Det är nu som det stora vemodet rullar in

Nej, det blev ingen drömavslutning på Europamästerskapet för arrangörsnationen Frankrike. Det som hade sådan potential att bli en explosion i eufori slutade i stället med tårar av silver. Portugal vann med 1-0 efter ett avgörande i förlängningen av en spelare som till vardags dessutom hör hemma i Lille i den franska ligan.

Med tanke på hur det såg ut i förlängningen känns Portugals seger rättvis, men nog är det allt en känsla av bitterhet i det hela. Inte minst med tanke på att Frankrike hade de bästa chanserna under ordinarie speltid och var en stolpträff av André-Pierre Gignac i slutminuten från att vinna matchen. Det var som ofta de så berömda små marginalerna som spelade en avgörande roll.

I det stora hela var det annars en ganska blek final där Frankrike inte riktigt orkade sätta den fart i spelet som hade krävts för att dyrka upp det cyniskt men vägvinnande spelande portugisiska försvaret. Ett försvar som mer eller mindre bestod av hela laget.

Min känsla är att Frankrike inte riktigt hade tillräckligt med energi för det. Den enorma insatsen i semifinalen (den moraliska finalen?) mot Tyskland tog kanske ut sin rätt. Hur det än är med det så är det bara att säga grattis Portugal och så småningom konstatera att ett EM-silver trots allt inte är fy skam.

Just nu är det dock mest tomhet jag känner. Tomhet efter den snöpliga förlusten i sig och att den månadslånga fotbollsmässiga njutningen nu är över.

Det positiva är att säsongsstarten för de stora europeiska ligorna bara är ungefär en månad bort. Den 12 augusti kickar till exempel den franska ligan i gång med match mellan Bastia och mitt älskade PSG.

Det är trots allt en viss tröst i bedrövelsen efter finalförlusten för Les Bleus. För det ska bli mycket spännande att se hur det nya PSG utan Zlatan Ibrahimovic och under ledning av nye tränaren Unai Emery kommer att formera sig. Det kommer jag att få anledning att återkomma till senare.

PSG 3, Barcelona 2

Egentligen räcker det så. Wow, vilken match det var! Så härligt efter en tid av knackigt spel och resultatmässig besvikelse var det så underbart att se ett skadedrabbat och på senare tid utskällt och kritiserat PSG samla sig och visa vilka enorma kvaliteter det finns i truppen och hur bra laget kan spela. Jag är naturligtvis fortfarande i ett lyckorus och en aning förblindad av det, men just nu känns detta som en av de bäst matcher jag sett PSG spela och en av de mest underhållande och häftiga Champions League-matcherna jag sett.

At ett PSG utan Zlatan Ibrahimovic, försvargeneralen Thiago Silva och den vindsnabbe kontringsspelaren Ezequiel Lavezzi skulle kunna rubba Barcelona hade jag knappt ens vågat drömma om. Men andra klev fram och det stort. David Luiz och Marco Verratti gjorde sina respektive första mål för klubben (vilket väl valt tillfälle att göra det!) och grovjobbaren Blaise Matuidi fick göra det som skulle visa sig bli det matchavgörande målet. Allra mest gladde jag mig nog ändå åt att den unge mittbacken Marquinhos äntligen fick visa prov på in fulla potential som den blivande världsspelare han är. Konkurrensen var stenhård men i mitt tycke var han bäst på plan.

Hoppas att detta nu gör så att bitarna faller på plats för laget även i ligaspelet. Det kan behövas eftersom det är Monaco som står för motståndet härnäst. Men innan jag funderar vidare alltför mycket på den matchen, det är långt till söndag kväll, ska jag fortsätta att suga på den här karamellen. PSG 3, Barcelona 2. Det känns oerhört skönt att skriva det. Allez, Paris! Det här skakade liv i drömmen om att ta flytta fram positionerna ytterligare och verkligen kunna utmana i Champions League.

Så nära en ren Zlatangrupp för PSG!

