Farväl, Jean-Pierre Bacri!

I går nåddes vi av det trista beskedet att en av de senaste dryga trettio årens stora inom franskt kulturliv gått ur tiden, blott 69 år gammal. Jean-Pierre Bacri var en mycket omtyckt personlighet inom franskt kulturliv och radade upp minnesvärda roller, inte sällan tillsammans med Agnès Jaoui som han också under lång tid levde tillsammans med.

Tillsammans med henne skrev han också en lång rad manus filmmanus och teaterpjäser som oftast hyllades av såväl publik som kritiker. Deras gemensamma framgångssaga inleddes på teatern men i takt med att deras framgångsrika pjäser filmatiserades så kom mer och mer att handla om film.

Inledningsvis under ledning av andra regissörer men 1999 fick Agnès Jaoui chansen att själv regissera ett av deras gemensamma manus. Filmen släpptes året efter och blev en stor framgång, inte minst här i Sverige och jag tänka mig att I andras ögon (Le goût des autres som den heter i original) är en film som många svenskar alltjämt mest förknippar Jean-Pierre Bacri med.

I den spelar han något som kom att bli något av hans paradroll: en lätt misantropisk, vresig och fördomsfull man som under den taggiga ytan trots allt döljer värme, sårbarhet och humanism.

Jean-Jacques Castella som hans rollfigur heter driver en framgångsrik fabrik och är just i processen att försöka säkra ett lukrativt avtal. Som en del i det vill han lära sig att prata engelska och anlitar privatläraren Clara. Deras första möte blir allt annat än lyckat.

Senare samma kväll går han motvilligt med sin fru på teater för att se en pjäs som hennes systerdotter spelar med i. Castella visar inledningsvis tydligt sitt missnöje men blir så småningom betagen och djupt berörd av den kvinnliga huvudrollen – som spelas av engelskaläraren Clara. Upplevelsen sätter djupa spår i honom och han söker upp henne efter föreställningen och börjar dessutom snart för att få vara nära henne umgås med delar av det övriga teatersällskapet.

Runt detta centrala handlingsspår bygger Jaoui och Bacri i sitt mycket välskrivna manus en berättelse som även involverar fyra andra personer som på olika sätt finns i Castellas och Claras närhet.

I andras ögon är en insiktsfull och varm, såväl melankolisk som humoristisk, film om sex personer som på väg in i medelåldern på olika sätt är vilsna i sina nuvarande liv och längtar efter något annat – problemet är bara att de inte riktigt vet vad. Det är också en film om identitet och att ingen människa bara har en sida eller är en sak.

Agnès Jaoui regisserar med säker hand och den samlade ensemblen levererar finfina rollprestationer. I andras ögon belönades med inte mindre än fyra Césarstatyetter, däribland för bästa film, och nominerades till ytterligare fem. Jean-Pierre Bacri fick dock se sig besegrad i kategorin bästa manliga huvudroll men tillsammans med Jaoui vann han priset för bästa manus. Filmen nominerades också till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

När jag i går efter att ha nåtts av beskedet att han avlidit funderade jag ett tag på vilken av hans filmer jag för att hedra honom skulle se om, det finns trots allt så många starka kort att välja bland. Men till slut kändes valet av I andras ögon självklart. Det var trots allt i och med den som jag verkligen fick upp ögonen för honom.

Mycket glad kunde jag också konstatera att filmen i mina ögon inte tappat ett dugg i styrka under de tjugo år som gått sedan den släpptes. Och det gäller också Jean-Pierre Bacris insats i den.

Vila i frid, Jean-Pierre! Du lämnar ett stort tomrum efter dig.

Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Med uppenbar känsla för feelgood!

Den lär knappast nå samma framgångar som En oväntad vänskap (Intouchables), med Eric Toledano och Olivier Nakaches nya film Le Sens de la fête skulle sannerligen förtjäna det. I fredags hade den svensk biopremiär under sin internationella titel C’est la vie! och den är minst lika bra som duons formidabla publika genombrott från 2011.

Den här gången har Toledano och Nakache fått en rejäl budget till sitt förfogande och gjort en ensemblefilm med mycket humor och hjärta men också smärta. Lite av i den brittiska feelgood-traditionen med andra ord. För en feelgood-film är det absolut.

