Ett senkommet tv-tips inför kvällen!

Med start klockan 22.15 i kväll visar SVT2 Louis Malles Lacombe Lucien. Det är en film som jag absolut tycker att du ska ta chansen att se om du ännu inte har gjort det.

Jag skrev om den i höstas i samband med att Patrick Modiano, som tillsammans med regissör Malle skrev filmens manus, just belönats med Nobelpriset i litteratur. Såhär skrev jag då:

”Ett annat sätt att ge sig in i Nobelpristagaren Patrick Modianos värld än att läsa någon av hans många böcker är att se filmen Lacombe Lucien från 1974. Filmen som regisserades av Louis Malle nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film men förlorade den kampen till Federico Fellinis Amarcord. Lacombe Lucien möttes av övervägande positiv kritik men uppfattades samtidigt av vissa hemma i Frankrike som rejält provokativ och kontroversiell.

Louis Malles och Patrick Modianos manus om en ung pojke som 1944 efter att ha nobbats av den franska motståndsrörelsen i stället ansluter sig till medlöparna till den tyska ockupationsmakten tog upp ämnen som det inte alls var populärt att gräva i. Som till exempel det faktum att inte alla fransmän kämpade mot tyskarna. Polemiken på hemmaplan fick Louis Malle att lämna Frankrike för USA.  Han skulle dock 1987 komma att under triumfartade former återvända till fransk film med en annan film som utspelas under ockupationsåren; mästerverket Vi ses igen, barn (Au revoir les enfants). Det är dock en annan historia som jag får återkomma till vid senare tillfälle.

Att just Louis Malle och Patrick Modiano skulle finna varandra känns såhär i efterhand inte som någon överraskning. De är i mångt och mycket samma andas barn rent tematiskt. När Peter Englund läste den korta och kärnfulla motiveringen ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationens livsvärld” till varför Patrick Modiano tilldelats årets Nobelpris i litteratur kunde han lika gärna ha talat om Louis Malles filmografi. Deras konstnärliga temperament påminner också om varandra.

Teori och praktik kan dock som bekant vara synnerligen skilda saker men den färdiga filmen Lacombe Lucien är ett bevis på att ett samarbete mellan Louis Malle och Patrick Modiano inte bara på pappret var en riktigt bra idé. Det är bara synd att de aldrig gjorde någon mer film ihop.

Lacombe Lucien bygger delvis på Louis Malles egna upplevelser och utspelas alltså 1944. Det är juni månad och de allierade truppernas landstigning i Normandie utspelas på distans som någon sorts historisk fond.

Berättelsen utspelas på annat håll. Den 17-årige pojken Lucien Lacombe bor i ett litet lantligt samhälle under Vichyregimen och känner sig lite utanför. Han vänder sig till motståndsrörelsen för att finna ett sammanhang och för att få höra till. Då tar han i stället kontakt med franska Gestapo och där tas han emot. Han gillar, och är inte sen att utnyttja, den makt han får via sin nya position men samtidigt blir han förälskad i och börjar närma sig en judisk tjej.

Lacombe Lucien är en fängslande, komplex och mångbottnad film. Louis Malle berättar lugnt, långsamt och metodiskt och manuset ställer många intressanta frågor, inte minst kring ondska och var den uppstår. Avsaknaden av tydliga moraliska pekpinnar och ett öppet avståndstagande till huvudpersonens val att liera sig med den tyska ockupationsmakten var en starkt bidragande orsaker till att Lacombe Lucien provocerade många, men den här filmen är så smart och skickligt uppbyggd rent manusmässigt att något sådant inte behövs. Den når samma effekt som dessa pekpinnar eller ett öppet avståndstagande skulle ha gjort ändå, bara på ett mycket mer subtilt och tankeväckande sätt. Det råder ingen som helst tveksamhet om att herrar Malle och Modiano står på humanismens sida.”

Underhållande och småfyndigt, men den här gången är (François) Ozon-skiktet tunt

Den franske regissören och provokatören François Ozon lämnar sällan eller aldrig publiken oberörd. Hans filmografi håller genomgående god kvalitet och även om vissa av filmerna får sägas vara mindre lyckade så är de aldrig ointressanta. Hans film Potiche – en fransk troféfru (Potiche i original) som visas på SVT2 med start klockan 21:45 i kväll är ett bra exempel på det sistnämnda. Den spelades in 2010 och tillhör inte hans bättre filmer, men är väl värd att lägga drygt 90 minuter på att se.

