Candide möter Coelho

Den franske före detta gränspolisen Romain Puértolas har gjort stor succé hemma i Frankrike med sin roman L’Extraordinaire voyage du fakir qui  était resté coincé dans une armoire IKEA. Någonstans runt 300 000 sålda exemplar har det blivit och bokrättigheterna har sålts till ett stort antal länder. Den svenska översättningen Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp (utgiven på Wahlström & Widstrand) är alldeles nyutkommen och nu återstår att se om den blir en succé även här. Och visst har den all möjlighet att göra det.

Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp är en godmodig och fartfylld skröna, en bok som tar huvudpersonen (och läsaren) med på ett osannolikt äventyr till flera länder. Huvudpersonen Pugalendhi är en fakir och skrupelfri bedragare från Rajasthan i Indien. Romanen inleds med att han anländer till Charles De Gaulle-flygplatsen i Paris för att åka till IKEA och köpa med sig spikmattesängen Svavelspik och sedan resa hem igen.

Ett på pappret nog så okomplicerat uppdrag. Men eftersom det enda han äger och har med sig är en falsk 100-eurosedel och sängen till på köpet visar sig vara lite dyrare än så blir det snabbt problematiskt. Han lyckas lura till sig lite mer pengar men de verkliga problemen startar när han får veta att IKEA-varuhuset han åkt till inte har sängen i lager utan att han måste vänta till nästa dag för att få den. Eftersom han inte har någon annanstans att bo beslutar han sig för att gömma sig på varuhuset och övernatta där.

När några människor plötsligt dyker upp gömmer han sig i en garderob men det bär sig inte bättre än att just den garderoben paketeras i en låda och lastas upp på en lastbil på väg mot England. Och det är ändå bara början på det äventyr som nu väntar Pugalendhi.

För att göra saker och ting än värre har han den taxichaufför som körde honom från flygplatsen till IKEA-varuhuset och som Pugalendhi med stor fingerfärdighet lurade på betalningen för resan efter sig. Den hämndlystne taxichauffören tänker absolut inte ge sig så lätt och har dessutom ett stort kontaktnät med personer villiga att hjälpa honom.

Det är verkligen full fart från första sidan till den sista och för att vara en bok på bara dryga 250 sidor är den extremt händelserik. Romain Puértolas lyckas trycka in en hel del på de där sidorna. Kanske till och med lite för mycket. Det är nästan så att jag som läsare inte riktigt hänger med i svängarna alla gånger och jag tror att boken hade vunnit på ett mer varierat berättartempo.

Boken har ett rykte om sig att vara oerhört rolig men så förtvivlat rolig tyckte jag inte att den var. Men det där med humor är å andra sidan naturligtvis en smaksak. Jag ser Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp mer som en äventyrsroman, nästan av Jules Verne-snitt, än som en komedi.

Förutom att vara ett nästan matinéartat och smått surrealistiskt äventyr är det dessutom en moralistisk och sedelärande berättelse med satirisk udd. Det är en sorts pikareskroman inte helt utan likheter med Voltaires klassiker Candide. Pugalendhi blir under sina äventyr som en storögt världsbetraktande Candide och Romain Puértolas refererar på ett satiriskt sätt (dock inte lika giftosande satiriskt som Voltaire) till ”den bästa av världar”. Med (får man anta) utgångspunkt från egna erfarenheter från jobbet vid gränspolisen riktar Puértolas främst sin satir mot den Europeiska flyktingpolitiken. Boken berör i sina mer allvarsamma stunder även cyniska människosmugglingsindustri som bara tycks växa sig starkare.

Innan jämförelserna med Voltaires mästerverk Candide dras alltför långt vill jag poängtera att Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp definitivt inte är någon ny Candide (om det nu ens varit någon ambition för Romain Puértolas). Det är något som den moralistiska och sedelärande tonen i boken effektivt sätter stopp för.

Inget ont i att vara moralistisk och sedelärande i sig men när Romain Puértolas som här klär den sidan av boken i kylskåpsmagnetlika snusförnuftiga sentenser fungerar det i alla fall inte särskilt bra på mig. Det är lite som om det vore Paolo Coelho som skrivit Candide i stället för Voltaire. Det blir lite för grunt och flåshurtigt för att riktigt fungera och det går dessutom lite ut över satiren och samhällskritiken.

Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp är perfekt för hängmattan en lat och solig sommardag. Den är fartfylld, lättsam och har en milt allvarsam klangbotten. Det är underhållning för stunden som gäller och det finns ett driv i berättelsen som gör den lättläst. Den kräver ingen större tankeverksamhet men bjuder då heller inte på något vidare tuggmotstånd och det är något som krävs för att jag ska anse en bok vara riktigt minnesvärd.

