Så nära en ren Zlatangrupp för PSG!

Det kunde ha blivit så häftigt. Efter det att PSG lottats att möta Barcelona och Ajax kändes det av ödet förutbestämt att det fjärde laget i den Champions League-gruppen naturligtvis skulle bli Malmö. Men i stället föll lotten på att det blev APOEL Nicosia som kompletterade gruppen. Precis efter det drogs Malmö…

Nåja, man kan inte få allt. Två tidigare Zlatanklubbar mot hans nuvarande känns kittlande nog. Även om det på förhand i alla fall känns som en något tuffare grupp än vad PSG lottats in i de senaste två säsongerna så är det nog ändå att betrakta som en gynnsam lottning för mitt älskade lag. Barcelona och PSG får sägas vara solklara favoriter att knipa de två platserna som leder till åttondelsfinalen och Barcelona bör räknas som favorit till att vinna gruppen och på så sätt få fördelen av ett, på pappret i alla fall, lättare motstånd i åttondelen.

Men PSG är ingalunda på förhand slaget av Barcelona. Det visade om inte annat det stentuffa kvartsfinalmötet lagen mellan för två år sedan. Då gick ju Barcelona vidare på fler gjorda bortamål efter att bägge matcherna slutat oavgjort. Som jag ser det är styrkeförhållandena mellan lagen ungefär desamma nu som då.

Spännande och intressant ska det under alla omständigheter bli. Om tre veckor drar gruppspelet igång. För PSG:s del den 17 september med match borta mot Ajax i Amsterdam. Förhoppningsvis är både Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva tillbaka efter sina respektive skador då. De kommer definitivt behövas för att Champions League-spelet ska få en angenäm start för PSG.

Allra närmast väntar dock en tuff ligamatch när svårspelade Saint-Etienne på söndag gästar Parc des Princes. Det blir en tuff nöt nog att knäcka för ett PSG som ännu inte visat någon storform i säsongsupptakten direkt.

Allez, Paris!

Il est de retour!

För två veckor sedan avgjordes Le Cashico, som mötet mellan de nyrika klubbarna PSG och Monaco redan börjat kallas i folkmun. Nu är det dags för fransk fotbolls prestigemöte nummer 1, Le Classique mellan PSG och Marseille. Höstens möte på Velodromen i Marseille slutade med en blytung seger med 2-1 för PSG efter att laget trots en man mindre på planen efter att Thiago Motta råkat ut för en synnerligen tveksam utvisning lyckats vända underläge med 0-1 till seger. Zlatan Ibrahimovic (vem annars?) avgjorde i den andra halvleken. Zlatan har gör övrigt i kväll chansen att passera PSG-legendaren Pedro Miguel Pauleta som lagets bäste målskytt genom tiderna mot Marseille.

Synnerligen glädjande är att Edinson Cavani nu är fri från den lårskada han ådrog sig för några veckor sedan och är redo för comeback lagom till den prestigeladdade drabbningen. Han är uttagen i truppen men huruvida han startar eller inte är i skrivande stund inte känt. Det är klart att en frisk och spelsugen Edinson Cavani är en stor tillgång för PSG och dåliga nyheter för ett Marseille som på förhand får ses som en rejäl underdog. Men trots att det nu var länge sedan PSG förlorade en match mot ärkerivalen från söder känner jag mig på inget sätt lugn och trygg inför kvällens match. Marseille kommer naturligtvis att sälja sig dyrt och så stor skillnad i kvalitet mellan lagen är det inte att det kommer att räcka till seger om hemmahjältarna inte går in i det hela med full koncentration och satsning. Det är som det ofta brukar heta att motivation slår klass.

Kvällens match, det är avspark klockan 21:00 på Parc des Princes, innebär inte bara en möjlighet att ytterligare en gång besegra Marseille utan också att öka avståndet till i tabellen närmast jagande Monaco. Monegaskerna förlorade gårdagens svåra möte med Saint-Etienne på bortaplan med 0-2 och det gör att PSG vid vinst kommer att vara åtta poäng före Monaco i tabellen. Det låter riktigt bra i mina öron! Allez, Paris!

Nästa station: Leverkusen

Ingen drömlottning men heller igen mardrömslottning. Så kan man sammafatta mina känslor efter beskedet från lottningsförfarandet i UEFA:s huvudkvarter i Schweiziska Nyon att Paris Saint-Germains motståndare i åttondelsfinalen i Champions League blir tyska ligatvåan Bayer Leverkusen. Det fanns på pappret både lättare och svårare motstånd att få. Personligen hade jag hoppats på Milan och fruktat Arsenal. Nu blev det ett motstånd som i svårighetsgrad känns i paritet med förra årets motståndare Valencia och då gick det ju vägen. Dessutom känns det om att PSG är ett ordentligt mycket starkare lag i år. Därmed inte sagt att jag tror att det kommer att bli lätt. Ett lag som ligger tvåa i starka Bundesliga måste verkligen tas på allvar och frågan är hur PSG klarar den frejdiga tyska anfallsfotbollen. Någon sådan utmaning har laget inte riktigt ställts mot tidigare. På pappret bör dock PSG kunna anses som knappa favoriter och i vanlig ordning gäller det att få ett bra resultat med sig från bortamötet i Tyskland i februari som inleder åttondelsfinalen. Hemma på Parc des Princes förlorar ju PSG väldigt sällan.