Det kunde ha blivit så häftigt. Efter det att PSG lottats att möta Barcelona och Ajax kändes det av ödet förutbestämt att det fjärde laget i den Champions League-gruppen naturligtvis skulle bli Malmö. Men i stället föll lotten på att det blev APOEL Nicosia som kompletterade gruppen. Precis efter det drogs Malmö…

Nåja, man kan inte få allt. Två tidigare Zlatanklubbar mot hans nuvarande känns kittlande nog. Även om det på förhand i alla fall känns som en något tuffare grupp än vad PSG lottats in i de senaste två säsongerna så är det nog ändå att betrakta som en gynnsam lottning för mitt älskade lag. Barcelona och PSG får sägas vara solklara favoriter att knipa de två platserna som leder till åttondelsfinalen och Barcelona bör räknas som favorit till att vinna gruppen och på så sätt få fördelen av ett, på pappret i alla fall, lättare motstånd i åttondelen.

Men PSG är ingalunda på förhand slaget av Barcelona. Det visade om inte annat det stentuffa kvartsfinalmötet lagen mellan för två år sedan. Då gick ju Barcelona vidare på fler gjorda bortamål efter att bägge matcherna slutat oavgjort. Som jag ser det är styrkeförhållandena mellan lagen ungefär desamma nu som då.

Spännande och intressant ska det under alla omständigheter bli. Om tre veckor drar gruppspelet igång. För PSG:s del den 17 september med match borta mot Ajax i Amsterdam. Förhoppningsvis är både Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva tillbaka efter sina respektive skador då. De kommer definitivt behövas för att Champions League-spelet ska få en angenäm start för PSG.

Allra närmast väntar dock en tuff ligamatch när svårspelade Saint-Etienne på söndag gästar Parc des Princes. Det blir en tuff nöt nog att knäcka för ett PSG som ännu inte visat någon storform i säsongsupptakten direkt.

Allez, Paris!

Ligacupmästarnas mästare!

Efter den mycket bistra och tunga förra veckan med först uttåg ur Champions League efter förlust mot Chelsea med minsta möjliga marginal och så förlust i ligaspelet mot Lyon på det var det en enorm tillfredsställelse att i går kväll få se PSG tillbaka i vinnarspåret igen. Och inte nog med det så innebar segern dessutom att säsongens första riktiga (jag räknar inte den mer symboliska titel som vanns i försäsongsmatchen mellan ligamästaren och cupmästaren) titel. Gårdagens match var nämligen finalen i den franska ligacupen och PSG vann den, inför fullsatta läktare på nationalarenan Stade de France, med 2-1. PSG spelade dessutom riktigt bra, framförallt i den första halvleken, och vann fullt rättvist. Även om det var med lite hjälp från domarhåll, det måste erkännas. Den straff som Cavani gjorde 2-0 på var minst sagt tveksam.

Extra skön (och viktig) var segern eftersom det var ett snabbt revanschmöte med Lyon och att det var just Edinson Cavani som fick göra båda målen och bli matchvinnare. Ingen, utom möjligtvis coachen Laurent Blanc, har fått utstå lika mycket kritik och bära lika mycket ansvar för de där två tunga förlusterna i förra veckan än Edinson Cavani. Förhoppningsvis får detta det att lossna ordentligt för honom nu för PSG behöver en Edinson Cavani i form och med självförtroende för att på ett bra sätt klara sig genom perioden med Zlatan Ibrahimovic skadad och borta från plan. Vissa verkar redan ha räknat in ligatiteln som klar men det behövs faktiskt två segrar till på de återstående fem matcherna för att den verkligen ska bli det. Såvida inte jagande Monaco åker på något poängtapp under sina avslutande matcher men det ska vi nog inte räkna med. Men det är klart att jag hoppas på en hjälpande hand från Nice i lagets derby borta mot Monaco i morgon. Skulle Nice till och med gå och vinna kan PSG säkra ligatiteln i matchen mot Evian hemma på Parc des Princes på onsdag. Drömma kan man såklart, och PSG:s klubbmotto är trots allt rêvons plus grand.

För tillfället fortsätter jag att njuta av att klubbens fjärde titel i ligacupen är säkrad. Det är dessutom ett rekord. Inget annat lag har vunnit titeln fyra gånger. I morgon eftermiddag kommer jag att hålla ett öga på matchen Monaco-Nice och efter det kan det vara dags att blicka fram emot matchen mot Evian på onsdag och eventuellt oroa mig lite över att just Evian varit ett lag som PSG haft det lite besvärligt med, framförallt på bortaplan. Förutom Lyon så är det bara just Evian som slagit PSG i ligaspelet denna säsong. Men det där får som sagt vänta. Nu är det att fira ligacupsegern som gäller. För att citera det den unge anfallaren Lucas sa efter att förra årets ligatitel säkrats (i Lyon faktiskt): Champions, mon frère!

