En vacker dag – en vacker film om livets berg och dalar

Den franska regissören Mia Hansen-Løve fortsätter, med få undantag, att i film efter film leverera anspråkslösa men utmärkta, finskurna utsnitt ur sina rollfigurers liv, ständigt med en melankolisk ton i klangbottnen och inte sällan med självbiografiska inslag.

Hennes senaste och just nu i Sverige bioaktuella film En vacker dag… (Un beau matin i original) är en av hennes finaste stunder hittills.

Den utspelas i ett förföriskt och sensuellt fotograferat Paris. Léa Seydoux spelar, i vad som kan vara hennes livs roll, den ensamstående mamman Sandra som efter att hon blivit änka lever tillsammans med sin åttaåriga dotter.

Hennes liv handlar mycket och att försöka få sin åldrande pappa, som sakta tynar bort i en obotlig neurologisk sjukdom, att få ett så bra liv som möjligt. Men mitt i den dystra delen av hennes tillvaro finns också ljusglimtar.

Den huvudsakliga ljusglimten är såklart den åttaåriga dottern men utöver det så drabbas hon en aning oväntat av den stora kärleken för första gången sedan hennes man gick bort.

Kärleken kommer från ett överraskande håll: den gamle vännen Clément (spelad av en lysande Melvil Poupaud) som hon av en slump stöter ihop med för första gången på många år. Situationen kompliceras dock av att Clément redan är gift.

Med små medel utvinner Mia Hansen-Løve stora känslor ur sin skildring av hur Sandra hanterar de tre primära relationerna i sitt liv: de till dottern, pappan och Clément. Personregin är omsorgsfull och utförd med stark fingertoppskänsla vilket gör att filmen präglas av en känsla av stark autenticitet. Jag kan inte dra mig till minnes ett enda replikskifte eller någon annan aspekt som klingar falskt.

När det gäller de tekniska aspekterna har jag redan lyft fram Denis Lenoirs fina foto men jag vill också slå ett slag för den utmärkta musiksättningen som gör sitt till för att förhöja den angenäma känsla som den här filmen förmedlar.

En vacker dag… är en varm, vacker och hela tiden inkännande film om det där som vi kallar för livet.

Filmtips för årets firande av den franska nationaldagen

Det är som ni som följer denna blogg, trots mina ambitioner att råda bot på det, fortsatt glest mellan uppdateringarna. Nu är det det dock dags för ännu ett. Såhär på den franska nationaldagen brukar jag bjuda på ett filmtips med anknytning till densamma och den traditionen ämnar jag att upprätthålla.

Årets tips får bli Les Adieux à la reine (i Sverige hittas den under sin internationella titel Farewell, My Queen) från 2012. Benoît Jacquots film utspelas under några av den franska revolutionens mest intensiva dagar. Den skildrar nämligen livet på slottet Versailles mellan den 14 och 18 juli 1789.

Berättelsens huvudperson är den unga kvinnan Sidonie Laborde. Hon tjänstgör huvudsakligen som lektris åt drottningen Marie Antoinette. När ryktena om att någonting dramtiskt och omvälvande sker inne i Paris börjar florera på slottet sprider sig oron, framförallt bland aristokraterna. Många väljer också att lämna slottet.

Sidonie, som snabbt fått en speciell realtion till den nyckfulla drottningen, väljer dock att stanna. Allt för att kunna komma drottningen än närmre. Det blir några dramatiska dagar i drottningens närhet.

Les Adieux à la reine är baserad på Chantal Thomas prisbelönta roman med samma namn från 2002 och är en fiktionaliserad berättelse byggd utifrån det verkliga skeendet under de där julidagarna 1789.

Den kastar inget nytt ljus över det hela, vi har trots allt kunnat se och läsa åtskillga skildringar av just det här skedet i den franska historien tidigare, men den känns ända hela tiden intressant. Benoît Jacquot är omsorgsfull och noggrann med detaljerna. Scenografin och kostymerna är fantastiska.

Dessutom är det välagerat av den namnkunniga ensemblen med Léa Seydoux och Diane Kruger i rollerna som Sidonie respektive drottningen i spetsen.

