BleuBlancRouge dure (plus que) 3 ans!

Nu är det dukat till fest. Förhoppningsvis i dubbel bemärkelse. I dag är det exakt tre år sedan BleuBlancRouge föddes, men det är också dagen då mitt älskade Paris Saint-Germain kan säkra sin andra raka ligatitel. Om laget vinner mot Sochaux på bortaplan i Montbéliard i eftermiddag är saken klar och jag kan inte tänka mig en bättre present på bloggens treårsdag!

Jag vill passa på att tacka för all spännande interaktion med er, kära läsare, och hoppas på många fler år tillsammans i frankofilins tecken! Tveka inte att höra av er med tips om frankofil saker att se, läsa och uppleva. Sådant kan det liksom inte bli för mycket av.

Jag hoppas att jag får möjlighet att återkomma redan senare i eftermiddag med ett glädjerusigt inlägg om en säkrad ligatitel för PSG.

Äpplet tillbaka vid päronträdet

Varmt, småputtrigt och oförargligt men inte utan lite allvar och politisk udd i klangbottnen. Jag går direkt på sammanfattningen den här gången. Det handlar om filmen Mina päron (Mes héros) från 2012 i regi av Eric Besnard (som tidigare bland annat gjort Cash) som har svensk biopremiär i dag.

Visst, den här filmen hade kunnat bli ännu bättre om Eric Besnard undvikit i alla fall några av de klichébilder han förmedlar och den hade definitivt vunnit på att lyfta fram mer av den svärta som finns i berättelsen, men i bland kan jag tycka att det är skönt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas en stund och Mina päron levererar i mina ögon fullt funktionsduglig feel good för stunden.

För att bli riktigt minnesvärd hade den behövt mer, men med charm, värme och rustik fransk landsbygdsromantik kommer man trots allt en bit på vägen. Inspirerat skådespel av duktiga skådespelare hjälper naturligtvis också till.

I det stora hela är dock Mina päron egentligen inte så mycket mer än en mysig och småputtrig bagatell. Den handlar om Maxime, en medelådersman som har svårt att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Han driver en ambulansfirma på konkursens rand och hans fru som  är otrogen mot honom är nu dessutom på väg att slutgiltigt lämna honom.

När filmen tar sin början får Maxime dessutom ett samtal från polismyndigheten i sin gamla hemstad. Hans minst sagt bångstyriga mamma Olga har hamnat i häkte efter att ha gått emellan i ett äktenskapligt bråk och han måste komma och hämta henne därifrån. Den pressade Maxime ser det hela som en möjlighet att få vila upp sig och ladda batterierna i det gamla föräldrahemmet och åker i väg i sin ambulans.

Väl på plats visar det sig att det trots allt inte är någon vilsam tid som väntar. Bakom den kärva ytan av envishet och barskhet har Olga ett varmt hjärta och brinner för att hjälpa de svagare i samhället. När Maxime anländer visar det sig att hon har lovat att ta hand om och gömma undan ett utvisningshotat afrikanskt barn vars mor mist sitt uppehållstillstånd.

Med Olga och lille Tiemoko med sig i ambulansen anländer till slut Maxime till föräldrarnas pittoreska hus på landet, bara för att konstatera att föräldrarna Olga och Jacques inte direkt är det genomsnittliga strävsamma gamla paret utan mer eller mindre ständigt i luven på varandra, med ett smågnabbande kring deras olika syn på hur det mesta i den vardagliga tillvaron ska skötas som resultat. Inte den mest vilosamma av situationer skulle man kunna tro, men även i de minst bördiga av jordar kan blommor börja växa.

Någon helt banal film är Mina päron inte, allvaret och udden finns som sagt där. men det är tydligt att Eric Besnard till slut har valt att satsa mer på gemyt och sentimentalitet. Trion Clovis Cornillac (Maxime), Josiane Balasko (Olga) och Gérard Jugnot (Jacques) är övertygande i de ledande rollerna och komediveteranen Pierre Richard gör en inspirerad biroll, men det går inte att komma ifrån att filmens kanske största stjärna är lille Ibrahim Burama Darboe som spelar Tiemoko. Han stjäl varje scen han är med i.

