En av fransk films främsta visionärer har gått ur tiden

I går kom den tråkiga nyheten att Alain Resnais, en av den franska nya vågens verkliga nyckelpersoner, gått ur tiden. Han avled i lördags och blev 91 år gammal, Verksam var han ända in i det sista. Det som skulle visa sig bli hans sista film, Life of Riley, hade premiär så sent som för en månad sedan i samband med filmfestivalen i Berlin.

Sett i strikt filmhistoriska termer och sett till vilka av hans filmer som haft störst betydelse vore det kanske naturligast att en dag som denna lyfta fram tre tidiga Resnais-filmer: den oerhört starka förintelsedokumentären Natt och dimma (Nuit et brouillard) från 1955, den av Marguerite Duras författade långfilmsdebuten Hiroshima min älskade (Hiroshima mon amour) från 1959 eller den abstrakta och svårbegripliga men stämningsfyllda I fjol i Marienbad (L’Année dernière à Marienbad) från 1961.

Men jag väljer trots det att för att hedra minnet av Alain Resnais att i dag slå ett slag för en helt annan film; en rikitig personlig favorit. Den 1998 sjufaldigt Césarbelönade On connaît la chanson från 1997.

On connaît la chanson, med manus av Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri, hör utan tvekan till det mest lättsamma och underhållande Alain Resnais gjorde under sin långa karriär. Men det betyder samtidigt inte att det är någon rak och helt okomplicerad film. 

Med tydliga influenser från den engelske dramatikern Dennis Potter (filmen är tillägnad honom) etablerar han rollfigurernas karaktärer och låter dem dessutom uttrycka sig i några av filmens nyckelscener genom att mima till kända låtar från olika tidsåldrar av den franska populärmusikens historia. Det är ett grepp som inte bara ger berättelsen ett lyft och en annorlunda touch utan också är direkt kongenialt med tanke på filmens titel.

Bortsett från mimandet till kända låtar och ett antal finurliga bildlösningar från Alain Resnais sida är On connaît la chanson en tämligen typisk Jaoui/Bacri-berättelse av precis den där sorten som vi frankofiler lärt oss att älska. Det rör sig om en dramakomedi om trassliga relationer i den pariska medelklassen, en veritabel relationscirkus som på ett fiffigt och trovärdigt sätt binder samman ett antal människoöden och samtidigt sätter in en och annan satirisk stöt mot just den där medelklassen (det är inte för inte Agnès Jaoui har kallats för en fransk Woody Allen).

On connaît la chanson tog som sagt hem hela sju Césarstatyetter, bland annat för bästa film. Dock inte för bästa regi. Alain Resnais var nominerad men det priset gick i stället till (en aning märklig nog om du frågar mig) till Luc Besson för Det femte elementet.

On connaît la chanson blev i stället kanske främst en framgång för Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De vann varsin César för bästa biroll för sina insatser i filmen och dessutom tog de hem statyetten för bästa manus. Efter de stora framgångarna med On connaît la chanson fick Agnès Jaoui till slut nästa gång chansen att regissera själv när hon och Jean-Pierre Bacri färdigställt ett filmmanus. En chans som hon verkligen tog, filmen i fråga är den moderna klassikern I andras ögon (Les Goût des autres) från år 2000.

Men åter till On connaît la chanson. Det är inte bara filmens soundtrack som närmast svämmar över av stjärnglans, det gör den namnkunniga ensemblen också. Förutom Jaoui och Bacri syns även bland andra André Dussollier (som vann en César för bästa manliga huvudroll), Lambert Wilson, Sabine Azéma, Jean-Pierre Darrouissin, Jane Birkin och Pierre Arditi i rollistan.

Alla bidrar de med fina skådespelarinsatser som verkligen gör sitt till för att filmen blivit så lyckad. On connaît la chanson är rolig, gripande och fenomenalt underhållande. Allt iscensatt med en omisskännlig touch av mästaren Alain Resnais. Det är en begåvad och smart film med ett värme och medkänsla för rollfigurernas öden och vedermödor.

Mycket är naturligtvis tillspetsat och tillskruvat men det finns samtidigt också en hel del för oss alla att känna igen oss i. En bit av livet med den franska sångskatten som soundtrack. What’s not to like about that? Vila i frid, Alain Resnais och tack för alla fantastiska filmupplevelser!