Vi pratar inte enbart tomma kalorier här men kostfiberinnehållet är inte alls så högt som det borde eller kunnat vara. Då är Voltaires roman från 1759 alltjämt ett mycket bättre alternativ. Det är den för övrigt egentligen i alla avseenden, utom möjligtvis den där lata sommardagen då man inte orkar med någon vidare tankeverksamhet. Då kommer den här boken som sagt väl till hands.

Hovmästaren, det är en fluga i min soppa!

Jag är egentligen inget större fan av högljudd fars så jag borde nog inte vara så förtjust i Louis de Funès filmer som jag är, men ingen regel utan undantag som man säger. Glädjande nog har flera av hans filmer släppts i nya svenska utgåvor de senaste åren. För ungefär en månad sedan släpptes ytterligare fem och de går att införkaffa var för sig men också som boxen Den stora skrattboxen 3.  Juvelen i kronan i boxen är utan tvekan Den vilda jakten på cadillacen (Le Corniaud) från 1965. Den har jag dock skrivit om tidigare och det jag skrev hittar du här.

Så den här gången väljer jag i stället att hålla fram en annan film med i alla fall viss klassikerstatus i boxen: den i mina ögon aningen ojämna men ofta riktigt roliga En fluga i soppan (L’Aile ou la cuisse) från 1976 i regi av Claude Zidi. En fluga i soppan blev den sista riktigt stora filmen i Louis de Funès karriär, han hann med fem filmer till innan sin död i januari 1983 men ingen av dem hör till hans mer minnesvärda. En fluga i soppan är också ett möte mellan två mycket populära komiker. Den här gången flankeras nämligen de Funès av Coluche.

Här kan man verkligen snacka om komiker med helt olika uttryckssätt och blandningen mellan de Funès karaktäristiskt intensiva och koleriska skådespel och Coluches milt ironiska och mer återhållna spel fungerar övervägande väl. De allra bästa filmerna med Louis de Funès har det gemensamt att han har en duktig och mer tillbakadragen stjärna vid sin sida. Allra bäst på att balansera upp de Funès var Bourvil men Coluche gör även han ett bra jobb med det. När vi ändå är inne på skådespelarspåret kan jag nämna att svenska Ann Zacharias syns i en lite mindre, men viktig, roll i filmen.

En fluga i soppan handlar om Charles Duchemin (de Funès). Han är välkänd och erkänd guormet. Han driver en berömd och inflytelserik restaurangguide à la Guide Michelin. Duchemin är en hängiven anhängare av mat- och kokkonsten och har en svuren ärkefiende i Jacques Tricatel, ägaren av ett gigantiskt företag som arbetar med massproducerad mat. Efter att ha blivit invald i franska akademien funderar Charles på att dra sig tillbaka och låta sin son Gérard (Coluche) ta över som huvudsaklig testare av restaurangmat åt guiden men sonens passion (vilken han håller hemlig för sin far) är i stället att vara clown på en cirkus. Far och son förenas dock i kampen mot Tricatel. En kamp som genast blir besvärligare när Charles tappar det viktigaste han har: sitt välutvecklade smaksinne.

En fluga i soppan är uppskruvad och fartfylld film med, som vanligt när de Funès är inblandad, bitvis riktigt högt tonläge. Emellanåt blir det där tonläget lite väl högt. Även om de Funès här är lite mer nedtonad än vanligt vilket säkert har att göra med att det är den första film han spelade in efter att ha drabbats av sin första stora hjärtattack.

Det är en film som inte åldrats så där otroligt väl, men dess samhällssatiriska drag är relevanta även för en nutida publik. Den handlar om kampen mellan lagad mat med riktiga råvaror å ena sidan och hel- eller halvfabrikat å den andra och den kampen är ju minst sagt levande än i dag. För den franska 70-talspubliken sågs den som en allegori över striden mellan den förfinade franska kulturen och den (i deras ögon) mer vulgära amerikanska.

Wall Street 3?

Just nu pågår årets filmfestival i Cannes för fullt och nästa helg får vi veta vilka vinnarna i huvudklassen Guldpalmen blir. En tidigare vinnare av Guldpalmen är den grekiskfranske regissören Costa-Gavras film Försvunnen. Den vann priset 1982 och Försvunnen (som handlar om händelser efter militärkuppen i Chile 1973) kan sägas ha varit kulmen i den politiskt engagerade regissörens karriär. Efter det har hans filmer på sin höjd enbart rönt begränsad uppmärksamhet. Men bara för att hans namn inte nämns särskilt ofta och att hans karriärs konstnärliga och popularitetsmässiga zenit sedan länge passerats betyder det inte att han helt förvunnit från den filmiska scenen. Så sent som för ett och ett halvt år sedan sedan hade hans senaste långfilm Le Capital premiär. I Sverige gick filmen direkt till dvd och släpptes här för knappt två månader sedan under den rakt översatta titeln Kapitalet.