Som allra bäst är filmen i de skeden då den skildrar tjuv och rackarspelet bakom kulisserna. Såväl bland tjänstefolket som noblessen pågår manövrerande nästan värdigt ett House of Cards. Då bränner det till i handling och dialog.

I andra lägen är det betydligt mer ljummet och lite väl traditionellt skildrat. Allt sammantaget så tycker jag dock att Les Adieux à la reine är klart sevärd. Inte minst en dag som denna.

Ha en riktigt trevlig Quatorze juillet, mina frankofila vänner!

Tahar Rahim och Léa Seydoux glänser var för sig i Grand central

Som jag skrev i mitt senaste inlägg ligger jag lite efter när det gäller mitt mål att skriva om alla franska filmer som når till svensk distribution. Grand Central av Rebecca Zlutowski som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan är en av de filmer som jag är er skyldig en text om. Den premiärvisades vid förra årets filmfestival i Cannes där den visades i undersektionen Un certain regard och faktiskt vann ett pris. Detta faktum samt att de två huvudrollerna i filmen spelas av två av de mest talangfulla franska skådespelarna i sin generation, nämligen Tahar Rahim och Léa Seydoux, och att den belgiske Dardenne-favoriten Olivier Gourmet också finns med i rollistan bidrog till att skruva upp mina förväntningar på filmen rejält. Tyvärr infriades inte riktigt mina förväntningar.

Grand Central är alls ingen dålig film, inte alls. Det är en intressant och tankeväckande berättelse med starka kopplingar till samtidens stora ekonomiska kris i Europa, men trots det känns det som att det aldrig rikitgt bränner till. Exakt vad som saknas har jag svårt att sätta fingret på, men något är det.

På sätt och vis är detta två filmer i en. Den ena är en politiskt laddad och socialrealistisk skildring av en ung, lågutbildad man i samhällets utkanter och den andra är en kärlekshistoria. Gary den unge mannen heter letar med ljus och lykta efter ett jobb. Något som inte är helt lätt i ett av arbetslöshet hårt drabbat Frankrike. Inte blir det bättre av att som Gary ha ett kriminellt förflutet och sakna egentliga kvalifikationer. Till slut får han arbete på ett på ett kärnkraftverk utanför Lyon. Det är ett tufft och riskfyllt jobb. Han och hans kollegor arbetar med att sanera reaktorerna och risken att utsättas för potentiellt dödliga doser radioaktiv strålning finns trots noggranna säkerhetsföreskrifter hela tiden där. Rebecca Zlutowski skruvar med små medel skickligt upp en stämningen av spänning och obehag i scenerna inifrån kärnkraftverket.

Gary gör sannerligen inte situationen och livet lättare för sig genom att inleda en förhållande med Karole som redan är förlovad med en av hans närmsta kollegor. Det finns något skirt och vackert över skildringen av Garys och Karoles spirande känslor för varandra men även där finns en tydlig känsla av obehag och en annalkande möjlig katastrof.

Grand Central övertygar mer i socialrealismen och samhällskritiken än som kärlekshistoria. Varför sig klarar sig Tahar Rahim och Léa Seydoux bra i rollerna som Gary respektive Karole men spelet mellan dem fungerar inte fullt ut. Kemin mellan dem finns i mina ögon inte riktigt där.

Som om Monty Python gjort en romantisk komedi på franska

Albert Dupontels aviga och lätt absurdistiska romantiska dramakomedi 9 mois ferme blev en av förra årets stora överraskningar inom fransk film. Strax under 2 miljoner sålda biljetter var långt över någons förväntningar och filmen gillades av såväl film som publik.

Framgångarna har sedan bara fortsatt. 9 mois ferme fick fem Césarnomineringar och tilldelades dessutom två priser vid galan i Paris för några veckor sedan. Albert Dupontel tog priset för bästa originalmanus och Sandrine Kiberlain segrade i kategorin bästa kvinnliga huvudroll.

I skrivande stund är det lite osäkert om den här filmen kommer till Sverige, jag har i alla fall inte nåtts av några uppgifter om svensk distribution, men jag håller tummarna för att den gör det. För det är en synnerligen underhållande och infallsrik film som säkerligen kan locka besökare även till svenska biografer.

Albert Dupontel berättar med ett flyhänt visuellt språk, med lån och inspiration från såväl Jean-Pierre Jeunet som Terry Gilliam. Den sistnämnde gör för övrigt ett inspirerat cameo-inhopp i filmen.

