Egentligen räcker det så. Wow, vilken match det var! Så härligt efter en tid av knackigt spel och resultatmässig besvikelse var det så underbart att se ett skadedrabbat och på senare tid utskällt och kritiserat PSG samla sig och visa vilka enorma kvaliteter det finns i truppen och hur bra laget kan spela. Jag är naturligtvis fortfarande i ett lyckorus och en aning förblindad av det, men just nu känns detta som en av de bäst matcher jag sett PSG spela och en av de mest underhållande och häftiga Champions League-matcherna jag sett.
At ett PSG utan Zlatan Ibrahimovic, försvargeneralen Thiago Silva och den vindsnabbe kontringsspelaren Ezequiel Lavezzi skulle kunna rubba Barcelona hade jag knappt ens vågat drömma om. Men andra klev fram och det stort. David Luiz och Marco Verratti gjorde sina respektive första mål för klubben (vilket väl valt tillfälle att göra det!) och grovjobbaren Blaise Matuidi fick göra det som skulle visa sig bli det matchavgörande målet. Allra mest gladde jag mig nog ändå åt att den unge mittbacken Marquinhos äntligen fick visa prov på in fulla potential som den blivande världsspelare han är. Konkurrensen var stenhård men i mitt tycke var han bäst på plan.
Hoppas att detta nu gör så att bitarna faller på plats för laget även i ligaspelet. Det kan behövas eftersom det är Monaco som står för motståndet härnäst. Men innan jag funderar vidare alltför mycket på den matchen, det är långt till söndag kväll, ska jag fortsätta att suga på den här karamellen. PSG 3, Barcelona 2. Det känns oerhört skönt att skriva det. Allez, Paris! Det här skakade liv i drömmen om att ta flytta fram positionerna ytterligare och verkligen kunna utmana i Champions League.
Efter den mycket bistra och tunga förra veckan med först uttåg ur Champions League efter förlust mot Chelsea med minsta möjliga marginal och så förlust i ligaspelet mot Lyon på det var det en enorm tillfredsställelse att i går kväll få se PSG tillbaka i vinnarspåret igen. Och inte nog med det så innebar segern dessutom att säsongens första riktiga (jag räknar inte den mer symboliska titel som vanns i försäsongsmatchen mellan ligamästaren och cupmästaren) titel. Gårdagens match var nämligen finalen i den franska ligacupen och PSG vann den, inför fullsatta läktare på nationalarenan Stade de France, med 2-1. PSG spelade dessutom riktigt bra, framförallt i den första halvleken, och vann fullt rättvist. Även om det var med lite hjälp från domarhåll, det måste erkännas. Den straff som Cavani gjorde 2-0 på var minst sagt tveksam.
Extra skön (och viktig) var segern eftersom det var ett snabbt revanschmöte med Lyon och att det var just Edinson Cavani som fick göra båda målen och bli matchvinnare. Ingen, utom möjligtvis coachen Laurent Blanc, har fått utstå lika mycket kritik och bära lika mycket ansvar för de där två tunga förlusterna i förra veckan än Edinson Cavani. Förhoppningsvis får detta det att lossna ordentligt för honom nu för PSG behöver en Edinson Cavani i form och med självförtroende för att på ett bra sätt klara sig genom perioden med Zlatan Ibrahimovic skadad och borta från plan. Vissa verkar redan ha räknat in ligatiteln som klar men det behövs faktiskt två segrar till på de återstående fem matcherna för att den verkligen ska bli det. Såvida inte jagande Monaco åker på något poängtapp under sina avslutande matcher men det ska vi nog inte räkna med. Men det är klart att jag hoppas på en hjälpande hand från Nice i lagets derby borta mot Monaco i morgon. Skulle Nice till och med gå och vinna kan PSG säkra ligatiteln i matchen mot Evian hemma på Parc des Princes på onsdag. Drömma kan man såklart, och PSG:s klubbmotto är trots allt rêvons plus grand.
