Night of The Kings – fascinerande Oscarshopp från Elfenbenskusten

I dag presenterades vilka femton filmer som fortsatt kommer att göra upp om priset för bästa internationella film, som kategorin numer heter, vid årets Oscarsgala. Tråkigt nog så blev inte det svenska bidraget Charter av Amanda Kernell nominerat, men för oss frankofiler finns ändå anledning till glädje.

För faktum är att två filmer från den frankofona världen finns med på listan över nominerade: dels det franska bidraget Vi två (Deux), dels Ivorianska Night of The Kings (La nuit des rois).

Vi två har jag skrivit om tidigare så det här inlägget kommer att handla om Night of The Kings som passande nog visades under årets nyss avslutade upplaga av Göteborgs filmfestival.

Det är blott den andra gången som en film från Elfenbenskusten blivit nominerad (i ärlighetens namn ska i sammanhanget påpekas att landet bara skickat in bidrag tre gånger), men som ett gott omen skulle kunna ses att förra gången det skedde vann också filmen priset.

Hur det än går för Night of The Kings i tävlingen, favoritskapet får sägas delas mellan danska En runda till och Quo vadis, Aida från Bosnien och Hercegovina, så blev jag mycket glad att se att den nominerades för den är en på alla sätt märkvärdig och mycket stark filmupplevelse med sin blandning av influenser från bland annat klassiskt grekiskt drama, Tusen och en natt och Ivoriansk folklore.

Det är en intensiv berättelse som, precis som titeln antyder, huvudsakligen utspelas under en enda natt. Skådeplatsen är ett ökänt fängelse i djungels i utkanten av den egentliga ivorianska huvudstaden Abidjan. En av många speciella saker med fängelset i fråga är att det styrs av fångarna själva och ett internt regelverk styrt av lokal folktro.

En ung ficktjuv förs till fängelset ovetande om att det just samma dag utspelas dramatiska händelser där. Fängelsets starke man är svårt sjuk och reglerna säger att denna då måste avsäga sig sin makt och dessutom begå självmord. En annan del i processen är att en berättare ska utses och dennes uppgift är att under en hel natt underhålla de övriga fångarna med berättelser. Den nye fången utses till berättare, ovetande om att om han inte lyckas med sitt uppdrag så kommer han att dödas.

Regissören Philippe Lacôte håller mig som åskådare, om uttrycket tillåts i sammanhanget, djupt fängslad av berättelsen egentligen hela vägen från start till mål. Night of The Kings är en säregen och oerhört tät och fascinerande film som skoningslöst vrider upp spänningsnivån.

Rent berättartekniskt är det en flyhänt och säregen historia. Scenerna där berättaren utför sin uppgift är oerhört snyggt genomförda och koreograferade eftersom några av de andra fångarna agerar med i berättelsen i vad som närmast kan beskrivas som just koreograferade danser. Ensemblen, som består av en blandning av utbildade skådespelare och amatörer, är på såväl kollektiv som individnivå direkt trollbindande.

Philippe Lacôte använder också det som utspelas inom fängelsets väggar bli en allegori över Elfenbenskustens såriga postkoloniala historia och en skildring av patriarkala strukturer där våldet alltid ligger på lut.

Mig veterligen har inget bolag ännu förvärvat rättigheterna att biovisa Night of The Kings i Sverige. Jag hoppas innerligt att något gör det för det här är en filmupplevelse som jag unnar så många som möjligt att få uppleva.

Filles de joie – Belgiens hopp till Oscarsglädje

Högsäsongen för filmgalorna närmar sig med stormsteg. I Sverige har vi vår Guldbagge och i Frankrike har de sin César. Bara för att nämna två. Motsvarigheten i Belgien heter Magritte och anledningen att jag nämner just Belgien är att detta inlägg ska handla om just landets bidrag till kategorin bästa icke engelskspråkiga film vid årets upplaga av kronjuvelen bland filmgalor: amerikanska Oscars.

Filles de joie som den heter är regisserad av Frédéric Fontayne och Anne Paulicevich och finns just nu tillgänglig i Sverige via den årliga onlinefestivalen My French Cinema, men då under sin internationella titel Working Girls.

