Ett på tok för tidigt farväl

Ännu en dag med ett tragiskt besked från Frankrike. Denna gång att den blott 37 år gamle skådespelaren Gaspard Ulliel avlidit i sviterna efter en skidolycka i de franska Alperna.

Ulliel var inte bara framgångsrik skådespelare utan även känd som modell för det franska modehuset Chanel och beskedet om hans plötsliga död togs naturligtvis emot med stor bestörtning i Frankrike i dag.

Sedan genombrottet för snart 20 år sedan har han stått för en lång rad minnesvärda rollprestationer i såväl franska som internationella produktioner. I mars är det till exempel premiär för Marvel-serien Moon Knight är han spelar en av de ledande rollerna.

I sitt skådespelarmässiga uttryck var han i mina ögon en sorts fransk motsvarighet till Joaquin Phoenix, eller kanske ännu mer till också i på tok för ung ålder bortgångne storebrodern River, med en blandning av intensitet och sårbarhet.

För att hedra hans minne tänkte jag skriva några rader om den film som blev hans genombrott och var mitt första möte med honom: Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles) från 2004.

I den spelar Gaspard Ulliel när det gäller scentid ovanligt liten huvudroll, ändå är den tack vare hans känsliga och oskuldsfulla men ändå intensiva skådespelande ändå hela tiden närvarande.

En långvarig förlovning, som bygger på Sebastièn Japrisots roman med samma namn, är berättelsen om en djup kärlekshistoria med det första världskrigets grymma skyttegravskrig som fond.

Audrey Tautou spelar Mathilde, en ung kvinna från Bretagne vars fästman Manech (Ulliel) efter kriget är försvunnen och förmodad död. Hon vägrar dock att acceptera att han skulle vara död och tar hjälp av en privatdetektiv att spåra upp och ta kontakt med de som var med honom vid fronten. Allt för att ta reda på vad som hänt och finna honom.

En långvarig förlovning var Jean-Pierre Jeunets första film efter den enorma succén med Amèlie från Montmartre och det är en film som både skiljer sig från och liknar sin föregångare.

Det man dock ska ha med sig är att det är en betydligt mörkare historia med en hel del obehagliga och kraftfulla scener. Å ena sidan är det en skildring av krigets fasor, å andra en humanistisk och fin berättelse om kärlek som övervinner det mesta.

Som alla av Jean-Pierre Jeunets filmer präglas den av berättarglädje, infallsrikedom och en enorm visuell påhittighet. Fotot är fantastiskt och målat i varma sepiatoner och den imponerande skådespelarensemblen som dignar av stora namn (Denis Levant, Albert Dupontel, Denis Levant, Jean-Pierre Darroussin, Marion Cotillard och Jodie Foster bara för att nämna några) levererar.

Och allra starkast glittrade Gaspard Ulliel som på alla sätt framstod som det fynd han senare skulle visa sig vara.

Denna sorgliga dag försöker jag i första hand att glädjas åt att ha fått njuta av hans insats i denna film och flera andra. Samtidigt som jag inte kan låta bli att också känna stor sorg över alla starka framtida rollprestationer från honom som vi nu aldrig får uppleva.

Vila i frid, Gaspard Ulliel!

Mysteriet Henri Pick – en litteraturpusseldeckare av rang

Mysteriet Henri Pick (Le mystère Henri Pick i original) må vara långtifrån någon av höstens mest omtalade blockbusters men är ändå bland det smartaste, mest spännande och underhållande du kan se på svensk bio just nu. Rémi Bezançons filmatisering av David Foenkinos roman släpptes på hemmaplan i Frankrike i början av året och fick svensk biopremiär i fredags.

Det är något så ovanligt som en sorts pusseldeckare i litterär miljö. En ung och framfusig förläggare hittar i ett bibliotek av opublicerade bokmanus i Bretagne en bok som hon faller handlöst för och beslutar sig för att ge ut.

Boken blir snabbt en sensation i den litterära världen och alla förundras över hur författaren bakom boken, pizzeriaägaren Henri Pick som inte ens den närmsta familjen förknippat med bokläsning och ännu mindre skrivande, i hemlighet kunnat prestera något liknande. Tyvärr går det inte att fråga honom själv eftersom han varit död i några år.

Den lätt vresige och inte alltid sympatiske stjärnkritikern Jean-Michel Rouche är skeptisk till att Henri Pick verkligen är författaren bakom boken och pressar i sitt direktsända litteraturprogram i tv Picks änka så till den grad att hon stormar ut från sändningen och Jean-Michel får efter det sparken.

Vilket gör honom än mer besatt av att visa att han har rätt och att ta reda på vem den verkliga författaren bakom verket är. Han beger sig till Picks bretonska hemby för att börja leta efter svaret på gåtan och får efter en kortare tid en oväntad och aningen motvillig medhjälpare vid sin sida, Picks dotter som inte är särskilt förtjust i vare sig Jean-Michel personligen eller det han vill göra.