Handlingen kretsar kring den karriärsdrivna, stela och pedantiska juristen Ariane (spelad av Sandrine Kiberlain). Hon har just fått reda på att hon högst förmodligen kommer att bli befordrad och tar efter det beslutet att för en gångs skull släppa loss på en firmafest. Det blir en blöt kväll som hon inte kommer ihåg mycket av. Det visar sig, dock först efter sex månader, att hon är gravid och han har ingen aning om vem fadern kan vara.

Ett DNA-test som hon lyckas smussla sig till visar att fadern heter Bob Nolan (spelad av Albert Dupontel själv) och är en kriminell man misstänkt för ett groteskt våldsdåd. Ariane börjar som den noggranna undersökningsdomare hon är försöka ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen.

Bob å sin sida kommer mycket väl ihåg vad som hände och han känner igen henne. Han har naturligtvis ingen aning om att han ska bli pappa men ser ändå en möjlighet att försöka dra nytta av situationen. Han försöker få Ariane att försvara honom i utbyte mot att han inte berättar om deras mellanhavanden.

9 mois ferme är en intensiv film för trots att den klockar in på stax under 80 minuter händer det massor. Spelet mellan Sandrine Kiberlain och Albert Dupontel övertygar. Även om jag personligen helst hade sett att Léa Seydoux fått priset för sin insats i Blå är den varmaste färgen så kan jag heller inte tycka att det var helt fel och upprörande att Sandrine Kiberlain tog hem Césarstatyetten för bästa kvinnliga huvudroll.

När det gäller skådespelarna så är det utan tvekan en extra krydda i filmen att Albert Dupontel lyckats få några goda vänner att ställa upp med gästspel. Terry Gilliam är redan nämnd och i inhopp av varierande längd dyker också bland annat regissörerna Jan Kounen och Gaspar Noé och skådespelaren Jean Dujardain.

9 mois ferme är inte någon helgjuten film, det finns några småsaker och onödigheter att hänga upp sig på. Den svingar helt enkelt lite väl vildsint omkring sig i bland. Samtidigt är den anarkism visavi genren något som den romantiska komedin verkligen är i behov av. För en romantisk komedi är vad det här i grund och botten är. Låt vara en svart och absurdistisk sådan, men likväl en romantisk komedi.

Kompromisslösheten har ett pris – Guldpalmen

Kompromisslöshet är något av ett kännetecken för den tunisiskfranske regissören Abdellatif Kechiche. Det är en kompromisslöshet som har gjort honom till ett både aktat och fruktat namn. Tillskyndarna älskar den där kompromisslösheten medan kritikerna menar att den ofta går över i en hänsynslöshet. Och med kritiker menar jag i det här fallet många av de filmarbetare och skådespelare som han arbetat med.

Talande nog så är det en väldigt liten skala som har valt att arbeta med honom igen efter att de en gång har gjort det. Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux som spelar huvudrollerna i Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle –  Chapitres 1 & 2 i original) och som efter ett historiskt beslut av juryn fick dela Guldpalmen vid årets Cannesfestival med Abdellatif Kechiche har sagt att de aldrig kommer att göra det igen.

Den bittra striden mellan regissören och hans två huvudrollsinnehavare utspelades inför öppen ridå i den franska kulturpressen och lade stor sordin över glädjeyran kring att filmen plockade hem detta ett av filmvärldens allra finaste priser och ligger lite som en våt filt över det triumftåg som den borde vara ute på välden över. För låt mig bara säga det: wow, vilken film detta är!

Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux var långtifrån de enda inblandade som var kritiska till hur det gick till i samband med inspelningen av Blå är den varmaste färgen. Några av filmarbetarna gick ut i öppet brev och ord som slavdrivare och tyrann nämndes som beskrivning av Abdellatif Kechiches arbetsmetoder. Och lika konfrontativ, orädd och, just det, kompromisslös som han är i sitt filmskapande var han i att bemöta kritiken. Bland annat kallade han Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux för bortskämda.

