Fransk toppfilm på tv för andra fredagen i rad

Efter att förra fredagen ha visat Asghar Farhadis finfina Det förflutna (Le Passé) slår SVT ikväll till med att visa Michael Hanekes senaste mästerverk Amour från 2012. Det är bara att tacka och ta emot.

Guldpalmen i Cannes 2012, Oscar för bästa icke engelskspråkiga film och inte mindre än fem César (bästa film, bästa regi, bästa manus och bägge huvudrollspriserna) 2013 är bara några av de tunga filmpriser som filmen kammat hem. De i sig räcka som argument för att det här är en film du bör se (och se om). 21:45 i kväll på SVT2 får du chansen.

Något fredagsmys är det inte tal om, vi pratar trots allt om en film av Michael Haneke. Amour är en skoningslös, stark och gripande film, men faktum är att den trots det för att vara en Hanekefilm känns ovanligt ljus (allt är som bekant relativt).

Sommarhetta och mörk passion i hyllad thriller

Innan jag fortsätter mitt arbete med att täta till de luckor i mitt självpåtagna uppdrag att skriva om alla de franska eller franskrelaterade filmer som får någon form av kommersiell premiär i Sverige vill jag slå ett slag för något som jag faktiskt redan har skrivit om med som får svensk premiär i kväll. Jag pratar om The Tunnel, den franskengelska nyinspelningen av den svenskdanska succéserien Bron. Det är SVT:s webb-baserade tjänst SVT Flow som kommer att visa serien. Efter kvällens premiäravsnitt kommer de övriga avsnitten att visas på måndagar. Här kan du läsa vad jag skrev om The Tunnel.

Huvudämnet för den här texten blir annars den utmärkta thrillern Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) från förra året. Den av Alain Guiraudie regisserade filmen vann det relativt nyinstiftade priset Queerpalmen och regipriset i underkategorin Un certain regard vid förra årets filmfestival i Cannes och låg i toppskiktet av många årsbästalistor i fransk kulturpress förra året. Av någon märklig anledning blev det aldrig av att jag skrev om den i samband med den svenska biopremiären i februari med tar chansen att rätta till det misstaget genom att skriva om den nu när den just släppts på svensk dvd.

Främling vid vatten är en tät, spännande och närgången film som utspelas under några gassande varma sommardagar vid en liten insjö i södra Frankrike. Sjön är en cruisingplats för homosexuella män och dit kommer en dag Franck. Han verkar egentligen mer intresserad av en känsla av gemenskap än någon tillfällig sexuell förbindelse som knyts i skogen och buskagen i sjön. Franck träffar snabbt Henri, en man som nyss blivit lämnad av sin fru och håller sig lite för sig själv vid sjön. Franck och Henri blir vänner och samtalar med varandra om både det ena och det andra. Efter ett tag dyker dock den mystiske med spännande Michel upp och Franck blir förälskad i honom. Trots att han en kväll av en slump får se Michel utföra en våldsam handling kan han inte låta bli att dras till honom och de inleder ett förhållande. Michels mörka sidor fascinerar och attraherar Franck men känslan av att han ger sig in på något farligt blir allt mer påtaglig.

Regissören Alain Guiraudies stora idol är Alfred Hitchcock och det märks i filmen. Men två andra, egentligen tydligare,  influenser jag tycker mig se i den täta, avskalade och (både bildligt och bokstavligt) nakna filmen är Michale Haneke och Roman Polanski. Det psykologiska spelet är synnerligen utvecklat i Främling vid vatten och Alain Guiraudie jobbar skickligt med återhållna och små medel att stadigt skruva upp spänningen. Filmen har både Hanekes iskalla betraktande och Polanskis klaustrofobiska obehag över sig.

Det bör påpekas att Främling vid vatten innehåller både synnerligen explicita sexscener och våldsskildringar, så om du vet med dig att du är känslig för sådant kanske det är bäst att titta efter något annat. Men jag skulle samtidigt vilja påstå att det är en så bra film att det definitivt kan vara värt att utmana sin egna eventuella gränser på den punkten.