För tillfället fortsätter jag att njuta av att klubbens fjärde titel i ligacupen är säkrad. Det är dessutom ett rekord. Inget annat lag har vunnit titeln fyra gånger. I morgon eftermiddag kommer jag att hålla ett öga på matchen Monaco-Nice och efter det kan det vara dags att blicka fram emot matchen mot Evian på onsdag och eventuellt oroa mig lite över att just Evian varit ett lag som PSG haft det lite besvärligt med, framförallt på bortaplan. Förutom Lyon så är det bara just Evian som slagit PSG i ligaspelet denna säsong. Men det där får som sagt vänta. Nu är det att fira ligacupsegern som gäller. För att citera det den unge anfallaren Lucas sa efter att förra årets ligatitel säkrats (i Lyon faktiskt): Champions, mon frère!
Det var målet som kan ha tagit Paris Saint-Germain till semifinal i Champions League och vilket mål det var sedan! Javier Pastore (som jag har klagat på dig den senaste tiden men nu är allt förlåtet) av alla drog när matchuret tickat in på tilläggstid med en ”Kurre Hamrin”, snurrade upp Chelsea försvaret och tryckte in bollen vid den närmsta stolproten. Målet fastställde slutresultatet till 3-1 och gör all skillnad i världen inför returmötet på Stamford Bridge i London nästa tisdag. Nu har PSG ett riktigt bra resultat att gå på, Chelsea måste vinna med minst 2-0 för att vända på steken. Vilket naturligtvis långtifrån är omöjligt men samtidigt finns det goda möjligheter för PSG att kontra in ett eller annat mål. Helt klart är att Chelsea har pressen på sig att kliva fram i banan och det kan öppna upp för vindsnabba anfallare som Edinson Cavani, Lucas Muora och Ezequiel Lavezzi. När vi ändå är inne på den sistnämde, vilken match han gjorde! Förmodligen hans bästa i PSG-tröjan och vid sidan av Thiago Silva var han i mina ögon bäste spelare på planen.
PSG fick en drömstart med ledningsmål av Lavezzi redan i den tredje minuten men efter att Chelsea utjämnat på straffspark var det i ärlighetens namn gästerna från London som såg ut som det vassaste laget. I det läget var jag riktigt nervös och orolig, men efter att ha snackat ihop sig i pausvilan kom PSG ut som ett helt nytt lag och i den andra halvleken var det liksom inget snack, PSG malde sakta med säkert ner Chelsea och hade med lite flyt kunnat ha vunnit med större siffror. Men 3-1 duger så oerhört bra så och jag hade varit fenomenalt lycklig över situationen om det inte hade varit för den där skadan som kan visa sig bli blytung.
I mitten av den andra halvleken tvingades Zlatan Ibrahimovic lämna matchen efter en misstänkt bristning i ena lårets baksida. Om det visar sig vara en bristning så kommer han säkert att vara borta i minst en månad och då missa inte bara returen mot Chelsea i nästa vecka utan även flera ligamatcher och ligacupfinalen mot Lyon. En skada som riskerar att bli kostsam i så fall. Jag är inte särskilt orolig för ligaspelet, med 13 poängs marginal till Monaco på andraplats ska det inte behöva vara någon fara, men inför returen mot Chelsea vore det såklart ett enormt avbräck. Å andra sidan finns det ju fler spelare med goda kvaliteter i laget. Inte minst ger det Edinson Cavani möjligheten att få spela i sin naturliga centrala anfallsposition. Det borde gynna honom. Men jag skulle ljuga om jag påstod något anant än att jag håller alla tummar jag kan för att det inte är någon fara med Zlatan. PSG är ett bättre lag med honom på plan, inget snack om det.
Nu ska jag suga på den här fotbollskaramellen i några dagar sedan är det laddning inför helgens ligamatch hemma mot Reims, då ska ytterligare ett steg mot ligatiteln tas. Sedan väntar som sagt returen borta mot Chelsea. Oavsett hur det går där har PSG nu med eftertryck visat att laget hör hemma i den absoluta Europatoppen. Kvällens match var ett stryrkebesked som heter duga! Paris est magique!
Det var onekligen med viss bävan jag inväntade resultatet av dagens lottning av kvartsfinalerna i Champions League. Alla lag som nått till kvartsfinal är naturligtvis riktigt bra men nog var det lätt att se några dröm- respektive mardrömsmotståndare. Om Bayern München och Real Madrid var mardrömsmotståndet och Manchester United och Dortmund drömmotståndet så var Chelsea som det till slut blev något mittemellan. Det ÄR en tuff lottning, men det känns absolut inte omöjligt att PSG kan klara av utmaningen som den engelske ligaledaren kommer att innebära. Som jag ser det känns det på förhand som ett ganska jämnt möte med liten fördel för Chelsea. Så känslan efter att resultatet av lottningen var bättre än i samma läge förra året då lotten föll på Barcelona.