En annan av filmens verkliga huvudroller spelar de förföriska och vackert fotograferade franska landsbygdsmiljöerna. Filmen är inspelad i och kring Bellême i departementet Orne i Normandie och som frankofilt lagd tittare vill man åka dit omedelbums! Ta det som en trevlig varning.

Pojken som ropade Vargas

Glad världsbokdag på er alla! Eller man kanske ska säga trevlig väldsbokdag eller kanske god världsbokdag? Hur det än må vara med det så är det världsbokdagen i dag och det är definitivt något att fira och uppmärksamma, för även om jag inte läser tillnärmelsevis lika mycket som jag gjorde förr om åren och som jag skulle vilja göra så är det en av mina favoritsysselsättningar och något som jag verkligen njuter av när jag finner tid och ro nog åt att göra det.

Men eftersom jag inte är någon snabbläsare direkt så är det nuförtiden alltför sällan som jag tycker mig ha tid åt att ägna mig åt läsning. Den stressade nutidsmänniskan i mig tycker att det känns betydligt mer tidseffektivt att se en film eller ett tv-program. Hemskt, jag vet. Det är min förhoppning att jag ska komma till bukt med problemet/se över mina prioriteringar över hur jag använder min lediga tid.

Men jag har naturligtvis ett konkret boktips att komma med såhär världsbokdagen till ära. Jag har slagit ett slag för den franska deckardrottningen Fred Vargas tidigare, i samband med att hennes näst senaste roman Okänd kontinent (Un lieu incertain kom ut på svenska på Sekwa förlag. Den här gången vill jag dock lyfta fram en bok som tyvärr ännu inte finns utgiven på svenska: L’homme aux cercles bleus, Fred Vargas första bok i serien om kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.

För den som nappar på tipset och vill läsa den så finns den att tillgå på flera språk. Naturligtvis på originalspråk men också bland annat på engelska, norska och danska. Än så länge finns ”bara” fem av de totalt sju Adamsberg-romanerna utgivna på svenska, men om man dessutom räknar in det seriealbum och den samling om tre kriminalnoveller som Fred Vargas också skrivit om den avige men älskvärde kommissarien och som inte heller finns översatta och utgivna i Sverige så känns genast hålet att fylla lite större.

För ett hål att fylla är det. I mina ögon är Vargas deckare genomgående så bra att de verkligen förtjänar att finnas utgivna på så många språk som möjligt så att de kan nå så många läsare som möjligt. Jag vet inte om det ingår i Sekwas planer att täta till de där hålen i den svenska utgivningen av Fred Vargas men jag håller verkligen tummarna för att det gör det.

L’homme aux cercles bleus som kom ut i Frankrike redan 1991 är alltså den bok i vilken vi först för möta Adamsberg och kollegan Danglard. Redan detta deras första gemensamma fall är av de säregna och udda slaget. En serie blå kritstreckscirklar hittas runtom i Paris. Mitt i dessa cirklar ligger ett föremål som synbart är kastat på marken och i cirklarna är samma olycksbådande strof skriven.

Adamsberg anar instinktivt att det hela bara är början och att cirklarna snart kommer att få betydligt våldsammare innehåll och mycket riktigt, till slut hittar man en cirkel med en kvinna med uppskuren hals i. Det besvärliga är att det inte finns tillstymmelse till övriga ledtrådar att gå på. Det blir en utredning som kräver all Adamsbergs uppmärksamhet och list och som prövar den hetsigare Danglards tålamod avsevärt.