Costa-Gavras må ha fyllt 81 år i februari i år men han har sannerligen inte tappat något av sin politiska glöd på senare år. Kapitalet är en rasande uppgörelse med det Costa-Gavras kallar för den amerikanska rovkapitalismen som enligt honom är den huvudsakliga orsaken till de senaste årens djupa ekonomiska kris i Europa. Det Costa-Gavras däremot kan sägas ha tappat på ålderns höst är fingertoppskänslan i sitt berättande. Den här gången har han inte riktigt lägga band på sig själv och kanalisera den där ilskan han uppenbart känner över saker och tings tillstånd på något helt och hållet bra sätt.

Det finns inga som helst nyanser i berättandet i den här filmen och övertydligheten är besvärande. Den samhällskritik Costa-Gavras framför tappar onekligen i styrka när det onda i filmen är så oerhört och utstuderat ont att det närmast blir skrattretande. Här finns några scener där jag börjar treva efter skämskudden i tv-soffan. Costa-Gavras skickar rallarsvingar i stället för att analysera och kritisera på något djupare plan.

Kapitalet handlar om Marc Tourneuil, en påläggskalv i toppen av en internationell Frankrikebaserad bank. När chefen för banken plötsligt drabbas av hjärtbesvär och tvingas lämna sin post väljer styrelsen och aktieägarna att ge Marc jobbet, i tron att han bara ska bli en nickedocka och bara genomföra det han blir tillsagd att göra. En som verkligen tror att han har Marc som i sin ficka är Dittmar Rigule, den mäktige hedgefondmäklare som representerar den största aktieägaren i banken.

Den skrupefrie Dittmar Rigule har en helt egen agenda och försöker i skuggorna manövrera banken i sin egen riktning och ser Marc Tourneuil som ett perfekt redskap att nå dit han vill. Marc visar sig dock ha en egen vilja och vara betydligt starkare än vad vissa tror. Men hur långt räcker det när han attackeras från alla möjliga håll? Och vilken agenda har han själv?

Costa-Gavras tycks ha haft ambitioner att göra en sorts Wall Street för 2010-talet men lyckas inte. Inte för att Oliver Stone skulle vara känd för att vara minimalistisk och nyanserad som filmskapare men jämfört med Kapitalet är Wall Street ett under av eftertänksamhet och återhållsamhet.

Om något påminner Kapitalet i så fall mer om Oliver Stones misslyckade uppföljare till Wall Street från 2010. Jag har också lite problem med rollbesättningen. Valet att ge komikern Gad Elmaleh rollen som Marc Tourneuil är förvisso modigt men inte helt lyckat och Gabriel Byrne tillåts spela över rejält i den redan på manusstadiet illa skrivna rollen som Dittmar Rigule.

Nå har jag kanske fått det att framstå som att jag tycker att Kapitalet är en riktigt dålig film men det är inte hela sanningen. Costa-Gavras är trots allt en välmeriterad herre och håller hyfsat hög lägsta nivå. En del av de där rallarsvingarna som jag var inne på tidigare träffar också sitt mål men som en analys av det kapitaliska systemet är den på tok för grund och ensidig för att mana till eftertanke och det kan ju knappast ha varit Costa-Gavras avsikt? Vad han tycker om kapitalismen kan det dock knappast råda något som helst tvivel om.

Triss i coola ess på Jean Gabin-dagen

För exakt 110 år sedan i dag föddes en av mina absoluta favoritskådespelare Jean Gabin. Den 17:e maj är för mig Jean Gabin-dagen och jag brukar uppmärksamma den genom att se någon, eller några, av de filmer han medverkade i under sin långa och framgångsrika karriär. I år föll valet på Henri Verneuils atmosfärrika och tuffa gangsterklassiker Den sicilianska klanen (Le Clan des siciliens) från 1969.

Denna snygga film finns utgiven på svensk dvd och är dessutom ett veritabelt mästarmöte i coolhet. Jean Gabin är nämligen inte den enda av mina favoriter som medverkar i filmen. En åldrande Jean Gabin får i Den sicilianska klanen nämligen dela strålglansen med Alain Delon och Lino Ventura. Det var första gången som dessa tre giganter medverkade i samma film och resultatet är en ren njutning för den som gillar hårdkokt fransk kriminalfilm (och vem gör inte det?)