Vågar man inget, vinner man inget…

Det var matchen då Edinson Cavani slutgiltigt skulle kliva ut ur den store Ibrahimovics skugga, men han tog inte chansen. Det är förvisso smått löjligt att ens tänka i de banorna, att en världsklassanfallare som Cavani skulle ha något att bevisa men likafullt hade jag känslan av att det var så. Att han efter att i en tidningsintervju för några veckor sedan uttryckt frustration över att inte få spela på sin mest naturliga position som central anfallare faktiskt hade något att bevisa, att han i Zlatans skadefrånvaro skulle visa att han kan leda laget. Det gjorde han inte. 0-2 borta mot Chelsea gör att PSG för andra säsongen i rad blev utslaget på fler bortamål i kvartsfinalspelet i Champions League. Det är naturligtvis hela laget som förlorar och ingen enskild spelare som ska lastas mer än någon annan men jag kan liksom inte riktigt sluta tänka på den jättechans Cavani brände bara minuter innan Chelseas förödande 2-o-mål föll. Om Cavani gjort mål där hade förmodligen (sådant kan man naturligtvis inte helt säkert veta) utfallet blivit ett helt annat och min känsla nu varit den av eufori i stället för bitterhet och frustration.

Edinson Cavani gjorde överlag inget starkare intryck i match med grundförutsättningar som borde ha passat honom, men till hans försvar kan definitivt en alldeles för ängslig och defensiv taktik och matchplan från Laurent Blanc anföras. PSG var överlag alldeles för passivt och inriktat på att försvara den ledning man hade med sig från mötet i Paris och gav tidigt bort initiativet till Chelsea och hade det inte varit för att trävirket i målburen bakom Salvatore Sirigu inte mindre än två gånger på bara någon minut räddat laget hade den här matchen kunnat glidit laget ur händerna ännu tidigare. Sett över två matcher var det i mina ögon helt jämnt mellan lagen, men i kväll var det inget snack. Chelsea var det bättre laget. PSG:s som lag bristande rutin av att spela den här typen av matcher sken smärtsamt tydligt igenom. Men det är naturligtvis bara genom att spela den här typen av matcher och göra den här typen av erfarenheter som den rutinen införskaffas. Man får inte glömma att det är ett ungt projekt (som det heter på nutida fotbollsspråk) och att detta bara var den andra Champions League-säsongen i modern tid för klubben. Att nå ända till kvartsfinal och dessutom förlora dessa med knappast möjliga marginal båda dessa säsonger är riktigt starkt gjort. Med tanke på att spelet denna säsong tagit stora kliv framåt finns det i bedrövelsen all anledning att känna stolthet över vad laget åstadkommit och stor tillförsikt inför framtiden. Den tillhör PSG det är jag helt övertygad om. PSG har tagit plats i den europeiska fotbollens finrum för att stanna.

Nu gäller det för laget att slicka såren och ladda om inför den viktiga ligamatchen borta mot Lyon på söndag. Två segrar till krävs för att säkra andra raka ligatiteln. Hoppas att den första av dem kommer redan på söndag. Lyon står för övrigt för motståndet i de kommande två matcherna för i påskhelgen är det ligacupfinal mellan PSG och Lyon på Stade de France. Då hoppas jag att kapten Thiago Silva för höja segerbucklan mot skyn.

Trots den bittra förlusten i kväll är det med stor stolthet jag utbrister i ett Paris est magique, ici c’est Paris! För ett PSG-fan finns ingen tradition av att vara medgångssupporter. Det tänker jag inte bryta mot nu heller.

Kvällen då PSG verkligen tog steget in i finrummet!