Mysteriet Henri Pick är en mycket välskriven historia som håller åskådaren fast och spänningen på topp hela vägen till slutet. Rémi Bezançons iscensättning är utmärkt och det blir sannerligen inte sämre av att ha två så vassa skådespelare som Fabrice Luchini och Camille Cottin, den senare min senaste stora franska skådespelarfavorit, i de ledande rollerna.

Båda två är verkligen i sitt esse här. Inte minst Luchini som fortsätter att briljera i sådana här mer återhållna och intellektuella, moderna motsvarigheter till den typ av roller som Louis de Funès firade stora triumfer i. Han, Cottin och hela filmen var åtminstone för den här frankofilen en sant nöje att se.

 

Rennes utmärkt att ränna runt i

Projektet att ha besökt Frankrikes 10 största städer är klart, men av bara farten bockar jag nu av nummer 11 också.

Och Rennes som det handlar om är dessutom en stad som växer och som inom några år kan ta sig in på topp 10. Så man kan se detta som förebyggande arbete. Som om någonsin en resa till Frankrike skulle behöva förklaras;)

Jag har haft trevliga dagar i denna Bretagnes huvudstad som är vacker och mysig men lite ruffig i kanterna.

Rennes var ett tag på 80- och 90-talet något av ett rockens centrum i Frankrike så det känns inte mer än rätt att en del av min visit här bestod av en smått briljant konsert av energiska och intensiva genreöverskridande bandet Shaka Ponk. Ett band som resten av världen sannerligen borde upptäcka!

Melankolisk fransk feelgood för höstmyset

Hur gick det här till? Det känns absolut inte som att det har gått ett helt år sedan sist men i dag är det faktiskt återigen dags för Bok- och biblioteksmässan i Göteborg att slå upp sina portar. I och för sig har jag inget emot det. Den som följt den här bloggen vet att jag räknar Bokmässan som en av årets höjdpunkter och att årets mässa blir min sextonde i rad.

Traditionsenligt tänkte jag bjuda på ett frankofilt boktips lagom till bokmässan. I år får det bli Det vi inte visste var lycka (Juste avant le bonheur i original) av Agnès Ledig. Hemma i Frankrike kom den ut 2013 och den svenska översättningen släpptes förra året.

Det är en av de där böckerna som har legat och väntat i den lite dåligt samvete-framkallande att läsa-högen, men som jag till slut tog mig an att läsa. Och även om det inte är någon omistlig och helgjuten bok så ångrade jag inte att jag gjorde det. För trots att den är rätt ojämn i sitt blandande av fint formulerade klokskaper och rena plattityder så var Det vi inte visste var lycka en läsupplevelse som passade utmärkt för mig där jag just nu är i mitt liv.

Det vi inte visste var lycka är som rubriken på detta inlägg avslöjar en melankolisk fransk feelgood-roman som definitivt siktar in sig på Anna Gavaldas målgrupp. Och bara för att få det ur världen direkt så befinner sig Agnès Ledig i mina ögon en bra bit ifrån Anna Gavaldas nivå. Men med det sagt så har även hon definitivt sina förtjänster som författare.

Till exempel så tycker jag att Det vi inte visste var lycka inleds bra. Till och med riktigt bra. I centrum för handlingen står den 20-åriga ensamstående mamman Julie som jobbar som kassörska i en livsmedelsbutik. Hon gillar inte sitt jobb och avskyr sin närmaste chef. Överhuvudtaget är det inte mycket med hennes liv som hon gillar. Slumpen gör dock att den vänlige medelålders mannen Paul hamnar i just hennes kassa och deras möte är början på en ny fas i bägge deras liv.

Paul, som även han är i behov av förändringar i sitt liv, fängslas av den sorgsna unga kvinnan, följer en impuls och bjuder veckan efter ut Julie på lunch. Det är början på en något ovanlig vänskap. Paul bjuder med Julie och hennes lilla son Lulu och följa med honom och hans son Jérôme (som också han är lite vilsen i livet efter några rejäla törnar på senare tid) på en semestervistelse till ett sommarhus i Bretagne. Efter viss tvekan tackar hon ja och det är startpunkten på något som ska förändra alla inblandades liv – på gott och ont.

Det vi inte visste var lycka är en berättelse om vänskap, glädje och sorg. Om att det även då det känns som att livet bara bjuder på motgångar går att finna saker att glädjas åt och som får en att växa. Agnès Ledig har ett tämligen rakt och effektivt sätt att skriva och väver i sina bästa stunder in känslighet och bra tonträff i berättelsen.

