Så har jag då äntligen fått se den häromsistens femfaldigt Césarbelönade filmen Les Garçons et Guillaume, à table! Den vann som bekant priserna för bästa film, bästa debutfilm, bästa manliga huvudroll, bästa manus baserat på annat material och bästa klipp. I mångt och mycket var den där Césargalan en triumf för Guillaume Gallienne. Han har nämligen regisserat filmen, skrivit manuset och spelar de två ledande rollerna i den.
Les Garçons et Guillaume, à table! är en filmatisering av Guillaume Galliennes egenskrivna och självbiografiska pjäs med samma namn. Pjäsen har gjort stor succé i Frankrike och nu har alltså filmen gjort samma sak. Men mottagandet har inte varit odelat positivt.
Även om en majoritet av Frankrikes filmkritiker om inte hyllade så i alla fall berömde filmen var det vissa som inte alls tyckte sig förstå storheten med den. Men så är det också en inte helt lättsmält film som ger åskådaren en del att fundera över. Man skulle kunna kalla den för en förenklad och lättsam färd in i Judith Butlers teorier kring kön som social konstruktion.
I centrum för handlingen i Les Garçons et Guillaume, à table! står Guillaume Gallienne själv och den centrala delen i berättelsen är förhållandet mellan honom och hans mamma (i filmen spelad av honom själv!). Själva titeln är hämtad från det som han i filmen beskriver som ett av sina allra tidigaste minnen, hur hans mamma brukade ropa just les Garçons et Guillaume, à table! för att få honom och hans två bröder att komma in i familjens hus och äta.
Guillaume som är yngst i syskonskaran är inte riktigt som sina bröder och behandlas av alla som om han vore en flicka, inte minst av sin strikta och bestämda mamma. Redan från unga år bejakar Guillaume sina feminina sidor och på så vis formas en identitet åt honom innan han själv ens har börjat fundera i de banorna. Filmen som i en serie tablåer följer honom från ungdomsåren till nutid handlar om de konsekvenser som det hela får i hans liv och de problem han har att hitta sin egen identitet.
Les Garçons et Guillaume, à table! är en bitvis lite avig men samtidigt väldigt publikfriande film som täcker in i stort sett hela känslospektrat. Den är rolig, gripande, allvarlig och tänkvärd om vartannat och hela tiden underhållande. Guillaume Gallienne, som i grunden är teaterskådespelare, är lysande filmen igenom och han lyckas verkligen gå i land med att spela både sig själv och sin mamma, och därmed i flera scener spela mot sig själv. Detta grepp hade kunnat kännas konstlat och ta fokus från berättelsen men det gör det i mina ögon inte. En nyckel i det hela är också att han porträtterar sin mamma med stor värme.
Den här filmen går absolut att se enbart som en lite annorlunda uppväxtskildring men det finns mer under ytan. Les Garçons et Guillaume, à table! är definitivt en film som bjuder in till samtal, funderingar och diskussioner. Något för filmklubbar och filmstudior runtom i landet att ta tag i?
Jag tyckte om Les Garçons et Guillaume, à table! men måste ändå säga att jag inte riktigt tycker att den förtjänade priset som bästa film vid Césargalan. Det skulle enligt mig definitivt ha gått till Blå är den varmaste färgen.
BleuBlancRouge 