En svåråtkomlig klassiker är tillbaka

Häromveckan kunde jag äntligen bocka av en film som länge legat högt på listan över filmer som jag skulle vilja se. Inte minst sedan den förra årtiondet i två stora omröstningar bland franska filmexperter slutat på en andraplats i rankingen över de bästa franska filmerna någonsin.

Mitt problem har varit att den varit förtvivlat svår att få tag på. Men så fick den häromåret nypremiär på bio hemma i Frankrike i en nyrestaurerad version och den har nu även gjorts tillgänglig att streama även här i Sverige.

Filmen jag talar om är Mamman och horan (La maman et la putain) i regi av Jean Eustache från 1973. Det var en film som delade sin publik och skapade kontrovers när den kom. De kritiska rösterna var många och filmen dömdes bland annat ut som vulgär. Men den fick också sin beskärda del av hyllningar och den kammade hem juryns stora pris och kritikernas pris vid filmfestivalen i Cannes.

Nu såhär femtio år senare är tongångarna kring den mer homogena och den lyfts mer eller mindre unisont fram som ett mästerverk och en klassiker.

Vad är då Mamman och horan för typ av film? Jo, en på många sätt väldigt typisk fransk sådan.

Det handlar om en kärlekstriangel mellan den arbetslösa unge mannen Alexandre och dennes två kärlekar i form av den moderliga sambon Marie och den sexuellt utlevande älskarinnan Veronika.

Det pratas, resoneras och intellektualiseras närmast oavbrutet under filmens omkring tre och halv timme långa speltid. Huvudsakligen är det Alexandre som pratar och även om det är en lång rad ämnen som behandlas så är temat sex, kärlek och relationer det dominerande.

Det som särskiljer Mamman och horan från filmer med liknade upplägg (och dem finns det ju en uppsjö av bara inom fransk film) är med den brutala rättframhet det skildras.

Jean Eustache har själv i intervjuer sagt att hans uttryckliga mål var att lägga sig så nära verkligheten som det är möjligt inom fiktionens gränser och i den kompromisslösa jakten på autenticitet överträffade han till och med sina berömda generationsfränder Maurice Pialat och Jacques Rivette.

Manuset till Mamman och horan byggde han kring sina erfarenheter från sitt verkliga förhållande med skådespelaren Françoise Lebrun, som spelar Veronika i filmen.

Filmen tar ett grepp om den samtid som den utspelas i och utspelas i ett Paris som alltjämt präglades av två omvälvande skeenden: Majrevolten 1968 och den pågående sexuella revolutionen.

Den chauvinistiske och självupptagne men samtidigt djupt neurotiske Alexandre, spelad av Truffauts favorit-alter ego Jean-Pierre Léaud, är vilsen i denna tillvaro och hans liv tycks huvudsakligen bestå i att utan tydlig riktning manövrera bland sina kärlekshistorier och att frekventera flera av Paris vänstra strands berömda kaféer.

Trion av skådespelare i de ledande rollerna kompletteras av Bernadette Lafont som spelar Marie och alla tre förtjänar att lyftas fram för sina insatser i detta skådespelarmässiga kraftprov. Att spela in filmen ska ha varit synnerligen tufft inte minst för att Jean Eustache ska ha varit oerhört krävande i sin regi.

En annan viktig faktor i filmen är det fina svartvita fotot signerat Pierre Lhomme, det gör sitt till för att ytterligare framhäva det nakna och intensiva känslospektrat i texten.

Mamman och horan är nog inte en film för alla smaker, men för den som är intresserad av fransk filmhistoria är den svår att komma runt.

Rodeo – adrenalin och visuell lyrik i högoktanig blandning

Det har blivit dags att säga hej och välkommen till ännu en ny och spännande fransk filmröst i forn av regissören Lola Quivoron vars adrenalinstinna långfilmsdebut Rodeo gick upp på svenska biografer häromdagen. Även filmens huvudrollsinnehavare Julie Ledru är en ny bekantskap som högst förmodligen kommer att låta höra från sig framöver.

Rodeo handlar om Julia som lever under knapra förhållanden i en storstadsförort. Hennes stora passion i livet är att åka motorcykel och genom det intresset kommer hon i kontakt med ett gäng killar som ägnar sig åt en form av illegal street-motocross.

Hon blir som uppslukad av det de håller på med och tyr sig snabbt till gänget som blir som en ny familj för henne. Men den starka gemenskapen i gänget har också en destruktiv sida och deras verksamhet finansieras dessutom av en starkt hierarkisk kriminell verksamhet.

