RSS Flöde

Etikettarkiv: Cannes

Playground – starkt och känsligt om barns utsatthet

Den socialrealistiska traditionen inom belgisk film är urstark, det vet vi sedan tidigare. Bröderna Dardenne är givetvis något av de okrönta kungarna och de internationellt mest kända, men under dem finns närmast en uppsjö av spännande namn.

Nu kan vi lägga ytterligare ett till denna lista: Laura Wandel. I helgen har den 38-åriga från Bryssel bördiga regissörens långfilmsdebut Playground (Un monde i original) från förra året svensk biopremiär.

Playground är en på många sätt anmärkningsvärd film, närmast sensationell som debutfilm betraktad. Belöningen har också redan kommit i form av kritikerberöm och ett flertal fina priser vid filmfestivaler världen över, bland annat i Cannes och Göteborg, och dessutom en nominering till en Oscar för bästa internationella film.

Den utspelas med skolgården som huvudsaklig skådeplats och i blickfånget står främst sjuåriga Nora som just börjat i förstaklass. En livsomvälvande upplevelse som naturligtvis i sig kan vara nog så skrämmande. Så är det för Nora. När hon dessutom blir hon vittne till hur hennes storebror Abel utsätts för mobbing läggs ytterligare en svår upplevelse till listan av jobbiga saker att behöva hantera.

Playground har en speltid som klockar in på blott strax under en timme och en kvart, men den känns längre. På ett bra sätt. För den känslomässiga laddning, totala autenticitet och vibrerande närvaro som Laura Wandel fyller sin film med gör att det känns som att vi fått följa med rollfigurerna under betydligt längre tid än så.

Den där autenticiteten kan till stor det tacka den fantastiska ensemblen, med fyndet Maya Vanderbeque i spetsen. Hon är inget mindre än självlysande fantastisk i rollen som Nora. En annan avgörande faktor är Laura Wandels tillvägagångssätt i sin personregi.

Inom ramen för handlingen lät hon nämligen skådespelarna till stor del improvisera fram såväl repliker som hur handlingen skulle fortskrida. Resultatet ger en tonträff som klingar osedvanligt äkta och trovärdig.

Ett annat genidrag från Wandel är att så tydligt välja barnets perspektiv i alla delar av filmen. Fotot, med för socialrealistisk belgisk film typiskt nervig, nära och registrerande handkamera, hålls hela tiden i barnets ögonhöjd vilket ytterligare spär på närvaron och identifikationen med de verkliga huvudpersonerna.

Playground är gripande och närmast gastkramande intensiv, men också med strålar av ljus. Laura Wandel beskriver den ibland brutala och grymma interaktionen barnen emellan på ett sätt som känns ända in i benmärgen, men hela tiden på ett nyanserat sätt.

Playground är ett mindre mästerstycke och högst förmodligen något av det starkaste man kommer att kunna se på svenska biografer i år.

Bröllopstalet- en avig och underhållande livskris

Om du är sugen på att se något lite annorlunda men ändå inte alltför utmanande kan Bröllopstalet (Le Discours i original) som nu är tillgänglig på dvd och vod i Sverige.

Laurent Tirards film från 2020 skulle ha visats inom tävlan i filmfestivalen i Cannes men då festivalen på grund av pandemin ställdes in fick den urpremiär vid senare tillfälle.

Fabrice Caros roman Le discours som ligger till grund för filmen ansågs ofilmbar men Laurent Tirard ror det hela i land tack vare berättarteknisk påhittighet.

Bröllopstalet är mer eller mindre en bildsatt inre monolog i filmens huvudperson Adrien, en livskrisande 35-åring som lider av hjärtesorg efter att hans flickvän velat ta en paus i deras förhållande.

Efter ett antal veckor skickar han ut en trevare till henne i form av ett sms och filmens nutid är en familjemiddag han är på medan han väntar på hennes eventuella svar.

Under middagen får den introverte Adrien också frågan av sin blivande svåger om han kan hålla ett tal på det stundande bröllopet mellan honom och Adriens syster.