I centrum för handlingen står bröllopsorganisatören Max (spelad av en fullständigt fantastisk Jean-Pierre Bacri). Den här gången har han och hans team bestående av en brokig skara människor fått ett besvärligt uppgift på halsen. Det mesta som kan gå fel under det bröllopsdygn som filmen utspelar sig under gör det. Dessutom har Max sitt eget skakiga privatliv att försöka hålla rätt på.

Grundstoryn i C’est la vie! är med andra ord enkel och den här typen av berättelser har vi sett många gånger förr. Men med hjälp av ett välskrivet manus, fullspäckat av roliga repliker och dråpliga situationer, ett starkt persongalleri och inte minst en skådespelarensemble i högform lyckas Toledano och Nakache att skapa en komedi utöver det ordinära.

De har dessutom haft den goda smaken att iscensätta det hela i en ganska lågmäld ton, något som inte alls är givet när det gäller fransk filmkomedi. Det blev en succé på hemmaplan och borde bli det i Sverige också för detta är en film att roas av och bli glad av.

En av fransk films främsta visionärer har gått ur tiden

I går kom den tråkiga nyheten att Alain Resnais, en av den franska nya vågens verkliga nyckelpersoner, gått ur tiden. Han avled i lördags och blev 91 år gammal, Verksam var han ända in i det sista. Det som skulle visa sig bli hans sista film, Life of Riley, hade premiär så sent som för en månad sedan i samband med filmfestivalen i Berlin.

Sett i strikt filmhistoriska termer och sett till vilka av hans filmer som haft störst betydelse vore det kanske naturligast att en dag som denna lyfta fram tre tidiga Resnais-filmer: den oerhört starka förintelsedokumentären Natt och dimma (Nuit et brouillard) från 1955, den av Marguerite Duras författade långfilmsdebuten Hiroshima min älskade (Hiroshima mon amour) från 1959 eller den abstrakta och svårbegripliga men stämningsfyllda I fjol i Marienbad (L’Année dernière à Marienbad) från 1961.

Men jag väljer trots det att för att hedra minnet av Alain Resnais att i dag slå ett slag för en helt annan film; en rikitig personlig favorit. Den 1998 sjufaldigt Césarbelönade On connaît la chanson från 1997.

On connaît la chanson, med manus av Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri, hör utan tvekan till det mest lättsamma och underhållande Alain Resnais gjorde under sin långa karriär. Men det betyder samtidigt inte att det är någon rak och helt okomplicerad film. 

Med tydliga influenser från den engelske dramatikern Dennis Potter (filmen är tillägnad honom) etablerar han rollfigurernas karaktärer och låter dem dessutom uttrycka sig i några av filmens nyckelscener genom att mima till kända låtar från olika tidsåldrar av den franska populärmusikens historia. Det är ett grepp som inte bara ger berättelsen ett lyft och en annorlunda touch utan också är direkt kongenialt med tanke på filmens titel.

Bortsett från mimandet till kända låtar och ett antal finurliga bildlösningar från Alain Resnais sida är On connaît la chanson en tämligen typisk Jaoui/Bacri-berättelse av precis den där sorten som vi frankofiler lärt oss att älska. Det rör sig om en dramakomedi om trassliga relationer i den pariska medelklassen, en veritabel relationscirkus som på ett fiffigt och trovärdigt sätt binder samman ett antal människoöden och samtidigt sätter in en och annan satirisk stöt mot just den där medelklassen (det är inte för inte Agnès Jaoui har kallats för en fransk Woody Allen).

On connaît la chanson tog som sagt hem hela sju Césarstatyetter, bland annat för bästa film. Dock inte för bästa regi. Alain Resnais var nominerad men det priset gick i stället till (en aning märklig nog om du frågar mig) till Luc Besson för Det femte elementet.

On connaît la chanson blev i stället kanske främst en framgång för Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De vann varsin César för bästa biroll för sina insatser i filmen och dessutom tog de hem statyetten för bästa manus. Efter de stora framgångarna med On connaît la chanson fick Agnès Jaoui till slut nästa gång chansen att regissera själv när hon och Jean-Pierre Bacri färdigställt ett filmmanus. En chans som hon verkligen tog, filmen i fråga är den moderna klassikern I andras ögon (Les Goût des autres) från år 2000.

