RSS Flöde

Etikettarkiv: La Vie d’Adèle; chapitres 1 et 2

Jailbird racers

Postat den

Biovärlden är som bekant, med bara några få undantag, i stort sett i träda under den pågående coronapandemin. För min del ger det möjlighet att beta av åtminstone några av de filmer som jag släpar efter med att skriva om här på bloggen. Filmer som kanske har några år på nacken men som blir fina tips på saker att se när de allmänna rekommendationerna nu är att ägna sig åt försiktighet och social distansering.

I dag fick det bli belgiska Racer and the Jailbird (Le Fidèle i original) från 2017. Det är ett explosivt och snyggt thrillerdrama av regissören Michaël R. Roskam som slog igenom med Oscarnominerade kritikerfavoriten Bullhead från 2011.

I båda fallen handlar det om undersökningar av testosteronstinna och adrenalinpumpande miljöer med suveräne Matthias Schoenaerts i den manliga huvudrollen. Hans blandning av muskulös kraft och sårbarhet i uttrycket är som klippt och skuren för den här typen av roller. Hans mästarprov på detta kan du se i Jacques Audiards Rust and bone (De rouille et d’os).

I Racer and the Jailbird spelar han gangstern Gino, Gigi kallad, som lever ett relativt flashigt liv bekostat av bankrån som han genomför med sina bästa kompisar. Bil och motorintresserad som han är hänger han gärna på motorstadion och där träffar han racerföraren Bénédicte, Bibi kallad, och de faller för varandra.

Han utger sig för att vara i bilbranschen och hon tror inledningsvis på honom när han säger att det är på grund av jobbresor han försvinner iväg då och då. Men efter en tid börjar hon ana att något inte står helt rätt till. När de ändå bestämmer sig för att gifta sig avkräver hon ett löfte från honom att de aldrig ska ha hemligheter eller ljuga för varandra och han bestämmer sig för att hålla löftet. Han ska bara utföra en sista lukrativ stöt först…

Racer and the Jailbird är en på flera sätt genreöverskridande film. Här blandas bland annat pulserande och tuff action, het romantik och tragik. Något som såklart skulle kunna ge ett splittrat intryck, men jag tycker att Michaël R. Roskam lyckas hålla ihop berättelsen väl.

En av de verkliga nycklarna till att resultatet blir så lyckat är att det verkligen slår gnistor om Matthias Schoenaerts och Adèle Exarchopoulos (mest känd för sin roll i Guldpalmsvinnaren Blå är den varmaste färgen (La vie d’Adèle chapitres 1 & 2) i huvudrollerna som Gigi och Bibi. Tät klippning och bra fotoarbete är två andra viktiga beståndsdelar.

Däremot kan jag känna att filmen med sin speltid på några minuter över två timmar hade kunnat kortas ner en aning och ibland är manuset en aning melodramatiskt och psykologiskt grunt, vilket såklart drar ner helhetsintrycket.

Så detta är inte en lika hårdslående och drabbande upplevelse som Roskams Bullhead, men en film väl värd att se är Racer and the Jailbird utan tvekan ändå.

Je suis de retour!

Postat den

cesargallienne

Jag ber om ursäkt för det oplanerade uppehållet. Efter två veckor av intensivt OS-tittande och en knapp vecka att vila upp mig efter detta för Sverige så fantastiskt framgångsrika olympiska spel har jag nu äntligen hamnat här framför datorn för att komma igång med bloggandet igen. Jag börjar med en genomgång av årets Césargala som genomfördes i Paris i fredags kväll.

Stor vinnare blev mannen på bilden ovan. Guillame Galliennes självbiografiska långfilmsdebut Les Garçons et Guillaume, à table! var den film som hade mest nomineringar med sig in till galan och det blev också den som kammade hem flest priser, hela fem stycken. Fyra av dem, priserna för bästa film, bästa debutfilm, bästa manus baserat på annat material och bästa manliga huvudroll tillföll Guillaume Gallienne personligen medan det femte gick till klipparen Valérie Deseine. Han förlorade dock racet om priset för bästa regi till Roman Polanski som vann för sin La Vénus à la fourrure.