Den sicilianska klanen är i grund och botten en gangsterfilm men den bär samtidigt tydliga influenser från såväl noir- som kupp- och västernfilm. Det är en synnerligen stilfullt och elegant regisserad film med ett brett och ambitiöst anslag. Den inleds med en spännande och metodisk, nästan ordlöst berättad, fritagningsscen och den sätter ribban högt för resten av filmen. Glädjande nog svarar den upp mot den utmaningen. Alain Delon spelar den förhärdade juveltjuven Roger Sartet. På väg till en rättegång lyckas han med hjälp han köpt av en siciliansk maffiaklan rymma och med hjälp av dessa gangsters lyckas han också hålla sig gömd i Paris, trots att han har den slipade spårhunden kommissarie Le Goff (spelad mes sedvanlig pondus av Lino Ventura).

Under sin tid i fängelset har Roger Sartet fått information som fått honom att planera juvelkuppernas juvelkupp, en stöt mot en oerhört värdefull juvelutställning. Klanen, ledd av patriarken Vittorio Manalese (spelad av Jean Gabin) är initialt skeptisk till det hela och tvekar på om det går att lita på Sartet. Han lyckas dock övertyga Manalese, som egentligen mest funderar på att dra sig tillbaka på nyinköpt mark på Sicilien, om att klanen ska hjälpa honom att utföra stöten. Tillsammans börjar de lägga upp strategin för en raffinerad och fräck kupp men frågan är alltjämt om Sartet verkligen går att lita på. Och hur man ska lyckas klara sig undan kommissarie Le Goff som ingalunda tänker ge upp jakten på Sartet.

Den sicilianska klanen är bitvis nagelbitande spännande film. Den har någon form av tidlös kvalitet över sig även om den i vissa avseenden naturligtvis känns daterad. Kläder, inredning och i viss mån även bildspråket är (av förklarliga skäl) djupt påverkade av tidsandan från när den 1968 spelades in. Men eftersom jag nu råkar gilla estetiken från den tiden ser jag detta snarare som en tillgång än ett problem.

Henri Verneuils berättande i den här filmen ekar av såväl Sergio Leone (att han har låtit Leones berömde hovkompositör Ennio Morricone komponera soundtracket förstärker det intrycket) som den franske gangsterfilmens verkligt stilbildande gigant Jean-Pierre Melville. Mycket bättre influenser kan du enligt mitt sätt att se på saken inte ha. Framförallt inte när man som Henri Verneuil lyckas göra något bra av de där influenserna i stället för (och den risken föreligger ju alltid) att bara framstå som en billig kopia.

Jag behöver väl knappast ytterliga understryka att jag är mycket förtjust i skådespelandet i den här filmen. Jean Gabin, Alain Delon och Lino Ventura är alla här i absolut toppform och de snarare höjer varandra än, som hade kunnat vara fallet, stjäl uppmärksamhet från varandra. Det är en långsamt och tålmodigt uppbyggd och berättad film (influenser från Jean-Pierre Melville var det ja) men någon långsam film är det sannerligen inte. Även om det inte alltid bjuds på action finns spänningen där i undertexten och det ger filmen ett konstant driv. Den sicilianska klanen är tveklöst en film som förtjänar sin klassikerstatus.

Toppfilm på TV i kväll!

Det händer inte särskilt ofta men det är lika glädjande varje gång det sker och i kväll är det dags igen. SVT visar en film av en av mina absoluta favoritregissörer; Robert Guédiguian. Den här gången är det arbetarklassromantikern från Marseilles senaste film Snön på Kilimanjaro (Les neiges du Kilimandjaro) från 2011 det gäller och 22.15 i SVT2 är starttiden. Filmen, som är en av Guédiguians allra ljusaste, hade svensk biopremiär i mars 2012 och har något för Guédiguian ovanligt utopisk över sig.

Men helt utan allvar är den sannerligen inte. Den utspelas i ett samtida Marseille hårt drabbat av den ekonomiska kris som hållit delar av Europa i ett hårt grepp i flera år nu. Huvudpersonen Michel (Jean-Pierre Darroussin) är en fackligt engagerad hamnarbetare med starkt rättvisepatos. När företaget han jobbar på tvingas säga upp personal driver han igenom att det ska lottas vilka som ska tvingas lämna sina jobb. Eftersom han anser sig ha det trots allt ganska väl förspänt och att andra, yngre kollegor, behöver jobbet mer än vad han gör ser han till att han själv blir en av dem som lotten avgör ska sägas upp.

Den medelålders Michel lever ett lugnt och stabilt liv med sin hustru Marie-Claire (Ariane Ascaride) och de är tillsynes fortsatt lyckliga och tillfreds. Inte minst med känslan av att ha gjort det rätta. Men så inträffar något dramatiskt. En kväll när de umgås med Michels bäste kompis och före detta kollega Raoul (Gérard Meylan) och dennes hustru Denise blir de överfallna och rånade på de bland vännerna hopsamlade pengar som Marie-Claire fått i födelsedagspresent och som var tänkta at gå till att förverkliga hennes drömresa till Kilimanjaro.

