RSS Flöde

Etikettarkiv: Terry Gilliam

Som om Monty Python gjort en romantisk komedi på franska

Postat den

9 mois ferme

Albert Dupontels aviga och lätt absurdistiska romantiska dramakomedi 9 mois ferme blev en av förra årets stora överraskningar inom fransk film. Strax under 2 miljoner sålda biljetter var långt över någons förväntningar och filmen gillades av såväl film som publik.

Framgångarna har sedan bara fortsatt. 9 mois ferme fick fem Césarnomineringar och tilldelades dessutom två priser vid galan i Paris för några veckor sedan. Albert Dupontel tog priset för bästa originalmanus och Sandrine Kiberlain segrade i kategorin bästa kvinnliga huvudroll.

I skrivande stund är det lite osäkert om den här filmen kommer till Sverige, jag har i alla fall inte nåtts av några uppgifter om svensk distribution, men jag håller tummarna för att den gör det. För det är en synnerligen underhållande och infallsrik film som säkerligen kan locka besökare även till svenska biografer.

Albert Dupontel berättar med ett flyhänt visuellt språk, med lån och inspiration från såväl Jean-Pierre Jeunet som Terry Gilliam. Den sistnämnde gör för övrigt ett inspirerat cameo-inhopp i filmen.

Handlingen kretsar kring den karriärsdrivna, stela och pedantiska juristen Ariane (spelad av Sandrine Kiberlain). Hon har just fått reda på att hon högst förmodligen kommer att bli befordrad och tar efter det beslutet att för en gångs skull släppa loss på en firmafest. Det blir en blöt kväll som hon inte kommer ihåg mycket av. Det visar sig, dock först efter sex månader, att hon är gravid och han har ingen aning om vem fadern kan vara.

Ett DNA-test som hon lyckas smussla sig till visar att fadern heter Bob Nolan (spelad av Albert Dupontel själv) och är en kriminell man misstänkt för ett groteskt våldsdåd. Ariane börjar som den noggranna undersökningsdomare hon är försöka ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen.

Bob å sin sida kommer mycket väl ihåg vad som hände och han känner igen henne. Han har naturligtvis ingen aning om att han ska bli pappa men ser ändå en möjlighet att försöka dra nytta av situationen. Han försöker få Ariane att försvara honom i utbyte mot att han inte berättar om deras mellanhavanden.

9 mois ferme är en intensiv film för trots att den klockar in på stax under 80 minuter händer det massor. Spelet mellan Sandrine Kiberlain och Albert Dupontel övertygar. Även om jag personligen helst hade sett att Léa Seydoux fått priset för sin insats i Blå är den varmaste färgen så kan jag heller inte tycka att det var helt fel och upprörande att Sandrine Kiberlain tog hem Césarstatyetten för bästa kvinnliga huvudroll.

När det gäller skådespelarna så är det utan tvekan en extra krydda i filmen att Albert Dupontel lyckats få några goda vänner att ställa upp med gästspel. Terry Gilliam är redan nämnd och i inhopp av varierande längd dyker också bland annat regissörerna Jan Kounen och Gaspar Noé och skådespelaren Jean Dujardain.

9 mois ferme är inte någon helgjuten film, det finns några småsaker och onödigheter att hänga upp sig på. Den svingar helt enkelt lite väl vildsint omkring sig i bland. Samtidigt är den anarkism visavi genren något som den romantiska komedin verkligen är i behov av. För en romantisk komedi är vad det här i grund och botten är. Låt vara en svart och absurdistisk sådan, men likväl en romantisk komedi.

En riktig delikatess för att fira 100

Dags för en milstolpe här på bloggen. BleuBlancRouge firar 100. Detta det hundrade inlägget har jag valt att tillägna den senaste delen i mitt pågående projekt att se om alla de där filmerna som en gång i tiden formade mig till den frankofil jag är. Nu har turen kommit till en film som definitivt får räknas till mina absoluta favoriter, Jean-Pierre Jeunets och Marc Caros fantastiska långfilmsdebut Delicatessen från 1991.