Bland övriga pristagare kan nämnas att Sandrine Kiberlain vann priset för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i graviditetskomedin 9 mois ferme och att de två filmerna som jag hade trott skulle dominera under galan, Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2) och Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) fick nöja sig med ett pris vardera, för bästa kvinnliga hopp respektive bästa manliga hopp (det man skulle kunna kalla för nykomlingsklasserna). Adèle Exarchopoulos vann den förmodade duellen med Marine Vacht (Jeune et jolie) i klassen bästa kvinnliga nykomling medan Pierre Delandonchamps vann bästa manliga hopp.

Eftersom jag ännu inte har sett Les Garçons et Guillaume, à table!  kan jag naturligtvis inte uttala mig kring huruvida jag tycker att den är en välförtjänt mottagare av priserna, den kommer på fransk dvd om några veckor så jag får be att återkomma i ärendet i slutet av denna månad, men med tanke på hur förtjust jag är i Blå är den varmaste färgen och Främling vid vatten har jag fortsatt svårt att tro att att jag skulle tycka att den är bättre. Men som sagt, jag får återkomma kring detta när jag sett filmen.

Hjärtvärmande Victor och Josefine flerfaldigt prisbelönad

magritte

De nationella filmgalorna genomförs en efter en under denna filmgalornas högsäsong. I går kväll var det dags för det frankofona Belgiens gala Les Magrittes du Cinéma att delas ut i Bryssel. Magritte är ett tämligen nyinstiftat pris, årets gala var blott den fjärde, men nog är det redan ett eftertraktat pris i Belgien.

Kvällens vinnare blev fina Victor och Josefine (Ernest et Célestine i original) som bland annat tog hem du tunga priserna för bästa film och bästa regi. Benoît Poelvoorde vann sin första Magritte för bästa manliga huvudroll för Une place sur la terre och priset för bästa kvinnliga huvudroll gick till Pauline Etienne för La Religieuse.

Noterbart från galan var också att Blå är den varmaste färgen vann priset för bästa medproducerade utländska film.

Victor och Josefine har som jag har skrivit om tidigare chans på ett annat fint pris eftersom den är nominerad till en Oscar för bästa animerade långfilm.

Årets Césarnomineringar är presenterade

CECILE

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag var det den franska filmakademiens tur att presentera nomineringarna till årets Césargala. Själva galan kommer i år att ledas av Cécile de France och hållas i Paris den 26 februari.

Sett till antalet nomineringar var Guillaume Galliennes filmatisering av sin egen självbiografiska succépjäs Les Garçons et Guillaume à Table vinnaren. Den fick totalt 10 nomineringar, bland annat i den ovanliga kombinationen bästa film och bästa debutfilm.

Andra flitigt nominerade filmer är Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2), Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) och Albert Dupontels 9 mois ferme.

Alla dessa är nominerade i klassen bästa film och får där även konkurrens av Arnaud Desplechins Jimmy P, Roman Polanskis La Vénus à la fourrure och Asghar Farhadis Det förflutna (Le Passé). Två av filmerna, Främling vid vatten och Det förflutna, ska får svensk biopremiär inom kort (den 14:e respektive 7:e februari) och i samband med det ska jag naturligtvis skriva mer om dem. 

9 mois ferme, Jimmy P., La Vénus à la fourrure och Les Garçons et Guillaume à Table har jag tyvärr inte sett än, men med tanke på hur mycket jag gillar de tre filmerna som jag har sett känner jag ändå att jag kan påstå att nomineringarna i kategorin bästa film skvallrar om att 2013 var ett bra franskt filmår.

En pikant detalj när det gäller årets nomineringar som fransk (skvaller)press uppmärksammar extra mycket i dag är att Julie Gayet, som ju pekats ut som president François Hollandes älskarinna, är nominerad i kategorin bästa kvinnliga biroll för sin insats i Quai d’Orsay.

Andra mer intressanta noterbara saker bland de nominerade är Albert Dupontels ovanliga hattrick att bli nominerad i klasserna bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll för 9 mois ferme, att danske stjärnan Mads Mikkelsen kan få en César eftersom han är tävlar mot Albert Dupontel i klassen bästa manliga huvudroll för sin prestation i Michael Kohlhaas och att det blir en spännande kamp mellan mina två nya favoriter Adèle Exarchopoulos och Marine Vacth i klassen bästa kvinnliga nykomling för deras insatser i Blå är den varmaste färgen respektive Jeune et jolie.