Adriens inre är i uppror och hans tankar snurrar och spinner loss i bitvis svindlande tankebanor kring det egna förhållandet, familjen och hur han ska kunna ta sig ur mardrömmen bröllopstalet.

Det är fyndigt, roligt och med mycket att relatera till. Tirards kreativitet i berättandet är oftast lyckad men samtidigt är den lite väl formmedveten i bland och känns lite upprepande i andra.

Benjamin Lavernhe är utmärkt i huvudrollen och med en speltid på strax under en och en halv timme är det aldrig någon fara att bristerna ska gå ut menligt över underhållningsvärdet.

Annette – en musikalisk och visuellt slående känslostorm

Han är sannerligen inte särskilt produktiv Leos Carax. Sedan långfilmsdebuten med Boy meets girl 1984 har det bara blivit fem filmer i fullformat till.

Hans nu sverigeaktuella nya film Annette är dessutom hans första sedan Holy motors från 2012.

Så det går ofta lång tid mellan varven. Men det är ofta värt den där väntan för den egensinnige franske regissörens filmer är som regel något speciellt och extra.

Annette är inget undantag till den regeln. Det är Carax första engelskspråkiga långfilm och dessutom en musikal. En färg- och känslosprakande men mollstämd sådan. Närmast operalik tematiskt och uttrycksmässigt.

Det hela är skrivet av Sparks-bröderna Ron och Russel Mael och mötet mellan deras uttrycksfulla och karaktäristiska musik och Carax artistiska temperament och vision är en riktig lyckträff.

Grundpremissen i Annette är enkel. Den självförbrännande och provokative stå upp-komikern Henry McHenry och den änglaliknande och älskade operastjärnan Ann Defrasnoux finner varandra och det omaka parets himlastormande kärlekshistoria fängslar både press och publik.

De får efter en tid tillsammans dottern Annette som visar sig vara ett säreget barn med oanade och häpnadsväckande talanger.

Dotterns ankomst visar sig vända upp och ner på deras liv och på deras gemensamma existens rosaskimrande sky börjar orosmolnen hopa sig. Dramatiska händelser är under uppsegling.

Det är givet att när en regissör som Leos Carax tar sig an musikalgenren så blir resultatet en musikal som ingen annan. Något publikfrieri ägnar han sig sannerligen åt utan det är en tämligen kompromisslös historia.

Annette är en visuellt slående ( fotot av Caroline Champetier är lysande) och känslostormande men mörk berättelse om konstnärligt skapande och manlig destruktivitet.

Det finns en hel del gemensamma beröringspunkter med Carax eget liv så det går inte att helt skaka av sig tanken på att det är en delvis personlig och självbiografisk historia.

Adam Driver är lysande och intensiv, på ungefär samma sätt som Denis Lavant varit i tidigare Carax-filmer som exempelvis De älskande på Pont-Neuf (Les amants du Pont-Neuf) från 1991, i rollen som Henry och Marion Cotillard är ett bra val i rollen som Ann.

Annette är en emotionell berg- och dalbana som knappast kommer att lämna dig oberörd. Leos Carax filmer gör ju inte det.

När Annette premiärvisades vid årets Cannes-festival möttes den också av såväl hyllningar som burop. Juryn tog den dock till sina hjärtan och den belönades med priset för bästa regi.

Den melankoliska kärlekens lågmälda historia

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Emmanuel Mouret har ofta kallats en fransk Woody Allen och visst är det i hans filmografi lätt att hitta likheter mellan de två.

Så även i hans senaste film, den Cannesutvalda och flerfaldigt Césarnominerade Saker vi säger, saker vi gör (Les choses qu’on dit, les choses qu’on fait) från förra året. I det här fallet främst till hans mest allvarliga filmer. Men för mig är det inte främst Woody Allen jag drar paralleller till när jag ser den.

