Först några dagar av extra mycket jobb och därefter influensan, det är huvudorsakerna till att det har varit otillbörligt tyst här på bloggen de senaste dagarna. Faktum är att jag ännu inte helt har blivit av med den där influensan, men jag trotsar febern och sätter mig och skriver dessa rader ändå (om mina resonemang framstår som mer förvirrade än vanligt så vet du vad det beror på).
Det känns trots allt som ett måste för en frankofilblogg med minsta anspråk på självaktning att vara med på banan när den sönderkramade och redan historiska franska filmen The Artist till slut får sin svenska biopremiär. Jag har ju förvisso skrivit om den vid upprepade tillfällen tidigare, men ändå. Att den nu får sin premiär måste uppmärksammas.
The Artist är som bekant en stumfilm som utspelas i brytningstiden mellan stumfilm- och ljudfilm. Det vill säga i det sena 1920-talet och början av 1930-talet. Det är berättelsen om den falnande stumfilmsstjärnan George Valentin och den stigande ljudfilmsstjärnan Peppy Miller och om deras relation till varandra. Det är en typ av berättelse som har berättats många gånger förr, men aldrig så här.
The Artist är förvisso på många sätt rena referensfesten och regissören Michel Hazanavicius har låtit sig inspireras av en mängd filmer (allra främst kanske Sunset Boulevard – kom ihåg hans tacktal på Oscarsgalan: ”jag vill tacka tre personer: Billy Wilder, Billy Wilder och Billy Wilder”) men sättet han har använt dessa influenser och referenser på är hans eget.
Michel Hazanavicius är en stilistiskt och hantverksmässigt briljant filmskapare. På den fronten tar han inte ett felsteg i The Artist. Det finns ingenting i The Artist (förutom skådespelarna och några få synnerligen effektfulla scener med ljud) som avslöjar att filmen inte kommer från den tid då den utspelar sig. Så rasande skickligt är den gjord.
Men det är inte bara en briljant teknisk uppvisning. Den levererar på andra plan också. Inte minst är den laddad med en så oemotståndlig och fullständigt avväpnande charm att det inte går annat än att kapitulera inför den. Dessutom är den på många sätt banala historien så känsligt och fint berättad att den trots det berör.
Den huvudsakliga anledningen till det är den fantastiska kemin mellan Jean Dujardin och Bérénice Bejo i huvudrollerna. Sedan har filmen ett annat trumfkort: hunden. Den dominerar varje scen den är med i och har en stor del i skapandet av den där charmen. Det var skönt att se att den fick så stort utrymme och sin beskärda del av hyllningarna under Oscarsgalan.
Man kan så klart invända att The Artist på många sätt är en pastisch och något av en bagatell. Den uppfinner inte direkt hjulet och det har gjorts kanske 100 bättre stumfilmer än den, men det är liksom inte poängen. Jag har svårt att tro att Michel Hazanavicius någonsin haft som ambition med The Artist att skapa något nytt.
Det sensationella med den är dels att överhuvudtaget lyckas få den gjord, dels att sedan göra en film som är så bra att den faktiskt tål att jämföras med många av stumfilmserans främsta verk. Att sedan den där jämförelsen som jag redan har varit inne på i många fall faller ut till de gamla filmernas fördel är en annan sak, det förändrar ändå inte det faktum att The Artist är en i alla avseenden anmärkningsvärd film. Ett modernt storverk och redan en klassiker. Missa den absolut inte!
BleuBlancRouge 