Kompromisslösheten har ett pris – Guldpalmen

laviedadele

Kompromisslöshet är något av ett kännetecken för den tunisiskfranske regissören Abdellatif Kechiche. Det är en kompromisslöshet som har gjort honom till ett både aktat och fruktat namn. Tillskyndarna älskar den där kompromisslösheten medan kritikerna menar att den ofta går över i en hänsynslöshet. Och med kritiker menar jag i det här fallet många av de filmarbetare och skådespelare som han arbetat med.

Talande nog så är det en väldigt liten skala som har valt att arbeta med honom igen efter att de en gång har gjort det. Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux som spelar huvudrollerna i Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle –  Chapitres 1 & 2 i original) och som efter ett historiskt beslut av juryn fick dela Guldpalmen vid årets Cannesfestival med Abdellatif Kechiche har sagt att de aldrig kommer att göra det igen.

Den bittra striden mellan regissören och hans två huvudrollsinnehavare utspelades inför öppen ridå i den franska kulturpressen och lade stor sordin över glädjeyran kring att filmen plockade hem detta ett av filmvärldens allra finaste priser och ligger lite som en våt filt över det triumftåg som den borde vara ute på välden över. För låt mig bara säga det: wow, vilken film detta är!

Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux var långtifrån de enda inblandade som var kritiska till hur det gick till i samband med inspelningen av Blå är den varmaste färgen. Några av filmarbetarna gick ut i öppet brev och ord som slavdrivare och tyrann nämndes som beskrivning av Abdellatif Kechiches arbetsmetoder. Och lika konfrontativ, orädd och, just det, kompromisslös som han är i sitt filmskapande var han i att bemöta kritiken. Bland annat kallade han Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux för bortskämda.

Det må vara hur det vill med huruvida han är en tyrann på inspelningsplatsen eller inte om det förelåg några konflikter redan under inspelningarna så märks det sannerligen inte på den färdiga filmen. Eller så är det kanske just det det gör. Kanske är det ett lyckat kanaliserande av frustrationer och ilska som ligger bakom Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs känsloladdade, intensiva och rakt igenom fantastiska skådespel.

Det är också lätt att tänka sig att Abdellatif Kechiches ovanliga och oortodoxa sätt att göra film frustrerade den skolade skådespelerskan Léa Seydoux. När Kechiche filmar existerar inga storyboards eller färdigarbetade scenlösningar. De som jobbat med honom uttrycker det i termer av att han sällan ens verkar veta vad han vill. Han har naturligtvis ett manus och en ramhistoria att förhålla sig till men ger utöver det skådespelarna stort improvisationsutrymme och tillsammans med dem prövar han sig fram tills han är nöjd.

Resultatet blir otaliga omtagningar, Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux berättar båda om att det tog en hel dag bara att spela in den scen där deras karaktärer går förbi varandra på en gata och ser varandra för första gången, och ohyggliga mängder inspelad film. Det är först i klipprummet, med dessa oerhörda mängder inspelade variationer på lösningar av varje enskild scen, som Kechiche börjar arbeta med att strukturera upp sina filmer. Vilket naturligtvis är ett hänsynslöst sätt att arbetar även för honom själv. Men resultatet blir alltid bra. Och i fallet med Blå är den varmaste färgen exceptionellt bra.

Men det är inte bara en intern kritikstorm som Abdellatif Kechiche har haft att hantera efter den där triumfen i Cannes i maj. Filmen användes även som ett slagträ i den i Frankrike hätska debatten kring den lag om samkönade äktenskap som drevs igenom tidigare i år. Motståndarna till lagen såg utnämningen av Blå är den varmaste färgen som vinnare av Guldpalmen som ett politiskt beslut och insinuerade att det var den franska regeringen som ”beställt” att den skulle prisas. Andra gav sig på filmen och främst då dess långa, närgångna och explicita lesbiska sexscener och menade att dessa bara var ett uttryck för regissören Abdellatif Kechiches manschauvinistsiska och patriarkala fantasier kring unga kvinnokroppar och lesbiskt sex.