Julia gör allt för att uppfattas som en självklar och fullvärdig medlem av den ultramaskulina miljön vilket hon till stor del också lyckas göra, men det för också med sig allt högra grad av risktagande.

Lola Quivorons Rodeo är som en sorts släkting till Julie Ducorneaus Guldpalmsvinnare Titane från häromåret. Den blandar muskulösa actionsekvenser med mer lyriska visuella inslag. Men med den skillnaden att där Ducorneau tycks hämta inspiration från genrefilm och skräck så bottnar Quivoron mer tydligt i socialrealism och dokumentär.

Om Titane är David Cronenberg är Rodeo snarare Andrea Arnold för att dra till med regissörsliknelser.

Andrea Arnold är dock inte den enda regissörsreferens som dyker upp i mitt huvud när jag ser Rodeo. I det där mer lyriska draget som är vackert men också ofta en aning olycksbådande har den i mitt tycke också något David Lynch-likt över sig. En mycket fängslande och fascinerande upplevelse till film är det under alla omständigheter, om du frågar mig.

Idén till spelfilmen Rodeo fick Lola Quivoron när hon gjorde en dokumentär i likande motorcykelmiljöer och den dokumentära bakgrunden märks inte minst i den starka känsla av autenticitet som löper genom filmen, inte minst skådespelarmässigt. Hela den företrädelsevis unga ensemblen imponerar stort.

Manusmässigt finns det dock några saker att hänga upp sig på med Rodeo. Till exempel att aven om jag på ett sätt kan gilla greppet att som Lolo Quivoron gör här kasta oss åskådare rätt in i handlingen och verkligen trampa gaspedalen i botten direkt så tycker jag att filmen lider lite av att vi aldrig ges någon bakgrund eller förklaring till varför de olika rollfigurerna agerar som de gör.

Men i det stora hela tycker jag att Rodeo är en debutfilm som imponerar och ger mersmak. Det ska bli spännande att se vad de inblandade kommer att hitta på härnäst.

Pissa i motvind – två starka filmer i en

2022 års kulturella höjdpunkter har redan så smått summerats då såhär verkligen i elfte timmen en kandidat till epitetet årets starkaste filmupplevelse anmäler sig.

Jag pratar om den franska filmen Pissa i motvind (Les pires i original) som fick svensk biopremiär på juldagen.

Filmen som vann första pris i undersektionen Un certain regard (dit särskilt nyskapande och djärva filmer väljs ut) vid årets filmfestival i Cannes är regisserad av Lise Akoka och Romane Gueret och följer i den starka tradition av socialrealism med på gränsen till dokumentär känsla som den frankofona filmen har.

Men det är faktiskt inte de belgiska bröderna Dardenne som det är lätt att först komma att tänka på när frankofon socialrealism kommer på tal som Akoka och Gueret nämner som främsta inspirationskälla utan brittiska Andrea Arnold.

Och visst går det att se hennes avtryck i Pissa i motvind. Kanske framförallt i regin av de unga och orutinerade skådespelarna i de ledande rollerna. De är samtliga fantastiskt duktiga.

Pissa i motvind handlar om en filminspelning och inleds med en serie provspelningar. En belgisk regissör ska göra en film i Picasso, en sliten förort till nordfranska Boulogne-sur-Mer, och han vill använda några av områdets ungdomar i de ledande rollerna.

Många förhoppningsfulla söker rollerna som till slut ges till fyra ungdomar som av invånarna ses som områdets värstingar, originaltitelns les pires. Ett beslut som rör upp känslor bland invånarna som ser filmen som en möjlighet att förbättra områdets rykte.

Nyfikenheten över filminspelningen är dock stor och det visar sig snabbt att regissören är beredd att gå långt för att förverkliga sin vision av ett drama om sin egen uppväxt.

Pissa i motvind är på sätt och vis två filmer i en. Dels en om filmskapandet i sig, dels en om trasiga ungdomar i en nedgången förort. Bägge delar inkännande skildrade med värme och intresse för för samtliga rollfigurer. Men som också ställer skarpa och relevanta frågor, inte minst kring skapandeprocess och fördomar. Var går gränsen mellan engagemang och exploatering?

Lise Akoka och Romane Gueret imponerar stort med sin regi och håller den varsamt men bestämt sin film långt från genrens klichéer och fallgropar. Manuset är välskrivet och Pissa i motvind innehåller såväl humor och värme som genuint gripande och starka scener.