Jul med frankofona förtecken

Jag vill med dessa rader be om att få önska er läsare en riktigt god jul och samtidigt tipsa om en finfin fransk film med jultema: Danièle Thompsons regidebut La Bûche från 1999.

Danièle Thompson, som närmast kan liknas vid en fransk motsvarighet till Nora Ephron, säger själv att hennes huvudsakliga inspiration i sin konstnärliga gärning är ”familjen och dess brister” och det är precis vad La Bûche handlar om, men det är aldrig utan en kärleksfull blick hon ger sig i kast med att dissekera de neurotiska familjer som hennes manus-universum brukar bestå av.

Samtidigt anar man att hon har ett komplicerat förhållande till det där med familjen. För samtidigt som hennes filmer ofta skildrar familjeband som kanske inte är helt sunda så har hon hela tiden arbetat tillsammans med någon närstående. Sina första manus skrev hon tillsammans med sin far, den berömde franske farsregisören Gérard Oury, och på senare år skriver hon alltid tillsammans med sin son Christopher, som dessutom brukar spela någon av de ledande rollerna i filmerna.

Sina största förtjänster har Danièle definitivt som manusförfattare. Hon har skrivit manus till några av fransk films allra största publiksuccéer:  Den stora kalabaliken (La Grande Vadruille) från 1966, Fan ta’ bofinken (Les Aventures de Rabbi Jacob) från 1973 och La Boum från 1980.  De första två regisserades dessutom av pappa Gérard Oury.

Trots hennes stora manusframgångar så dröjde det alltså ända till 1999 innan hon vågade/fick ta steget fullt ut och även regissera. Resultatet blev La Bûche, en film om en mor och hennes tre döttrar och om den enorma press på lycka, gemyt och samförstånd som finns kring julfirandet.

Filmen inleds med att mammans andra make några dagar innan jul begravs. Mamman är naturligtvis förkrossad och de tre, sinsemellan mycket olika, döttrarna samlas för att ge henne sitt stöd. Problemet är att även de, av olika anledningar, också är tyngda av livets motgångar och har sina problem att ta hand om.

I utkanten finns dessutom döttrarnas sjuklige och förbittrade far att förhålla sig till. Döttrarnas förhållande till julen kompliceras dessutom ytterligare av det var just i juletid för 25 år sedan som de fick beskedet att föräldrarna skulle skiljas. La Bûche följer hur situationen i familjen utvecklas alltmedan julhelgen närmar sig.

La Bûche är en bitterljuv filmupplevelse som lever en hel del på fina rollprestationer. Françoise Fabian är mycket bra som matriarken Yvette och döttrarna spelas med den äran av Sabine Azéma, Emmanuelle Béart och Charlotte Gainsbourg. I det stora hela är det kvinnornas film, men Christopher Thompson gör en fin insats som Joseph, en ung man som bor granne med pappan och som två av döttrarna tyr sig till när det känns jobbigt.

Trots att det är stora känslor i spel så är tonläget föredömligt i filmen föredömligt nedtonat och med undantag för att alla de viktiga rollfigurerna har varsin ”tala direkt in i kameran”-scen så känns allt naturligt och trovärdigt. Danièle Thompson visar prov på bra känsla när det gäller personregin och dialogen är välskriven.

Däremot är filmen kanske en aning ospännande rent formmässigt. Som jag har varit inne på tidigare så känns det som att hennes främsta förtjänst finns på manusstadiet och jag kan inte helt skaka av mig känslan av att det kanske hade varit bättre om någon annan (varför inte Agnès Jaoui till exempel) hade fått regissera istället. Inte för att hon gör ett dåligt jobb, men för att en annan regissör kanske hade kunnat ge det hela ytterligare udd.

Än en gång, god jul kära läsare!

Daniel Auteuil på återbesök i Jean de Florette-land

Lagom till 25-års jubileet av succéfilmerna Jean de Florette och Manon des Sources, som blev hans stora genombrott inte minst internationellt, valde Daniel Auteuil i fjol när det var dags för honom att debutera som långfilmsregissör att göra det med en filmatisering av annat verk av författaren och filmaren Marcel Pagnol.