Främling vid vatten är en oerhört effektivt berättad och spännande film. Alain Guiraudie använder sig inte av någon filmmusik utan använder sig på ett briljant sätt av de miljöljud som står till buds för att understryka de känslor han vill förmedla. Fotot är på samma gång nervigt närgånget och suggestivt och poetiskt. Det är också en föredömligt oförutsägbar film. Skådespelarna sköter sig genomgående riktigt bra och Pierre Deladonchamps som spelar Franck vann priset för bästa manliga nykomling vid årets Césargala. Det var det enda priset Främling vid vatten vann vid galan, men den var nominerad i hela åtta kategorier och hade nog förtjänat att vinna något pris till.

Främling vid vatten känns realistisk och ger enligt många en trovärdig bild av hur det kan gå till på raggningsställen som den i filmen. Och det är klart att det finns en poäng att filmen utspelas bland homosexuella män (det behövs onekligen fler skildringar som bryter mot det förhärskande heteronormativa i populärkulturen) men Främling vid vatten är samtidigt en fullständigt allmängiltig film om passionens kraft och pris.

Kompromisslös, delvis obehagsframkallande och alldeles underbar läsning

Marie Darrieussecq är sannerligen ingen orädd författare. Hon har inga som helst problem att bege sig in på tabuangränsade (och inte sällan bege sig över den där gränsen) områden och skriver alltid rättframt och rakt om det hon vill skildra. Det här har gjort henne till en både kontroversiell och uppskattad person inom modern fransk litteratur.

Hennes senaste roman Flickan i Clèves (Clèves i original) från 2011 är ingen udda fågel i bibliografin utan ett högst logiskt steg vidare i hennes konstnärskap. För ett konstnärskap är verkligen vad det handlar om. Hon lyckas nämligen skriva både rakt, brutalt ärligt och utan krusiduller samtidigt som hon trollbinder med ett vackert, välfunnet och ibland poetiskt språk.

Hon har en mörk och drastisk humor som lättar upp när  ilskan över saker och tings tillstånd som alltid finns i klangbotten riskerar att bli för tung. En följd av dessa motsatsförhållanden som hela tiden krockar med varandra i hennes författarskap är att det alltid är som att sköljas över av våg efter våg av motstridiga intryck när man läser henne.

Det går helt enkelt inte att förhålla sig neutral till det man läser. Vilket naturligtvis är en viktig faktor i det att hon har uppfattats så kontroversiell. Det är lite älska eller hata över det hela. Fast älska är kanske inte riktigt rätt ord. Jag vet inte om man kan säga att man kan älska en bok av Marie Darrieusecq. De äter sig in under skinnet och framkallar alltid en del obehag.

För att använda en liknelse från filmvärlden skulle jag vilja säga att hennes böcker påminner en del om Michael Henekes filmer i det avseendet att de alltid på ett träffsäkert och psykologisk djuplodande vis sätter fingret på saker och beteenden som vi kanske inte vill ska komma fram i ljuset.

Darrieusecqs böcker är som Henekes filmer ofta virtuosa och exakta verk som det är lätt att tycka bra om och fascineras av men som man kanske inte riktigt tar till sitt hjärta på det där sättet så att det går att tala om att älska dem, om du förstår vad jag menar.

Flickan i Clèves är en, kan man anta, delvis självbiografisk roman. Åtminstone så säger Darrieusecq att inspirationen till romanen kom från att lyssna på den egna ljuddagbok som hon förde på kassettband. Den utspelas på 80-talet i en fiktiv sydfransk liten stad där alla känner alla.

Huvudpersonen heter Solange och är 14 år. Hon står på tröskeln till vuxenvärlden med allt vad det innebär. Hennes föräldrar är på olika sätt frånvarande i hennes liv, ett liv som i mångt och mycket kretsar kring en enda sak: sex. Hon tänker inte på särskilt mycket annat än sex och hennes mål är att bli av med oskulden så snart det bara går. Med vem spelar mindre roll. Men att komma dit är inte så enkelt och okomplicerat som det kanske kan låta.

I Solanges pubertala tonårshjärna rör sig ett myller av motstridiga och ostrukturerade tankar och från den vuxenvärld som hon i stort sett utan hjälp från sina föräldrar är på väg in i kommer heller ingen hjälp utan bara förvirrande och förlamande konventioner och förväntningar rörande inte minst genus och klass. Hennes trevande steg in i sexualiteten och med den vuxenlivet centreras snart till två huvudkandidater, den några år äldre pojkvännen och den drygt 30-årige ungkarlen till granne.