L’homme aux cercles bleus var förvisso inget debutverk men jag är ändå imponerad över i hur hög grad som Fred Vargas redan i sin första roman om Adamsberg hittat den stil som kännetecknar resten av serien. Den är till omfånget betydligt blygsammare än framförallt de senaste två böckerna i serien (ca 250 sidor) men i övrigt är det egentligen inte så mycket som skiljer. Det eftertänksamma, snirkliga och aviga språkbruket, den minst lika mycket reflekterande och filosoferande som händelsedrivna berättarstilen och det färgstarka och exentriska persongalleriet finns på plats redan här.

Dessutom är själva deckargåta snillrikt och intrikat utformad. L’homme aux cercles bleus är helt enkelt en riktigt bra deckare. Den är möjligtvis lite rakare jämfört med de senare böckerna i Adamsberg-serien. Med tiden har hon kommit att brodera ut berättelserna mer och i allt högre grad väva in element av gamla myter och folktro. Dessutom har hon utvecklat de reflekterande, resoneranade och filosofiska dragen.

I Fred Vargas värld är vägen mellan punkt a och b aldrig särskilt rak utan tar gärna en avstickare till såväl c, d och kanske till och med e innan den når fram. Och det säger med den största kärlek och menat som beröm. Inget ont i sig om hårdkokta, minimalistiska och direkta deckare men jag älskar den omväxling till det som Fred Vargas Adamsbergs-deckare innebär. Sedan finns är alltid en varm, om än lite torr, humor i hennes böcker.

Om du ännu inte har upptäckt Fred Vargas så vill jag bara säga grattis, du har en riktigt höjdare framför dig. Och när det gäller startpunkt så kan du lika gärna börja från början, med L’homme aux cercles bleus. Om du absolut vill läsa henne på svenska så blir det till att börja med bok två L’homme à l’envers från 1999. Mannen som vände insidan utåt, som den heter här i Sverige, finns utgiven i pocketversion av Sekwa.

Kriminalsamarbete över gränserna

Påskdeckaren har börjat bli ett begrepp även här i Sverige, hos våra grannar i Norge har det länge varit tradition att konsumera deckare under påskhelgen. Om man vidgar deckarbegreppet att gälla hela kriminalgenren så kommer här ett något sent tips från mig på den fronten: den fransktyska samproduktionen Crossing Lines.

I praktiken är dock serien Crossing Lines, för det är en tv-serie det handlar om, en än mer internationella produktion än fransktysk. Den är skapad av en amerikan, Edward Allen Bernero, och är inspelad runtom Europa och i original på engelska. Bernero har för övrigt tidigare bland annat arbetat i teamet bakom Criminal Minds.

Crossing Lines bygger på lite samma premiss som  författaren Arne Dahls deckare om Opcop. Den handlar om en specialenhet, i detta fall under den internationella brottsmålsdomstolen, bestående av några av de bästa specialisterna som den europeiska polisen kan erbjuda. Enheten sätts in för att utreda den internationella brott och det för de in på vådliga utredningar runtom i Europa.

Teamet leds av en fransman, spelad av Marc Lavoine, och utgår i mångt och mycket från Paris. Men teamet har inte bara de kniviga utredningarna att koncentrera sig på, alla av gruppens medlemmar har sina egna demoner och bakgrundshistorier att bearbeta och till dessa läggs bit för bit under seriens gång.

Crossing Lines är urtypen för vad jag skulle kalla bra underhållning för stunden. Det är tämligen lättuggat och traditionellt men likafullt underhållande. Dessutom känns de europeiska miljöerna som den utspelas i som en fräsch omväxling till de amerikanska som vi nästan dagligen och lite slentrianmässigt matas med i liknande amerikanska produktioner.

Det är redan bestämt att det kommer att bli en andra säsong av serien och jag hoppas att Bernero och hans team av manusförfattare ägnar mer tid åt själva fallen till den säsongen. I den första är det tydligt att fokus främst har legat på att sätta rollfigurerna på plats, själva kriminalgåtorna är inte särskilt snillrikt utformade och saknar en del i detaljrikedom. Det är lite si och så med trovärdigheten emellanåt och ibland kommer lösningarna lite väl lättvindigt. Men jag tycker att rollfigurerna är så intressanta att jag inte bara kan ha överseende med de manusmässiga tillkortakommandena utan faktiskt längta lite till att jag ska få se och veta mer om dem.