Så långt om kontroverserna. Nu till själva filmen. Den tre timmar långa Blå är den varmaste färgen hade svensk biopremiär förra helgen och är baserad på Julie Marohs grafiska roman Le bleu est une couleur chaude. I långa stunder följer den serieförlagan tämligen väl medan den i andra skeden skiljer sig rejält. Men eftersom det som skiljer allra mest är av spoilerkaraktär så tar jag naturligtvis inte upp det här.

Filmen utspelas i nordfranska Lille och handlar ytterst om tonårsflickan Adèle. I boken heter hon Clémentine men Abdellatif Kechiche blev så förtjust i Adèle Exarchopoulos provspel för rollen att han ändrade namnet på karaktären till Adèle. Det är på många sätt en typisk coming of age-historia om en flickas väg in i vuxenvärlden, men Blå är den varmaste färgen liknar ändå inget annat som setts på vita duken.

Abdellatif Kechiche viker inte en millimeter i sin jakt på äkthet och realism i sin skildring av kärlekshistorien mellan den 17-åriga gymnasisten Adèle och den några år äldre konstnären Emma och de explicita och närgångna sexscenerna är vid det här laget (ö)kända. Den första pågår i över sju minuter och kameran håller sig nära, nära de två.

Det hade kunnat bli sliskigt, voyeuristiskt och bara helt fel men det finns inget som helst pornografiskt över de här scenerna. Filmen är så skickligt uppbyggd fram till dessa scener, som dyker upp först halvvägs in i filmen, att det bara känns naturligt, känsligt och fullt följdriktigt i den historia som Kechiche berättar. Men det ska sägas: lämna eventuell prydhet utanför biosalongen.

Och den här filmen är så mycket mer än de omtalade sexscenerna. Trots att den är tre timmar lång och till största delen består av långa tagningar där kameran dröjer sig kvar vid skådespelarnas ansikten blir Blå är den varmaste färgen aldrig tråkig. Inte ens nära. Här finns inte en sekund som jag uppfattade som överflödig. De där tre timmarna verkligen flög förbi. Det är en intensiv och ömsom skirt vacker, ömsom djupt gripande film. Skådespelandet är fantastiskt, inte bara från Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs sida utan ner i minsta biroll.

Abdellatif Kechiches arbetsmetoder må ha nästan knäckt de inblandade men det har gett resultat i form av en tre timmar lång film utan en enda falsk ton i sig. Allt är fullständigt trovärdigt, djupt allmänmänskligt och oerhört fängslande.

Det finns naturligtvis flera andra bottnar än bara kärlekshistorien mellan Adèle och Emma i den här filmen. Abdellatif Kechiche vore inte Abdellatif Kechiche om han inte blandade in klassperspektivet i det hela också. Här åskådliggjort genom Adèles och Emmas helt olika bakgrunder. Även i den aspekten imponerar Blå är den varmaste färgen. Det är helt enkelt ett mästerverk vi pratar om. Årets i särklass bästa film om du frågar mig. Jag lämnade biografen omtumlad och helt utpumpad. Men med ett stort leende på läpparna.

Blå, blå känslor

Postat den

650431_palmares-du-38eme-festival-international-de-bande-dessinee-d-angouleme

Den film som jag längtar kanske allra mest av allt efter att få se just nu är La Vie d’Adèle: chapitres 1 et 2 av Abdellatif Kechiche, den film som vann Guldpalmen vid årets filmfestival i Cannes. Den goda nyheten är att den kommer att få svensk biodistribution, den dåliga att det kommer att dröja ett tag till.

Som det ser ut nu kommer den att få svensk premiär den 22 november. Men den som väntar på något gott, som det ju brukar heta. För något gott lär det vara, det kan man med fog anta. Dels för att Guldpalmen är en mycket säkrare garant för kvalitet än exempelvis en Oscar för bästa film, dels för att Abdellatif Kechiche är en så intressant och bra regissör.

Och kanske framförallt: för att den grafiska roman som den är baserad på, Le bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från 2010, är så bra. Den finns ännu inte utgiven på svenska, men väl översatt till engelska för den som känner sig osäker på att läsa den på franska. Och jag håller tummarna för att den ska komma i en svensk översättning också eftersom den verkligen är värd att få nå ut till så många läsare som det bara är möjligt.