Det är en film som rör sig i den sedan många år starka socialrealistiska traditionen inom främst franskspråkig belgisk film. I frontlinjen går naturligtvis bröderna Dardenne men det finns andra starka uttolkare också. Fontayne/Paulicevich gör med Filles de joie ett inte alls oävet, men heller inte helt lyckat, försök att följa i deras fotspår.

I centrum för berättelsen som utspelas i en liten stad strax norr om den franskbelgiska gränsen står tre franska kvinnor som i hemlighet varje dag beger sig över gränsen för att där livnära sig genom att arbeta på en bordell. Men bara för att det handlar om tre prostituerade är Filles de joie egentligen inte en film om prostitution utan snarare en om tre kvinnors vardag, deras kamp för att få livet att gå ihop och det starka och solidariska bandet mellan dem.

Även om det finns en hel del mörker och brutalitet i deras respektive livssituationer så sipprar det också fram en hel del ljus i berättelsen. Deras liv innehåller också glädje och värme i form av den där starka samhörigheten mellan dem och genom alla situationer behåller de sin värdighet även när det ser som mörkast ut.

Sara Forestier, Noémi Lvovsky och Annabelle Lengronne levererar alla starka rollprestationer, främst den förstnämnda med sin typiskt nerviga och sårbara närvaro. Fotot av Juliette Van Dormael, dotter till den framgångsrike regissören Jaco Van Dormael för övrigt, förtjänar också extra omnämnande.

Så långt allt väl, men det finns som jag varit inne på tidigare saker som jag tycker inte riktigt fungerar lika bra i filmen. Manuset till exempel känns lite ofärdigt och handlingsförloppet känns inte i alla lägen helt trovärdigt och några av de manliga skådespelarna tillåts spela över rätt rejält.

Bristerna till trots är Filles de joie en film som känns i magtrakten. Jag är dock lite tveksam till dess utsikter att nå hela vägen till en nominering till den där Oscarstatyetten. Då är nog chanserna större för det franska bidraget Vi två (Deux).

Möjligheterna till priser hade varit bättre på hemmaplan men årets Magritte-gala är inställd på grund av coronapandemin.

Farväl, Jean-Pierre Bacri!

I går nåddes vi av det trista beskedet att en av de senaste dryga trettio årens stora inom franskt kulturliv gått ur tiden, blott 69 år gammal. Jean-Pierre Bacri var en mycket omtyckt personlighet inom franskt kulturliv och radade upp minnesvärda roller, inte sällan tillsammans med Agnès Jaoui som han också under lång tid levde tillsammans med.

Tillsammans med henne skrev han också en lång rad manus filmmanus och teaterpjäser som oftast hyllades av såväl publik som kritiker. Deras gemensamma framgångssaga inleddes på teatern men i takt med att deras framgångsrika pjäser filmatiserades så kom mer och mer att handla om film.

Inledningsvis under ledning av andra regissörer men 1999 fick Agnès Jaoui chansen att själv regissera ett av deras gemensamma manus. Filmen släpptes året efter och blev en stor framgång, inte minst här i Sverige och jag tänka mig att I andras ögon (Le goût des autres som den heter i original) är en film som många svenskar alltjämt mest förknippar Jean-Pierre Bacri med.

I den spelar han något som kom att bli något av hans paradroll: en lätt misantropisk, vresig och fördomsfull man som under den taggiga ytan trots allt döljer värme, sårbarhet och humanism.

Jean-Jacques Castella som hans rollfigur heter driver en framgångsrik fabrik och är just i processen att försöka säkra ett lukrativt avtal. Som en del i det vill han lära sig att prata engelska och anlitar privatläraren Clara. Deras första möte blir allt annat än lyckat.

Senare samma kväll går han motvilligt med sin fru på teater för att se en pjäs som hennes systerdotter spelar med i. Castella visar inledningsvis tydligt sitt missnöje men blir så småningom betagen och djupt berörd av den kvinnliga huvudrollen – som spelas av engelskaläraren Clara. Upplevelsen sätter djupa spår i honom och han söker upp henne efter föreställningen och börjar dessutom snart för att få vara nära henne umgås med delar av det övriga teatersällskapet.

Runt detta centrala handlingsspår bygger Jaoui och Bacri i sitt mycket välskrivna manus en berättelse som även involverar fyra andra personer som på olika sätt finns i Castellas och Claras närhet.

