Ett starkt tv-tips inför kvällen och en film du absolut bör C om du är modeintresserad

På tok för få såg den när den i vintras biovisades i Sverige. Nu ges chans till att reperara det när Asghar Farhadis starka Det förflutna (Le Passé) från förra året visas på tv. 21:45 på SVT2 är tiden som gäller.

Ett annat alternativ inför kvällen kan vara den intressanta dokumentären Mademoiselle C, även den från förra året och tidigare i år biovisad i Sverige. Sedan några veckor tillbaka finns den utgiven på svensk dvd. En uppenbar referenspunkt när det gäller Mademoiselle C är den uppmärksammade dokumentären The September Issue från 2009. Jämförelsen mellan de två filmerna är helt enkelt ofrånkomlig. I The September Issue fick vi följa Anna Wintour, den stridbara chefredaktören för den amerikanska editionen av det inflytelserika modemagasinet Vogue. I Mademoiselle C handlar det om Carine Roitfeld, tidigare chefredaktör för den franska upplagan av samma tidning.

Mademoiselle C handlar dock om tiden just efter att Carine Roitfeld lämnat franska Vogue för att dra igång ett nytt och helt eget projekt. Större delen av filmen är helt enkelt en skildring av den kreativa processen att skapa en helt ny modepublikation. Den delen lyckas regissören Fabien Constant bra med, det är intressant att hänga med bakom kulisserna och kändisspottingfaktorn i filmen är i det närmaste skyhög. Ett stort antal betydande modeskapare, modeller, skådespelare och andra celebriteter passerar revy.

Tyvärr lyckas Fabien Constant inte riktigt bra med att teckna ett porträtt av personen Carine Roitfeld. Han försöker men kommer inte längre än till att skrapa lite på ytan, vilket naturligtvis är lite tråkigt. Jag hade gärna sett att den delen av filmen var mer utvecklad. En annan sak som drar ner helhetsintrycket är att Mademoiselle C är en aning konventionell rent formmässigt. Fabien Constant använder sig av en rak och redovisande berättarstruktur. Vilket det naturligtvis per automatik är något fel på, men det känns en aning ospännande.

Samtidigt är det lätt att tro att ett av Fabien Constants huvudmål med filmen är att normalisera och balansera bilden modeindustrin. När den skildras är det ju oftast med kritisk blick och den utmålas gärna som stenhård, oerhört konkurrensinriktad och synnerligen excentrisk. Visst är den värld som framträder i Mademoiselle C också excentrisk, men fokus ligger inte på det utan snarare det något som skulle kunna beskrivas som vardagligt.

Tonen i Mademoiselle C är jämfört med andra filmer som skildrar branschen märkbart vänlig och även om Carine Roitfeld helt tydligt är en person med stark integritet och klara uppfattningar framstår hon som Anne Wintours absoluta motsats när det gäller sätt att vara ledare. Här är det inget management by fear som gäller.

Mademoiselle C är absolut en film för dig som är intresserad av modeindustrin, men andra kan definitivt också ha behållning av den. Jag kan bara gå till mig själv. Den som har sett hur jag klär mig vet att jag  inte är något modelejon direkt och mitt förhållande till modeindustrin kan beskrivas som fascination mer än intresse. I skenet av det kan du kanske bättre bedöma värdet i mitt omdöme om Mademoiselle C som en intressant och underhållande om än inte spektakulär dokumentär som gott och väl förtjänar att lägga 90 minuter av ditt liv på.

Årets mest orättvist förbisedda film?

OS och en del annat har kommit i vägen men nu ska jag infria mitt löfte att skriva om den iranske regissören Asghar Farhadis franska film Det förfluta (Le Passé). Filmen som hade premiär och visades inom tävlan under förra årets filmfestival i Cannes och som hade svensk biopremiär för fyra veckor sedan är Asghar Farhadis uppföljare till det Oscarbelönade mästerverket Nader och Simin – en separation. Att följa upp en Oscarvinnare kan säkert vara en källa till viss prestationsångest men om Farhadi nu kände någon sådan märks det sannerligen inte på den färdiga filmen. Det förflutna är i mina ögon en i det närmaste lika bra film som Nader och Simin –  en separation. Den fick förvisso ett välförtjänt skådespelarpris (Bérénice Bejo för bästa skådespelerska) i Cannes men sedan har den överlag blivit förbisedd när det gäller flmvärldens större priser.Trots flera nomineringar fick de lämna årets Césargala lottlös och än märkligare känns att den inte ens nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Den var inte ens med bland de tio filmer som förhandsnominerades till priset. Mycket märkligt, till och med en aning skandalöst om du frågar mig.