Det må vara hur det vill med huruvida han är en tyrann på inspelningsplatsen eller inte om det förelåg några konflikter redan under inspelningarna så märks det sannerligen inte på den färdiga filmen. Eller så är det kanske just det det gör. Kanske är det ett lyckat kanaliserande av frustrationer och ilska som ligger bakom Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs känsloladdade, intensiva och rakt igenom fantastiska skådespel.

Det är också lätt att tänka sig att Abdellatif Kechiches ovanliga och oortodoxa sätt att göra film frustrerade den skolade skådespelerskan Léa Seydoux. När Kechiche filmar existerar inga storyboards eller färdigarbetade scenlösningar. De som jobbat med honom uttrycker det i termer av att han sällan ens verkar veta vad han vill. Han har naturligtvis ett manus och en ramhistoria att förhålla sig till men ger utöver det skådespelarna stort improvisationsutrymme och tillsammans med dem prövar han sig fram tills han är nöjd.

Resultatet blir otaliga omtagningar, Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux berättar båda om att det tog en hel dag bara att spela in den scen där deras karaktärer går förbi varandra på en gata och ser varandra för första gången, och ohyggliga mängder inspelad film. Det är först i klipprummet, med dessa oerhörda mängder inspelade variationer på lösningar av varje enskild scen, som Kechiche börjar arbeta med att strukturera upp sina filmer. Vilket naturligtvis är ett hänsynslöst sätt att arbetar även för honom själv. Men resultatet blir alltid bra. Och i fallet med Blå är den varmaste färgen exceptionellt bra.

Men det är inte bara en intern kritikstorm som Abdellatif Kechiche har haft att hantera efter den där triumfen i Cannes i maj. Filmen användes även som ett slagträ i den i Frankrike hätska debatten kring den lag om samkönade äktenskap som drevs igenom tidigare i år. Motståndarna till lagen såg utnämningen av Blå är den varmaste färgen som vinnare av Guldpalmen som ett politiskt beslut och insinuerade att det var den franska regeringen som ”beställt” att den skulle prisas. Andra gav sig på filmen och främst då dess långa, närgångna och explicita lesbiska sexscener och menade att dessa bara var ett uttryck för regissören Abdellatif Kechiches manschauvinistsiska och patriarkala fantasier kring unga kvinnokroppar och lesbiskt sex.

Så långt om kontroverserna. Nu till själva filmen. Den tre timmar långa Blå är den varmaste färgen hade svensk biopremiär förra helgen och är baserad på Julie Marohs grafiska roman Le bleu est une couleur chaude. I långa stunder följer den serieförlagan tämligen väl medan den i andra skeden skiljer sig rejält. Men eftersom det som skiljer allra mest är av spoilerkaraktär så tar jag naturligtvis inte upp det här.

Filmen utspelas i nordfranska Lille och handlar ytterst om tonårsflickan Adèle. I boken heter hon Clémentine men Abdellatif Kechiche blev så förtjust i Adèle Exarchopoulos provspel för rollen att han ändrade namnet på karaktären till Adèle. Det är på många sätt en typisk coming of age-historia om en flickas väg in i vuxenvärlden, men Blå är den varmaste färgen liknar ändå inget annat som setts på vita duken.

Abdellatif Kechiche viker inte en millimeter i sin jakt på äkthet och realism i sin skildring av kärlekshistorien mellan den 17-åriga gymnasisten Adèle och den några år äldre konstnären Emma och de explicita och närgångna sexscenerna är vid det här laget (ö)kända. Den första pågår i över sju minuter och kameran håller sig nära, nära de två.

Det hade kunnat bli sliskigt, voyeuristiskt och bara helt fel men det finns inget som helst pornografiskt över de här scenerna. Filmen är så skickligt uppbyggd fram till dessa scener, som dyker upp först halvvägs in i filmen, att det bara känns naturligt, känsligt och fullt följdriktigt i den historia som Kechiche berättar. Men det ska sägas: lämna eventuell prydhet utanför biosalongen.

Och den här filmen är så mycket mer än de omtalade sexscenerna. Trots att den är tre timmar lång och till största delen består av långa tagningar där kameran dröjer sig kvar vid skådespelarnas ansikten blir Blå är den varmaste färgen aldrig tråkig. Inte ens nära. Här finns inte en sekund som jag uppfattade som överflödig. De där tre timmarna verkligen flög förbi. Det är en intensiv och ömsom skirt vacker, ömsom djupt gripande film. Skådespelandet är fantastiskt, inte bara från Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs sida utan ner i minsta biroll.