I andras ögon är en insiktsfull och varm, såväl melankolisk som humoristisk, film om sex personer som på väg in i medelåldern på olika sätt är vilsna i sina nuvarande liv och längtar efter något annat – problemet är bara att de inte riktigt vet vad. Det är också en film om identitet och att ingen människa bara har en sida eller är en sak.

Agnès Jaoui regisserar med säker hand och den samlade ensemblen levererar finfina rollprestationer. I andras ögon belönades med inte mindre än fyra Césarstatyetter, däribland för bästa film, och nominerades till ytterligare fem. Jean-Pierre Bacri fick dock se sig besegrad i kategorin bästa manliga huvudroll men tillsammans med Jaoui vann han priset för bästa manus. Filmen nominerades också till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

När jag i går efter att ha nåtts av beskedet att han avlidit funderade jag ett tag på vilken av hans filmer jag för att hedra honom skulle se om, det finns trots allt så många starka kort att välja bland. Men till slut kändes valet av I andras ögon självklart. Det var trots allt i och med den som jag verkligen fick upp ögonen för honom.

Mycket glad kunde jag också konstatera att filmen i mina ögon inte tappat ett dugg i styrka under de tjugo år som gått sedan den släpptes. Och det gäller också Jean-Pierre Bacris insats i den.

Vila i frid, Jean-Pierre! Du lämnar ett stort tomrum efter dig.

Vi två – Frankrikes Oscarshopp!

Detta årets sista inlägg på BleuBlancRouge ägnar jag åt att skriva om den film som fått Frankrikes officiella nominering till kategorin bästa icke engelskspråkiga film vid nästa års Oscarsgala, Vi två (Deux i original) i regi av Filippo Meneghetti.

Den tävlar alltså för Frankrike men Vi två är en produktion med högst internationell prägel. Regissören är italiensk, huvudrollsinnehavaren Barbara Sukowa är tysk och filmen är delfinansierad av belgiska och luxemburgska intressen.

Vi två handlar om två kvinnor, Nina och Madeleine. De är bägge i sjuttioårsåldern och bor i lägenheterna mitt emot varandra i ett hyreshus i en lugn, liten fransk stad. Vad omgivningen inte vet är att de inte bara grannar utan också är ett par. När filmen tar sin början är de mitt i planerna att sälja lägenheterna för att bosätta sig i Rom tillsammans. Madeleine ska dock bara berätta sanningen om deras förhållande för sina barn först.

När hon väl ska göra det sviker modet henne och det får Nina att bli rasande. Sedan inträffar den verkliga katastrofen. Madeleine drabbas av en stroke med förlorad talförmåga och försämrad motorik som följd. Och eftersom Madeleine inte hunnit berätta sanningen för någon blir Ninas möjligheter till att få träffa henne mycket begränsade, men Nina är inte den som ger sig så lätt och ger sig med frenesi in i kampen för att få vara nära sin älskade.

Vi två är på samma gång ett vardagsdrama och en ömsint kärlekshistoria, lika övertygande i båda delarna. Långfilmsdebuterande regissören Filippo Meneghetti visar upp en för en debutant förbluffande mognad och säkerhet i sitt berättande. Det genomtänkta bildspråket, det långsamma och i bland poetiska berättandet och den finstämda personregin är inget annat än oerhört imponerande.

Hela den lilla skådespelarensemblen imponerar även den stort. Veteranen Barbara Sukowa visar än en gång vilken utmärkt skådespelare hon är och Léa Drucker, som sakta men säkert börjar arbeta sig upp till stjärnstatus, är mycket bra som Madeleines dotter Anne. Men allra bäst är Martine Chevalier i rollen som Madeleine. Hon levererar ett riktigt mästerstycke till rollprestation och får ses som huvudfavorit till att vinna priset för bästa kvinnliga huvudroll vid nästa års Césargala.

Vi två är en gripande, varm och fin liten film. Filmkonst i det lilla och anspråkslösa formatet.

Gott nytt år, kära läsare!

Det moderna samhällets olycksbarn

Vi befinner oss i början av högsäsongen för filmgalor och många prestigefyllda pris ska delas ut den kommande dryga månaden.