Tonträffen känns äkta och fullständigt trovärdig från start till mål, mycket tack vare de fantastiska ungdomarna i de ledande rollerna. Det är mycket möjligt att vi här fått se några kommande stjärnor tändas.

Playground – starkt och känsligt om barns utsatthet

Den socialrealistiska traditionen inom belgisk film är urstark, det vet vi sedan tidigare. Bröderna Dardenne är givetvis något av de okrönta kungarna och de internationellt mest kända, men under dem finns närmast en uppsjö av spännande namn.

Nu kan vi lägga ytterligare ett till denna lista: Laura Wandel. I helgen har den 38-åriga från Bryssel bördiga regissörens långfilmsdebut Playground (Un monde i original) från förra året svensk biopremiär.

Playground är en på många sätt anmärkningsvärd film, närmast sensationell som debutfilm betraktad. Belöningen har också redan kommit i form av kritikerberöm och ett flertal fina priser vid filmfestivaler världen över, bland annat i Cannes och Göteborg, och dessutom en nominering till en Oscar för bästa internationella film.

Den utspelas med skolgården som huvudsaklig skådeplats och i blickfånget står främst sjuåriga Nora som just börjat i förstaklass. En livsomvälvande upplevelse som naturligtvis i sig kan vara nog så skrämmande. Så är det för Nora. När hon dessutom blir hon vittne till hur hennes storebror Abel utsätts för mobbing läggs ytterligare en svår upplevelse till listan av jobbiga saker att behöva hantera.

Playground har en speltid som klockar in på blott strax under en timme och en kvart, men den känns längre. På ett bra sätt. För den känslomässiga laddning, totala autenticitet och vibrerande närvaro som Laura Wandel fyller sin film med gör att det känns som att vi fått följa med rollfigurerna under betydligt längre tid än så.

Den där autenticiteten kan till stor det tacka den fantastiska ensemblen, med fyndet Maya Vanderbeque i spetsen. Hon är inget mindre än självlysande fantastisk i rollen som Nora. En annan avgörande faktor är Laura Wandels tillvägagångssätt i sin personregi.

Inom ramen för handlingen lät hon nämligen skådespelarna till stor del improvisera fram såväl repliker som hur handlingen skulle fortskrida. Resultatet ger en tonträff som klingar osedvanligt äkta och trovärdig.

Ett annat genidrag från Wandel är att så tydligt välja barnets perspektiv i alla delar av filmen. Fotot, med för socialrealistisk belgisk film typiskt nervig, nära och registrerande handkamera, hålls hela tiden i barnets ögonhöjd vilket ytterligare spär på närvaron och identifikationen med de verkliga huvudpersonerna.

Playground är gripande och närmast gastkramande intensiv, men också med strålar av ljus. Laura Wandel beskriver den ibland brutala och grymma interaktionen barnen emellan på ett sätt som känns ända in i benmärgen, men hela tiden på ett nyanserat sätt.

Playground är ett mindre mästerstycke och högst förmodligen något av det starkaste man kommer att kunna se på svenska biografer i år.

Bröllopstalet- en avig och underhållande livskris

Om du är sugen på att se något lite annorlunda men ändå inte alltför utmanande kan Bröllopstalet (Le Discours i original) som nu är tillgänglig på dvd och vod i Sverige.

Laurent Tirards film från 2020 skulle ha visats inom tävlan i filmfestivalen i Cannes men då festivalen på grund av pandemin ställdes in fick den urpremiär vid senare tillfälle.

Fabrice Caros roman Le discours som ligger till grund för filmen ansågs ofilmbar men Laurent Tirard ror det hela i land tack vare berättarteknisk påhittighet.

Bröllopstalet är mer eller mindre en bildsatt inre monolog i filmens huvudperson Adrien, en livskrisande 35-åring som lider av hjärtesorg efter att hans flickvän velat ta en paus i deras förhållande.

Efter ett antal veckor skickar han ut en trevare till henne i form av ett sms och filmens nutid är en familjemiddag han är på medan han väntar på hennes eventuella svar.

Under middagen får den introverte Adrien också frågan av sin blivande svåger om han kan hålla ett tal på det stundande bröllopet mellan honom och Adriens syster.

Adriens inre är i uppror och hans tankar snurrar och spinner loss i bitvis svindlande tankebanor kring det egna förhållandet, familjen och hur han ska kunna ta sig ur mardrömmen bröllopstalet.