Det var målet som kan ha tagit Paris Saint-Germain till semifinal i Champions League och vilket mål det var sedan! Javier Pastore (som jag har klagat på dig den senaste tiden men nu är allt förlåtet) av alla drog när matchuret tickat in på tilläggstid med en ”Kurre Hamrin”, snurrade upp Chelsea försvaret och tryckte in bollen vid den närmsta stolproten. Målet fastställde slutresultatet till 3-1 och gör all skillnad i världen inför returmötet på Stamford Bridge i London nästa tisdag. Nu har PSG ett riktigt bra resultat att gå på, Chelsea måste vinna med minst 2-0 för att vända på steken. Vilket naturligtvis långtifrån är omöjligt men samtidigt finns det goda möjligheter för PSG att kontra in ett eller annat mål. Helt klart är att Chelsea har pressen på sig att kliva fram i banan och det kan öppna upp för vindsnabba anfallare som Edinson Cavani, Lucas Muora och Ezequiel Lavezzi. När vi ändå är inne på den sistnämde, vilken match han gjorde! Förmodligen hans bästa i PSG-tröjan och vid sidan av Thiago Silva var han i mina ögon bäste spelare på planen.

PSG fick en drömstart med ledningsmål av Lavezzi redan i den tredje minuten men efter att Chelsea utjämnat på straffspark var det i ärlighetens namn gästerna från London som såg ut som det vassaste laget. I det läget var jag riktigt nervös och orolig, men efter att ha snackat ihop sig i pausvilan kom PSG ut som ett helt nytt lag och i den andra halvleken var det liksom inget snack, PSG malde sakta med säkert ner Chelsea och hade med lite flyt kunnat ha vunnit med större siffror. Men 3-1 duger så oerhört bra så och jag hade varit fenomenalt lycklig över situationen om det inte hade varit för den där skadan som kan visa sig bli blytung.

I mitten av den andra halvleken tvingades Zlatan Ibrahimovic lämna matchen efter en misstänkt bristning i ena lårets baksida. Om det visar sig vara en bristning så kommer han säkert att vara borta i minst en månad och då missa inte bara returen mot Chelsea i nästa vecka utan även flera ligamatcher och ligacupfinalen mot Lyon. En skada som riskerar att bli kostsam i så fall. Jag är inte särskilt orolig för ligaspelet, med 13 poängs marginal till Monaco på andraplats ska det inte behöva vara någon fara, men inför returen mot Chelsea vore det såklart ett enormt avbräck. Å andra sidan finns det ju fler spelare med goda kvaliteter i laget. Inte minst ger det Edinson Cavani möjligheten att få spela i sin naturliga centrala anfallsposition. Det borde gynna honom. Men jag skulle ljuga om jag påstod något anant än att jag håller alla tummar jag kan för att det inte är någon fara med Zlatan. PSG är ett bättre lag med honom på plan, inget snack om det.

Nu ska jag suga på den här fotbollskaramellen i några dagar sedan är det laddning inför helgens ligamatch hemma mot Reims, då ska ytterligare ett steg mot ligatiteln tas. Sedan väntar som sagt returen borta mot Chelsea. Oavsett hur det går där har PSG nu med eftertryck visat att laget hör hemma i den absoluta Europatoppen. Kvällens match var ett stryrkebesked som heter duga! Paris est magique!

Nu börjar det på riktigt allvar!

Med all respekt för de lag som mitt älskade PSG har mött hittills i Champions League denna säsong så känns det som att det är först nu som laget verkligen kommer att behöva bekänna färg. Kvartsfinalen mot Chelsea är en utmaning som heter duga och jag är redan såhär flera timmar föra avspark duktigt nervös. Att få ett bra resultat med sig från kvällens hemmamatch känns som något av helt avgörande karaktär för dubbelmötet, en seger om inte ett måste så synnerligen önskvärt. Samt det viktiga att helst inte släppa in något mål. Vikten av mål på bortaplan fick laget bittert erfara i förra säsongens kvartsfinalmöte med Barcelona.

Zlatan Ibrahimovic och Edinson Cavani formar ett av de bästa anfallspar som något lag i världen har och de två blir naturligtvis viktiga i kväll. Men eftersom det nästan är viktigare att inte släppa in mål än att göra något är det ändå främst försvarsspelet som på förhand känns som den verkliga nyckeln till framgång och därmed lutar jag mot att det är mittbacksgeneralen och lagkaptenen Thiago Silva som är den enskilt viktigaste spelaren för PSG i kväll. En annan nyckel till framgång är att det centrala mittfältet med (förmodligen)  Blaise Matudi, Marco Veratti och Thiago Motta på planen från start vinner kampen med sina meriterade motståndare hos gästande Chelsea.