Jag ser under alla omständigheter fram emot åttondelsfinalen, men det är på tok för tidigt att fundera alltför mycket på den. Bara den här veckan har PSG två tuffa inhemska uppgifter att ta sig an. Saint-Etienne på hemmaplan i ligacupen i övermorgon och ligamötet med svårspelade ligatrean Lille på Parc des Princes på söndag. Matchen mot Lille kommer förmodligen att avgöra om PSG för tredje säsongen i rad kommer att kunna kalla sig höstmästare. En inofficiell titel som självklart inte har någon större betydelse förutom möjligtvis en psykologisk. Men psykologiska betydelser ska inte underskattas. Allez, Paris!

Nu drar det igång igen!

Efter en sommar med först stor turbulens och sedan några riktiga stjärnvärvningar är det nu äntligen dags. I kväll kickar den ny säsong av Ligue 1 igång och det med den ovana situationen att det är Paris Saint-Germain som är titelförsvarare. Efter 19 långa år blev ju laget i mitt hjärta äntligen mästare igen. Försvaret av titeln inleds ikväll med match mot Montpellier på bortaplan. Att påstå att jag är laddad är närmast en underdrift. Att försvara en ligatitel är naturligtvis inte helt lätt och i det här specifika fallet gör en ny aktör på scenen det ännu lite tuffare. Nyrika nykomlingen Monaco har laddat inför återkomsten till Ligue 1 med den ena spektakulära storvärvningen efter den andra och kommer högst förmodligen att bjuda på tufft motstånd. Dessutom kommer självklart inte Marseille, Lyon och Saint-Etienne att ge sig utan säkerligen vilja sätta käppar i hjulen för de två giganterna.

Jag är mycket spänd att se hur nye tränaren Laurent Blanc väljer att formulera sina trupper. Kommer Zlatan Ibrahimovic och nyförvärvet Edinson Cavani att få starta? I så fall är det första matchen de spelar ihop och det blir spännande att se hur deras samspel kommer att fungera. Olyckskorparna har ju kraxat att det inte ska gå att få ett fungerande spel med dem båda samtidigt på planen men jag håller inte med. Det borde absolut gå att formulera ett riktigt vasst anfallspar av dessa storstjärnor och deras respektive spelsätt och kvalitéter känns definitivt kompatibla. Jag kan dessutom fortfarande tycka att laget saknar en riktigt vass spelfördelare på mittfältet, något som bland annat visade sig mot på pappret sämre motstånd i ligan under förra säsongen. PSG hade vid flera tillfällen påfallande svårt att dyrka upp och ta sig genom kompakta och högt pressande försvar. Men det kanske Laurent Blanc, som i grunden är mer offensiv i sitt fotbollstänk än föregångaren Carlo Ancelotti, har lyckats lösa till denna säsong med hjälp av de befintliga spelarna. Kompetens och spelförståelse finns där. Det gäller bara att kunna få ut den också. En nyckel kan definitivt vara att få fart på Javier Pastore. Försäsongsmatcherna har indikerat att något sådant kan vara på gång.

Jag förväntar mig ingen klang och jubel-föreställning i kväll men hoppas naturligtvis att laget inte ska vara lika trögstartat som förra säsongen. Avspark är det 20.30. Som jag längtar. Allez, PSG!

Champion d’automne!

Efter stabila och säkra 3-0 borta mot Brest står det klart att Paris Saint-Germain för andra säsongen i rad går till vintervila i serieledning. Okej då, helt klart är det inte men jag känner ändå att det är ganska riskfritt att sticka ut hakan och påstå det. Men visst, det finns åtminstone en teoretisk möjlighet för både Lyon och Marseille att gå om i tabellen. Lyon behöver i sin match i morgon besegra tabellfemman Nice med elva målsmarginal för att gå om och för Marseille krävs det seger med 21 måls marginal hemma mot Saint-Etienne på söndag för att de ska gå upp i serieledning. Så, jag tror nog att det går att luta sig tillbaka och redan nu njuta av en jul med PSG i serieledning. Inte för att det egentligen betyder något att leda tabellen efter halva serien, det visade sig om inte annat med brutal tydlighet förra säsongen, men självklart är det naturligtvis alltid trevligt och bättre att ligga i topp.