När det visar sig att de lyckas identifiera en av rånarna som en av Michels före detta arbetskollegor ställs deras godhet och rättrådighet på nya och helt andra prov. Men de initiala känslorna av ilska rinner snart av och ersätts av något helt annat. Michel och Marie-Claire tacklar situationen på ett oväntat och annorlunda sätt. Något som deras omgivning dock inte riktigt kan förstå och förlika sig med.

Snön på Kilimanjaro är ytterligare en mycket stark Guédiguian-film. Lika välagerad som vanligt, med alla de traditionella Guédiguianmedarbetarna i de ledande rollerna.  Det är en djupt humanistisk och varm film om att trots allt leva efter sina ideal. Trots att det är en skildring av de bistra konsekvenserna av en ekonomisk kris är det en film att bli glad av.

Robert Guédiguian visar dessutom återigen upp sin fina känsla för att använda populärmusik som en röd tråd i sina filmer. Här är det Joe Cockers tolkninga av Jimmy Cliffs ”Many Rivers To Cross” som blir någon sorts tema för berättelsen. Tidigare har han på ett likande sätt använt bland annat Indochines ”J’ai demandé à la lune” i Min pappa är ingenjör (Mon père est ingénieur), Janis Joplins innerliga tolkning av Gershwins ”Summertime” i Den lugna staden (La ville est tranquille) och Louis Armstrongs ”What A Wonderful World” i Mari-Jo och hennes två älskare (Mari-Jo et ses deux amours).

Spänningshungrig som en Vargas

Först och främst två noteringar från gårdagskvällen, en positiv och en negativ. Det positiva: PSG besegrade Lille med 3-1 på bortaplan och gick därmed upp på 86 poäng, vilket är nytt rekord för franska ligan.  Det tidigare rekordet på 84 poäng hade Lyon från säsongen 2005/2006. Laget har i säsongsavslutningen på söndag (hemma mot Montpellier) chansen att ytterligare späda på poängrekordet men också att sätta ett annat prydligt rekord: flesta antal segrar under en ligasäsong. Segern mot Lille var PSG:s 26:e för säsongen och tangerade det gällande rekordet. Seger mot Montpellier och PSG ståtar ensamt med rekordet.

Det negativa från gårdagen: man kan lugnt konstatera att jag överskattade Frankrikes chanser i Eurovision Song Contest. Farlig outsider sa jag, suverän sistaplats med bara två poäng (en från Sverige och en från Finland) blev resultatet. Jag vidhåller fortfarande att Moustache med Twin Twin är en bra låt med hitpotential som hade förtjänat ett bättre öde i tävlingen men måste samtidigt tillstå att trions framträdande i Köpenhamn inte var helt lyckat. Ett ostrukturerat och virrigt scenspråk samtidigt som den vokala delen kändes mycket tunnare än på skiva bidrog säkert till att låtens kvaliteter inte kom fram. Jag håller det dock inte för omöjligt att skivversionen kommer att kunna bli en hit i sommar men chanserna till det minskade naturligtvis drastiskt av det katastrofala resultatet i tävlingen.

Det om debaclet för Twin Twin i ESC. Då är det betydligt trevligare och lättare att skriva om något franskt som redan är en etablerad inhemsk och internationell succé: Fred Vargas deckare. I samband med världsbokdagen i förra månaden slog jag ett slag för hennes ännu inte till svenska översatta L’Homme aux cercles bleus, den första boken i serien om kommissarie Adamsberg. Den här gången vill jag å det starkaste rekommendera den senaste boken i serien L’Armée furieuse och den finns dessutom utgiven på svenska. Spökryttarna från Ordebec heter den svenska översättningen som gavs ut av Sekwa i slutet av förra året.

Spökryttarna från Ordebec levererar mer av allt det som vi fans lärt oss förvänta oss av och älska med en Fred Vargas-deckare. En smart och oförutsägbar intrig på flera plan, ett excentriskt och udda persongalleri och inte minst Fred Vargas egensinniga och personliga språk. Fred Vargas fortsätter att sjunga långsamhetens lov i hur Spökryttarna från Ordebec är uppbyggd. Hon tar sin tid i berättandet av den som vanligt av folklore och gotiska myter kryddade intrigen och lämnar mycket utrymme åt rollfigurernas funderande, resonerande och filosoferande.