Kvartfinalmötet mellan PSG och Chelsea inleds på Parc des Princes den 2 april med returmöte i London den 8:e april. Naturligtvis är det riktigt viktigt för PSG att få med sig ett bra resultat från hemmamatchen och helst inte släppa in något mål. Vad mål på bortaplan kan betyda fick ju laget bittert erfara förra säsongen efter att spelat 2-2 hemma och sedan 1-1 borta mot Barcelona.
PSG och Chelsea har inte mötts i någon tävlingsmatch sedan säsongen 04/05 då lagen ingick i samma grupp i gruppspelsfasen av Champions League. Då vann Chelsea med 3-0 i Paris medan mötet i London slutade mållöst. Chelsea var redan då den storklubb som den är i dag medan det i fallet PSG har hänt massor sedan dess, så det bör kunna bli en mycket jämnare kamp denna gång. Lagen möttes senast i en försäsongsmatch i New York inför förra säsongen och du blev slutresultatet 1-1.
I skuggan av Champions League-lottningen i Nyon spelade PSG i kväll också ligamatch på konstgräset i Lorient. PSG vann utan att förta sig med 1-0 efter mål av Thiago Motta. Det var verkligen en dag på jobbet för PSG som verkligen ine gjorde mer än vad som verkligen behövdes. Faktum är att Lorient när det gäller chanser hade minst lika mycket som PSG av den varan och hade förtjänat åtminstone ett oavgjort resultat. Men jag tackar naturligtvis och tar emot. Segern innebär att PSG nu leder ligan med hela 11 poäng före Monaco, men då har Monaco en match mindre spelad.
En hel del smolk i glädjebägaren och skäl till viss oro inför det som komma skall efter matchen i ett för kvällen regning Bretagne var att Thiago Silva tvingades bryta matchen på grund av skada efter att ha fått en smäll i ansiktet. förhoppningsvis var bytet bara en ren säkerehetsåtgärd men om det visar sig att det är något som håller honom borta från spel i några veckor är det inte bra. Inte alls. Kapten Silva måste finnas på plan för att PSG ska ha någon riktig chans att rubba Chelsea. Försvarsspelet utan honom, med Marquinhos och Alex som mittbackspar, känns bitvis riktigt skakigt.
Men alldeles oavsett ska det bli en häftig upplevelse att få se mitt älskade PSG mäta sina krafter med ett storlag som Chelsea. Men före det väntar en viktig ligamatch borta mot Nice nästa helg. Ici c’est Paris!
För två veckor sedan avgjordes Le Cashico, som mötet mellan de nyrika klubbarna PSG och Monaco redan börjat kallas i folkmun. Nu är det dags för fransk fotbolls prestigemöte nummer 1, Le Classique mellan PSG och Marseille. Höstens möte på Velodromen i Marseille slutade med en blytung seger med 2-1 för PSG efter att laget trots en man mindre på planen efter att Thiago Motta råkat ut för en synnerligen tveksam utvisning lyckats vända underläge med 0-1 till seger. Zlatan Ibrahimovic (vem annars?) avgjorde i den andra halvleken. Zlatan har gör övrigt i kväll chansen att passera PSG-legendaren Pedro Miguel Pauleta som lagets bäste målskytt genom tiderna mot Marseille.
Synnerligen glädjande är att Edinson Cavani nu är fri från den lårskada han ådrog sig för några veckor sedan och är redo för comeback lagom till den prestigeladdade drabbningen. Han är uttagen i truppen men huruvida han startar eller inte är i skrivande stund inte känt. Det är klart att en frisk och spelsugen Edinson Cavani är en stor tillgång för PSG och dåliga nyheter för ett Marseille som på förhand får ses som en rejäl underdog. Men trots att det nu var länge sedan PSG förlorade en match mot ärkerivalen från söder känner jag mig på inget sätt lugn och trygg inför kvällens match. Marseille kommer naturligtvis att sälja sig dyrt och så stor skillnad i kvalitet mellan lagen är det inte att det kommer att räcka till seger om hemmahjältarna inte går in i det hela med full koncentration och satsning. Det är som det ofta brukar heta att motivation slår klass.