Det finns ett psykologiskt djup i Saker vi säger, saker vi gör som får mig att tänka att om man denna gång prompt ska göra jämförelser så är det lika bra att hoppa över mellansteget Allen och gå direkt till Ingmar Bergman.

Men i så fall är det också en Bergman med en distinkt fransk röst. En lika tydlig referenspunkt i sammanhanget skulle nämligen också vara Eric Rohmer. Mouret ägnar sig i den här filmen åt ett filosofiskt resonerande värdigt den franske giganten.

Saker vi säger, saker vi gör är överhuvudtaget en på många sätt synnerligen fransk film som verkligen svarar upp till mångas schablonbild över hur en typisk sådan är.

Det är en huvudsakligen dialogdriven film och det pratas mycket och länge. Men samtidigt bryter Mouret mot det ”typiskt” franska genom att också arbeta med det outsagda, stillsamt och med ett skandinaviskt vemod bildberättat med välvald klassik musik som enda ljudspår.

Saker vi säger, saker vi gör är ett välspelat relationsdrama om passion, kärlek och svek. Och allt det outtalade som ryms i ytorna däremellan, helt enkelt den där skillnaden som när det gäller just kärlek kan finnas mellan hur vi agerar å ena sidan och vad vi egentligen känner å den andra som filmens titel anspelar på.

Det är lågintensivt på ytan men desto mer känslostarkt därunder. Filmens ramberättelse går ut på att en man med nyligen krossat hjärta lämnar Paris och åker ut på landet för att hälsa på sin kusin och läka hjärtesorgen och kanske till och med komma till skott med den där författarkarriären han alltid drömt om.

Väl framme möts han av kusinens gravida flickvän som berättar att kusinen är tillfälligt bortrest med väntas tillbaka inom kort. I väntan på kusinen inleder de snart ett förtroligt samtal om sina tidigare kärleksrelationer.

Utifrån det samtalet spinner auteuren Emmanuel Mouret som även skrivit filmens manus en inkännande och djupt humanistisk väv ett antal människors delvis sammanlänkade relationsöden.

Det är ofta djupt melankoliskt och vemodigt men samtidigt skildrat med värme och medmänsklighet. Dessutom är ju ämnet så universellt att vi alla på ett eller annat sätt kan relatera till de situationer som utspelas där framför våra ögon.

För att återknyta till den inledande liknelsen med Woody Allen så har Emmanuel Mouret likt den amerikanske auteuren lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble med Émelie Dequenne (som i vintras Césarbelönades för sin roll), Niels Schneider, Camélia Jordana, Vincent Macaigne och Guillaume Gouix i spetsen. Alla levererar de inspirerade rolltolkningar.

Vila i frid, Jean-Claude Carrière!

Knappa två veckor av intensivt filmtittande under Göteborgs filmfestival har lett till ett uppehåll i aktiviteten här på BleuBlancRouge, men nu är det dags att ta upp aktiviteten igen. Tyvärr så kommer dagens inlägg av en mycket tråkig anledning.

För i dag nåddes världen av nyheten av att en av fransk films riktigt stora, manusförfattaren Jean-Claude Carrière, gått ur tiden. Från min egen horisont var han en synnerligen viktig person eftersom han genom sitt arbete – särskilt manuset till filmatiseringen 1990 av Cyrano de Bergerac – medverkade till att få mig att verkligen bli handlöst förälskad i det franska språket.

Jean-Claude Carrière fick sitt genombrott 1964 genom att tillsammans med regissören Luis Bunuel skriva manuset till filmen En kammarjungfrus dagbok (Le journal d’une femme de chambre). Samarbetet med Bunuel skulle sedan fortgå i nitton år och bli synnerligen framgångsrikt.

Framgångarna tillsammans med Bunuel öppnade naturligtvis andra dörrar för honom och han arbetade med en rad andra filmiska storheter som till exempel Jean-Luc Godard, Michael HanekeVolker Schlöndorff och Milos Forman. Till Forman skrev han bland annat manuset till Valmont, som ju baseras på Choderlos de Laclos berömda roman Förliga förbindelser (Les laisions dangereuses) och till Schlöndorff manuset till Blecktrumman som vann Guldpalmen i Cannes 1979.