Lite som den där humlan som inte borde kunna flyga men ändå gör det är det med Fred Vargas Adamsberg-deckare. Trots det bitvis låga tempot och långtifrån händelsedrivna berättandet upplever jag det aldrig som att hennes böcker är långsamma eller händelsefattiga. Hennes sätt att skriva ger böckerna ett något bakvänt men effektivt driv som gör dem till tempostarka bladvändare ändå.

Den här gången ställs Jean-Baptiste Adamsberg och hans färgstarka kollegor inför några riktigt kniviga utmaningar varav en med kopplingar till en medeltida vandringssägen. En gammal dam från Normandie söker upp Adamsberg i Paris och berättar att hennes dotter sett de okända spökryttarna rida fram över en liten skogsväg utanför det lilla samhället Ordebec. Spökryttarna är enligt gamla medeltida berättelser ett säkert tecken på förestående ond bråd död. Myten säger nämligen att spökryttarna alltid får med sig fyra personer som genom sina handlingar har förtjänat det. Adamsberg ser det mest som vidskeplighet med blir ändå lite nyfiken och lämnar jurisdiktionen i Paris för att åka till Ordebec och se sig om. När han väl är där börjar märkliga saker att ske som tyder på att det kanske skulle ligga något i myten.

Parallellt med utredningen i Ordebec som Adamsberg snabbt blir indragen i har han två kniviga fall på hemmaplan att ta hand om. Sin vana trogen litar Adamsberg blint på sin magkänsla och hoppas att kunna styrka den med faktiska bevis efterhand. Men den här gången riskerar den där magkänslan sätta honom i än större bryderier och problem än tidigare.

Spökryttarna från Ordebec befäster än en gång Fred Vargas roll som en av de bästa och mest unika deckarförfattare vi har just nu. Jag har sagt det förr och säger det igen, om du är sugen på något som bryter mönstret och placerar sig långt utanför den tämligen breda mittfåra som mycket av dagens kriminallitteratur befinner sig i så är det till Fred Vargas du ska söka dig. Här får du spänning, eftertänksamt resonerande och underfundig humor i en aptitretande blandning som inte liknar något annat. Rent intrigmässigt här dessutom Spökryttarna från Ordebec till det allra bästa Fred Vargas hittills har presterat. Och det vill inte säga lite det. Det här en deckarpärla du absolut inte bör missa.

Är det Frankrikes tur i år?

Jag påstår inte att jag håller den som huvudfavorit att vinna tävlingen men i mina ögon är Frankrikes bidrag ”Moustache” med Twin Twin en riktigt farlig outsider. Utan tvekan Frankrikes största chans till seger i Eurovision Song Contest på mycket länge. Ett Frankrike som ju har stolta traditioner i tävlingen men inte vunnit sedan 1977 (”L’Oiseau et L’Enfant” med Marie Myriam). Andraplaceringarna 1990 och 1991 är det närmaste en seger Frankrike varit sedan dess. Som bekant var det riktigt, riktigt nära i Rom 1991. Då hamnade  ju ”Le dernier qui a parlé” med Amina på samma slutpoäng som Carolas ”Fångad av en stormvind” och efter det att det konstaterats att båda bidragen dessutom fått lika många 12:or från jurygrupperna var det ett högra antal 10:or som avgjorde till Carolas fördel. Det där är något som vi svenska Eurovisionentusiaster som var med då förmodligen aldrig kommer att glömma. 1990 var det ju den av Serge Gainsbourg skrivna ”White and Black Blues” med Joëlle Ursull som tävlade för Frankrike. Den gången vann Italiens Europa(läs: EG)hymn Insieme: 1992 med Toto Cutugno med 17 poängs marginal.

Det är inte alldeles otänkbart att det kan bli en strid om segern mellan Frankrike och Sverige även detta år. ”Undo” med Sanna Nielsen är hos flera vadslagningsfirmor huvudfavorit att vinna och sådant brukar åtminstone betyda en placering i toppskiktet så med svenska ögon ser det ut att kunna bli en trevlig kväll. Men ingen Eurovision Song Contest utan en rejäl skräll och den där skrällen kan utan tvekan bli ”Moustache” med Twin Twin. Jag håller tummarna för att det går bra för Frankrike, jag är mycket förtjust i ”Moustache”. Det är onekligen en smittsam och catchy melodi som det även om det inte skulle gå så bra i tävlingen i kväll skriker sommarplåga om. Men även om det är en humoristisk och skojfrisk låt så har den utan tvekan en del allvar i botten.