Matchen mot Brest hamnar kanske inte på listan över de bästa fotbollsmatcher jag har sett men det var ändå härligt att se hur laget tog sig an den här matchen. Trots ett typiskt bretonskt ihållande regn och kyla och en ogästvänlig hemmapublik visade man spelarna upp fokus, beslutsamhet och kampvilja. PSG dominerade från första början och även om det dröjde en bit in i andra halvlek innan laget tog ledningen (genom ett mål av Zlatan Ibrahimovic, vem annars?) så var jag aldrig orolig över att det skulle bli annat än seger. Efter krisen och förlusterna i november är det desto härligare att nu i december konstatera att PSG äntligen spelar som ett lag och vilka fina resultat som följer av det. Om man bara kan fortsätta på samma fina sätt efter vinteruppehållet så kan jag inte tänka mig att något lag ska kunna komma mellan PSG och den hägrande och hett efterlängtade tredje ligatiteln. Och med den här inställningen och det här spelet ligger åtminstone en kvartsfinal i Champions League klart inom räckhåll. Hur det blir med det får framtiden utvisa. Nu ska jag njuta av en helgledighet med PSG i tabelltopp. Det är inget vi trogna fans är bortskämda eller vana med. Ici c’est Paris!

Merci Evian!

Drömmen lever! Det är fortfarande mycket som ska till för att den ska förverkligas men efter i kväll lever i alla fall srömmen. Tack vare Evian som överraskande och efter stor dramatik knep en poäng borta mot serieledande Montpellier. Matchen slutade 2-2. Därmed har Paris Saint-Germain fått en gratischans att ge sig in i racet om titeln igen. Om det blir seger mot Saint-Etienne hemma på Parc des Princes i morgon kväll kommer Montpelliers försprång att vara nere på tre poäng med tre matcher kvar att spela. Större under har skett än att ett lag har tappat ett sådant försprång. Så tack Evian! Nu gäller det för PSG att ta vara på den här möjligheten och börja med att trycka till Saint-Etienne. Gärna med några måls marginal, målskillnaden kan bli viktig när det hela ska slutsummeras om några veckor! Allez, Paris Saint-Germain!

Tombé pour Daho

I dag tänkte jag skriva några rader om ett av mina absoluta favoritalbum alla kategorier, en skiva som jag ständigt återkommer till. Inte minst om sommaren eftersom jag tycker att den svalt eleganta musiken passar ypperligt som ett soundtrack till varma och soliga dagar. Till exempel lyssnade jag en hel del på den under några lata dagar på stranden i Toscana för några veckor sedan.

Skivan i fråga är Etienne Dahos andra fullängdare La Notte, la notte från 1984. Den spelades till stor del in under slutet av 1983, men faktum är att den i det närmaste kunde ha varit gjord förra året. Förutom några mindre produktionstekniska markörer är det ett förbluffande tidlöst album. När det talas om elegant popmusik från 80-talet brukar det som regel vara Pet Shop Boys som används som referens och ingen skugga ska falla över herrar Tennant och Lowe, men för mig är La Notte, la notte det absoluta riktmärket när det gäller 80-talistisk popelegans.

Från den inledande mästerliga popkaramellen ”Week-end à Rome” – som Etienne tillsammans med den hyllade brittiska poporkestern Saint Etienne (under det putslustiga namnet Saint Etienne Daho) fick en stor hit med i den engelskspråkiga versionen ”He’s On The Phone” dryga tio år senare – till den vaggviseliknande balladen ”Saint-Lunaire, Dimanche matin”.

Två andra solklara favoriter på den 10 spår långa, fulländade skivan är ”Le grand sommeil” och ”Promesses”. Två låtar som förför med sina sensuella och suggestiva, men också lite melankoliska stämningar. Melankolin är speciellt framträdande i den sistnämnda som med sin stillsamma och sorgsna syntslinga i bakgrunden för mina tankar till den typ av låtar som David Lynch och Angelo Badalamenti skulle komma att skriva till sångerskan Julee Cruise (soundtracken till Twin Peaks och Blue Velvet, ni vet).

La Notte, la notte var avgörande för Etienne Dahos karriär. Debutplattan Mythomane blev initialt ingen större framgång, men den har med tiden även den blivit en bästsäljare. La Notte, la notte däremot nådde snabbt framgång på listorna och nådde dubbel guldskivestatus. Sedan dess har Etienne Daho, som är aktiv än i dag, varit en av den moderna pop- och rockmusikens verkliga portalfigurer i Frankrike och en viktig inspirationskälla för en hel generation franska musiker.

Inte minst stilmässigt. Omslaget till La Notte, la notte – designat av konstnärsduon Pierre & Gilles är exempelvis en klassiker av närmast mytologiska proportioner i Frankrike. Musikaliskt sett nämner Etienne själv Serge Gainsbourg, Velvet Underground, Beach Boys, Syd Barrett – och Bach som sina främsta influenser. Den brokiga skaran av influenser förklarar varför han själv bytt musikalisk skepnad flera gånger under sin karriär.

Även om Etienne Daho i mina öron aldrig, möjligtvis med undantag för albumet Paris Ailleurs från 1991, överträffat eller ens tangerat La Notte, la nottes kvalitet kommer jag att få anledning att återkomma till honom många gånger här på bloggen. Det är nämligen en imponerande radda ypperliga album han har gett ut genom åren.