Albert Dupontels aviga och lätt absurdistiska romantiska dramakomedi 9 mois ferme blev en av förra årets stora överraskningar inom fransk film. Strax under 2 miljoner sålda biljetter var långt över någons förväntningar och filmen gillades av såväl film som publik.
Framgångarna har sedan bara fortsatt. 9 mois ferme fick fem Césarnomineringar och tilldelades dessutom två priser vid galan i Paris för några veckor sedan. Albert Dupontel tog priset för bästa originalmanus och Sandrine Kiberlain segrade i kategorin bästa kvinnliga huvudroll.
I skrivande stund är det lite osäkert om den här filmen kommer till Sverige, jag har i alla fall inte nåtts av några uppgifter om svensk distribution, men jag håller tummarna för att den gör det. För det är en synnerligen underhållande och infallsrik film som säkerligen kan locka besökare även till svenska biografer.
Albert Dupontel berättar med ett flyhänt visuellt språk, med lån och inspiration från såväl Jean-Pierre Jeunet som Terry Gilliam. Den sistnämnde gör för övrigt ett inspirerat cameo-inhopp i filmen.
Handlingen kretsar kring den karriärsdrivna, stela och pedantiska juristen Ariane (spelad av Sandrine Kiberlain). Hon har just fått reda på att hon högst förmodligen kommer att bli befordrad och tar efter det beslutet att för en gångs skull släppa loss på en firmafest. Det blir en blöt kväll som hon inte kommer ihåg mycket av. Det visar sig, dock först efter sex månader, att hon är gravid och han har ingen aning om vem fadern kan vara.
Ett DNA-test som hon lyckas smussla sig till visar att fadern heter Bob Nolan (spelad av Albert Dupontel själv) och är en kriminell man misstänkt för ett groteskt våldsdåd. Ariane börjar som den noggranna undersökningsdomare hon är försöka ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen.
Bob å sin sida kommer mycket väl ihåg vad som hände och han känner igen henne. Han har naturligtvis ingen aning om att han ska bli pappa men ser ändå en möjlighet att försöka dra nytta av situationen. Han försöker få Ariane att försvara honom i utbyte mot att han inte berättar om deras mellanhavanden.
9 mois ferme är en intensiv film för trots att den klockar in på stax under 80 minuter händer det massor. Spelet mellan Sandrine Kiberlain och Albert Dupontel övertygar. Även om jag personligen helst hade sett att Léa Seydoux fått priset för sin insats i Blå är den varmaste färgen så kan jag heller inte tycka att det var helt fel och upprörande att Sandrine Kiberlain tog hem Césarstatyetten för bästa kvinnliga huvudroll.
När det gäller skådespelarna så är det utan tvekan en extra krydda i filmen att Albert Dupontel lyckats få några goda vänner att ställa upp med gästspel. Terry Gilliam är redan nämnd och i inhopp av varierande längd dyker också bland annat regissörerna Jan Kounen och Gaspar Noé och skådespelaren Jean Dujardain.
9 mois ferme är inte någon helgjuten film, det finns några småsaker och onödigheter att hänga upp sig på. Den svingar helt enkelt lite väl vildsint omkring sig i bland. Samtidigt är den anarkism visavi genren något som den romantiska komedin verkligen är i behov av. För en romantisk komedi är vad det här i grund och botten är. Låt vara en svart och absurdistisk sådan, men likväl en romantisk komedi.
BleuBlancRouge 