Marc Lavoine är inte den enda berömdheten i rollistan. Donald Sutherland, William Fichtner och Kim Coates (känd från Sons of Anarchy) spelar också viktiga roller.

De franska inslagen i serien är aningen begränsade men inte minst en hel del fina Parisbilder kan man trots allt njuta av.

Ligacupmästarnas mästare!

Efter den mycket bistra och tunga förra veckan med först uttåg ur Champions League efter förlust mot Chelsea med minsta möjliga marginal och så förlust i ligaspelet mot Lyon på det var det en enorm tillfredsställelse att i går kväll få se PSG tillbaka i vinnarspåret igen. Och inte nog med det så innebar segern dessutom att säsongens första riktiga (jag räknar inte den mer symboliska titel som vanns i försäsongsmatchen mellan ligamästaren och cupmästaren) titel. Gårdagens match var nämligen finalen i den franska ligacupen och PSG vann den, inför fullsatta läktare på nationalarenan Stade de France, med 2-1. PSG spelade dessutom riktigt bra, framförallt i den första halvleken, och vann fullt rättvist. Även om det var med lite hjälp från domarhåll, det måste erkännas. Den straff som Cavani gjorde 2-0 på var minst sagt tveksam.

Extra skön (och viktig) var segern eftersom det var ett snabbt revanschmöte med Lyon och att det var just Edinson Cavani som fick göra båda målen och bli matchvinnare. Ingen, utom möjligtvis coachen Laurent Blanc, har fått utstå lika mycket kritik och bära lika mycket ansvar för de där två tunga förlusterna i förra veckan än Edinson Cavani. Förhoppningsvis får detta det att lossna ordentligt för honom nu för PSG behöver en Edinson Cavani i form och med självförtroende för att på ett bra sätt klara sig genom perioden med Zlatan Ibrahimovic skadad och borta från plan. Vissa verkar redan ha räknat in ligatiteln som klar men det behövs faktiskt två segrar till på de återstående fem matcherna för att den verkligen ska bli det. Såvida inte jagande Monaco åker på något poängtapp under sina avslutande matcher men det ska vi nog inte räkna med. Men det är klart att jag hoppas på en hjälpande hand från Nice i lagets derby borta mot Monaco i morgon. Skulle Nice till och med gå och vinna kan PSG säkra ligatiteln i matchen mot Evian hemma på Parc des Princes på onsdag. Drömma kan man såklart, och PSG:s klubbmotto är trots allt rêvons plus grand.

För tillfället fortsätter jag att njuta av att klubbens fjärde titel i ligacupen är säkrad. Det är dessutom ett rekord. Inget annat lag har vunnit titeln fyra gånger. I morgon eftermiddag kommer jag att hålla ett öga på matchen Monaco-Nice och efter det kan det vara dags att blicka fram emot matchen mot Evian på onsdag och eventuellt oroa mig lite över att just Evian varit ett lag som PSG haft det lite besvärligt med, framförallt på bortaplan. Förutom Lyon så är det bara just Evian som slagit PSG i ligaspelet denna säsong. Men det där får som sagt vänta. Nu är det att fira ligacupsegern som gäller. För att citera det den unge anfallaren Lucas sa efter att förra årets ligatitel säkrats (i Lyon faktiskt): Champions, mon frère!

Snyggt värre men inte så mycket att Yv(es)-as över

Okej, det var en dålig ordvits där i rubriken, men jag kunde bara inte låta bli. 14 år i närheten av Göteborg börjar ta ut sin rätt. Jalil Lesperts bioaktuella biografiska film Yves Saint Laurent är en på många sätt oerhört kompetent film. Den är snygg, välagerad och har smått fantastisk scenografi. För att inte tala om kläderna, fattas bara annat med tanke på ämnet.

