Ett stort litet kammarspel om Paris framtid

Uttrycket filmad teater brukar oftast användas som nedsättande omdöme när det gäller spelfilm. Den just nu i Sverige bioaktuella filmen Mannen som räddade Paris (eller Diplomatie som den mer blygsamma och på sätt och vis mer passande originaltiteln lyder) kan kanske hjälpa till att ladda uttrycket med en mer positiv innebörd.

För Mannen som räddade Paris är på så många sätt just filmad teater. I allra finaste bemärkelse. Filmen bygger mycket riktigt också på en framgångsrik pjäs, baserad (som det brukar heta) på verkliga händelser. Den utspelar sig under en enda natt, den mellan den 24:e  och 25:e augusti 1994 och platsen är en svit på lyxhotellet Le Meurice på Rue de Rivoli i centrala Paris. På detta rum utspelas ett samtal som ska visa sig bli helt avgörande för den franska huvudstadens framtid.

Samtalsparter är den tyske generalen Dietrich von Choltitz, högsta befäl för den tyska armén i Paris under den sista delen av ockupationen, och den svenske generalkonsuln i Paris Raoul Nordling. De allierade styrkorna närmar sig obönhörligen Paris och general von Choltitz har fått order från allra högsta ort: Paris ska till varje pris förstöras. Raoul Nordling som identifierade sig som svensk men som fötts i Paris och levt större delen av sitt liv där har tagit på sig uppgiften att försöka få generalen att trotsa ordern.

Det blir ett långt samtal om etik, moral, plikt och lojalitet – och diplomati på hög nivå. Det pratas nästan oavbrutet i den knappa 90 minuter långa filmen och det är oavbrutet fascinerande. Dialogen är så rasande skickligt uppbyggd och skriven och den tyske regiveteranen Volker Schlöndorff berättar med små, men välavvägda medel. Och så det verkliga trumfkortet: Niels Arestrup och André Dussollier i rollerna som von Choltitz respektive Raoul Nordling. Det de ägnar sig åt är en ren uppvisning i skådespeleri och det är en ren njutning bara att höra dem leverera replikerna. De både spelade också samma roller i scenversionen och kan dem därför utan och innan.

Det är dock lite si och så med den där verklighetsbakgrunden. Av allt att döma utspelades nämligen inget sådant nattligt samtal mellan de två herrarna utan samtalen pågick under lång tid. Vissa historiker sätter också tveksamheter kring om det överhuvudtaget existerade någon order om att förstöra Paris. Helt belagt är dock att Nordling spelade en viktig roll i förhandlingarna med den tyska ockupationsmakten och han blev efter befrielsen och krigsslutet utsedd till hedersmedborgare i staden. Det räcker för att förstå vilken hjältestatus han än i dag uppbär i staden.

Jag tycker dock att det inte spelar någon som helst roll att man förhåller sig fritt till de verkliga händelserna. Mannen som räddade Paris är en smått fantastisk film i det lilla formatet och samtalen mellan filmen von Choltitz och Nordling berör ämnen som är allmängiltiga och definitivt relevanta för vår tid.

En av fransk films främsta visionärer har gått ur tiden

I går kom den tråkiga nyheten att Alain Resnais, en av den franska nya vågens verkliga nyckelpersoner, gått ur tiden. Han avled i lördags och blev 91 år gammal, Verksam var han ända in i det sista. Det som skulle visa sig bli hans sista film, Life of Riley, hade premiär så sent som för en månad sedan i samband med filmfestivalen i Berlin.

Sett i strikt filmhistoriska termer och sett till vilka av hans filmer som haft störst betydelse vore det kanske naturligast att en dag som denna lyfta fram tre tidiga Resnais-filmer: den oerhört starka förintelsedokumentären Natt och dimma (Nuit et brouillard) från 1955, Den av Marguerite Duras författade långfilmsdebuten Hiroshima min älskade (Hiroshima mon amour) från 1959 eller den abstrakta och svårbegripliga men stämningsfyllda I fjol i Marienbad (L’Année dernière à Marienbad) från 1961. Men jag väljer trots det att för att hedra minnet av Alain Resnais att i dag slå ett slag för en helt annan film; en rikitig personlig favorit. Den 1998 sjufaldigt Césarbelönade On connaît la chanson från 1997.

On connaît la chanson, med manus av Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri, hör utan tvekan till det mest lättsamma och underhållande Alain Resnais gjorde under sin långa karriär. Men det betyder samtidigt inte att det är någon rak och helt okomplicerad film. Med tydliga och öppna influenser från den engelske dramatikern Dennis Potter (filmen är tillägnad honom) etablerar han rollfigurernas karaktärer och låter dem dessutom uttrycka sig i några av filmens nycklescener genom att mima till kända låtar från olika tidsåldrar av den franska populärmusikens historia. Det är ett grepp som inte bara ger berättelsen ett lyft och en annorlunda touch utan också är direkt kongenialt med tanke på filmens titel.