En film som redan är nominerad till ett av filmvärldens mest prestigeladdade priser, en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, och som har goda möjligheter att bli den stora vinnaren vid den inhemska Césargalan (nomineringarna tillkännages först om knappa två veckor) är franska Les Misérables i regi av långfilmsdebutanten Ladj Ly. Sedan förra helgen går den att se även på svenska biografer.

Faktum är att Les Misérables redan har vunnit ett synnerligen fint filmpris. Den hade premiär inom huvudtävlan vid förra årets filmfestival i Cannes och vann där juryns pris.

Som namnet antyder har den i Mali födde men i den ökända Parisförorten Clichy-Montfermeil (som 2005 hamnade i världens blickfång i samband med de våldsamma upplopp som startade  där och sedan spreds till flera andra franska städer) uppväxte regissören Ladj Ly hämtat inspiration från Victor Hugos roman Les Misèrables (eller Samhällets olycksbarn som den fick heta i Sverige).

Men det här är långt ifrån någon ny filmatisering av den klassiska berättelsen och ännu längre från den världsberömda och älskade musikalversionen. Då bär den tydligare släktskap med Mathieu Kassovitz klassiska och mästerliga förortsskildring Medan vi faller (La Haine) från 1995, som Ladj Ly mycket riktigt också tagit upp som en stark inspirationskälla, och Spike Lees explosiva genombrottsfilm Do The Right Thing från 1989.

Les Misérables utspelas under ett drygt dygn den stekheta sommaren 2018. Det är dagen efter Frankrikes guld i fotbolls-VM och glädjeyran börjar så smått lägga sig. Termometern visar på 35 grader varmt och polismannen Stéphane Ruiz anländer till sitt nya jobb i Clichy-Montfermeil.

Han hämtas upp av sina två nya kollegor i den lilla grupp som han ska patrullera runt i den våldsplågade förorten. Efter en kort introduktion på stationen bär det av ut på gatorna och det blir ingen lugn start på det nya jobbet för honom. För de tre hamnar snabbt i en ond, nedåtgående spiral av händelser som skapar en situation som hela tiden är på gränsen att fullständigt brisera.

Les Misérables är ett veritabelt knytnävsslag till film, en närmast fysisk upplevelse och när eftertexterna börjar rulla efter den suggestiva slutscenen känner mig mig smått utpumpad.

Det vilar en stark känsla av autenticitet över hela filmen och Ladj Ly aktar sig väldigt noga för att komma med några manande pekfinger. Han säger själv att han ser filmen som ett rop på hjälp och som ett sådant är det synnerligen kraftfullt.

Den skildrar en hård och brutal verklighet men helt utan ljus är den inte. För trots att alla rollfigurer signalerar en stark känsla av hjälplöshet så bär de också sina huvuden högt, fast beslutna att inte bara överleva utan faktiskt leva ett så bra liv som möjligt.

Det är en film om en machokultur som förgiftar, om våld som föder våld och en omvärld som slutat bry sig. Les Misérables är en film som är tuff att se, men som belönar den som gör det rikt. För det här är riktigt, riktigt bra och något man bär med sig långt efter filmens slut.

Fransk toppfilm på tv för andra fredagen i rad

Efter att förra fredagen ha visat Asghar Farhadis finfina Det förflutna (Le Passé) slår SVT ikväll till med att visa Michael Hanekes senaste mästerverk Amour från 2012. Det är bara att tacka och ta emot.

Guldpalmen i Cannes 2012, Oscar för bästa icke engelskspråkiga film och inte mindre än fem César (bästa film, bästa regi, bästa manus och bägge huvudrollspriserna) 2013 är bara några av de tunga filmpriser som filmen kammat hem. De i sig räcka som argument för att det här är en film du bör se (och se om). 21:45 i kväll på SVT2 får du chansen.

Något fredagsmys är det inte tal om, vi pratar trots allt om en film av Michael Haneke. Amour är en skoningslös, stark och gripande film, men faktum är att den trots det för att vara en Hanekefilm känns ovanligt ljus (allt är som bekant relativt).

Årets mest orättvist förbisedda film?

OS och en del annat har kommit i vägen men nu ska jag infria mitt löfte att skriva om den iranske regissören Asghar Farhadis franska film Det förfluta (Le Passé).

