Kompromisslöshet är något av ett kännetecken för den tunisiskfranske regissören Abdellatif Kechiche. Det är en kompromisslöshet som har gjort honom till ett både aktat och fruktat namn. Tillskyndarna älskar den där kompromisslösheten medan kritikerna menar att den ofta går över i en hänsynslöshet. Och med kritiker menar jag i det här fallet många av de filmarbetare och skådespelare som han arbetat med.
Talande nog så är det en väldigt liten skala som har valt att arbeta med honom igen efter att de en gång har gjort det. Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux som spelar huvudrollerna i Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2 i original) och som efter ett historiskt beslut av juryn fick dela Guldpalmen vid årets Cannesfestival med Abdellatif Kechiche har sagt att de aldrig kommer att göra det igen.
Den bittra striden mellan regissören och hans två huvudrollsinnehavare utspelades inför öppen ridå i den franska kulturpressen och lade stor sordin över glädjeyran kring att filmen plockade hem detta ett av filmvärldens allra finaste priser och ligger lite som en våt filt över det triumftåg som den borde vara ute på välden över. För låt mig bara säga det: wow, vilken film detta är!
Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux var långtifrån de enda inblandade som var kritiska till hur det gick till i samband med inspelningen av Blå är den varmaste färgen. Några av filmarbetarna gick ut i öppet brev och ord som slavdrivare och tyrann nämndes som beskrivning av Abdellatif Kechiches arbetsmetoder. Och lika konfrontativ, orädd och, just det, kompromisslös som han är i sitt filmskapande var han i att bemöta kritiken. Bland annat kallade han Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux för bortskämda.
Det må vara hur det vill med huruvida han är en tyrann på inspelningsplatsen eller inte om det förelåg några konflikter redan under inspelningarna så märks det sannerligen inte på den färdiga filmen. Eller så är det kanske just det det gör. Kanske är det ett lyckat kanaliserande av frustrationer och ilska som ligger bakom Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs känsloladdade, intensiva och rakt igenom fantastiska skådespel.
Det är också lätt att tänka sig att Abdellatif Kechiches ovanliga och oortodoxa sätt att göra film frustrerade den skolade skådespelerskan Léa Seydoux. När Kechiche filmar existerar inga storyboards eller färdigarbetade scenlösningar. De som jobbat med honom uttrycker det i termer av att han sällan ens verkar veta vad han vill. Han har naturligtvis ett manus och en ramhistoria att förhålla sig till men ger utöver det skådespelarna stort improvisationsutrymme och tillsammans med dem prövar han sig fram tills han är nöjd.
Resultatet blir otaliga omtagningar, Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux berättar båda om att det tog en hel dag bara att spela in den scen där deras karaktärer går förbi varandra på en gata och ser varandra för första gången, och ohyggliga mängder inspelad film. Det är först i klipprummet, med dessa oerhörda mängder inspelade variationer på lösningar av varje enskild scen, som Kechiche börjar arbeta med att strukturera upp sina filmer. Vilket naturligtvis är ett hänsynslöst sätt att arbetar även för honom själv. Men resultatet blir alltid bra. Och i fallet med Blå är den varmaste färgen exceptionellt bra.
Men det är inte bara en intern kritikstorm som Abdellatif Kechiche har haft att hantera efter den där triumfen i Cannes i maj. Filmen användes även som ett slagträ i den i Frankrike hätska debatten kring den lag om samkönade äktenskap som drevs igenom tidigare i år. Motståndarna till lagen såg utnämningen av Blå är den varmaste färgen som vinnare av Guldpalmen som ett politiskt beslut och insinuerade att det var den franska regeringen som ”beställt” att den skulle prisas. Andra gav sig på filmen och främst då dess långa, närgångna och explicita lesbiska sexscener och menade att dessa bara var ett uttryck för regissören Abdellatif Kechiches manschauvinistsiska och patriarkala fantasier kring unga kvinnokroppar och lesbiskt sex.
Så långt om kontroverserna. Nu till själva filmen. Den tre timmar långa Blå är den varmaste färgen hade svensk biopremiär förra helgen och är baserad på Julie Marohs grafiska roman Le bleu est une couleur chaude. I långa stunder följer den serieförlagan tämligen väl medan den i andra skeden skiljer sig rejält. Men eftersom det som skiljer allra mest är av spoilerkaraktär så tar jag naturligtvis inte upp det här.
Filmen utspelas i nordfranska Lille och handlar ytterst om tonårsflickan Adèle. I boken heter hon Clémentine men Abdellatif Kechiche blev så förtjust i Adèle Exarchopoulos provspel för rollen att han ändrade namnet på karaktären till Adèle. Det är på många sätt en typisk coming of age-historia om en flickas väg in i vuxenvärlden, men Blå är den varmaste färgen liknar ändå inget annat som setts på vita duken.
Abdellatif Kechiche viker inte en millimeter i sin jakt på äkthet och realism i sin skildring av kärlekshistorien mellan den 17-åriga gymnasisten Adèle och den några år äldre konstnären Emma och de explicita och närgångna sexscenerna är vid det här laget (ö)kända. Den första pågår i över sju minuter och kameran håller sig nära, nära de två.
Det hade kunnat bli sliskigt, voyeuristiskt och bara helt fel men det finns inget som helst pornografiskt över de här scenerna. Filmen är så skickligt uppbyggd fram till dessa scener, som dyker upp först halvvägs in i filmen, att det bara känns naturligt, känsligt och fullt följdriktigt i den historia som Kechiche berättar. Men det ska sägas: lämna eventuell prydhet utanför biosalongen.
Och den här filmen är så mycket mer än de omtalade sexscenerna. Trots att den är tre timmar lång och till största delen består av långa tagningar där kameran dröjer sig kvar vid skådespelarnas ansikten blir Blå är den varmaste färgen aldrig tråkig. Inte ens nära. Här finns inte en sekund som jag uppfattade som överflödig. De där tre timmarna verkligen flög förbi. Det är en intensiv och ömsom skirt vacker, ömsom djupt gripande film. Skådespelandet är fantastiskt, inte bara från Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs sida utan ner i minsta biroll.
Abdellatif Kechiches arbetsmetoder må ha nästan knäckt de inblandade men det har gett resultat i form av en tre timmar lång film utan en enda falsk ton i sig. Allt är fullständigt trovärdigt, djupt allmänmänskligt och oerhört fängslande.
Det finns naturligtvis flera andra bottnar än bara kärlekshistorien mellan Adèle och Emma i den här filmen. Abdellatif Kechiche vore inte Abdellatif Kechiche om han inte blandade in klassperspektivet i det hela också. Här åskådliggjort genom Adèles och Emmas helt olika bakgrunder. Även i den aspekten imponerar Blå är den varmaste färgen. Det är helt enkelt ett mästerverk vi pratar om. Årets i särklass bästa film om du frågar mig. Jag lämnade biografen omtumlad och helt utpumpad. Men med ett stort leende på läpparna.
BleuBlancRouge 