Han låg också bakom manuset till succéfilmen Varats olidliga lätthet från 1988, ett arbete som han fick en av sina flera Oscarsnomineringar för. 2015 fick han också en heders-Oscar för sitt samlade manusarbete och sina insatser för filmkonsten. För sådana insatser gjorde han sannerligen. Bland annat så var han med och grundade Fémis, den statliga franska filmskolan.

Jean-Claude Carrière blev 89 år gammal.

En ovanlig flicka – en skandalfilm som har mer att säga än vad man kan tro

Det blev en del rabalder kring Rebecca Zlotowskis film En ovanlig flicka (Une fille facile i original) i samband med att den visades under förra årets filmfestival i Cannes.

Delvis på grund av att den innehåller en del utmanande och explicita sexscener men ändå främst för att en av huvudrollerna spelas av den före detta modellen och eskortflickan Zahia Dehar.

Samma Dehar som 2010 hamnade i blickfånget som en del i den skandal där det påstods att medlemmar ur det franska landslag som samma år skulle spela VM i fotboll i Sydafrika året innan hade betalt för hennes tjänster som eskortflicka.

Nu finns filmen, som dock inte bara skapade rabalder utan även blev prisbelönt där i Cannes (där den för övrigt också utspelas), tillgänglig på svenska Netflix.

En ovanlig flicka handlar om 16-åriga Naïma (känsligt gestaltad av Mina Farid) som bor i Cannes tillsammans med sin mamma som jobbar där som städerska över turistsäsongen. Naïmas liv är lugnt och okomplicerat fram tills dess att den självsäkra och några år äldre kusinen Sofia (Dehar) anländer för att tillbringa några semesterveckor där.

Naïma dras med i Sofias utlevande liv och förtrollas av hennes oblyga flörtande med rika turistande män som uppvaktar henne. De två får kontakt med två välbärgade män som bor på en lyxyacht i Cannes hamn och Sofia inleder ett förhållande med en av dem. För Naïma är det en ny värld som öppnar sig och hon fortsätter storögt att studera Sofias självklara sätt att röra sig i den, utan att för en sekund tå åt sig av eller bry sig om de ogillande och dömande blickar hon får av omgivningen.

En ovanlig flicka är såväl en coming of age-film som ett kraftfullt statement kring kvinnors rätt till sin egen sexualitet och vägran att låta sig objektifieras. Och även om det är svårt att släppa tanken på att Zahia Dehar fått rollen för att hon just för att hon är den hon är och har det där förflutna som vi varit inne på så försvarar hon samtidigt sin plats i filmen på skådespelarmässiga meriter.

Hon är inte oäven i sitt agerande och för sig som och har en närvaro inte olik en ung Brigitte Bardot, vilket säkert också en medveten tanke från regissör Zlotowski.

Till filmens tillgångar kan också de sensuella och solvarma sydfranska miljöerna definitivt räknas.

Vanessa långt ifrån paradiset i udda fågel till film

Postat den

Efter en längre tid av sporadisk aktivitet på bloggen ligger jag hopplöst efter i min bevakning här av frankofon film som når hit till Sverige. Jag kan inte annat än att bit för bit försöka reparera skadan och börjar med en udda fågel till film (pun intended eftersom just en sådan har en roll att spela i filmen det handlar om), Yann Gonzalez En kniv i hjärtat (Un couteau dans le cœur) från förra året.

Det ska sägas direkt är att En kniv i hjärtat inte är en film för alla smaker, den är sexuellt explicit och våldsam. Det är en sorts stilsäker melankolisk thriller som blinkar kraftigt åt såväl exploatationfilm som giallo och utspelar sig följaktligen på 70-talet. 1979 för att vara mer exakt.

