queerteori i feelgood-form

Så har jag då äntligen fått se den häromsistens femfaldigt Césarbelönade filmen Les Garçons et Guillaume, à table! Den vann som bekant priserna för bästa film, bästa debutfilm, bästa manliga huvudroll, bästa manus baserat på annat material och bästa klipp. I mångt och mycket var den där Césargalan en triumf för Guillaume Gallienne. Han har nämligen regisserat filmen, skrivit manuset och spelar de två ledande rollerna i den.

Les Garçons et Guillaume, à table! är en filmatisering av Guillaume Galliennes egenskrivna och självbiografiska pjäs med samma namn. Pjäsen har gjort stor succé i Frankrike och nu har alltså filmen gjort samma sak. Men mottagandet har inte varit odelat positivt.

Även om en majoritet av Frankrikes filmkritiker om inte hyllade så i alla fall berömde filmen var det vissa som inte alls tyckte sig förstå storheten med den. Men så är det också en inte helt lättsmält film som ger åskådaren en del att fundera över. Man skulle kunna kalla den för en förenklad och lättsam färd in i Judith Butlers teorier kring kön som social konstruktion.

I centrum för handlingen i Les Garçons et Guillaume, à table! står Guillaume Gallienne själv och den centrala delen i berättelsen är förhållandet mellan honom och hans mamma (i filmen spelad av honom själv!). Själva titeln är hämtad från det som han i filmen beskriver som ett av sina allra tidigaste minnen, hur hans mamma brukade ropa just les Garçons et Guillaume, à table! för att få honom och hans två bröder att komma in i familjens hus och äta.

Guillaume som är yngst i syskonskaran är inte riktigt som sina bröder och behandlas av alla som om han vore en flicka, inte minst av sin strikta och bestämda mamma. Redan från unga år bejakar Guillaume sina feminina sidor och på så vis formas en identitet åt honom innan han själv ens har börjat fundera i de banorna. Filmen som i en serie tablåer följer honom från ungdomsåren till nutid handlar om de konsekvenser som det hela får i hans liv och de problem han har att hitta sin egen identitet.

Les Garçons et Guillaume, à table! är en bitvis lite avig men samtidigt väldigt publikfriande film som täcker in i stort sett hela känslospektrat. Den är rolig, gripande, allvarlig och tänkvärd om vartannat och hela tiden underhållande. Guillaume Gallienne, som i grunden är teaterskådespelare, är lysande filmen igenom och han lyckas verkligen gå i land med att spela både sig själv och sin mamma, och därmed i flera scener spela mot sig själv. Detta grepp hade kunnat kännas konstlat och ta fokus från berättelsen men det gör det i mina ögon inte. En nyckel i det hela är också att han porträtterar sin mamma med stor värme.

Den här filmen går absolut att se enbart som en lite annorlunda uppväxtskildring men det finns mer under ytan.  Les Garçons et Guillaume, à table! är definitivt en film som bjuder in till samtal, funderingar och diskussioner. Något för filmklubbar och filmstudior runtom i landet att ta tag i?

Jag tyckte om Les Garçons et Guillaume, à table! men måste ändå säga att jag inte riktigt tycker att den förtjänade priset som bästa film vid Césargalan. Det skulle enligt mig definitivt ha gått till Blå är den varmaste färgen.

Je suis de retour!

Jag ber om ursäkt för det oplanerade uppehållet. Efter två veckor av intensivt OS-tittande och en knapp vecka att vila upp mig efter detta för Sverige så fantastiskt framgångsrika olympiska spel har jag nu äntligen hamnat här framför datorn för att komma igång med bloggandet igen. Jag börjar med en genomgång av årets Césargala som genomfördes i Paris i fredags kväll.

Stor vinnare blev mannen på bilden ovan. Guillame Galliennes självbiografiska långfilmsdebut Les Garçons et Guillaume, à table! var den film som hade mest nomineringar med sig in till galan och det blev också den som kammade hem flest priser, hela fem stycken. Fyra av dem, priserna för bästa film, bästa debutfilm, bästa manus baserat på annat material och bästa manliga huvudroll tillföll Guillaume Gallienne personligen medan det femte gick till klipparen Valérie Deseine. Han förlorade dock racet om priset för bästa regi till Roman Polanski som vann för sin La Vénus à la fourrure.

Bland övriga pristagare kan nämnas att Sandrine Kiberlain vann priset för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i graviditetskomedin 9 mois ferme och att de två filmerna som jag hade trott skulle dominera under galan, Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2) och Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) fick nöja sig med ett pris vardera, för bästa kvinnliga hopp respektive bästa manliga hopp (det man skulle kunna kalla för nykomlingsklasserna). Adèle Exarchopoulos vann den förmodade duellen med Marine Vacht (Jeune et jolie) i klassen bästa kvinnliga nykomling medan Pierre Delandonchamps vann bästa manliga hopp.

Eftersom jag ännu inte har sett Les Garçons et Guillaume, à table!  kan jag naturligtvis inte uttala mig kring huruvida jag tycker att den är en välförtjänt mottagare av priserna, den kommer på fransk dvd om några veckor så jag får be att återkomma i ärendet i slutet av denna månad, men med tanke på hur förtjust jag är i Blå är den varmaste färgen och Främling vid vatten har jag fortsatt svårt att tro att att jag skulle tycka att den är bättre. Men som sagt, jag får återkomma kring detta när jag sett filmen.

Årets Césarnomineringar är presenterade

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag var det den franska filmakademiens tur att presentera nomineringarna till årets Césargala. Själva galan kommer i år att ledas av Cécile de France och hållas i Paris den 26 februari.

Sett till antalet nomineringar var Guillaume Galliennes filmatisering av sin egen självbiografiska succépjäs Les Garçons et Guillaume à Table vinnaren. Den fick totalt 10 nomineringar, bland annat i den ovanliga kombinationen bästa film och bästa debutfilm.

Andra flitigt nominerade filmer är Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2), Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) och Albert Dupontels 9 mois ferme.

Alla dessa är nominerade i klassen bästa film och får där även konkurrens av Arnaud Desplechins Jimmy P, Roman Polanskis La Vénus à la fourrure och Asghar Farhadis Det förflutna (Le Passé). Två av filmerna, Främling vid vatten och Det förflutna, ska får svensk biopremiär inom kort (den 14:e respektive 7:e februari) och i samband med det ska jag naturligtvis skriva mer om dem. 

9 mois ferme, Jimmy P., La Vénus à la fourrure och Les Garçons et Guillaume à Table har jag tyvärr inte sett än, men med tanke på hur mycket jag gillar de tre filmerna som jag har sett känner jag ändå att jag kan påstå att nomineringarna i kategorin bästa film skvallrar om att 2013 var ett bra franskt filmår.

En pikant detalj när det gäller årets nomineringar som fransk (skvaller)press uppmärksammar extra mycket i dag är att Julie Gayet, som ju pekats ut som president François Hollandes älskarinna, är nominerad i kategorin bästa kvinnliga biroll för sin insats i Quai d’Orsay.

Andra mer intressanta noterbara saker bland de nominerade är Albert Dupontels ovanliga hattrick att bli nominerad i klasserna bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll för 9 mois ferme, att danske stjärnan Mads Mikkelsen kan få en César eftersom han är tävlar mot Albert Dupontel i klassen bästa manliga huvudroll för sin prestation i Michael Kohlhaas och att det blir en spännande kamp mellan mina två nya favoriter Adèle Exarchopoulos och Marine Vacth i klassen bästa kvinnliga nykomling för deras insatser i Blå är den varmaste färgen respektive Jeune et jolie.