Sommarhetta och mörk passion i hyllad thriller

Innan jag fortsätter mitt arbete med att täta till de luckor i mitt självpåtagna uppdrag att skriva om alla de franska eller franskrelaterade filmer som får någon form av kommersiell premiär i Sverige vill jag slå ett slag för något som jag faktiskt redan har skrivit om med som får svensk premiär i kväll. Jag pratar om The Tunnel, den franskengelska nyinspelningen av den svenskdanska succéserien Bron. Det är SVT:s webb-baserade tjänst SVT Flow som kommer att visa serien. Efter kvällens premiäravsnitt kommer de övriga avsnitten att visas på måndagar. Här kan du läsa vad jag skrev om The Tunnel.

Huvudämnet för den här texten blir annars den utmärkta thrillern Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) från förra året. Den av Alain Guiraudie regisserade filmen vann det relativt nyinstiftade priset Queerpalmen och regipriset i underkategorin Un certain regard vid förra årets filmfestival i Cannes och låg i toppskiktet av många årsbästalistor i fransk kulturpress förra året. Av någon märklig anledning blev det aldrig av att jag skrev om den i samband med den svenska biopremiären i februari med tar chansen att rätta till det misstaget genom att skriva om den nu när den just släppts på svensk dvd.

Främling vid vatten är en tät, spännande och närgången film som utspelas under några gassande varma sommardagar vid en liten insjö i södra Frankrike. Sjön är en cruisingplats för homosexuella män och dit kommer en dag Franck. Han verkar egentligen mer intresserad av en känsla av gemenskap än någon tillfällig sexuell förbindelse som knyts i skogen och buskagen i sjön. Franck träffar snabbt Henri, en man som nyss blivit lämnad av sin fru och håller sig lite för sig själv vid sjön. Franck och Henri blir vänner och samtalar med varandra om både det ena och det andra. Efter ett tag dyker dock den mystiske med spännande Michel upp och Franck blir förälskad i honom. Trots att han en kväll av en slump får se Michel utföra en våldsam handling kan han inte låta bli att dras till honom och de inleder ett förhållande. Michels mörka sidor fascinerar och attraherar Franck men känslan av att han ger sig in på något farligt blir allt mer påtaglig.

Regissören Alain Guiraudies stora idol är Alfred Hitchcock och det märks i filmen. Men två andra, egentligen tydligare,  influenser jag tycker mig se i den täta, avskalade och (både bildligt och bokstavligt) nakna filmen är Michale Haneke och Roman Polanski. Det psykologiska spelet är synnerligen utvecklat i Främling vid vatten och Alain Guiraudie jobbar skickligt med återhållna och små medel att stadigt skruva upp spänningen. Filmen har både Hanekes iskalla betraktande och Polanskis klaustrofobiska obehag över sig.

Det bör påpekas att Främling vid vatten innehåller både synnerligen explicita sexscener och våldsskildringar, så om du vet med dig att du är känslig för sådant kanske det är bäst att titta efter något annat. Men jag skulle samtidigt vilja påstå att det är en så bra film att det definitivt kan vara värt att utmana sin egna eventuella gränser på den punkten.

Främling vid vatten är en oerhört effektivt berättad och spännande film. Alain Guiraudie använder sig inte av någon filmmusik utan använder sig på ett briljant sätt av de miljöljud som står till buds för att understryka de känslor han vill förmedla. Fotot är på samma gång nervigt närgånget och suggestivt och poetiskt. Det är också en föredömligt oförutsägbar film. Skådespelarna sköter sig genomgående riktigt bra och Pierre Deladonchamps som spelar Franck vann priset för bästa manliga nykomling vid årets Césargala. Det var det enda priset Främling vid vatten vann vid galan, men den var nominerad i hela åtta kategorier och hade nog förtjänat att vinna något pris till.

Främling vid vatten känns realistisk och ger enligt många en trovärdig bild av hur det kan gå till på raggningsställen som den i filmen. Och det är klart att det finns en poäng att filmen utspelas bland homosexuella män (det behövs onekligen fler skildringar som bryter mot det förhärskande heteronormativa i populärkulturen) men Främling vid vatten är samtidigt en fullständigt allmängiltig film om passionens kraft och pris.

Champion de France encore une fois!

Tack vare att Guingamp skrällde och fick med sig en poäng från bortamötet med Monaco stod det redan minuterna före avspark i kvällens match mot Rennes på Parc des Princes klart att PSG återigen är franska ligamästare! Ligatiteln är den andra raka och fjärde totalt i klubbens drygt 40-åriga historia. Att det ”krävdes” hjälp från annat håll för att till slut säkra den där titeln som laget haft som i en liten ask en tid och borde ha säkrat redan för några veckor sedan är talande för den totalt tappade form och det bristande självförtroende laget visat efter den bittra och svidande förlusten mot Chelsea i Champions League. Nog för att det säkerligen hade gått vägen ändå men det känns onekligen skönt att det inte behövde dra ut på tiden.