Men samtidigt är det en ganska platt film. Lite på samma sätt som Monica Z, den nu aktuella svenska succéfilmen om Monica Zetterlund, ser den rätt ut, låter rätt och underhåller men känns också en aning platt och ger framförallt ingen ny förståelse eller information kring de verkliga personer den skildrar. Det finns helt enkelt inte så mycket under den tjusiga ytan.

Utgångspunkten för Jalil Lesperts film är märkligt likt den i dokumentärfilmen Yves Saint Laurent: Den stora kärleken (L’Amour fou) från 2010, det vill säga att den börjar med att Yves Saint-Laurents livskamrat Pierre Bergé strax efter den store modeskaparens död auktionerar ut parets omfattande konstsamling. Och precis som i dokumentären är Pierre Bergé minst lika mycket av huvudperson som Yves Saint-Laurent själv.

Jalil Lespert har dessutom låtit Pierre Bergé i Guillaume Galliennes utmärkta tolkning ledsaga oss åskådare genom filmen i en voice over. Jalil Lespert handskas överhuvudtaget mycket varsamt med personen och myten Yves Saint-Laurent, lite väl varsamt kan man nog tycka.

De kontroversiella och problematiska drag han hade hastas liksom förbi i en film som är mer av pliktskyldigt redovisande och konventionell än fördjupande. Vi får inte veta något mer om Yves Saint-Laurent än vad som är allmänt känt och den ger sig inte alls på någon som helst förklaring om vad som drev honom.

Filmens stora förtjänster är som jag redan har varit inne på det följsamma och fina fotot, scenografin och kostymerna och skådespelandet. Guillaume Gallienne som spelar Pierre Bergé har jag redan nämnt och Pierre Niney är mycket bra som Yves Saint-Laurent. Dessutom ses ett antal mer eller mindre kända franska skådespelare i mer eller mindre stora roller. Sedan gör det ju aldrig ont att se fina och chica Parismiljöer på stor duk. Om inte annat för det mig alltid att drömma mig bort till Paris för en stund och sämre sysselsättningar än att dagdrömma lite om Paris kan jag definitivt tänka mig.

Summa summarum är Yves Saint Laurent i mitt tycke en klart sevärd film även om jag skulle rekommendera dokumentären Yves Saint Laurent: Den stora kärleken alla dagar i veckan om jag tvingades välja.

Vågar man inget, vinner man inget…

Det var matchen då Edinson Cavani slutgiltigt skulle kliva ut ur den store Ibrahimovics skugga, men han tog inte chansen. Det är förvisso smått löjligt att ens tänka i de banorna, att en världsklassanfallare som Cavani skulle ha något att bevisa men likafullt hade jag känslan av att det var så. Att han efter att i en tidningsintervju för några veckor sedan uttryckt frustration över att inte få spela på sin mest naturliga position som central anfallare faktiskt hade något att bevisa, att han i Zlatans skadefrånvaro skulle visa att han kan leda laget. Det gjorde han inte. 0-2 borta mot Chelsea gör att PSG för andra säsongen i rad blev utslaget på fler bortamål i kvartsfinalspelet i Champions League. Det är naturligtvis hela laget som förlorar och ingen enskild spelare som ska lastas mer än någon annan men jag kan liksom inte riktigt sluta tänka på den jättechans Cavani brände bara minuter innan Chelseas förödande 2-o-mål föll. Om Cavani gjort mål där hade förmodligen (sådant kan man naturligtvis inte helt säkert veta) utfallet blivit ett helt annat och min känsla nu varit den av eufori i stället för bitterhet och frustration.