François Ozon är en mycket mångsidig regissör som har visat sig behärska flera filmiska uttryckssätt. Han hoppar mer eller mindre obehindrat mellan genrerna. Med Potiche – en fransk troféfru ger han sig på att göra något så typiskt franskt som en fars, naturligtvis med en omisskännlig Ozon-twist på det hela. Filmen som är baserad på en succépjäs från 80-talet utspelas på 70-talet och det centrala ämnet i den är jämställdhet.

Potiche – en fransk troféfru handlar om den uttråkade hemmafrun Suzanne (spelad av en Catherine Deneuve i högform). Hennes make Robert (Fabrice Luchini i en typ av roll som han skulle kunna göra i sömnen) driver framgångsrika familjeföretaget. Han är notoriskt otrogen mot Suzanne och hans ledarstil på jobbet uppskattas inte av de anställda. Både Suzanne och de anställda börjar få nog av honom. När de anställda gör slag i saken och går ut i strejk drabbas Robert av en hjärtattack. Då agerar Suzanne och tar över ledningen för företaget. Hon överraskar sin omgivning genom att göra ett bra jobb, men det uppskattas inte av alla. Särskilt inte av Robert som när han har tillfrisknat inte är särskilt sugen på att frivilligt ge upp sin position, vare sig i hemmet eller på företaget.

Potiche – en fransk troféfru är en ensemblefilm och rollistan är imponerande läsning. Förutom redan nämnda Cathrine Deneuve och Fabrice Luchine återfinns även exempelvis Gérard Depardieu, Karin Viard och Jérémie Renier i några av de ledande rollerna. De namnkunniga skådespelarna sköter sig bra, men samtidigt regisserar François Ozon dem på ett sätt som gör att det blir lite för mycket filmad teater över det hela.

Potiche – en fransk troféfru är på gott och ont som sagt en fars. Den innehåller exempel på både det bästa och det sämsta med den genren. Den får å ena sidan (även om de stora gapskratten uteblir) in en del satiriska poänger, men är å andra sidan emellanåt flamsig och ofokuserad. Det är med andra ord lite ömsom vin, ömsom vatten över det hela.

Det är bra tempo i filmen och den är utan tvekan underhållande, men samtidigt är det för att vara en film av François Ozon förbluffande ytligt och lättviktigt. Visst, det finns en del allvar i klangbottnen men överlag tycks Ozon ha ägnat mer tid och energi åt att återskapa en tidstypisk 70-talskänsla. Han lyckas förvisso verkligen med det senare, Potiche – en fransk troféfru är en mycket snygg film och kläderna, frisyrerna och scenografin är klockrena, men i mina ögon blir det aldrig mycket mer än ett ytligt bländverk.

På tv i kväll: Kristin Scott Thomas i sitt livs roll

Den senaste tiden har jag saknat såväl energi som inspiration att ägna mig åt bloggen. Det betyder inte att det inte har dykt upp intressanta frankofona kulturyttringar att skriva om, så när jag (förhoppningsvis inom kort) får tillbaka energin kommer det att finnas en hel del att skriva om.

Redan här och nu kan jag dock bjuda på ett tv-tips inför kvällen. Klockan 22:45 visar SVT2 Philippe Claudels (nu bioaktuell i Sverige med Innan frosten) starka långfilmsdebut Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t’aime) från 2008. Denna gripande och suveränt spelade film har jag skrivit om förr. Här kan du läsa vad jag skrev om den när den visades på SVT för på två dagars när exakt tre år sedan.

Finfin fransk film på tv i dag igen

SVT:s tablåläggare fortsätter att sprida frankofil glädje. Efter gårdagens två fina filmer fyller man i dag på med den utmärkta Mademoiselle Chambon från 2009. Filmen som är regisserad av den tonsäkre vardagslivsskildraren Stéphane Brizé visas på SVT2 med start klockan 22:15.

Mademoiselle Chambon är en tystlåten och nedtonad, men känslostark film och lika oväntad som drabbande passion mitt i livet. Den utspelas i en mindre stad fransk stad. Muraren Jean är lyckligt gift och lever ett lugnt och ordnat liv med fru och ett barn. En dag följer han med sin son till skolan för att berätta om sitt jobb för dennes skolklass. Där får han kontakt med sonens lärarinna Véronique, titelns Mademoiselle Chambon.

Det slår kanske inte gnistor mellan dem vid första ögonkastet men någon sorts spänning uppstår i alla fall. Trots att de på sätt och vis är väldigt olika som människor och kommer från helt olika bakgrunder. Efter att han tackat ja till att hjälpa henne med att byta fönster i hennes lägenhet djupnar deras vänskap och sakta men säkert växer något annat fram mellan dem. Något som sänder chockvågor genom Jeans tillbakadragna och välordnade liv.