Kvällens match, det är avspark klockan 21:00 på Parc des Princes, innebär inte bara en möjlighet att ytterligare en gång besegra Marseille utan också att öka avståndet till i tabellen närmast jagande Monaco. Monegaskerna förlorade gårdagens svåra möte med Saint-Etienne på bortaplan med 0-2 och det gör att PSG vid vinst kommer att vara åtta poäng före Monaco i tabellen. Det låter riktigt bra i mina öron! Allez, Paris!
OS i all ära, riktigt roligt med de svenska skidframgångarna hittills, men dagens stora händelse i idrottsvärlden är i mina ögon utan tvekan kvällens stormöte mellan giganterna Monaco och Paris Saint-Germain i Ligue 1. Klockan 21:00 är det avspark på Stade Louis II i Monte Carlo. I potten ligger naturligtvis bara tre poäng och det är löjligt att som vissa påstå att ligan kan avgöras i kväll, men samtidigt går det inte att säga annat än att detta blir en speciell match. Och om PSG lyckas vinna, vilket de sällan gör i just Monaco, så innebär det i så fall ett ryck i toppen som kan visa sig vara av avgörande för utgången av ligan. Inför matchen skiljer det fem poäng mellan ettan PSG och tvåan Monaco i tabellen och det är klart att det är en oerhörd skillnad mellan om det efter matchen skulle skilja åtta poäng eller bara två mellan lagen vilket ju är följden av en seger för PSG respektive för Monaco. Alldeles oavsett ligger det naturligtvis oerhört mycket prestige i potten i detta möte mellan de två miljarbyggena.
Matchen mellan lagen på Parc des Princes i höstas slutade 1-1 efter mål av respektive lags största stjärna Zlatan Ibrahimovic och Radamel Falcao. Den sistanämnda kommer inte att finnas på plan i kväll, han är långtidsskadad och borta för resten av säsongen, och det är självklart ett stort avbräck för Monaco. Men eftersom Edinson Cavani saknas i Paris så kan det kanske sägas gå jämt ut på skadefronten. Dessutom har Monaco värvat in en ytterst kompetent ersättare i bulgariske stjärnan Demitar Berbatov.
Det har varit lite frågetecken kring även Zlatan Ibrahimovics skadestatus de senaste dagarna men de senaste uppgifterna från Frankrike talar om att han kommer att spela från start i kväll. Och det är klart att jag innerligt håller tummarna för att det blir så. Om Zlatan Ibrahimovic skulle tvingas göra Edinson Cavani sällskap vid sidan av planen skulle maktbalansen mellan lagen onekligen påverkas starkt. Då skulle i mina ögon Monaco bli knappa favoriter att vinna. Med Zlatan är PSG alltid favorit.
Det blev alltså oavgjort mellan lagen i Paris i höstas och ett liknande utfall i kväll känns verkligen inte otänkbar. Mitt utgångstips är 1-1 även den här gången men jag har naturligtvis gärna fel. En seger för PSG och åtta poängs försprång i ligatoppen skulle sitta underbart! Allez, PSG!
Den där Oscarstatyetten som han i fjol vann för bästa manliga huvudroll har naturligtvis gjort Jean Dujardin till ett gångbart namn även utanför den frankofona intressesfären. Det återstår naturligtvis att se hur länge detta intresse för honom kommer att hålla i sig.
Kändisskap har väl alltid varit något tämligen flyktigt och med tempot i dagens informationssamhälle med sitt i styrka ständigt tilltagande mediebrus är det förmodligen flyktigare än någonsin. Det går med andra ord undan på toppen och utan uppföljande succéer riskerar du snart vara bortglömd. Än så länge tycks intresset för honom även utanför frankofona kretsar hålla i sig. Inom de frankofona kretsarna är han vid det här laget så etablerad att det inte bör vara någon fara för honom att han ska bli bortglömd i första taget.
Här i Sverige är han nu för andra gången på kort tid aktuell i dvd-hyllorna med en alldeles nyutgiven film. Efter Svindlarna släpps nu också hans senaste film, thrillern Secret Agents, även här. Möbius som den heter i original, hade fransk biopremiär så sent som för ett knappt halvår sedan men får alltså här gå direkt till dvd-hyllorna. Jag kan på sätt och vis förstå varför den aldrig fick biopremiär här.