Sedan blir det en stor utmaning för den i sammanhanget orutinerade PSG-coachen Laurent Blanc att vinna den taktiska kampen mot den rutinerade och synnerligen slipade José Mourinho. När det gäller det taktiska spelet har den portugisiske tränaren få, om ens några, övermän. I det stora hela känns det också som att Chelsea är ett lite bättre lag än PSG och därmed får gälla som favoriter. Men jag tror på en jämn kamp över två matcher. Oavsett hur det går känns det dock fantastiskt häftigt att få se PSG vara med och leka och konkurrera på denna höga nivå.

Även om jag befarar en knapp förlust hoppas jag naturligtvis på något annat. Och drömma måste man ju få göra, framförallt med tanke på att PSG:s nya slogan lyder rêvons plus grand. Drömbilden är klar, i den ingår att få se Thiago Silva lyfta segerbucklan efter finalen i maj månad. Vägen till att den drömmen slår in går förmodligen via en seger mot Chelsea på Parc des Princes i kväll. Matchstart är det 20:45. Allez PSG!

Il est de retour!

För två veckor sedan avgjordes Le Cashico, som mötet mellan de nyrika klubbarna PSG och Monaco redan börjat kallas i folkmun. Nu är det dags för fransk fotbolls prestigemöte nummer 1, Le Classique mellan PSG och Marseille. Höstens möte på Velodromen i Marseille slutade med en blytung seger med 2-1 för PSG efter att laget trots en man mindre på planen efter att Thiago Motta råkat ut för en synnerligen tveksam utvisning lyckats vända underläge med 0-1 till seger. Zlatan Ibrahimovic (vem annars?) avgjorde i den andra halvleken. Zlatan har gör övrigt i kväll chansen att passera PSG-legendaren Pedro Miguel Pauleta som lagets bäste målskytt genom tiderna mot Marseille.

Synnerligen glädjande är att Edinson Cavani nu är fri från den lårskada han ådrog sig för några veckor sedan och är redo för comeback lagom till den prestigeladdade drabbningen. Han är uttagen i truppen men huruvida han startar eller inte är i skrivande stund inte känt. Det är klart att en frisk och spelsugen Edinson Cavani är en stor tillgång för PSG och dåliga nyheter för ett Marseille som på förhand får ses som en rejäl underdog. Men trots att det nu var länge sedan PSG förlorade en match mot ärkerivalen från söder känner jag mig på inget sätt lugn och trygg inför kvällens match. Marseille kommer naturligtvis att sälja sig dyrt och så stor skillnad i kvalitet mellan lagen är det inte att det kommer att räcka till seger om hemmahjältarna inte går in i det hela med full koncentration och satsning. Det är som det ofta brukar heta att motivation slår klass.

Kvällens match, det är avspark klockan 21:00 på Parc des Princes, innebär inte bara en möjlighet att ytterligare en gång besegra Marseille utan också att öka avståndet till i tabellen närmast jagande Monaco. Monegaskerna förlorade gårdagens svåra möte med Saint-Etienne på bortaplan med 0-2 och det gör att PSG vid vinst kommer att vara åtta poäng före Monaco i tabellen. Det låter riktigt bra i mina öron! Allez, Paris!

Giganternas kamp överskuggar OS

OS i all ära, riktigt roligt med de svenska skidframgångarna hittills, men dagens stora händelse i idrottsvärlden är i  mina ögon utan tvekan kvällens stormöte mellan giganterna Monaco och Paris Saint-Germain i Ligue 1. Klockan 21:00 är det avspark på Stade Louis II i Monte Carlo. I potten ligger naturligtvis bara tre poäng och det är löjligt att som vissa påstå att ligan kan avgöras i kväll, men samtidigt går det inte att säga annat än att detta blir en speciell match. Och om PSG lyckas vinna, vilket de sällan gör i just Monaco, så innebär det i så fall ett ryck i toppen som kan visa sig vara av avgörande för utgången av ligan. Inför matchen skiljer det fem poäng mellan ettan PSG och tvåan Monaco i tabellen och det är klart att det är en oerhörd skillnad mellan om det efter matchen skulle skilja åtta poäng eller bara två mellan lagen vilket ju är följden av en seger för PSG respektive för Monaco. Alldeles oavsett ligger det naturligtvis oerhört mycket prestige i potten i detta möte mellan de två miljarbyggena.