Det är med andra ord en på ytan enkel och föga spektakulär berättelse, men under ytan bubblar det av känslor. I huvudsak återhållna sådana. Det är en karaktärsdriven historia som lever mycket högt på säker regi och i all tysthet smått briljant skådespeleri. Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain (som intrikat nog tidigare var ett par privat och har ett barn tillsammans) är fantastiskt bra i rollerna som Jean och Véronique.

Med mycket små gester och helt utan åthävor lyckas de göra sina respektive rollfigurer till i alla avseenden fullständigt trovärdiga människor av kött och blod. Utan att behöva säga något gestaltar de på ett utmärkt sätt det inre tankespelet och den tvehågsenhet bägge känner inför det som sker. Även Aure Atika, som spelar Jeans hustru Anne-Marie, förtjänar allt beröm hon kan få.

Några övertydligheter när det gäller att etablera Jeans obildade arbetarklassbakgrund hade definitivt kunnat tvättats bort från manuset och någon annan skönhetsfläck går att skönja i filmen men det är småsaker i det stora hela.

Mademoiselle Chambon är en riktigt bra film. Trots sitt melankoliska anslag strålar den av humanism och mänsklig värme och blir därmed en film att bli lycklig av. Det är en film om det där märkliga som vi kallar livet och sådant som kan inträffa mitt i den vardagliga lunken, när vi som allra minst väntar oss det.  Och konsekvenserna av de där avgörande händelserna i det tysta.

Toppfilm på TV i kväll!

Det händer inte särskilt ofta men det är lika glädjande varje gång det sker och i kväll är det dags igen. SVT visar en film av en av mina absoluta favoritregissörer; Robert Guédiguian. Den här gången är det arbetarklassromantikern från Marseilles senaste film Snön på Kilimanjaro (Les neiges du Kilimandjaro) från 2011 det gäller och 22.15 i SVT2 är starttiden. Filmen, som är en av Guédiguians allra ljusaste, hade svensk biopremiär i mars 2012 och har något för Guédiguian ovanligt utopisk över sig.

Men helt utan allvar är den sannerligen inte. Den utspelas i ett samtida Marseille hårt drabbat av den ekonomiska kris som hållit delar av Europa i ett hårt grepp i flera år nu. Huvudpersonen Michel (Jean-Pierre Darroussin) är en fackligt engagerad hamnarbetare med starkt rättvisepatos. När företaget han jobbar på tvingas säga upp personal driver han igenom att det ska lottas vilka som ska tvingas lämna sina jobb. Eftersom han anser sig ha det trots allt ganska väl förspänt och att andra, yngre kollegor, behöver jobbet mer än vad han gör ser han till att han själv blir en av dem som lotten avgör ska sägas upp.

Den medelålders Michel lever ett lugnt och stabilt liv med sin hustru Marie-Claire (Ariane Ascaride) och de är tillsynes fortsatt lyckliga och tillfreds. Inte minst med känslan av att ha gjort det rätta. Men så inträffar något dramatiskt. En kväll när de umgås med Michels bäste kompis och före detta kollega Raoul (Gérard Meylan) och dennes hustru Denise blir de överfallna och rånade på de bland vännerna hopsamlade pengar som Marie-Claire fått i födelsedagspresent och som var tänkta at gå till att förverkliga hennes drömresa till Kilimanjaro.

När det visar sig att de lyckas identifiera en av rånarna som en av Michels före detta arbetskollegor ställs deras godhet och rättrådighet på nya och helt andra prov. Men de initiala känslorna av ilska rinner snart av och ersätts av något helt annat. Michel och Marie-Claire tacklar situationen på ett oväntat och annorlunda sätt. Något som deras omgivning dock inte riktigt kan förstå och förlika sig med.

Snön på Kilimanjaro är ytterligare en mycket stark Guédiguian-film. Lika välagerad som vanligt, med alla de traditionella Guédiguianmedarbetarna i de ledande rollerna.  Det är en djupt humanistisk och varm film om att trots allt leva efter sina ideal. Trots att det är en skildring av de bistra konsekvenserna av en ekonomisk kris är det en film att bli glad av.

Robert Guédiguian visar dessutom återigen upp sin fina känsla för att använda populärmusik som en röd tråd i sina filmer. Här är det Joe Cockers tolkninga av Jimmy Cliffs ”Many Rivers To Cross” som blir någon sorts tema för berättelsen. Tidigare har han på ett likande sätt använt bland annat Indochines ”J’ai demandé à la lune” i Min pappa är ingenjör (Mon père est ingénieur), Janis Joplins innerliga tolkning av Gershwins ”Summertime” i Den lugna staden (La ville est tranquille) och Louis Armstrongs ”What A Wonderful World” i Mari-Jo och hennes två älskare (Mari-Jo et ses deux amours).