Huvudpersonen Anne (spelad av Vanessa Paradis) driver ett litet bolag som massproducerar gayporr. Bolagets klippare Loïs har just avslutat deras förhållande och för att vinna tillbaka henne tänker sig Anne göra något speciellt, hon vill göra sitt mest ambitiösa filmprojekt någonsin. Parallellt med det blir en av medlemmarna i hennes skådespelarkader bestialiskt mördad av en maskerad man.

En av den dubbla tragiken emotionellt instabil Anne väljer att använda mordet på skådespelaren och utredningen av det som material för sin film. Något som drar ner henne och de andra inblandade i en mörk spiral för den maskerade mördaren finns kvar därute, hela tiden i deras närhet.

Yann Gonzalez väver in mängder av direkt eller indirekta filmreferenser i sin berättelse. William Friedkins kontroversiella thriller Lockbetet (Cruising i original) och Brian De Palmas likaledes omtvistade I nattens mörker (Dressed to kill), bägge från 1980, är andra uppenbara referenspunkter.

Det som gör En kniv i hjärtat till mer än bara en stilövning med blinkningar till det sena 70-talets mer alternativa filmscen är att Yann Gonzalez lägger till melankoli och en stor ömhet i berättelsen. Riktig kärlek och passion får plats jämte den strikt (över)spelade i de filmer Anne regisserar.

Dessutom gör Yann Gonzalez bildspråk att det bitvis är en mycket vacker film. Lägg därtill ett finfint och känsligt elektroniskt soundtrack av franska M83, vars bärande medlem är Yanns bror Anthony och en portion drastisk humor.

En kniv i hjärtat visades inom huvudtävlan vid förra årets Cannesfestival. Den nominerades också till Queerpalmen och en annan av de många referenserna i filmen är till Vilda nätter (Les nuits fauves) från 1992, ett av den franska HBTQ-filmens portalverk, eftersom Romane Bohringer som spelade en av huvudrollerna i den filmen dyker upp i en mindre roll här.

Stark som bara Dardenne

två dagar en natt

Det är bara att konstatera att de har gjort det igen, kungarna av europeisk socialrealism. Två dagar, en natt (Deux jours, une nuit i original) är ännu en stark film av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne. Sedan förra helgen går den att se på svenska biografer.

Två dagar, en natt hade premiär vid årets Cannesfestival och även om det inte blev någon guldpalm för bröderna denna gång (de har redan två) togs den emot med övervägande positiva ordalag.

Brödernas förra film Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo) från 2012 var en för dem ovanligt ljus film. Den nya filmen saknar inte heller den glimtar av ljus i berättelsen men är i högre grad en typisk Dardenne-rulle.

Två dagar, en natt utspelas i ett nutida Belgien, hårt drabbat av den ekonomiska krisen. Berättelsen är enkel. Huvudpersonen Sandra (spelad av en absolut lysande Marion Cotillard) har just tagit sig tillbaka från en lång sjukskrivning på grund av depression. Precis när hon står i begrepp att återgå till sitt jobb får hon veta att hon blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren har gett hennes medarbetare ett val att rösta om: en person, Sandra, måste sägas upp annars blir det ingen bonus på 1000 euro. Majoriteten röstar för bonusen.

Sandra och hennes bästa väninna på jobbet lyckas övertala chefen att omröstningen ska göras om. Nu har Sandra helgen på sig att övertyga kollegorna om att  de när de kommer tillbaka till jobbet på måndagen ska rösta för att de ska avstå bonusen och hon få vara kvar. Hon blir skjutsad runt av sin make Manu för att söka upp arbetskamraterna och prata med dem en och en.

Två dagar, en natt är klassisk Dardenne. Handhållet och nervigt foto i naturlig färgskala, ingen pålagd musik och absolut gehör när det gäller dialogen. Med sedvanligt små medel och inga som helst yviga gester mejslar de fram ett starkt och gripande stycke film som känns.

Let’s dance!