Det är förvisso en hantverksmässigt elegant och snygg film, som de flesta filmer producerade av Luc Bessons bolag EuropaCorp brukar vara, men manuset lämnar en del i övrigt att önska. Även om det är betydligt mer intelligent och välskrivet än den genomsnittliga filmen från nämnda bolag. Problemet i det här fallet är snarare att det har för höga ambitioner och verkligen slår knut på sig självt för att vara så smart och oförutsägbart som möjligt.
Resultatet blir tyvärr att det är aning svårt att hänga med i svängarna emellanåt och att skeendet därmed blir bitvis obegripligt. Att filmen sedan utspelas i den cyniska storfinansens kretsar och är kryddad med den branschens ofta svårtydda fikonspråk gör det inte lättare att hänga med. Åtminstone för en sådan som jag med måttligt intresse och kunskap för och om den världen.
Manusförfattaren Eric Rochant, som också har regisserat filmen, har satsat så mycket på att framstå insatt i den finansiella världen och att få till de där överraskande twisterna (som originaltiteln Möbius kommer sig av) att han missat en del i uppbygganden av berättelsen och karaktärspsykologin.
Framförallt saknas det en del när det gäller förklaringar till varför rollfigurerna agerar som de gör i vissa skeenden. Men en del av de bristerna vägs upp av genomgående finfint skådespeleri. Jean Dujardin och (Belgiskfödda!) Cécile De France är lysande och fullständigt trovärdiga i filmens två nyckelroller. Kemin mellan dem, som mycket av filmen vilar på, är alldeles utmärkt. Även resten av den internationella ensemblen, med Tim Roth i spetsen, sköter sig med den äran.
Själva storyn är som sagt lite snårig och därmed inte lätt att sammanfatta med bara några meningar. Men man kan i korthet säga att det är en sorts finansiell multinationell spionthriller. Den innehåller svek, dubbelspel och, faktiskt, också passionerad kärlek. Flera länders underrättelsetjänster är involverade och berättelsen tar som sagt flera dramatiska vändningar längs med vägen.
Jag skulle kunna ha kallat Secret Agents för god underhållning för stunden, för det är vad det egentligen är. Men eftersom det är en film som man måste vara på helspänn hela tiden under för att riktigt hänga med i så är det inte riktigt den typ av film som jag skulle kategorisera som underhållning för stunden.
Det är en lite svårhanterad film i det avseendet. Den är inte tillräckligt märkvärdig för att vara riktigt bra, för komplicerad för att bara slötitta på men samtidigt också sevärd. Det låter knepigt, jag vet, men jag kan för tillfället inte uttrycka det bättre.
Det är i kväll det ska ske. Då ska Frankrike återupprätta sin förlorade Eurovisong Song Contest-heder. En mer eller mindre samlad expertkår och de ledande bookmakingfirmorna är helt säkra på att den unga operastjärnan, med sina 21 år (22 om några veckor) är han världens yngsta professionella tenor, Amaury Vassili ska ta hem årets upplaga med sin storslagna och mäktiga Sognu – framförd på korsikanska.
För egen del är jag inte lika säker. Låten är förvisso just storslagen och mäktig så det räcker och Vassili har sin ungdom till trots stor scenpondus, men frågan är om det är tillräckligt i konkurrens med charmiga popsnören som irländska Jedward och för all del även det svenska hoppet Eric Saade. Vill också varna lite för Finlands Paradise Oskar som känns som en farlig outsider. Jag är inte ens säker på att jag vill att Vassili ska vinna.
Självklart håller jag ofta en extra tumme för att det ska gå bra för Frankrikes bidrag (inte minst för att de ofta faktiskt är bra), men samtidigt är jag lite gammaldags på det viset att jag tycker att en Eurovisionvinnare ska gå att sjunga med i. De som kan sjunga med i Sognu är verkligen lätträknade. Om den vinner är jag tämligen säker på att den i framtiden inte kommer att räknas in bland Eurovisionklassikerna. I den skaran finns det dock redan gott om franskspråkiga bidrag, under lång tid i tävlingens ungdom vara franska till och med det dominerande språket. Under de första 20 åren var 11 av vinnarbidragen på franska. Jag tänkte ladda upp inför kvällens final med att lyfta fram några franskspråkiga Eurovisionfavoriter från förr – både vinnare och andra.
