RSS Flöde

Etikettarkiv: Jane Birkin

Ur ikonernas liv

Postat den

I fredags gick dokumentären Jane by Charlotte (Jane par Charlotte i original) upp på de svenska biograferna.

För en frankofil är grundstoffet rena populärkulturella guldet: en personlig inblick i relationen mellan musik- och modeikonen Jane Birkin och hennes dotter Charlotte Gainsbourg, som via sitt eget skådespelande och musicerande skapat sig ikonstatus i sin egen rätt och inte bara för att hennes far dessutom råkar vara 1900-talets kanske mest betydande personlighet inom franskt kulturliv: Serge Gainsbourg.

Jane by Charlotte är dessutom Charlottes debut som regissör och en sorts parafras på ytterligare en ikons verk: regissören Agnès Vardas dokumentär Jane B. par Agnès V. från 1988.

Men där Agnès Vardas film främst är ett porträtt av mode- och popikonen Jane Birkin så är Charlotte Gainsbourgs en film om modern Jane och förhållandet mellan en mor och en dotter.

Och självklart svävar Serge Gainsbourgs ande hela tiden någonstans i bakgrunden, även om det i första hand är kvinnornas film.

Charlotte Gainsbourgs har valt att spela in filmen men skakig handhållen kamera vilket ger den en känsla av närhet och intimitet, men samtidigt också en känsla av vara något privat ägnat åt hemmaarkivet.

Resultatet blir en film som pendlar mellan att vara inbjudande och distanserad. Känslan av distansering kan säkerligen upplevas ännu större om man inte riktigt har koll på Birkin, Gainsbourg och övriga medlemmar i den utökade familjen, för den förutsätter vissa förkunskaper.

Med allt detta i beräkning så tycker jag ändå att det samlade intrycket av Jane by Charlotte är att det är en huvudsakligen fascinerande, fängslande och intressant inblick i de två ikonernas liv och i det närmaste ett måste för den som intresserar sig för modern fransk populärkultur.

Historien om Melody Nelson fängslar och fascinerar fortfarande – 50 år senare

Postat den

I dag är det exakt 30 år sedan Serge Gainsbourg, blott 62 år gammal, gick ur tiden. Denna portalfigur inom den franska 1900-talskulturen som fortsatt fängslar, fascinerar och rör upp känslor. Oavsett vad man tycker om honom – och det går sannerligen att tycka och tänka både det ena och det andra – så går han liksom inte att gå förbi om man är intresserad av modern frankofon kultur.

Och inte bara inom den frankofona kultursfären heller, för den delen. Ekon av hans verk kan till exempel än i dag höras även i anglosaxisk musik. Även den som avfärdar honom som en provokatör och posör eller ställer frågor kring den kvinnosyn han gav uttryck för – vilket det sannerligen går att göra – kan samtidigt förmodligen inte förneka det kulturella avtryck och kvaliteten i stora delar av den musikaliska gärning som han lämnade efter sig.

Det driv och den vilja att aldrig stelna i någon form utan hela tiden hitta nya artistiska vägar han visade upp är svår att förneka.

Men liksom många andra pionjärer var han i bland lite före sin samtid. Som till exempel med det i dag ikoniska konceptalbumet Histoire de Melody Nelson, som för övrigt fyller 50 år den 24 mars. Det blev en kommersiell flopp när det släpptes men har senare omvärderats till att anses vara det mästerverk det är.

Otaliga är de artister som besjungit dess lov och pratat om hur mycket det influerat dem och apropå det där med avtryck i den anglosaxiska musiken så är det enkelt att slå fast att utan Histoire de Melody Nelson så hade det primärt brittiska nittiotalsfenomenet triphop heller aldrig hänt. Geoff Barrow från Bristolbandet Portishead som gjorde ett av genrens verkliga portalverk Dummy har till exempel varit öppen med hur mycket albumet betydde för deras musik.

Det är oerhört lätt att förstå varför så många fängslats och förtrollats av den här skivan för så här 50 år senare känns den på många sätt alltjämt modern och synnerligen suggestiv och fascinerande. Trots den relativt korta speltiden, blott strax över 28 minuter, är det sammantaget ett infallsrikt och mångfasetterat stycke musik som innehåller idéer nog för ett minst tredubbelt så långt.

Histoire de Melody Nelson är som jag varit inne på tidigare ett konceptalbum, berättelsen om en kortlivad men intensiv kärlekshistoria mellan den unga engelskan Melody Nelson och historiens berättarjag, inspirerad av Gainsbourgs relation med dåvarande musan Jane Birkin som även medverkar på skivan. Presenterad genom ett perfekt möte mellan Serge Gainsbourgs poetiska och suggestiva texter och en hypnotisk musikalisk skrud som redan från anslaget och den skeva men obönhörligt fängslande basgång som inleder öppningsspåret Melody och fångar lyssnaren i sitt grepp.

Och vilket magnifikt öppningsspår det är. Ett sju minuter långt mästerstycke i vilket Serge Gainsbourgs röst långt fram i ljudbilden på ett spoken word-liknande sätt sätter berättelsen på plats tonsatt av ett ljudspår som inleds minimalistisk med den där basgången, svängigt funkiga trummor och en försiktigt taggig gitarr för att sedan bit för bit byggas på.

Vi spröda Ballade de Melody Nelson, smäktande Valse de Melody och visan Ah Melody hamnar lyssnaren sedan i albumets kanske mest ikoniska spår L’hôtel particulier som återknyter till öppningsspårets tematik och harmonier. Tillsammans med efterföljande och funkrockiga En Melody utgör den någon sorts kulmen i kärlekshistorien som man redan från det tämligen ödesmättade musikaliska anslaget på skivan förstått inte ska få ett lyckligt slut.