Mimi_Grigris4

Efter en tid oplanerad inaktivitet här på bloggen har jag återigen skaffat mig en del att skriva ikapp mig om. Min ambition är att jag ska göra just det den närmsta tiden. Till att börja med tänkte jag skriva några rader om de två frankofona filmer som hade svensk biopremiär för två veckor sedan: François Ozons Isabelle (Jeune et jolie i original) och Mimi & Grigris (Grigris i original) av Mahamat-Saleh Haroun. Eller ja, egentligen blir det bara Mimi & Grigris jag kommer att skriva om här. Isabelle skrev jag nämligen om redan i januari då det fortfarande inte var bestämt om den skulle få svensk biopremiär. Här kan du läsa det inlägget.

Mimi & Grigris visades inom tävlan vid förra årets Cannesfestival och fick och är alltså regisserad av den tchadiskfranske regissören Mahamat-Saleh Haroun som också gjorde filmen En man som skriker (Un homme qui crie) som vann juryns pris vid Cannesfestivalen 2010 och första pris vid Cinemafricafestivalen i Stockholm 2011 och som sedan också fick svensk biodistribution.

Grundstoryn i Mimi & Grigris är enkel. Grigris är en 25-årig man med ett förlamat ben och bor i Tchads huvudstad N’Djamena. Trots sitt handikapp är han en riktigt vass dansare och han drömmer om att kunna försörja sig som en sådan. Han kommer från fattiga förhållanden och drar in sina pengar till brödfödan via diverse småjobb, bland annat som assistent åt sin styvfar som har en fotoateljé. Det är där han första gången träffar Mimi, en prostituerad kvinna som vill bli modell och ber Grigris om hjälp att ta foton som hon kan ha med sig när hon söker modelljobb. Grigris blir förtjust i Mimi och hans intresse tycks inte obesvarat.

Men samtidigt som de första stegen mot en potentiellt vacker kärlekshistoria tas mörknar tillvaron för Grigris. Hans älskade svärfar blir svårt sjuk och hamnar på sjukhus. För att kunna betala sjukhusräkningen tvingas Grigris se sig om efter ett nytt jobb. Men med sitt handikapp är han inte direkt högvilt på arbetsmarknaden. Det slutar med att han ger sig i lag med den lokale gangstern Moussa som erbjuder honom jobb som bensinsmugglare. Inte heller Mimi har det särskilt lätt. Men trots dessa motgångar och ideliga törnar i livet fortsätter Mimi och Grigris oförtrutet att kämpa på.

Mimi & Grigris är en sällsam och helt egen filmupplevelse, inte minst tack vare det hänförande titelrollsparet Anaïs Monory och Souleymane Démé. De är verkligen fantastiska bägge två. Rent visuellt är det även en totalt uppslukande och fängslande upplevelse. Mahamat-Saleh Harouns berättar ordfattigt och minimalistiskt men med ett poetiskt och färgstarkt bildspråk.

Han kategoriserar själv det hela som en kärleksfilm, vilket det i grund och botten också är, men riktigt så enkelt att sätta en etikett på Mimi & Grigris är det inte. Den har inslag av gangsterfilm och här finns scener från de ljusskygga verksamheter som Grigris tvingas in i som bjuder rent nagelbitande spänning.

Sedan är det naturligtvis spännande att se film som utspelas i miljöer som inte så ofta syns på film. Tchad är fortfarande ungt som filmland, Mahamat-Saleh Haroun gjorde själv 1999 den första långfilmen någonsin i landet. Förhoppningsvis får han med tiden många efterföljare. Med Mimi & Grigris befäster Mahamat Saleh-Haroun sin position som en av de mer intressanta rösterna i filmvärlden på senare år.

Wall Street 3?