Men åter till On connaît la chanson. Det är inte bara filmens soundtrack som närmast svämmar över av stjärnglans, det gör den namnkunniga ensemblen också. Förutom Jaoui och Bacri syns även bland andra André Dussollier (som vann en César för bästa manliga huvudroll), Lambert Wilson, Sabine Azéma, Jean-Pierre Darrouissin, Jane Birkin och Pierre Arditi i rollistan.

Alla bidrar de med fina skådespelarinsatser som verkligen gör sitt till för att filmen blivit så lyckad. On connaît la chanson är rolig, gripande och fenomenalt underhållande. Allt iscensatt med en omisskännlig touch av mästaren Alain Resnais. Det är en begåvad och smart film med ett värme och medkänsla för rollfigurernas öden och vedermödor.

Mycket är naturligtvis tillspetsat och tillskruvat men det finns samtidigt också en hel del för oss alla att känna igen oss i. En bit av livet med den franska sångskatten som soundtrack. What’s not to like about that? Vila i frid, Alain Resnais och tack för alla fantastiska filmupplevelser!

Förtrollad av Jaoui

Nu har jag äntligen varit på bio och sett Agnès Jaouis efterlängtade nya film Förtrollad av Paris. Innan jag ger mig in på min recension av den är det en sak som måste göras. Vi måste prata om titeln. Mitt råd är att dra ett stort streck över den. Det är helt enkelt bara det senaste exemplet i raden av märkliga, fåniga och långsökta svenska titlar som försöker åka snålskjuts på något annat.

I det här fallet är titeln dessutom direkt missvisande. Förtrollad av Paris är naturligtvis en säljande titel (vilken frankofil har inte blivit förtrollad av Paris?), men den har ingen egentlig täckning i filmen. Jag förstår att det hade varit svårt att behålla originaltiteln Au bout du conte men vad hade det varit för fel på den svenska titeln Vid sagans slut, eller något liknande?

Det hade varit en titel som bättre beskrivit vad det här är för en film. Men nu är det som det är. Förvänta dig ingen Förtrollad av Paris av Förtrollad av Paris om du förstår vad jag menar. Det du kan förvänta dig, och det är ju trots allt det viktigaste, är dock en återkomst till högform av Agnès Jaoui efter Det regnar alltid i Provence (Parlez-moi de la pluie i original) från 2008.

Jag skriver återkomst till högform eftersom jag blev tämligen besviken på den. Inte för att den skulle vara så oerhört dålig, jag tycker att det är en helt okej film, men för att mina förväntningar på den var enorma efter hennes två tidigare mästerverk till filmer, I andras ögon (Le goût des autres) från 2000 och Se mig (Comme une image) från 2008.

Den som har sett någon eller några av hennes tidigare filmer kommer att känna igen sig i Förtrollad av Paris, även om den bryter lite ny mark i hennes filmografi. I vanlig ordning har hon skrivit filmens manus i samarbete med den ständige parhästen Jean-Pierre Bacri (de båda spelar dessutom som vanligt två av de ledande rollerna).

Jag vet inte om det beror på att de på det privata planet har separerat efter ett mångårigt förhållande, men den här gången har de tagit ut svängarna en hel del när det gäller form och berättande. Grunden i Förtrollad av Paris är förvisso densamma som i Jaouis tidigare filmer, det är en både karaktärs- och intrigdriven film där berättelsens fokus snyggt och ledigt flyttas mellan de flera olika karaktärer som handlingen kretsar kring, men den här gången kryddas realismen och den vardagsnära och naturalistiska tonen med flera snyggt invävda och smarta lån och referenser från sagornas värld.

Sagolånen fungerar som ett mycket effektivt sätt att förstärka filmens ironiska ton mot de orealistiska och just sagoskimrande förväntningarna på den stora och himlastormande kärleken som flera av karaktärerna har. De färgstarka sagoinslagen och att Jaoui/Bacri den här gången genom några excentriska rollfigurer tar ett steg bort från skildringarna av ”vanligt” folk som präglat deras tidigare filmer till trots är Förtrollad av Paris en lågmäld och varm liten pärla till film om ett antal människors drömmar och tillkortakommanden när det gäller relationer.

Den är rolig, vass och har mycket hög igenkänningsfaktor. Förtrollad av Paris når kanske inte upp i samma nivå som I andras ögon, som jag alltjämt anser vara hennes bästa film, men den är definitivt ännu ett styrkebesked från Agnès Jaoui.