Abdellatif Kechiches arbetsmetoder må ha nästan knäckt de inblandade men det har gett resultat i form av en tre timmar lång film utan en enda falsk ton i sig. Allt är fullständigt trovärdigt, djupt allmänmänskligt och oerhört fängslande.

Det finns naturligtvis flera andra bottnar än bara kärlekshistorien mellan Adèle och Emma i den här filmen. Abdellatif Kechiche vore inte Abdellatif Kechiche om han inte blandade in klassperspektivet i det hela också. Här åskådliggjort genom Adèles och Emmas helt olika bakgrunder. Även i den aspekten imponerar Blå är den varmaste färgen. Det är helt enkelt ett mästerverk vi pratar om. Årets i särklass bästa film om du frågar mig. Jag lämnade biografen omtumlad och helt utpumpad. Men med ett stort leende på läpparna.

En stark skildring av turistparadisets skuggsida

Ändrade arbetsuppgifter gör att jag just nu tyvärr har en paus i mitt filmrecenserande. Vilket betyder att jag inte kommer att kunna hålla samma snabba servicenivå när det gäller recensioner av nya biofilmer här på bloggen. Men att jag just nu inte kan gå på pressvisningar betyder naturligtvis inte att jag är helt avskuren från biovärlden, jag kommer självklart att även fortsättningsvis ha ambitionen att se alla filmer med frankofil anknytning som biovisas här i Sverige. Det är bara det att det kan ta lite tid aför mig att få möjlighet att göra det.

Därför är det först nu jag skriver om en film som hade svensk biopremiär för några veckor sedan. Och bättre sent än aldrig, resonerar jag. Eller varför inte plocka fram ett annat i sammanhanget relevant ordstäv: den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. För vänta på att se filmen fick jag, och bra var den. Riktigt bra dessutom.

Jag pratar om den fransk-schweiziska regissören Ursula Meiers nya film L’Enfant d’en haut eller Syster som den fått heta här i Sverige. Efter att ha sett den inser jag att det fattas en film bland de nominerade till årets Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

Syster var nämligen Schweiz officiella bidrag i det sammahanget, men fick ingen nominering. Jag får trösta mig med att den fick fina priser vid förra årets filmfestival i Berlin.

Syster utspelas i en skidort i det schweiska Alperna. Där nere, i dalen, bor under fattiga förhållanden den tolvårige Simon. Han livnär sig på att ta sig upp på berget och stjäla utrustning, kläder, mat och annat av de rika turisterna och sedan sälja stöldgodset vidare. Ofta är det rena beställningsjobb. Han frågar runt vad de potentiella köparna vill ha och åker sedan och hämtar det.

Simons enda fasta punkt är storasystern Louise som han delar en nedsliten och sunkig lägenhet med. Fast särskilt mycket av en fast punkt är hon inte. Trots att Simon till synes gör allt för att blidka henne och är få hennes uppmärksamhet är det just inget han gör som tycks kunna riktigt fånga den. Louise lever dessutom ett kringflackande liv så Simon är allt som oftast helt ensam i tillvaron. Vilket har gjort honom till det yttre ganska hårdhudad och tuff.

Det är omöjligt att se Syster utan att dra paralleller till de bröderna Dardennes filmer. Simon och Louise är som släktingar till karaktärerna i de belgiska brödernas universum och precis som herrarna Dardenne är Ursula Meier fantastiskt lyhörd i sin regi av de unga skådespelarna och guidar dem till stordåd.

För Kacey Mottet Klein, som spelar Simon, och Léa Seydoux, som spelar Louise, är båda fullständigt lysande. Den kärva socialrealismen i Syster är också densamma som i en Dardenne-film. En sak som skiljer är dock kamerarbetet. I stället för att använda en nervig, skakig och närgången handhållen kamera som Dardenne-bröderna gör låter Ursula Meier sin fotograf Agnès Godard med ett stillsamt och poetiskt foto fånga berättelsen på bild.

Det ger filmen en varm ton som gör det lättare för åskådaren att kunna ta till sig den hjärtskärande berättelsen. För hjärtskärande och gripande är Syster sannerligen.