Postat den

LeCapital

Just nu pågår årets filmfestival i Cannes för fullt och nästa helg får vi veta vilka vinnarna i huvudklassen Guldpalmen blir. En tidigare vinnare av Guldpalmen är den grekiskfranske regissören Costa-Gavras film Försvunnen. Den vann priset 1982 och Försvunnen (som handlar om händelser efter militärkuppen i Chile 1973) kan sägas ha varit kulmen i den politiskt engagerade regissörens karriär. Efter det har hans filmer på sin höjd enbart rönt begränsad uppmärksamhet. Men bara för att hans namn inte nämns särskilt ofta och att hans karriärs konstnärliga och popularitetsmässiga zenit sedan länge passerats betyder det inte att han helt förvunnit från den filmiska scenen. Så sent som för ett och ett halvt år sedan sedan hade hans senaste långfilm Le Capital premiär. I Sverige gick filmen direkt till dvd och släpptes här för knappt två månader sedan under den rakt översatta titeln Kapitalet.

Costa-Gavras må ha fyllt 81 år i februari i år men han har sannerligen inte tappat något av sin politiska glöd på senare år. Kapitalet är en rasande uppgörelse med det Costa-Gavras kallar för den amerikanska rovkapitalismen som enligt honom är den huvudsakliga orsaken till de senaste årens djupa ekonomiska kris i Europa. Det Costa-Gavras däremot kan sägas ha tappat på ålderns höst är fingertoppskänslan i sitt berättande. Den här gången har han inte riktigt lägga band på sig själv och kanalisera den där ilskan han uppenbart känner över saker och tings tillstånd på något helt och hållet bra sätt.

Det finns inga som helst nyanser i berättandet i den här filmen och övertydligheten är besvärande. Den samhällskritik Costa-Gavras framför tappar onekligen i styrka när det onda i filmen är så oerhört och utstuderat ont att det närmast blir skrattretande. Här finns några scener där jag börjar treva efter skämskudden i tv-soffan. Costa-Gavras skickar rallarsvingar i stället för att analysera och kritisera på något djupare plan.

Kapitalet handlar om Marc Tourneuil, en påläggskalv i toppen av en internationell Frankrikebaserad bank. När chefen för banken plötsligt drabbas av hjärtbesvär och tvingas lämna sin post väljer styrelsen och aktieägarna att ge Marc jobbet, i tron att han bara ska bli en nickedocka och bara genomföra det han blir tillsagd att göra. En som verkligen tror att han har Marc som i sin ficka är Dittmar Rigule, den mäktige hedgefondmäklare som representerar den största aktieägaren i banken.

Den skrupefrie Dittmar Rigule har en helt egen agenda och försöker i skuggorna manövrera banken i sin egen riktning och ser Marc Tourneuil som ett perfekt redskap att nå dit han vill. Marc visar sig dock ha en egen vilja och vara betydligt starkare än vad vissa tror. Men hur långt räcker det när han attackeras från alla möjliga håll? Och vilken agenda har han själv?

Costa-Gavras tycks ha haft ambitioner att göra en sorts Wall Street för 2010-talet men lyckas inte. Inte för att Oliver Stone skulle vara känd för att vara minimalistisk och nyanserad som filmskapare men jämfört med Kapitalet är Wall Street ett under av eftertänksamhet och återhållsamhet.

Om något påminner Kapitalet i så fall mer om Oliver Stones misslyckade uppföljare till Wall Street från 2010. Jag har också lite problem med rollbesättningen. Valet att ge komikern Gad Elmaleh rollen som Marc Tourneuil är förvisso modigt men inte helt lyckat och Gabriel Byrne tillåts spela över rejält i den redan på manusstadiet illa skrivna rollen som Dittmar Rigule.

Nå har jag kanske fått det att framstå som att jag tycker att Kapitalet är en riktigt dålig film men det är inte hela sanningen. Costa-Gavras är trots allt en välmeriterad herre och håller hyfsat hög lägsta nivå. En del av de där rallarsvingarna som jag var inne på tidigare träffar också sitt mål men som en analys av det kapitaliska systemet är den på tok för grund och ensidig för att mana till eftertanke och det kan ju knappast ha varit Costa-Gavras avsikt? Vad han tycker om kapitalismen kan det dock knappast råda något som helst tvivel om.