Edinson Cavani gjorde överlag inget starkare intryck i match med grundförutsättningar som borde ha passat honom, men till hans försvar kan definitivt en alldeles för ängslig och defensiv taktik och matchplan från Laurent Blanc anföras. PSG var överlag alldeles för passivt och inriktat på att försvara den ledning man hade med sig från mötet i Paris och gav tidigt bort initiativet till Chelsea och hade det inte varit för att trävirket i målburen bakom Salvatore Sirigu inte mindre än två gånger på bara någon minut räddat laget hade den här matchen kunnat glidit laget ur händerna ännu tidigare. Sett över två matcher var det i mina ögon helt jämnt mellan lagen, men i kväll var det inget snack. Chelsea var det bättre laget. PSG:s som lag bristande rutin av att spela den här typen av matcher sken smärtsamt tydligt igenom. Men det är naturligtvis bara genom att spela den här typen av matcher och göra den här typen av erfarenheter som den rutinen införskaffas. Man får inte glömma att det är ett ungt projekt (som det heter på nutida fotbollsspråk) och att detta bara var den andra Champions League-säsongen i modern tid för klubben. Att nå ända till kvartsfinal och dessutom förlora dessa med knappast möjliga marginal båda dessa säsonger är riktigt starkt gjort. Med tanke på att spelet denna säsong tagit stora kliv framåt finns det i bedrövelsen all anledning att känna stolthet över vad laget åstadkommit och stor tillförsikt inför framtiden. Den tillhör PSG det är jag helt övertygad om. PSG har tagit plats i den europeiska fotbollens finrum för att stanna.

Nu gäller det för laget att slicka såren och ladda om inför den viktiga ligamatchen borta mot Lyon på söndag. Två segrar till krävs för att säkra andra raka ligatiteln. Hoppas att den första av dem kommer redan på söndag. Lyon står för övrigt för motståndet i de kommande två matcherna för i påskhelgen är det ligacupfinal mellan PSG och Lyon på Stade de France. Då hoppas jag att kapten Thiago Silva för höja segerbucklan mot skyn.

Trots den bittra förlusten i kväll är det med stor stolthet jag utbrister i ett Paris est magique, ici c’est Paris! För ett PSG-fan finns ingen tradition av att vara medgångssupporter. Det tänker jag inte bryta mot nu heller.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 5

Det gör ont i hjärtat (pun intended) att skriva det men det här är inte bra. Det smärtar extra mycket eftersom jag hade förväntningar på filmen i fråga, inte minst eftersom favoriten Juliette Binoche spelar en av huvudrollerna, men Ett öppet hjärta (À cœur ouvert) i regi av Marion Laine från 2012 lever inte upp till sin potential. Inte alls. Tyvärr blir den film nummer fem i den underavdelning här på bloggen där jag sorterar in filmer som jag ger en direkt rekommendation att inte se. En tråkig underavdelning som jag som tur är inte har behövt fylla på särskilt ofta, fem filmer på snart tre år är trots allt ett ganska bra facit, vilket förvisso kan bero på att jag rent generellt har en mycket med tillåtande attityd gentemot franskspråkiga filmen än andra. Nåja, nog om det. Vad är det då som gör att jag inte tycker att Ett öppet hjärta, som finns ute på svensk dvd sedan några veckor, är något att se?

Jo, för att det är en film som i mina ögon är slarvigt skriven film med en säregen och motsägelsefull blandning av att i vissa delar lida brist på att förklara det som händer och i andra lägen vräka på med övertydlig symbolism inte övertygar i något läge. Karaktärerna övertygar inte alls och av det som uppenbart är tänkt att vara en känslostark och gripande berättelse blir det bara en överstyrd melodram som mer än något annat frestar på tålamodet. Jag blir kort sagt mest irriterad av det jag ser och inte, som det säkert var tänkt, rörd. Marion Laines film spretar betänkligt och hon får egentligen aldrig någon rätsida på det. Juliette Binoche och Edgar Ramirez (den senare lysande i huvudrollen i Olivier Assayas Carlos) kämpar i ständig motvind med sina rolltolkningar, lämnade till sitt öde av en som det känns på personregiplanet frånvarande regissör. De klarar utmaningen hyfsat men med tanke på hur bra de båda kan vara är hyfsat bara ytterligare skäl till frustration.