Det är fyndigt, roligt och med mycket att relatera till. Tirards kreativitet i berättandet är oftast lyckad men samtidigt är den lite väl formmedveten i bland och känns lite upprepande i andra.

Benjamin Lavernhe är utmärkt i huvudrollen och med en speltid på strax under en och en halv timme är det aldrig någon fara att bristerna ska gå ut menligt över underhållningsvärdet.

Annette – en musikalisk och visuellt slående känslostorm

Han är sannerligen inte särskilt produktiv Leos Carax. Sedan långfilmsdebuten med Boy meets girl 1984 har det bara blivit fem filmer i fullformat till.

Hans nu sverigeaktuella nya film Annette är dessutom hans första sedan Holy motors från 2012.

Så det går ofta lång tid mellan varven. Men det är ofta värt den där väntan för den egensinnige franske regissörens filmer är som regel något speciellt och extra.

Annette är inget undantag till den regeln. Det är Carax första engelskspråkiga långfilm och dessutom en musikal. En färg- och känslosprakande men mollstämd sådan. Närmast operalik tematiskt och uttrycksmässigt.

Det hela är skrivet av Sparks-bröderna Ron och Russel Mael och mötet mellan deras uttrycksfulla och karaktäristiska musik och Carax artistiska temperament och vision är en riktig lyckträff.

Grundpremissen i Annette är enkel. Den självförbrännande och provokative stå upp-komikern Henry McHenry och den änglaliknande och älskade operastjärnan Ann Defrasnoux finner varandra och det omaka parets himlastormande kärlekshistoria fängslar både press och publik.

De får efter en tid tillsammans dottern Annette som visar sig vara ett säreget barn med oanade och häpnadsväckande talanger.

Dotterns ankomst visar sig vända upp och ner på deras liv och på deras gemensamma existens rosaskimrande sky börjar orosmolnen hopa sig. Dramatiska händelser är under uppsegling.

Det är givet att när en regissör som Leos Carax tar sig an musikalgenren så blir resultatet en musikal som ingen annan. Något publikfrieri ägnar han sig sannerligen åt utan det är en tämligen kompromisslös historia.

Annette är en visuellt slående ( fotot av Caroline Champetier är lysande) och känslostormande men mörk berättelse om konstnärligt skapande och manlig destruktivitet.

Det finns en hel del gemensamma beröringspunkter med Carax eget liv så det går inte att helt skaka av sig tanken på att det är en delvis personlig och självbiografisk historia.

Adam Driver är lysande och intensiv, på ungefär samma sätt som Denis Lavant varit i tidigare Carax-filmer som exempelvis De älskande på Pont-Neuf (Les amants du Pont-Neuf) från 1991, i rollen som Henry och Marion Cotillard är ett bra val i rollen som Ann.

Annette är en emotionell berg- och dalbana som knappast kommer att lämna dig oberörd. Leos Carax filmer gör ju inte det.

När Annette premiärvisades vid årets Cannes-festival möttes den också av såväl hyllningar som burop. Juryn tog den dock till sina hjärtan och den belönades med priset för bästa regi.

Den melankoliska kärlekens lågmälda historia

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Emmanuel Mouret har ofta kallats en fransk Woody Allen och visst är det i hans filmografi lätt att hitta likheter mellan de två.

Så även i hans senaste film, den Cannesutvalda och flerfaldigt Césarnominerade Saker vi säger, saker vi gör (Les choses qu’on dit, les choses qu’on fait) från förra året. I det här fallet främst till hans mest allvarliga filmer. Men för mig är det inte främst Woody Allen jag drar paralleller till när jag ser den.

Det finns ett psykologiskt djup i Saker vi säger, saker vi gör som får mig att tänka att om man denna gång prompt ska göra jämförelser så är det lika bra att hoppa över mellansteget Allen och gå direkt till Ingmar Bergman.

Men i så fall är det också en Bergman med en distinkt fransk röst. En lika tydlig referenspunkt i sammanhanget skulle nämligen också vara Eric Rohmer. Mouret ägnar sig i den här filmen åt ett filosofiskt resonerande värdigt den franske giganten.

Saker vi säger, saker vi gör är överhuvudtaget en på många sätt synnerligen fransk film som verkligen svarar upp till mångas schablonbild över hur en typisk sådan är.

Det är en huvudsakligen dialogdriven film och det pratas mycket och länge. Men samtidigt bryter Mouret mot det ”typiskt” franska genom att också arbeta med det outsagda, stillsamt och med ett skandinaviskt vemod bildberättat med välvald klassik musik som enda ljudspår.