Jag kommer så väl ihåg när jag såg den för första gången, det var en varm sommarkväll i den kungliga huvudstaden. Utan att egentligen veta vad som väntade mig bänkade jag mig i den tämligen glest besatta salongen och blev helt knockad. Vilken film! Vilken upplevelse! Det vore fel att säga att jag aldrig hade sett något liknande eftersom herrar Jeunet och Caro ganska tydligt har låtit sig inspireras av både Terry Gilliam (och resten av Monty Python-gänget) och Jacques Tati, men det kändes ändå som något anmärkningsvärt och nytt – inte minst när det gällde att sammanfoga de där influenserna med ett eget och personligt uttryck.

Glädjande nog kan jag konstatera att Delicatessen håller än. Trots att jag vid det här laget har sett den många gånger och kan stora delar av den utantill så hittar jag vid varje genomsyn nya detaljer i den som ger den en ny känsla av fräschör. Med tanke på den enorma rikedomen på både infall och detaljer är det oerhört svårt att förstå att det är en film gjord med en snålt tilltagen budget.

Den både känns och ser ut som en riktigt dyr film. Man skulle kunna kalla Delicatessen för ett filmiskt skolboksexempel på devisen nöden är alla uppfinningars moder. Än mer imponerande är att inte bara regissörerna utan också större delen av det övriga filmteamet saknade erfarenheter av långfilmsproduktion. Att det var så märks sannerligen inte.

Trots att den historia som berättas i filmen i kombination med den komplicerade och grovt stiliserade visuella skrud som Jeunet och Caro valt att ge den är full av fallgropar och inbjuder till spretighet håller alla inblandade sin film i strama tyglar. Extra mycket beröm förtjänar Darius Khondji som står bakom det magnifika fotot och klipparen Hervé Schneid som verkligen fick slita för sin lön. De visade sig vara de perfekta medarbetarna för att iscensätta Jeunet och Caros tämligen vildsinta och anarkistiska vision i praktiken.

Det är kanske lite överflödigt att göra det på en frankofilblogg, jag antar att de flesta likasinnade redan har sett filmen eller känner till den, men för den som till äventyrs har missat Delicatessen och vad den handlar om ska jag trots allt skriva några rader om handlingen. Filmen utspelar sig i ett slitet hyreshus i ett post-apokalyptiskt Frankrike. Huset ägs av en burdus slaktare som har kommit på en drastisk idé för att komma tillrätta med den kroniska bristen på kött.

Han hyr under förespegling att man behöver en vaktmästare ut ett av rummen i huset, bara för att när tiden är mogen ta personen i fråga av daga, stycka honom och sälja köttet till de övriga hyresgästerna (som är väl medvetna om upplägget). När filmen inleds anländer en ny aspirant på tjänsten, en före detta clown som intet ont anande sätter igång med sina göromål. Saker och ting kompliceras när slaktarens dotter fattar tycke för den nya hyresgästen och funderar på vilket det bästa sättet att skona honom är. Tiden är dock knapp. I sin lokal på bottenplan vässar pappa slaktaren redan sina knivar.

Den udda kärlekshistorien mellan nykomlingen Louison och slaktardottern Julie är filmens centrala handlingsspår, men sannerligen inte det enda. Huset är fullt av udda karaktärer med märkliga egenheter och Jeunet och Caro väver skickligt in även de andra hyresgästerna i filmens veritabla lapptäcke till handling. Här finns infall och idéer för att fylla flera filmer till och några av sidospåren hade verkligen kunnat utvecklas ytterligare. Å andra sidan är det en styrka att våga praktisera ”kill your darlings” och inte falla i fälla i fällan att dra ut på saker för länge.

Med det enormt höga tempo filmen redan har och den strida ström av intryck som åskådaren hela tiden överöses av är det nog tur att filmen inte är längre än de 99 minuter den är. På så vis är Delicatessen en synnerligen välavvägd film. Precis som Jean-Pierre Jeunets egenhändigt regisserade globala superframgång Amélie från Montmartre (Le Fabuleux destin d’Amélie Poulin) är, även den sprängfylld av tokiga infall och märkliga, men korta, sidohistorier.

Jag rankar Amélie från Montmartre högre på min personliga topplista, men på sätt och vis var Delicatessen en mer drabbande filmupplevelse- och den är nästan lika drabbande i dag. Jean-Pierre Jeunet är utan tvekan en av filmhistoriens verkligt stora visuella genier.