Ett öppet hjärta handlar om hjärtkirurgerna Javier och Mila. Förutom att de arbetar tillsammans så är de också sedan tio år ett par. De lever ett passionerat liv och förnekar sig inga livsnjutningar utan förlustar sig i hämningslöst sex och en hel del festande. Det senare har lett till att Javier börjat få alkoholproblem och när kollegor börjar lägga märke till små missar i hans arbete blir han avstängd. Eftersom jobbet är något som han lever för är detta naturligtvis en katastrof för honom. Detta sammanfaller med att Mila blir oplanerat gravid. Hon vill inte alls ha något barn och planerar en abort medan han vill behålla barnet. Oenigheten om hur de ska hantera hennes graviditet och hans skenande alkoholism sätter snart stor press på deras förhållande och situationen blir bara värre.

Det finns onekligen en del potential och intressanta tankar att utveckla och undersöka i grundstoryn men av detta syns nästan ingenting i filmen. Den rör sig bara på ytan och ger, som jag har varit inne på, i vissa delar inga förklaringar eller någon bakgrund som gör att vi åskådare kan tolka och förstå varför rollfigurerna gör som de gör. Tyvärr så saknas de där förklaringarna där de hade behövts mest. Ett annat stort problem med filmen är att det inte finns några rollfigurer att sympatisera med eller känna för, åtminstone kände jag mig märkligt likgiltig inför det hela. Riktigt tråkigt, inte minst för Juliettes Binoches skull. Hon förtjänar definitivt bättre.

Parismagi för barn i alla åldrar!

I dag tänkte jag ta ut svängarna en aning. Strikt tolkat kanske inte den här boken går att kategorisera som en del av den frankofona kulturen eftersom den är skriven på svenska, men samtidigt är det svårt att tänka sig en mycket mer frankofil bok.

Dessutom har upphovskvinnorna Andrea de la Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt så svenska de är varit bosatta i Paris så länge att boken redan på det planet skulle kunna ses som i alla fall delvis fransk. Och så är ju boken bara så underbar!

Boken om Mademoiselle Oiseau som den heter verkligen andas Paris. Rent formellt kategoriseras den som en barnbok med en målgrupp från 6 år och uppåt. Uppåt är nyckelordet här för det är i mina ögon en bok för i stort sett alla åldrar, åtminstone lyckades den trollbinda en 42-åring som undertecknad.

Om du liksom jag håller den franska huvudstaden som en av dina favoritplatser på jorden (och chansen att du som hittat just den här bloggen och nu läser detta gör det är överhängande med tanke på att det är en frankofilblogg) tror jag säkert att du också kommer att känna atmosfären och doften av Paris sippra ut mellan bladen när du läser den här boken. Andrea de la Barre de Nanteuils språkbruk är utsökt och Lovis Burfitts teckningar magnifika. Kombinationen är rena frankofila dynamiten.

Boken om Mademoiselle Oiseau handlar om den tillbakadragna och försynta 9-åriga flickan Isabella som en dag råkar trycka på fel knapp i hissen i huset där hon bor. Hon hamnar på våning sex i stället på våning fem. Utan att tänka på att hon är på fel våning sätter hon nyckeln i dörren och från den stunden förändras hennes liv i grunden.

På den sjätte våningen i fastigheten bor nämligen den på alla sätt märkvärdiga Mademoiselle Oiseau och hon tar emot Isabella med öppna armar. I samma stund som hon kliver in i Mademoiselle Oiseaus magiska våning får Isabella klart för sig att hon kan förvänta sig en sak: det oväntade. Äventyret kan börja och Isabellas tillvaro kommer aldrig mer att kännas det minsta färglös.

Att både Andrea de la Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt tillhör modebranschen märks sannerligen. Såväl texten som teckningarna dignar av fantasifulla kreationer. Jag får lite Alice i underlandet möter Jean-Paul Gaultier-vibbar under läsningen. För Mademoiselle Oiseau är sannerligen en exentrisk dam med egen stil och hennes våning är som ett eget underland, en väld där den vanliga världens regler och begränsningar inte gäller.