 Som jag har varit inne på tidigare så tycker jag dock att det hela svajar en del. För varje finstämd och tänkvärd formulering tycks en banal och snusförnuftig ligga på lut. Dessutom känner jag att hon lite slarvar bort den potential som finns i berättelsen och persongalleriet – inte minst mot slutet av boken.

Men dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Det vi inte visste var lycka är en läsvärd bok. Underhållande för stunden är den definitivt och det passade som sagt utmärkt och räckte gott för mig just nu. Och om du gillar Anna Gavaldas böcker så kommer du säker att ha behållning även av Agnès Ledigs sätt att skriva.

Vare sig du väljer att läsa Det vi inte visste var lycka eller inte så tillönskar jag dig så här på höstdagjämningen och bokmässans första dag en mycket trevlig läshöst. På återhörande snart, hoppas jag!

Chelsea, it is!

Det var onekligen med viss bävan jag inväntade resultatet av dagens lottning av kvartsfinalerna i Champions League. Alla lag som nått till kvartsfinal är naturligtvis riktigt bra men nog var det lätt att se några dröm- respektive mardrömsmotståndare. Om Bayern München och Real Madrid var mardrömsmotståndet och Manchester United och Dortmund drömmotståndet så var Chelsea som det till slut blev något mittemellan. Det ÄR en tuff lottning, men det känns absolut inte omöjligt att PSG kan klara av utmaningen som den engelske ligaledaren kommer att innebära. Som jag ser det känns det på förhand som ett ganska jämnt möte med liten fördel för Chelsea. Så känslan efter att resultatet av lottningen var bättre än i samma läge förra året då lotten föll på Barcelona.

Kvartfinalmötet mellan PSG och Chelsea inleds på Parc des Princes den 2 april med returmöte i London den 8:e april. Naturligtvis är det riktigt viktigt för PSG att få med sig ett bra resultat från hemmamatchen och helst inte släppa in något mål. Vad mål på bortaplan kan betyda fick ju laget bittert erfara förra säsongen efter att spelat 2-2 hemma och sedan 1-1 borta mot Barcelona.

PSG och Chelsea har inte mötts i någon tävlingsmatch sedan säsongen 04/05 då lagen ingick i samma grupp i gruppspelsfasen av Champions League. Då vann Chelsea med 3-0 i Paris medan mötet i London slutade mållöst. Chelsea var redan då den storklubb som den är i dag medan det i fallet PSG har hänt massor sedan dess, så det bör kunna bli en mycket jämnare kamp denna gång. Lagen möttes senast i en försäsongsmatch i New York inför förra säsongen och du blev slutresultatet 1-1.

I skuggan av Champions League-lottningen i Nyon spelade PSG i kväll också ligamatch på konstgräset i Lorient. PSG vann utan att förta sig med 1-0 efter mål av Thiago Motta. Det var verkligen en dag på jobbet för PSG som verkligen ine gjorde mer än vad som verkligen behövdes. Faktum är att Lorient när det gäller chanser hade minst lika mycket som PSG av den varan och hade förtjänat åtminstone ett oavgjort resultat. Men jag tackar naturligtvis och tar emot. Segern innebär att PSG nu leder ligan med hela 11 poäng före Monaco, men då har Monaco en match mindre spelad.

En hel del smolk i glädjebägaren och skäl till viss oro inför det som komma skall efter matchen i ett för kvällen regning Bretagne var att Thiago Silva tvingades bryta matchen på grund av skada efter att ha fått en smäll i ansiktet. förhoppningsvis var bytet bara en ren säkerehetsåtgärd men om det visar sig att det är något som håller honom borta från spel i några veckor är det inte bra. Inte alls. Kapten Silva måste finnas på plan för att PSG ska ha någon riktig chans att rubba Chelsea. Försvarsspelet utan honom, med Marquinhos och Alex som mittbackspar, känns bitvis riktigt skakigt.

Men alldeles oavsett ska det bli en häftig upplevelse att få se mitt älskade PSG mäta sina krafter med ett storlag som Chelsea. Men före det väntar en viktig ligamatch borta mot Nice nästa helg. Ici c’est Paris!

Deneuve glittrar i halvlyckad roadmovie

Den hade svensk biopremiär i början av november men av olika anledningar har det tyvärr dröjt tills nu innan jag har kommit åt att se Betties resa (Elle s’en va i original).

Bättre sent en aldrig dock och skönt att kunna uppfylla den egenpåtagna målsättningen att se alla franska filmer som kommer till Sverige. Och eftersom jag inte blev överförtjust i filmen i fråga så känns det inte så trist att det tog lite tid för mig att komma till skott och se den.

Den stora och klarast lysande stjärnan i Betties resa är den tidigare i år 70 år fyllda Catherine Deneuve. Det skulle till och med gå att argumentera för att det här är hennes film. Hon spelar titelpersonen Bettie, en trött, sliten och lite bitter kvinna som bor hemma hos sin mamma och driver en ekonomiskt ansträngd kvarterskrog i hemstaden i Bretagne.