En av mina absoluta Eurovisionfavoriter är Un banc, un arbre, une rue som var Monacos bidrag mitt födelseår 1971. Den dramatiska framfördes av den parisfödda sångerskan Séverine som framförde den med en intensitet som om varje ord hon sjöng skulle vara det sista. En beskrivning som definitivt passar in även på det bidrag som efterföljde Un banc, un arbre, une rue på tronen: Après toi. Denna oerhört eleganta och känslostarka ballad tävlade för Luxemburg och framfördes med enorm inlevelse av den grekiskfödda sångerskan Vicky Leandros. Samma Leandros som några år tidigare, även då representerande Luxemburg, hade slutat fyra i tävlingen med ett bidrag som kommit att bli ett av de mest klassiska och livskraftiga – L’amour est blue (blå, blå är kärleken på svenska i Britt Bergströms version).
Några mer moderna franskspråkiga favoriter är Corinne Hermès La vie est cadeau tävlande för Luxemburg, som 1983 till alla svenskars stora förtret var ofin nog att ta hem tävlingen före bland annat tredjeplacerade Främling med Carola. Inget ont om Främling, den försvarar absolut sin plats i Melodifestivalens och Eurovisions kanon, men jag återkommer mycket oftare till Corinne Hermès mastiga kioskvältarballad när jag är sugen på schlagernostalgi.
Carola skulle som bekant få sin revansch åtta år senare. Även då i konkurrens med en franskspråkig melodi. Dramatiken som ledde fram till Fångad av en stormvinds seger i Rom för 20 år sedan är legendarisk. När alla röster var räknade stod Fångad av en stormvind på samma poäng som Frankrikes bidrag, den vackra och suggestiva med orientaliska influenser kryddade Le dèrnier qui a parlé framförd av Amina. Efter att antalet 12-poängare hade räknats kvartstod dödläget. Först när tiorna hade räknats kunde Fångad av en stormvind koras till segrare – med en tiopoängares marginal.
Jag kan tycka att Aminas häftiga låt är lite orättvist bortglömt idag. Liksom det franska bidrag som slutade två året innan: White and Black Blues med Joëlle Ursull. Den solindränkt varma och sensuellt mjuka lätt zoukinspirerade melodin med text av ingen mindre än Serge Gainsbourg är även den idag sorgligt bortglömd. Hade det inte varit för att den hade ställts mot Insieme: 1992 – Toto Cotugnos mäktiga (och politiskt synnerligen korrekta) hyllning till det då snart stundande sjösättandet av den Europeiska gemenskapen – hade läget säkert varit annorlunda. Men mot den effektiva reklammelodin för EG hade vare sig White And Black Blues, det svenska bidraget Som en vind med Edin & Ådal eller något annat av bidragen skuggan av en chans.
Ett annat franskspråkigt bidrag som det inte går att bortse från är den då just 20 år fyllda och okända Céline Dions Ne partez pas sans moi som vann Eurovision song contest 1988 för Schweiz räkning. Som så många gånger förr handlade det om en dramatisk och känslostark ballad. Alla i tävlingen framgångsrika franskspråkiga låtar har dock inte varit ballader. Belgiska Sandra Kims vinnare J’aime la vie från 1986 bryter definitivt mot det mönstret. Sandra Kim som, även om hon i låten sjunger att hon är 15, i själva verket bara var 13 år när hon tog Belgiens hittills enda seger i tävlingen. Sandras unga ålder föranledde förändringar i regelverket som förhindrar att lika unga deltagare ska kunna delta i tävlingen.
Jag tänkte avsluta denna lilla frankofila uppladdning inför kvällens final med att tipsa om en låt som idag är helt bortglömd på våra breddgrader, men som i främst Frankrike och Belgien är en av de allra största kultlåtarna i schlagerkretsar – en låt som det inte blir någon riktig schlagerfest i dessa länder utan. Låten i fråga? Le papa pingouin med Sophie & Magaly. Den tävlade för Luxemburg 1980 och slutade först på en nionde plats. Ett riktigt lyckopiller till låt som åtminstone alltid får mig på bra humör.
Vi får se hur det går för Amaury Vassili och Sugno i kväll. En sak är dock säker: avsett om den vinner eller inte kommer den aldrig att bli någon Le papa pingouin.
BleuBlancRouge 