Saker vi säger, saker vi gör är ett välspelat relationsdrama om passion, kärlek och svek. Och allt det outtalade som ryms i ytorna däremellan, helt enkelt den där skillnaden som när det gäller just kärlek kan finnas mellan hur vi agerar å ena sidan och vad vi egentligen känner å den andra som filmens titel anspelar på.

Det är lågintensivt på ytan men desto mer känslostarkt därunder. Filmens ramberättelse går ut på att en man med nyligen krossat hjärta lämnar Paris och åker ut på landet för att hälsa på sin kusin och läka hjärtesorgen och kanske till och med komma till skott med den där författarkarriären han alltid drömt om.

Väl framme möts han av kusinens gravida flickvän som berättar att kusinen är tillfälligt bortrest med väntas tillbaka inom kort. I väntan på kusinen inleder de snart ett förtroligt samtal om sina tidigare kärleksrelationer.

Utifrån det samtalet spinner auteuren Emmanuel Mouret som även skrivit filmens manus en inkännande och djupt humanistisk väv ett antal människors delvis sammanlänkade relationsöden.

Det är ofta djupt melankoliskt och vemodigt men samtidigt skildrat med värme och medmänsklighet. Dessutom är ju ämnet så universellt att vi alla på ett eller annat sätt kan relatera till de situationer som utspelas där framför våra ögon.

För att återknyta till den inledande liknelsen med Woody Allen så har Emmanuel Mouret likt den amerikanske auteuren lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble med Émelie Dequenne (som i vintras Césarbelönades för sin roll), Niels Schneider, Camélia Jordana, Vincent Macaigne och Guillaume Gouix i spetsen. Alla levererar de inspirerade rolltolkningar.

Vila i frid, Jean-Claude Carrière!

Knappa två veckor av intensivt filmtittande under Göteborgs filmfestival har lett till ett uppehåll i aktiviteten här på BleuBlancRouge, men nu är det dags att ta upp aktiviteten igen. Tyvärr så kommer dagens inlägg av en mycket tråkig anledning.

För i dag nåddes världen av nyheten av att en av fransk films riktigt stora, manusförfattaren Jean-Claude Carrière, gått ur tiden. Från min egen horisont var han en synnerligen viktig person eftersom han genom sitt arbete – särskilt manuset till filmatiseringen 1990 av Cyrano de Bergerac – medverkade till att få mig att verkligen bli handlöst förälskad i det franska språket.

Jean-Claude Carrière fick sitt genombrott 1964 genom att tillsammans med regissören Luis Bunuel skriva manuset till filmen En kammarjungfrus dagbok (Le journal d’une femme de chambre). Samarbetet med Bunuel skulle sedan fortgå i nitton år och bli synnerligen framgångsrikt.

Framgångarna tillsammans med Bunuel öppnade naturligtvis andra dörrar för honom och han arbetade med en rad andra filmiska storheter som till exempel Jean-Luc Godard, Michael Haneke,  Volker Schlöndorff och Milos Forman. Till Forman skrev han bland annat manuset till Valmont, som ju baseras på Choderlos de Laclos berömda roman Förliga förbindelser (Les laisions dangereuses) och till Schlöndorff manuset till Blecktrumman som vann Guldpalmen i Cannes 1979.

Han låg också bakom manuset till succéfilmen Varats olidliga lätthet från 1988, ett arbete som han fick en av sina flera Oscarsnomineringar för. 2015 fick han också en heders-Oscar för sitt samlade manusarbete och sina insatser för filmkonsten. För sådana insatser gjorde han sannerligen. Bland annat så var han med och grundade Fémis, den statliga franska filmskolan.

Jean-Claude Carrière blev 89 år gammal.

En ovanlig flicka – en skandalfilm som har mer att säga än vad man kan tro

Det blev en del rabalder kring Rebecca Zlotowskis film En ovanlig flicka (Une fille facile i original) i samband med att den visades under förra årets filmfestival i Cannes.

Delvis på grund av att den innehåller en del utmanande och explicita sexscener men ändå främst för att en av huvudrollerna spelas av den före detta modellen och eskortflickan Zahia Dehar.

Samma Dehar som 2010 hamnade i blickfånget som en del i den skandal där det påstods att medlemmar ur det franska landslag som samma år skulle spela VM i fotboll i Sydafrika året innan hade betalt för hennes tjänster som eskortflicka.

