La môme Piaf i dubbel Ernmanversion

Det har hänt förr och nu är det dags att ta ut svängarna en aning igen här på BleuBlancRouge. Fast frågan är hur mycket av en utsvävning det egentligen är.

Det här är förvisso en blogg om fransk kultur och det inlägget ska handla om är en svensk produktion. Men mycket mer fransk utan att för den skull vara fransk än den nyskrivna musikalen Forever Piaf som just nu spelas i Stockholm går det knappast att bli.

Regissören och manusförfattaren Rickard Bergqvist har lyckats utmärkt med att ge föreställningen en omisskännligt fransk känsla och atmosfär.

Tempot är högt och under den ca 100 minuter långa enaktaren och med hjälp av fantasifulla, snygga och kreativa scenlösningar berättas den inte alltigenom okontroversiella nationalikonen Edith Piafs händelserika livshistoria.

Eftersom det är en musikal så ligger naturligtvis en hel del av fokuset på hennes fantastiska låtskatt och urval och arrangemang är gjorda med fin fingertoppskänsla.

Manuset är välskrivet och bra disponerat. Genom att mer eller mindre parallellt berätta med både en vuxen och en ung version av Edith Piaf skapas en sorts intressant dialog mellan de olika inkarnationerna av den världsberömda sångerskan. Att mor och dotter Malena och Beata Ernman briljerar i respektive rolltolkning gör naturligtvis inte saken sämre.

Äras bör också en inspirerad Björn Kjellman som med den äran gestaltar flera olika viktiga personer som passerar revy genom Edith Piafs liv.

Forever Piaf bjuder på stor underhållning och en fin om än medvetet rapsodisk genomgång av Edith Piafs händelserika och inte sällan tragiska öde. Det som man möjligtvis kan anmärka på är att det uppdrivna tempot går ut över djupet i karaktärsskildringarna. Men det är inget som stör mig nämnvärt. Jag gick ut från teatersalongen berörd och med ett stort leende på läpparna ändå.

För den som vill ha mer av djupet är en rekommendation att komplettera Forever Piaf med att se den utmärkta spelfilmen La vie en rose (La Môme i original) i regi av Olivier Dahan från 2007.

Årets mest orättvist förbisedda film?

OS och en del annat har kommit i vägen men nu ska jag infria mitt löfte att skriva om den iranske regissören Asghar Farhadis franska film Det förfluta (Le Passé).

Filmen som hade premiär och visades inom tävlan under förra årets filmfestival i Cannes och som hade svensk biopremiär för fyra veckor sedan är Farhadis uppföljare till det Oscarbelönade mästerverket Nader och Simin – en separation. Att följa upp en Oscarvinnare kan säkert vara en källa till viss prestationsångest men om Farhadi nu kände någon sådan märks det sannerligen inte på den färdiga filmen.

Det förflutna är i mina ögon en i det närmaste lika bra film som Nader och Simin –  en separation. Den fick förvisso ett välförtjänt skådespelarpris (Bérénice Bejo för bästa skådespelerska) i Cannes men sedan har den överlag blivit förbisedd när det gäller filmvärldens större priser.

Trots flera nomineringar fick de lämna årets Césargala lottlös och än märkligare känns att den inte ens nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Den var inte ens med bland de tio filmer som förhandsnominerades till priset. Mycket märkligt, till och med en aning skandalöst om du frågar mig.

Det förflutna utspelas i Frankrike och inleds med att den iranske mannen Ahmad anländer till en flygplats. Han hämtas av sin franska hustru Marie. Vi får dock snabbt veta att de två är separerade sedan ett antal år och att Ahmad nu kommit till Frankrike för att deras skilsmässa ska kunna slutföras, inte minst för att Marie ska kunna gifta om sig med sin nye man Samir.

En ren formalitet mellan två vuxna människor som redan gått vidare i sina liv skulle man kunna tro men sanningen visar sig vara en annan. Redan i bilfärden från flygplatsen börjar man ana att det finns en hel del obearbetat mellan Ahmad och Marie och bilden kompliceras sedan än mer av att Samir har en hustru som sedan lång tid tillbaka ligger i koma efter ett självmordsförsök som det finns en del frågetecken kring.

Utöver det finns en annan viktig och långtifrån okomplicerad beståndsdel; barnen. Såväl Ahmads och Maries som Samirs och hans hustrus. De hamnar rejält i kläm i skeendet och en av den synnerligen gripande och välagerade filmens verkligt stora styrkor år barnperspektivet.

Den naturalistiska och alltigenom trovärdiga tonen är densamma i Det förflutna som i Nader och Simin – en separation.  Asghar Farhadi berättar med små medel och rikt på undertext om saker med stor allmängiltighet och allmänmänsklighet. Han är en fantastisk personinstruktör och får alla inblandade att prestera på toppen av sin förmåga, vilket inte säger lite när vi talar om erkänt duktiga skådespelare som exempelvis Bérénice Bejo (mest känd för den kvinnliga huvudrollen i The Artist) och Tahar Rahim (som slog igenom i Jacques Audiards mästerliga fängelsedrama En profet). Bägge är väl värda allt beröm de kan få.