Matchen mellan lagen på Parc des Princes i höstas slutade 1-1 efter mål av respektive lags största stjärna Zlatan Ibrahimovic och Radamel Falcao. Den sistanämnda kommer inte att finnas på plan i kväll, han är långtidsskadad och borta för resten av säsongen, och det är självklart ett stort avbräck för Monaco. Men eftersom Edinson Cavani saknas i Paris så kan det kanske sägas gå jämt ut på skadefronten. Dessutom har Monaco värvat in en ytterst kompetent ersättare i bulgariske stjärnan Demitar Berbatov.

Det har varit lite frågetecken kring även Zlatan Ibrahimovics skadestatus de senaste dagarna men de senaste uppgifterna från Frankrike talar om att han kommer att spela från start i kväll. Och det är klart att jag innerligt håller tummarna för att det blir så. Om Zlatan Ibrahimovic skulle tvingas göra Edinson Cavani sällskap vid sidan av planen skulle maktbalansen mellan lagen onekligen påverkas starkt. Då skulle i mina ögon Monaco bli knappa favoriter att vinna. Med Zlatan är PSG alltid favorit.

Det blev alltså oavgjort mellan lagen i Paris i höstas och ett liknande utfall i kväll känns verkligen inte otänkbar. Mitt utgångstips är 1-1 även den här gången men jag har naturligtvis gärna fel. En seger för PSG och åtta poängs försprång i ligatoppen skulle sitta underbart! Allez, PSG!

Det finns segrar och så finns det SEGRAR

Trots att ha spelat 10 spelare mot 12 under den sista timmen av matchen lyckades ett heroiskt kämpande Paris Saint-Germain vända underläge med 0-1 och vinna Le Clasique borta mot Marseille med 2-1. Bästa kompisarna Maxwell (som gjorde en närmast exakt kopia av Kennet Anderssons klassiska kvittering mot Rumänien i VM-kvartsfinalen 1994) och Zlatan Ibrahimovic gjorde målen. Detta var PSG:s första seger på fiendemark på Stade Vélodrome sedan 2008 och segerns sötma kunde inte ha varit sötare. Moralen, spelskickligheten och kämpaglöden som laget visade genom att vända matchen och plocka hem de tre poängen till Paris trots att ha varit 10 mot 12 spelare på planen var enorm. Jo, jag raljerar en del här men det kändes verkligen som att domaren Clément Turpin var som en extra motståndare den här kvällen och jag tror till och med att den mest inbitne OM-supporter när krutröken och känslorna lagt sig också kan gå med på att herr Turpin stod för en hel del märkliga beslut i Marseilles favör denna kväll. Den utvisning som drabbade Thiago Motta i samband med den i sig fullt korrekta straffen till Marseille i den första halvleken var inget annat än rent skandalös. Fullt i klass med den famösa utvisning som Thiago Silva drabbades av i matchen mot Valenciennes i våras. Och det var inte det enda märkliga beslutet domare Turpin tog denna kväll. Men trots all denna hjälp från mannen i gult lyckades PSG resa sig efter att ha hamnat i underläge både resultatmässigt och numerärt på planen och vinna. Faktum är att PSG efter utvisningen tog tag i matchen och dominerade den från utvisningen och framåt. Det visar på en hel del av den klass som PSG av modell 2013/14 besitter. Stor cred till coach Laurent Blanc. Det var inte många om ens någon, jag gjorde det definitivt inte, som trodde att han skulle kunna överträffa Carlo Ancelotti i sitt lagbygge men det har han definitivt gjort. Såhär långt i alla fall. PSG under Blanc känns både stabilare och mer underhållande än det under Ancelotti.

Nu går laget till landslagsuppehållet i delad serieledning med Monaco vilket naturligtvis känns ohyggligt bra. Smolket i glädjebägaren denna kväll är utvisningen på Thiago Motta. Den italienske landslagsmannen som varit en sådan viktig pjäs såhär långt denna säsong blir borta ett tag. Rött kort direkt brukar betyda minst två matchers avstängning i Frankrike. Hur felaktigt domarens beslut än må ha varit. Men det tar på intet vis udden ur glädjen över segern mot den bittraste av rivaler. Ici c’est Paris! Rêvons plus grande!