Filmen som hade premiär och visades inom tävlan under förra årets filmfestival i Cannes och som hade svensk biopremiär för fyra veckor sedan är Farhadis uppföljare till det Oscarbelönade mästerverket Nader och Simin – en separation. Att följa upp en Oscarvinnare kan säkert vara en källa till viss prestationsångest men om Farhadi nu kände någon sådan märks det sannerligen inte på den färdiga filmen.

Det förflutna är i mina ögon en i det närmaste lika bra film som Nader och Simin –  en separation. Den fick förvisso ett välförtjänt skådespelarpris (Bérénice Bejo för bästa skådespelerska) i Cannes men sedan har den överlag blivit förbisedd när det gäller filmvärldens större priser.

Trots flera nomineringar fick de lämna årets Césargala lottlös och än märkligare känns att den inte ens nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Den var inte ens med bland de tio filmer som förhandsnominerades till priset. Mycket märkligt, till och med en aning skandalöst om du frågar mig.

Det förflutna utspelas i Frankrike och inleds med att den iranske mannen Ahmad anländer till en flygplats. Han hämtas av sin franska hustru Marie. Vi får dock snabbt veta att de två är separerade sedan ett antal år och att Ahmad nu kommit till Frankrike för att deras skilsmässa ska kunna slutföras, inte minst för att Marie ska kunna gifta om sig med sin nye man Samir.

En ren formalitet mellan två vuxna människor som redan gått vidare i sina liv skulle man kunna tro men sanningen visar sig vara en annan. Redan i bilfärden från flygplatsen börjar man ana att det finns en hel del obearbetat mellan Ahmad och Marie och bilden kompliceras sedan än mer av att Samir har en hustru som sedan lång tid tillbaka ligger i koma efter ett självmordsförsök som det finns en del frågetecken kring.

Utöver det finns en annan viktig och långtifrån okomplicerad beståndsdel; barnen. Såväl Ahmads och Maries som Samirs och hans hustrus. De hamnar rejält i kläm i skeendet och en av den synnerligen gripande och välagerade filmens verkligt stora styrkor år barnperspektivet.

Den naturalistiska och alltigenom trovärdiga tonen är densamma i Det förflutna som i Nader och Simin – en separation.  Asghar Farhadi berättar med små medel och rikt på undertext om saker med stor allmängiltighet och allmänmänsklighet. Han är en fantastisk personinstruktör och får alla inblandade att prestera på toppen av sin förmåga, vilket inte säger lite när vi talar om erkänt duktiga skådespelare som exempelvis Bérénice Bejo (mest känd för den kvinnliga huvudrollen i The Artist) och Tahar Rahim (som slog igenom i Jacques Audiards mästerliga fängelsedrama En profet). Bägge är väl värda allt beröm de kan få.

På sätt och vis än mer imponerande är de yngre och mer oprövade korten och då tänker jag främst på barnen och Pauline Burlet som spelar Ahmads och Maries tonåriga dotter Lucie. Barnskådespelarna är debutanter medan Pauline Burlet hunnit med några roller tidigare. Bland annat spelade hon den tioåriga Edith Piaf i Olivier Dahans hyllade biografi om den stora lilla sångerskan La vie en rose (La Môme) från 2007. Det här borde bli hennes riktigt stora genombrott.

Det förflutna är välskriven, välagerad och gripande film. Här bjuds inga enkla svar eller förklaringsmodeller och den psykolkogiska komplexiteten är betydande. Det är en fint fotograferad och rytmiskt klippt film som varsamt för oss väldigt nära rollfigurerna som skildras.

Många har dragit paralleller mellan Farhadi och Ingmar Bergman och dessa är befogade. Det är en hel del Bergman över Farhadis sätt att ta sig in under ytan på äktenskapet och familjen som institution och social konstruktion. Farhadi litar precis som Bergman också på den råa styrkan i sitt berättande och är synnerligen sparsam med förstärkande effekter som musik. I stället driver han sin både dialog- och karaktärsdrivna film stadigt framåt genom ett bit för bit lägga pusslet över vad som skett i det förflutna och som lett fram till dit rollfigurerna är nu.

Det förflutna är ett drygt två timmar långt, känslostarkt och gripande kraftpaket till film.