Nu finns filmen, som dock inte bara skapade rabalder utan även blev prisbelönt där i Cannes (där den för övrigt också utspelas), tillgänglig på svenska Netflix.

En ovanlig flicka handlar om 16-åriga Naïma (känsligt gestaltad av Mina Farid) som bor i Cannes tillsammans med sin mamma som jobbar där som städerska över turistsäsongen. Naïmas liv är lugnt och okomplicerat fram tills dess att den självsäkra och några år äldre kusinen Sofia (Dehar) anländer för att tillbringa några semesterveckor där.

Naïma dras med i Sofias utlevande liv och förtrollas av hennes oblyga flörtande med rika turistande män som uppvaktar henne. De två får kontakt med två välbärgade män som bor på en lyxyacht i Cannes hamn och Sofia inleder ett förhållande med en av dem. För Naïma är det en ny värld som öppnar sig och hon fortsätter storögt att studera Sofias självklara sätt att röra sig i den, utan att för en sekund tå åt sig av eller bry sig om de ogillande och dömande blickar hon får av omgivningen.

En ovanlig flicka är såväl en coming of age-film som ett kraftfullt statement kring kvinnors rätt till sin egen sexualitet och vägran att låta sig objektifieras. Och även om det är svårt att släppa tanken på att Zahia Dehar fått rollen för att hon just för att hon är den hon är och har det där förflutna som vi varit inne på så försvarar hon samtidigt sin plats i filmen på skådespelarmässiga meriter.

Hon är inte oäven i sitt agerande och för sig som och har en närvaro inte olik en ung Brigitte Bardot, vilket säkert också en medveten tanke från regissör Zlotowski.

Till filmens tillgångar kan också de sensuella och solvarma sydfranska miljöerna definitivt räknas.

Vanessa långt ifrån paradiset i udda fågel till film

Efter en längre tid av sporadisk aktivitet på bloggen ligger jag hopplöst efter i min bevakning här av frankofon film som når hit till Sverige. Jag kan inte annat än att bit för bit försöka reparera skadan och börjar med en udda fågel till film (pun intended eftersom just en sådan har en roll att spela i filmen det handlar om), Yann Gonzalez En kniv i hjärtat (Un couteau dans le cœur) från förra året.

Det ska sägas direkt är att En kniv i hjärtat inte är en film för alla smaker, den är sexuellt explicit och våldsam. Det är en sorts stilsäker melankolisk thriller som blinkar kraftigt åt såväl exploatationfilm som giallo och utspelar sig följaktligen på 70-talet. 1979 för att vara mer exakt.

Huvudpersonen Anne (spelad av Vanessa Paradis) driver ett litet bolag som massproducerar gayporr. Bolagets klippare Loïs har just avslutat deras förhållande och för att vinna tillbaka henne tänker sig Anne göra något speciellt, hon vill göra sitt mest ambitiösa filmprojekt någonsin. Parallellt med det blir en av medlemmarna i hennes skådespelarkader bestialiskt mördad av en maskerad man.

En av den dubbla tragiken emotionellt instabil Anne väljer att använda mordet på skådespelaren och utredningen av det som material för sin film. Något som drar ner henne och de andra inblandade i en mörk spiral för den maskerade mördaren finns kvar därute, hela tiden i deras närhet.

Yann Gonzalez väver in mängder av direkt eller indirekta filmreferenser i sin berättelse. William Friedkins kontroversiella thriller Lockbetet (Cruising i original) och Brian De Palmas likaledes omtvistade I nattens mörker (Dressed to kill), bägge från 1980, är andra uppenbara referenspunkter.

Det som gör En kniv i hjärtat till mer än bara en stilövning med blinkningar till det sena 70-talets mer alternativa filmscen är att Yann Gonzalez lägger till melankoli och en stor ömhet i berättelsen. Riktig kärlek och passion får plats jämte den strikt (över)spelade i de filmer Anne regisserar.

Dessutom gör Yann Gonzalez bildspråk att det bitvis är en mycket vacker film. Lägg därtill ett finfint och känsligt elektroniskt soundtrack av franska M83, vars bärande medlem är Yanns bror Anthony och en portion drastisk humor.

En kniv i hjärtat visades inom huvudtävlan vid förra årets Cannesfestival. Den nominerades också till Queerpalmen och en annan av de många referenserna i filmen är till Vilda nätter (Les nuits fauves) från 1992, ett av den franska HBTQ-filmens portalverk, eftersom Romane Bohringer som spelade en av huvudrollerna i den filmen dyker upp i en mindre roll här.