En föraning som bekräftas i det sju minuter långa, suggestiva och stilbildande avslutningsspåret Cargo culte som fullföljer och knyter ihop det öppningsspåret Melody inledde.

Det är svårt att veta hur mycket av den geniala musikaliska skruden som ska tillskrivas Serge Gainsbourg å ena sidan och producenten och arrangören Jean-Claude Desmarty å den andra. Å det kanske heller spelar någon roll eftersom det till syvende och sist såklart är resultatet som räknas. Förmodligen är det helt enkelt bara frukten av ett samarbete mellan rätt personer på rätt plats i rätt tid. En sorts match made in heaven.

Och då räknar jag också in musikerna som alla gör lysande insatser. Med extra guldstjärnor till basisten Dave Richmond och trummisen Dougie Wright vars insatser verkligen är ryggraden och helt centrala i den musikaliska delen av berättelsen.

Histoire de Melody Nelson är helt enkelt ett album som såhär femtio år senare lever, vibrerar och fängslar. Ett av de tydligaste exemplen på att Serge Gainsbourg må ha många efterföljare men alltjämt ingen like.

En av fransk films främsta visionärer har gått ur tiden

Postat den

Alainresnais

I går kom den tråkiga nyheten att Alain Resnais, en av den franska nya vågens verkliga nyckelpersoner, gått ur tiden. Han avled i lördags och blev 91 år gammal, Verksam var han ända in i det sista. Det som skulle visa sig bli hans sista film, Life of Riley, hade premiär så sent som för en månad sedan i samband med filmfestivalen i Berlin.

Sett i strikt filmhistoriska termer och sett till vilka av hans filmer som haft störst betydelse vore det kanske naturligast att en dag som denna lyfta fram tre tidiga Resnais-filmer: den oerhört starka förintelsedokumentären Natt och dimma (Nuit et brouillard) från 1955, Den av Marguerite Duras författade långfilmsdebuten Hiroshima min älskade (Hiroshima mon amour) från 1959 eller den abstrakta och svårbegripliga men stämningsfyllda I fjol i Marienbad (L’Année dernière à Marienbad) från 1961. Men jag väljer trots det att för att hedra minnet av Alain Resnais att i dag slå ett slag för en helt annan film; en rikitig personlig favorit. Den 1998 sjufaldigt Césarbelönade On connaît la chanson från 1997.

On connaît la chanson, med manus av Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri, hör utan tvekan till det mest lättsamma och underhållande Alain Resnais gjorde under sin långa karriär. Men det betyder samtidigt inte att det är någon rak och helt okomplicerad film. Med tydliga och öppna influenser från den engelske dramatikern Dennis Potter (filmen är tillägnad honom) etablerar han rollfigurernas karaktärer och låter dem dessutom uttrycka sig i några av filmens nycklescener genom att mima till kända låtar från olika tidsåldrar av den franska populärmusikens historia. Det är ett grepp som inte bara ger berättelsen ett lyft och en annorlunda touch utan också är direkt kongenialt med tanke på filmens titel.

Bortsett från mimandet till kända låtar och ett antal finurliga bildlösningar från Alain Resnais sida är On connaît la chanson en tämligen typisk Jaoui/Bacri-berättelse av precis den där sorten som vi frankofiler lärt oss att älska. Det rör sig om en dramakomedi om trassliga relationer i den pariska medelklassen, en veritabel realtionscirkus som på ett fiffigt och trovärdigt sätt binder samman ett antal människoöden och samtidigt sätter in en och annan satirisk stöt mot just den där medelklassen (det är inte för inte Agnès Jaoui har kallats för en fransk Woody Allen).

On connaît la chanson tog som sagt hem hela sju Césarstatyetter, bland annat för bästa film. Dock inte för bästa regi. Alain Resnais var nominerad men det priset gick i stället till (en aning märklig nog om du frågar mig) till Luc Besson för Det femte elementet. On connaît la chanson blev i stället kanske främst en framgång för Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De vann varsinn César för bästa biroll för sina insatser i filmen och dessutom tog de hem statyetten för bästa manus. Efter de stora framgångarna med On connaît la chanson fick Agnès Jaoui till slut nästa gång chansen att regissera själv när hon och Jean-Pierre Bacri färdigställt ett filmmanus. En chans som hon verkligen tog, filmen i fråga är den moderna klassikern I andras ögon (Les Goût des autres) från år 2000.

Men åter till On connaît la chanson. Det är inte bara filmens soundtrack som närmast svämmar över av stjärnglans, det gör den namnkunniga ensemblen också. Förutom Jaoui och Bacri syns även bland andra André Dussollier (som vann en César för bästa manliga huvudroll), Lambert Wilson, Sabine Azéma, Jan-Pierre Darrouissin, Jane Birkin och Pierre Arditi i rollistan. Alla bidrar de med fina skådespelarinsatser som verkligen gör sitt till för att filmen blivit så lyckad. On connaît la chanson är rolig, gripande och fenomenalt underhållande. Allt iscensatt med en omisskänlig touch av mästaren Alain Resnais. Det är en begåvad och smart film med ett värme och medkänsla för rollfigurernas öden och vedermödor. Mycket är naturligtvis tillspetat och tillskruvat men det finns samtidigt också en hel del för oss alla att känna igen oss i. En bit av livet med den franska sångskatten som soundtrack. What’s not to like about that? Vila i frid, Alain Resnais och tack för alla fantastiska filmupplevelser!