Bortsett från mimandet till kända låtar och ett antal finurliga bildlösningar från Alain Resnais sida är On connaît la chanson en tämligen typisk Jaoui/Bacri-berättelse av precis den där sorten som vi frankofiler lärt oss att älska. Det rör sig om en dramakomedi om trassliga relationer i den pariska medelklassen, en veritabel realtionscirkus som på ett fiffigt och trovärdigt sätt binder samman ett antal människoöden och samtidigt sätter in en och annan satirisk stöt mot just den där medelklassen (det är inte för inte Agnès Jaoui har kallats för en fransk Woody Allen).

On connaît la chanson tog som sagt hem hela sju Césarstatyetter, bland annat för bästa film. Dock inte för bästa regi. Alain Resnais var nominerad men det priset gick i stället till (en aning märklig nog om du frågar mig) till Luc Besson för Det femte elementet. On connaît la chanson blev i stället kanske främst en framgång för Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De vann varsinn César för bästa biroll för sina insatser i filmen och dessutom tog de hem statyetten för bästa manus. Efter de stora framgångarna med On connaît la chanson fick Agnès Jaoui till slut nästa gång chansen att regissera själv när hon och Jean-Pierre Bacri färdigställt ett filmmanus. En chans som hon verkligen tog, filmen i fråga är den moderna klassikern I andras ögon (Les Goût des autres) från år 2000.

Men åter till On connaît la chanson. Det är inte bara filmens soundtrack som närmast svämmar över av stjärnglans, det gör den namnkunniga ensemblen också. Förutom Jaoui och Bacri syns även bland andra André Dussollier (som vann en César för bästa manliga huvudroll), Lambert Wilson, Sabine Azéma, Jan-Pierre Darrouissin, Jane Birkin och Pierre Arditi i rollistan. Alla bidrar de med fina skådespelarinsatser som verkligen gör sitt till för att filmen blivit så lyckad. On connaît la chanson är rolig, gripande och fenomenalt underhållande. Allt iscensatt med en omisskänlig touch av mästaren Alain Resnais. Det är en begåvad och smart film med ett värme och medkänsla för rollfigurernas öden och vedermödor. Mycket är naturligtvis tillspetat och tillskruvat men det finns samtidigt också en hel del för oss alla att känna igen oss i. En bit av livet med den franska sångskatten som soundtrack. What’s not to like about that? Vila i frid, Alain Resnais och tack för alla fantastiska filmupplevelser!

Min värsta mardröm

Tänk dig att du får höra om en film. En film med ett antal skådespelare som du gillar, till exempel Isabelle Huppert, Benoît Poelvoorde och André Dussollier. Du får dessutom höra om att den har gjort succé på biograferna hemma i Frankrike. Tro sjutton att du får tämligen höga förväntningar på den filmen.

Tänk dig sedan att när du till slut får se filmen så är den bara sååå dålig. Det hela har onekligen ett drag av mardröm över sig. Det är naturligtvis rejält överdrivet att kalla det för min värsta mardröm, men det har sin förklaring.

Den där filmen finns nämligen. Här i Sverige heter den En bohem i Paris (en svensk titel som både är så fånig och missvisande att jag inte ens vet var jag ska börja) och har biopremiär i dag. Den franska originaltiteln är Mon pire cauchemar och det är naturligtvis den jag anspelar på i både rubriken och det inledande mardrömsscenariot och det vilar defintivit något mardrömslikt över att se den.

Det är en dramakomedi som vare sig är dramatisk eller rolig. Den försöker sig på att vara satirisk och driva med både det ena och det andra men lyckas inte med det heller. Det finns ingen finess, träffsäkerhet eller igenkänningsfaktor i manuset. Bara kyla, föraktfullhet och en isande von oben-attityd.

Regissören Anne Fontaine tycks inte känna någon som helst värme eller hysa något intresse för karaktärerna. Snarare så framstår i hennes regi alla som irriterande, enerverande och utan egentliga försonande drag. En bohem i Paris är en film i total avsaknad av något så grundläggande för en film som aspirerar på att vara någon form av feelgood som hjärta. Det är svårt att greppa att det är samma person som har gjort den här filmen och den trots allt ganska fina och tämligen lyckade Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009, men så är det.

Själva grundstoryn osar heller inte direkt av kreativitet och originalitet om man säger så. En kylig och intelligent överklasskvinna (spelad av en Isabelle Huppert som nu gjort den här typen av roll så många gånger så att hon går på total tomgång) möter yvig, opolerad och obildad man av folket (spelad av Benoît Poelvoorde). Av olika skäl kommer de att för en tid tillbringa en del tid tillsammans. Vad som händer sedan behövs sannerligen ingen större tankemöda för att räkna ut. Vi har som sagt sett detta så många gånger förr. Den totala kulturkrocken mynnar så småningom ut i något annat.

Rent generellt brukar jag vara förlåtande gentemot fransk film, kanske till och med för förlåtande. Men i fallet En bohem i Paris kan jag faktiskt inte hitta några som helst förmildrande omständigheter. Där går även min gräns och att behöva vistas på fel sida om den gränsen i 100 minuter kan absolut ses som en mardröm, även om det kanske inte är den värsta tänkbara.