På sätt och vis än mer imponerande är de yngre och mer oprövade korten och då tänker jag främst på barnen och Pauline Burlet som spelar Ahmads och Maries tonåriga dotter Lucie. Barnskådespelarna är debutanter medan Pauline Burlet hunnit med några roller tidigare. Bland annat spelade hon den tioåriga Edith Piaf i Olivier Dahans hyllade biografi om den stora lilla sångerskan La vie en rose (La Môme) från 2007. Det här borde bli hennes riktigt stora genombrott.

Det förflutna är välskriven, välagerad och gripande film. Här bjuds inga enkla svar eller förklaringsmodeller och den psykolkogiska komplexiteten är betydande. Det är en fint fotograferad och rytmiskt klippt film som varsamt för oss väldigt nära rollfigurerna som skildras.

Många har dragit paralleller mellan Farhadi och Ingmar Bergman och dessa är befogade. Det är en hel del Bergman över Farhadis sätt att ta sig in under ytan på äktenskapet och familjen som institution och social konstruktion. Farhadi litar precis som Bergman också på den råa styrkan i sitt berättande och är synnerligen sparsam med förstärkande effekter som musik. I stället driver han sin både dialog- och karaktärsdrivna film stadigt framåt genom ett bit för bit lägga pusslet över vad som skett i det förflutna och som lett fram till dit rollfigurerna är nu.

Det förflutna är ett drygt två timmar långt, känslostarkt och gripande kraftpaket till film.

Francofolies aux Oscars

Francofolies heter två festivaler tillägnande frankofon musik som anordnas i franska La Rochelle och kanadensiska Montréal varje år. Årets Oscarsgala som genomfördes i Los Angeles tidigt i morse svensk tid blev som en filmmässig pendang till de två festivalerna.

Det franska dominerade, glädjande nog, helt enkelt. Inte bara för att The Artist synnerligen välförtjänt plockade hem fem statyetter, varav tre av de allra tyngsta i form av bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll, utan också för att Paris och Frankrike spelar en viktig roll i två andra vinnare: Martin Scorseses Hugo Cabret och Woody Allens Midnatt i Paris.

Hugo Cabret tog liksom The Artist hem fem priser, den besegrade till exempel The Artist i kategorin bästa foto, och Woody Allens förtjusande Midnatt i Paris (den blir bättre och bättre varje gång jag ser den) tog hem priset för bästa originalmanus. Scorseses film utspelas för den som inte vet det i det tidiga 1930-talets Paris och är en sorts hyllning till den franske stumfilmspionjären George Meliès filmer. Den har svensk premiär den 16 mars.

Men nattens stora glädjeämne var naturligtvis de enorma framgångarna för The Artist. Att den var förhandstippad att vinna priserna förtar inte glädjen över att den verkligen gjorde det. Det var också glädjestrålande Michel Hazanavicius och Jean Dujardin man fick se ta emot priserna på scenen. Återstår dock att se hur kul arrangörerna i det språkligt så pryda USA tycker att det är när de får klar för sig betydelsen av det putain (putain, génial, merci, formidable för att vara exakt) som Jean Dujardin lät undslippa sig i sitt tacktal…

Det enda smolk i glädjebägaren som The Artist-gänget eventuellt känner i galayran är att den förlorade i kategorierna bästa foto, bästa klippning och bästa scenografi. Och att Bérénice Bejo (som väntat) fick ge sig mot Nicevilles Octavia Spencer i kampen om priset för bästa kvinnliga biroll. Octavia Spencer var förvisso också bra, men jag hade inte protesterat om priset hade gått till Bérénice Bejo. Men man kan inte få allt. Och jag tror nog trots allt att glädje är den alltigenom dominerande känslan i familjen Hazanavicius-Bejo just nu. Som jag var inne på i texten om Césargalan så är ju en nominering en vinst i sig.

Mot strömmen med framgångar för det frankofona gick klassen för bästa utländska film. Men även om jag verkligen gillar kanadensiska Monsieur Lazhar, hoppas verkligen att den får svensk distribution), så går det inte att säga annat än att iranska Nader och Simin – en separation är en värdig vinnare av det priset.

En rolig detalj kring The Artists seger i klassen för bästa film är att det är blott den andra stumfilmen genom alla tider att vinna priset. Den förra var Vingarna som 1929 segrade i den allra första galan som galan om genomfördes. Cirkeln är fullbordad och historia skapad.

Jean Dujardin blev historisk genom att som första franskspråkiga skådespelare att ta hem priset för bästa manliga huvudroll. Men han var inte första franskspråkiga skådespelare att vinna ett skådespelarpris vid galan. Den barriären bröts om man ska vara riktig noga redan 1960 då Simone Signoret vann priset för bästa kvinnliga huvudroll för Plats på toppen, fast det var i en engelskspråkig talroll (och ska man vara riktigt petnoga så vann franskfödda Claudette Colbert en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll redan 1935 för sin insats i Frank Capra-klassikern Det hände en natt, men hon och hennes familj emigrerade när hon var åtta år gammal till USA och hon får därmed i huvudsak ses som amerikanska). Den verkliga franskspråkiga barriären bröts först 2008 då Marillon Cotillard tog hem priset för bästa kvinnliga huvudroll för sitt majestätiska porträtt av Edith Piaf i La Môme (La vie en rose i Sverige). De fem priserna för The Artist är naturligtvis rekord för en fransk film i Oscarsammanhang.

Nu längtar jag mest av allt till att få se The Artist igen. Sverigepremiären sker nästa vecka. Allt annat än publikrusning till de svenska biograferna är en besvikelse.