Le bleu est une couleur chaude är en fin och gripande berättelse om Clém, en tonårig flicka i norra Frankrike vars liv vänds upp och ner då hon en dag på stan ser en några år äldre tjej med blått hår som håller om en annan tjej. Någonting väcks där och då inom Clém som sedan inte riktigt kan släppa tanken på den där mystiska tjejen. När Emma sedan en kväll följer med sin homosexuelle vän Valentin på krogen och ännu en gång träffar på tjejen med det blå håret och den här gången dessutom får möjligheten att prata med henne börjar Clém att inse saker nya saker om sig själv.

Hon börjar förstå att hon känner starkt för Emma, som den andra tjejen visar sig heta. Trots att Emma har en synnerligen svartsjuk flickvän börjar Emma och Clém att umgås och sakta närma sig varandra. Den där skira och vackra förälskelseprocessen är mycket finstämt skildrad och tonsäkert fångad av Julie Maroh, men det är samtidigt heller ingen helt och hållet rosaskimrande historia. Cléms inre ambivalens inför hela situationen och den omvärdering av sin egen sexualitet som naturligtvis kan vara omvälvande nog för en flicka i de yngre tonåren kompliceras ytterligare av den yttre pressen från skolkamraterna, föräldrarna och de övergripande konservativa värderingarna i det franska samhället.

Boken utspelas vid mitten av 90-talet men om någon skulle tveka på vilken relevans den har i dag så är det bara att titta på den infekterade debatt som den nyligen införda lagen om samkönade äktenskap har skapat (och fortfarande skapar) i Frankrike. Frågan är så känslig att valet av La Vie d’Adèle som vinnare av Guldpalmen har blivit omdiskuterat och kontroversiellt i Frankrike. Vissa kritiker till lagen om samkönade äktenskap har till och med spekulerat i att valet i själva verket var ett beställningsverk från det franska kulturministeriet och därför, utan att ens ha sett filmen, fördömt den.

Det är lätt att se att just Abellatif Kechiche velat göra film av den här berättelsen. Hans hyperrealistiska, avskalade och samhällsengagerade blick och sätt att filma borde passa den alldeles utmärkt. Julie Marohs blandning av romantik och samhällskritik känns som klippt och skuren för Abdellatif Kechiche. Samtidigt som jag kan tänka mig att den också skulle ha passat Michel Gondry. Det finns något i Julie Marohs bilder och framförallt hennes effektfulla användande av färgen blå (främst i form av Emmas hår) som får mig att tänka på mästerverket Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag ser lite av samma halsbrytande genremixning mellan hjärtskärande vacker romantik och djup melankoli i de båda verken.

Det tog Julie Maroh fem år att färdigställa Le bleu est une couleur chaude och det märks att det är en berättelse som betyder väldigt mycket för henne. Hur mycket av henne själv som finns i berättelsen ska jag låta vara osagt men det finns en del gemensamma beröringspunkter. Hon är inte odelat positiv till filmatiseringen (men vilken författare är å andra sidan det?).

Vissa har försökt avfärda hennes kritik som ett uttryck för besvikelse över att Abdellatif Kechiche inte nämnde henne i sitt tacktal efter att ha mottagit Guldpalmen, men det är att kraftigt förminska henne. Hennes tydligt formulerade kritik riktar sig främst mot filmens, enligt rapporterna, långa och explicita sexscener. I hennes ögon är de djupt problematiska och inte trovärdiga. Hon har också uttryckt besvikelse över att inte på något vis ha blivit involverad i filmatiseringsprocessen.

Julie Marohs kritik till trots. Jag ser fortfarande väldigt mycket fram emot att se filmen. Med ett så bra grundmaterial som hon själv tagit fram i form av sin grafiska roman i händerna på en så duktig regissör som Abdellatif Kechiche kan resultatet inte gärna bli dåligt. Även om vissa enskildheter naturligtvis kan halta. Att filmen dessutom är tre timmar lång, vilket är väldigt mycket med tanke på att Julie Marohs grafiska roman är på drygt 180 sidor, ökar självklart risken för att vissa delar kanske inte känns helt nödvändiga. Men det resonemanget får jag i så fall återkomma till när jag har sett filmen. När det gäller Le bleu est une couleur chaude har jag absolut inget att invända. Läs den du också!