Ligatiteln är lagets andra stora för säsongen efter segern i ligacupen för några veckor sedan och även om spelet hackat lite den senaste månaden känns det som att PSG som lagbygge tagit stora kliv framåt under Laurent Blancs ledning. Han har en del att jobba vidare med så det finns absolut möjlighet till förbättringar och vidareutveckling under nästa säsong. Nu återstår det att se vad det är för lag han kommer att förfoga över och under vilka premisser. Någon gång inom snar framtid väntas UEFA ge besked om vilka bestraffningar PSG har att vänta för sina påstådda brott mot de nya så kallade Financial fair play-reglerna. Det har spekulerats om både det ena och det andra och besked från officiellt håll väntas alltså inom kort.

Men det är inget jag bryr mig just nu. Liksom att matchen mot Rennes inte var något att skriva hem om, förlust med 1-2 efter en kombination av lojt spel och en horribel domare som rånade laget på två solklara straffar. Jag har ju trots allt ett ligaguld att fira! Ici c’est Paris!

Han(nibal) talar franska!

Jag fortsätter mitt projekt med att skriva ikapp mig om de franska filmer som nått den svenska marknaden den senaste tiden genom att den här gången ta mig an en film som visades inom tävlan i huvudklassen vid förra årets filmfestival i Cannes. Michael Kohlhaas som den heter vann inget pris där men på Césargalan tidigare i år var den nominerad till inte mindre än sex priser och vann två. Bland nomineringarna kan noteras en till danske Mads Mikkelsen för bästa manliga huvudroll. Mads Mikkelsen fick se sig besegrad av Césargalans verklige kung Guillaume Gallienne för den senares insats i den egenskrivna och egenregisserade filmen Les garçons et Guillaume, à table!

Michael Kohlhaas, eller Laglös som den fått heta här i Sverige, vann till slut priserna för bästa ljud och bästa musik. Vilket kan ses som lite märkligt eftersom det är en kärv och tämligen ordfattig historia, men som blir mer begripligt om man betänker att ljudmixningen och musikanvändandet blir desto viktigare i en film där det inte sägs så mycket. Laglös är en synnerligen väl ljudsatt film och det sparsmakade användandet av musik välavvägt. Nu så här ett knappt år efter premiärvisningen i Cannes får filmen sin svenska premiär, direkt på dvd.

Laglös är den tredje filmatiseringen av Heinrich von Kleists novell Michael Kohlhaas från det tidiga 1800-talet. De tidigare filmatiseringarna var Volker Schlöndorffs Michael Kohlhaas – der Rebell från 1969 och John Badhams tv-film The Jack Bull från 1999. Den senare var en tämligen fri tolkning av berättelsen medan Volker Schlöndorffs film (som faktiskt även den tävlade i Cannes på sin tid) är mer trogen den litterära förlagan. Det är också denna nya, av Arnaud des Pallières regisserade, version. även om den flyttat handlingen från Tyskland till Frankrike.

Laglös utspelas på 1500-talet och handlar om den rättrogne och principfaste hästhandlaren Michael Kohlhaas. Han lever ett fredligt och lugnt liv med sin familj till dess att han blir fräckt bestulen på två prima hästar av en mindre nogräknad adelsman. När Michael Kohlhaas vänder sig dels till kyrkan, dels till rättsmakten står det snabbt klart att de står på adelsmannens sida. När herr Kohlhaas fortsatta kamp för att få tillbaka sin rättmätiga egendom möts med våld hårdnar situationen betänkligt och han ger sig tvekar inte att ge sig ut i blodig strid för att få rätt. Eftersom han lyckats få ett stort antal mannar med sig i sin kamp riskerar det hela att bli en synnerligen blodig konflikt och ett reellt hot mot överheten.

Det är en bister historia som berättas vackert fotograferad i karga miljöer. En hel del av den litterära förlagans filosofiska och existentiella undertext kring etik, moral och den konsekvensneutrala strävan efter rättvisa har dock gått förlorad i filmen. Arnaud des Pallières lyckas inte riktigt tränga in under ytan på berättelsen. Skådespelandet är det dock inget fel på. Mads Mikkelsen är (som vanligt) riktigt bra och klarar sig förbluffande bra i sin första franskspråkiga talroll (enligt egen utsago förstod han knappt ett ord av det han säger i filmen) och Césarnomineringen för bästa manliga huvudroll känns helt i sin ordning.

Tack vare de fina skådespelarinsatserna och det vackra och känsliga fotot blir Laglös trots viss psykologisk grundhet i manuset till en känslostark och engagerande film som utan tvekan är värd att se. Jag använder mig som bekant inte några betyg här på bloggen men om jag hade det så hade Laglös varit en klockren trea på en femgradig skala.