Det förflutna utspelas i Frankrike och inleds med att den iranske mannen Ahmad anländer till en flygplats. Han hämtas av sin franska hustru Marie. Vi får dock snabbt veta att de två är separerade sedan ett antal år och att Ahmad nu kommit till Frankrike för att deras skilsmässa ska kunna slutföras, inte minst för att Marie ska kunna gifta om sig med sin nye man Samir. En ren formalitet mellan två vuxna människor som redan gått vidare i sina liv skulle man kunna tro men sanningen visar sig vara en annan. Redan i bilfärden från flygplatsen börjar man ana att det finns en hel del obearbetat mellan Ahmad och Marie och bilden kompliceras sedan än mer av att Samir har en hustru som sedan lång tid tillbaka ligger i koma efter ett självmordsförsök som det finns en del frågetecken kring. Utöver det finns en annan viktig och långtifrån okomplicerad beståndsdel; barnen. Såväl Ahmads och Maries som Samirs och hans hustrus. De hamnar rejält i kläm i skeendet och en av den synnerligen gripande och välagerade filmens verkligt stora styrkor år barnperspektivet.

Den naturlistiska och alltigenom trovärdiga tonen är densamma i Det förflutna som i Nader och Simin – en separation. Asghar Farhadi berättar med små medel och rikt på undertext om saker med stor allmängiltighet och allmänmänsklighet. Han är en fantastisk personinstruktör och får alla inblandade att prestera på toppen av sin förmåga, vilket inte säger lite när vi talar om erkänt duktiga skådespelare som exempelvis Bérénice Bejo (mest känd för den kvinnliga huvudrollen i The Artist) och Tahar Rahim (som slog igenom i Jacques Audiards mästerliga fängelsedrama En profet). Bägge är väl värda allt beröm de kan få.

På sätt och vis än mer imponerande är de yngre och mer oprövade korten och då tänker jag främst på barnen och Pauline Burlet som spelar Ahmads och Maries tonåriga dotter Lucie. Barnskådespelarna är debutanter medan Pauline Burlet hunnit med några roller tidigare. Bland annat spelade hon den tioåriga Edith Piaf i Olivier Dahans hyllade biografi om den stora lilla sångerskan La vie en rose (La Môme) från 2007. Det här borde bli hennes rikigt stora genombrott.

Det förflutna är välskriven, välagerad och gripande film. Här bjuds inga enkla svar eller förklaringsmodeller och den psykolkogiska komplexiteten är betydande. Det är en fint fotograferad och rytmiskt klippt film som varsamt för oss väldigt nära rollfigurerna som skildras. Många har dragit paralleller mellan Farhadi och Ingmar Bergman och dessa är befogade. Det är en hel del Bergman över Farhadis sätt att ta sig in under ytan på äktenskapet och familjen som institution och social konstruktion. Farhadis litar precis som Bergman också på den råa styrkan i sitt berättande och är synnerligen sparsam med förstärkande effekter som musik. I stället driver han sin både dialog- och karaktärsdrivna film stadigt framåt genom ett bit för bit lägga pusslet över vad som skett i det förflutna och som lett fram till dit rollfigurerna är nu.

Det förflutna är ett drygt två timmar långt, känslostarkt och gripande kraftpaket till film.

Årets Césarnomineringar är presenterade

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag var det den franska filmakademiens tur att presentera nomineringarna till årets Césargala. Själva galan kommer i år att ledas av Cécile de France och hållas i Paris den 26 februari.

Sett till antalet nomineringar var Guillaume Galliennes filmatisering av sin egen självbiografiska succépjäs Les Garçons et Guillaume à Table vinnaren. Den fick totalt 10 nomineringar, bland annat i den ovanliga kombinationen bästa film och bästa debutfilm.

Andra flitigt nominerade filmer är Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2), Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) och Albert Dupontels 9 mois ferme.

Alla dessa är nominerade i klassen bästa film och får där även konkurrens av Arnaud Desplechins Jimmy P, Roman Polanskis La Vénus à la fourrure och Asghar Farhadis Det förflutna (Le Passé). Två av filmerna, Främling vid vatten och Det förflutna, ska får svensk biopremiär inom kort (den 14:e respektive 7:e februari) och i samband med det ska jag naturligtvis skriva mer om dem. 

9 mois ferme, Jimmy P., La Vénus à la fourrure och Les Garçons et Guillaume à Table har jag tyvärr inte sett än, men med tanke på hur mycket jag gillar de tre filmerna som jag har sett känner jag ändå att jag kan påstå att nomineringarna i kategorin bästa film skvallrar om att 2013 var ett bra franskt filmår.

En pikant detalj när det gäller årets nomineringar som fransk (skvaller)press uppmärksammar extra mycket i dag är att Julie Gayet, som ju pekats ut som president François Hollandes älskarinna, är nominerad i kategorin bästa kvinnliga biroll för sin insats i Quai d’Orsay.

Andra mer intressanta noterbara saker bland de nominerade är Albert Dupontels ovanliga hattrick att bli nominerad i klasserna bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll för 9 mois ferme, att danske stjärnan Mads Mikkelsen kan få en César eftersom han är tävlar mot Albert Dupontel i klassen bästa manliga huvudroll för sin prestation i Michael Kohlhaas och att det blir en spännande kamp mellan mina två nya favoriter Adèle Exarchopoulos och Marine Vacth i klassen bästa kvinnliga nykomling för deras insatser i Blå är den varmaste färgen respektive Jeune et jolie.