Boken om Mademoiselle Oiseau är en tidlös berättelse om en annorlunda vänskap, om drömmar och fantasins kraft. Samtiden är ofta dålig på att bedöma sådant men just nu känner jag det som att vi talar om en framtida klassiker.

Jag hoppas verkligen att det blir fler böcker om Mademoiselle Oiseau och Isabella. Jag vill veta mer om dem och följa med på fler äventyr i Mademoiselle Oiseaus sagoskimrande och ännu mer magiska Paris!

Kvällen då PSG verkligen tog steget in i finrummet!

Det var målet som kan ha tagit Paris Saint-Germain till semifinal i Champions League och vilket mål det var sedan! Javier Pastore (som jag har klagat på dig den senaste tiden men nu är allt förlåtet) av alla drog när matchuret tickat in på tilläggstid med en ”Kurre Hamrin”, snurrade upp Chelsea försvaret och tryckte in bollen vid den närmsta stolproten. Målet fastställde slutresultatet till 3-1 och gör all skillnad i världen inför returmötet på Stamford Bridge i London nästa tisdag. Nu har PSG ett riktigt bra resultat att gå på, Chelsea måste vinna med minst 2-0 för att vända på steken. Vilket naturligtvis långtifrån är omöjligt men samtidigt finns det goda möjligheter för PSG att kontra in ett eller annat mål. Helt klart är att Chelsea har pressen på sig att kliva fram i banan och det kan öppna upp för vindsnabba anfallare som Edinson Cavani, Lucas Muora och Ezequiel Lavezzi. När vi ändå är inne på den sistnämde, vilken match han gjorde! Förmodligen hans bästa i PSG-tröjan och vid sidan av Thiago Silva var han i mina ögon bäste spelare på planen.

PSG fick en drömstart med ledningsmål av Lavezzi redan i den tredje minuten men efter att Chelsea utjämnat på straffspark var det i ärlighetens namn gästerna från London som såg ut som det vassaste laget. I det läget var jag riktigt nervös och orolig, men efter att ha snackat ihop sig i pausvilan kom PSG ut som ett helt nytt lag och i den andra halvleken var det liksom inget snack, PSG malde sakta med säkert ner Chelsea och hade med lite flyt kunnat ha vunnit med större siffror. Men 3-1 duger så oerhört bra så och jag hade varit fenomenalt lycklig över situationen om det inte hade varit för den där skadan som kan visa sig bli blytung.

I mitten av den andra halvleken tvingades Zlatan Ibrahimovic lämna matchen efter en misstänkt bristning i ena lårets baksida. Om det visar sig vara en bristning så kommer han säkert att vara borta i minst en månad och då missa inte bara returen mot Chelsea i nästa vecka utan även flera ligamatcher och ligacupfinalen mot Lyon. En skada som riskerar att bli kostsam i så fall. Jag är inte särskilt orolig för ligaspelet, med 13 poängs marginal till Monaco på andraplats ska det inte behöva vara någon fara, men inför returen mot Chelsea vore det såklart ett enormt avbräck. Å andra sidan finns det ju fler spelare med goda kvaliteter i laget. Inte minst ger det Edinson Cavani möjligheten att få spela i sin naturliga centrala anfallsposition. Det borde gynna honom. Men jag skulle ljuga om jag påstod något anant än att jag håller alla tummar jag kan för att det inte är någon fara med Zlatan. PSG är ett bättre lag med honom på plan, inget snack om det.

Nu ska jag suga på den här fotbollskaramellen i några dagar sedan är det laddning inför helgens ligamatch hemma mot Reims, då ska ytterligare ett steg mot ligatiteln tas. Sedan väntar som sagt returen borta mot Chelsea. Oavsett hur det går där har PSG nu med eftertryck visat att laget hör hemma i den absoluta Europatoppen. Kvällens match var ett stryrkebesked som heter duga! Paris est magique!