Den här gången handlar det om den något mindre kända La Fille du puisatier, en berättelse som Pagnol själv filmade redan 1940 och som Auteuil nu alltså bearbetat om. Hemma i Frankrike fick Auteuils version av berättelsen biopremiär men här i Sverige gick den häromveckan direkt till dvd-hyllorna, under den svenska titeln, kors i taket för den raka översättningen, Brunnsgrävarens dotter.

Tyvärr så är det ganska lätt att förstå varför den här filmen fick gå direkt till dvd-uthyrarnas hyllor. Inte för att den skulle vara usel, men det är en ganska oengagerad film som trots starka känslor i grundberättelsen aldrig griper tag. Man skulle kunna tro att Auteuil med tanke på alla de duktiga regissörer han har arbetat med genom åren skulle ha plockat upp ett och annat och varit väl förberedd för att själv stå bakom kameran, men det färdiga resultatet Brunnsgrävarenns dotter indikerar något annat.

Det är milsvid skillnad mellan vad Claude Berri lyckades få ut av materialet i sin filmatisering av L’Eau des Collines, som är samlingsnamnet på romanerna Jean de Florette och Manon des Sources, och vad Daniel Auteuil klarar av här. I motsats till Berri tar sig Autueil aldrig ner under ytan utan Brunnsgrävarens dotter är en platt film. I Daniel Auteuils film är alla karaktärer, inklusive den han spelar själv, schablonmässiga och vi kommer inte någon av dem in på livet.

Sedan hjälper det naturligtvis inte till att rollbesättningen inte är helt lyckad på alla håll och kanter. Nicolas Duvauchelle som är så bra i exempelvis Polisse, Braquo, White Material och Beau Travail fungerar inte alls i sin roll här. Och samspelet mellan Daniel Auteuil och Kad Merad andas om inte buskis så i alla fall folklustspel.

Nu finns det rom tur är bra saker med Brunnsgrävarens dotter också. Skådespelarmässigt kan vi glädjas åt Sabine Azéma i titelrollen och alltid utmärkte Jean-Pierre Daroussin, från och med nästa fredag kan du njuta av honom i Robert Guédiguians finfina nya film Snön på Kilimanjoro på svenska biografer. Filmens allra starkaste kort är dock det vansinnigt vackra provencalska landskapet och ljuset, perfekt fångat i det varma fotot.

Brunnsgrävarens dotter utspelas i 1930-talets Provence. Det andra världskriget står för dörren, men det är inget som direkt påverkar på den provencalska landsbygden där brunnsgrävaren Pascal Amoretti lever ett knapert men lyckligt liv med sina döttrar. Deras liv ska dock snart komma att kullkastas på mer än ett sätt. Pascals äldsta dotter Patricia och rikemanssonen och piloten Jacques Mazel förälskar sig i lönndom i varandra.

När kriget bryter ut tvingas Jacques snabbt resa till fronten och kvar blir Patricia – som till råga på allt upptäcker att hon är gravid. Efter att Pascal försökt konfrontera Jacques föräldrar och avvisats gör han det enda han enligt dåtidens moral kan göra. Han förskjuter sin dotter och det kommande oäkta barnbarnet. 18 år, ogift och gravid står Patricia nu ensam i världen. Och pappa Pascal är utan sin ögonsten. Dessutom kommer besked från fronten att Jacques förmodas ha förolyckats i en flygolycka.

Summa summarum når Brunnsgrävarens dotter upp till godkänt betyg, men jag hoppas verkligen att han lyckas höja sig flera steg till det projekt han håller på med nu. Han tycks ha fått rejält blodad tand när det gäller Marcel Pagnol och har gett sig på att nyfilmatisera dennes älskade Fanny-trilogi eller La trilogie marseillaise som den också kallas. Inspelningarna av de tre filmerna pågår för fullt och parallellt. Jag håller tummarna för ett bättre resultat än när det gäller Brunnsgrävarens dotter. Faktum är att det nog måste bli bättre. Med tanke på hur älskade originalfilmerna är så är risken överhängande för att det blir ramaskri annars.