Efter att ha blivit sviken av den man hon älskar brister den för Bettie och hon släpper allt hon har för händerna, sätter sig i sin bil och bara åker i väg. Efter ett tag får hon ett telefonsamtal från sin dotter som hon har ett synnerligen ansträngt förhållande till.

Dottern ber att Bettie ska skjutsa hennes son till sin farfar för att han sedan ska ta hand om honom medan hon försöker få ett jobb i Bryssel. Bettie, som knappt har träffat sitt barnbarn, tackar ja och åker iväg mot den stad där dottern bor. Kontakten med barnbarnet visar sig bli den katalysator Bettie så väl behöver för att börja få ordning på sitt liv.

Betties resa är en typisk roadmovie så till vida att det rör sig lika mycket rör sig om en inre som yttre resa för huvudkaraktären. Regissören Emmanuelle Bercot drar ut på sin berättelse lite väl mycket, filmens spellängd på knappa två timmar hade med lätthet kunnat kapas med i alla fall 20 minuter. Men jag gillar den lite kärva men också varma ton hon har i sitt berättande.

Catherine Deneuve är som klippt och skuren för rollen, som mycket riktigt också är skriven med just henne i åtanke, och jag har redan berömt hennes insats. Men även om hon dominerar filmen med sin närvaro och pondus vill jag också slå ett slag för sångerskan Camille som är riktigt bra som Betties dotter. Scenerna mellan Deneuve och Camille är elektriska och vibrerar av känslor.

Betties resa är en i grund och botten melankolisk och lite sorgsen film, men den är kryddad med en lågmäld humor. I bakgrunden finns också en skarp social förankring med kopplingar till krisen i den europeiska ekonomin.

Den är inte sensationell på något vis men ett tryggt, säkert och utmärkt utfört hantverk. Sevärd, men kanske inte mycket mer skulle man kunna sammanfatta det hela. Och så är den naturligtvis fylld av bilder fina bilder från olika och inte så ofta skildrade delar av den franska landsbygden. Och det är naturligtvis inte fy skam.

Je suis de retour

Dags för det det första livstecknet på några veckor här på bloggen.  OS i London (på TV) och en för mig ovanligt hektiskt arbetsperiod har tagit sin tribut. Tiden och uppmärksamheten räcker helt enkelt bara till ett begränsat antal saker och den senaste tiden har bloggen fått lida för det. Men nu är jag redo att börja arbeta ikapp mig även på den här fronten. Till exempel genom att nu skriva några rader om Julie Delpys film Le Skylab som för två veckor sedan, under den synnerligen intetsägande svenska titeln Jag minns en sommar, fick sin svenska biopremiär.

Jag minns en sommar utspelas under ett soligt och varmt sommardygn i Bretagne. Året är 1979 och familjens matriark fyller 65 år. För att fira detta har han bjudit in hela den brokiga släkten till sitt sommarställe. Släktmedlemmarna ansluter till den lantliga bostaden från olika håll i landet och det dröjer inte länge innan det börjar knaka i fogarna.

Släkten är nämligen som ett Frankrike i miniatyr, komplett med de klassiska motsättningarna mellan landsortsbor och stadsbor i allmänhet och parisbor i synnerhet, mellan höger och vänster på den polistiska skalan och mellan intellektuella och ”vanliga” arbetare. Diskussionens svallvågor går snabbt höga och det blir ett händelserikt dygn.

Jag minns en sommar är helt enkelt en tämligen typiskt dialogdriven fransk ensemblefilm, men med dess spretighet och mustighet och den lätt bitterljuva och melodramatiska tonen tangerar Julie Delpys film även den italienska filmtraditionen à la Fellini eller Scola. Under filmens knappa två timmars speltid flyttas berättarperspektivet hela tiden mellan generationerna och det ger filmen ett emellanåt lite väl spretigt intryck. Och tyvärr så är inte alla av de sidohistorier som berättelsen broderas ut i helt lyckade. Men i sina bästa stunder är det en riktigt bra film och de genomgående mycket fina prestationerna av såväl de rutinerade äldre skådespelarna som de yngre nykomlingarna i barn- och ungdomsrollerna är en sammanhållande faktor som motverkar att den där spretigheten skulle spinna i väg helt utom kontroll.

Med Jag minns en sommar har Julie Delpy gjort en ömsom rolig och ömsom allvarlig 70-talsskildring inte helt olik Lukas Moodysons Tillsammans. Inte minst i de sekvenser där Julie Delpy sätter barnen i fokus. Skildringen av vad en en tidstypiskt bohemisk och mer fri 70-talistisk barnuppfostran kan leda till är särskilt stark.