Marie Darrieusecq moraliserar inte. Det finns inga pekpinnar i Flickan i Clèves utan hon skildrar kompromisslöst skeendet ur Solanges synvinkel, utan att skönmåla eller för den delen överdriva det negativa. Det är en oerhört stilsäker bok, totalt trovärdig när det gäller tonträff och tilltal trots att det är bok skriven ur en 14-årings perspektiv av en nästan 30 år äldre kvinna. Darrieusecq skriver med en oemotståndlig attack i språket och berättelsen är i ständig framåtrörelse, vilket gör att det är en bok som verkligen inbjuder till sträckläsning.

Flickan i Clèves är en på många sätt rättfram bok, inte minst när det gäller de sexuella skildringarna, men den blir aldrig spekulativ eller obefogat grov. Även i det avseendet är Darrieusecq stilistiskt oklanderlig. Men en varning är ändå på sin plats. Vet du med dig att du är pryd så är detta förmodligen inte någon bok för dig. Det är heller ingen bok för den som fastnat för böckerna i den nya våg av erotisk litteratur som sköljer över oss nu.

Flickan i Clèves en bok om sexuellt uppvaknande och frigörelse, men en sådan med många bottnar. Samtidigt är det också en  skildring av klass och genus, en bok som inbjuder till omläsning och som det går att läsa och tolka på flera olika sätt.

Och de nominerade är…

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag presenterades nomineringarna till årets Césargala, som hålls den 22 februari i Paris. De stora vinnarna när det gäller nomineringarna var Camille Redouble av Noémie Lvovsky, Amour av Michael Haneke och Rust and Bone (De rouille et d’os) av Jacques Audiard som noterades för 13 respektive 10 och 9 nomineringar, bland annat i alla de tunga kategorierna.

Les Adieux à la Reine av Benoît Jacquot som kammade hem 10 nomineringar och Leos Carax comebackfilm Holy Motors med sina 9 nomineringar måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget.

Eftersom jag ännu inte sett vare sig Camille Redouble eller Les Adiuex à la Reine så är det svårt för mig att helt säkert uttala mig om var jag tror att favoritskapet att vinna flest priser ligger men jag har ändå en känsla av att Amour kommer att bli svårslagen. Helt klart är att 2012 var en stark årgång för fransk film, så konkurrensen är den här gången stenhård.

Bland de saker jag gläder mig extra åt när det gäller nomineringarna är att Jérémie Renier har nominerats i klassen bästa manliga huvudroll för sitt intensiva, starka och inte minst porträttlika roll som den legendariske sångaren och låtskrivaren Claude François i Cloclo. Filmen i sig var i mitt tycke kanske lite väl rapsodisk och melodramatisk men Renier var magnifik.

Annars får nog veteranen Jean-Louis Trintignant anses som favorit att vinna priset i den klassen för sin finfina prestation i Amour. I klassen bästa kvinniga huvudroll bör slaget stå mellan Emmanuelle Riva i Amour och Marion Cotillard i Rust and Bone (återigen med reservation för att jag inte har sett några av de nominerade filmerna).

Jag gläds naturligtvis också över att kunna konstatera att min favoritfilm från förra året, Xavier Dolans Laurence Anyways, är nominerad i klassen bästa utländska film.

Efter The Artist: Amour

Det blev både framgång och motgång för det frankofona när årets oscarnomineringar i dag presenterades. Vi tar det positiva först. Michael Hanekes mästerliga Amour kammade hem fem tunga nomineringar: bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manus och bästa icke engelskspråkiga film.

Även om Amour rent tekniskt är Österrikes bidrag till tävlingen så kan den genom att den är på franska och dessutom delvis franskproducerad med fog också ses som en stor framgång för fransk film. Amour förtjänar mer än väl alla sina nomineringar, och får definitivt ses som solklar favorit att plocka hem priset för bästa icke engelskspråkiga film. Och jag gläds extra mycket åt Emmanuelle Rivas nominering för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes rolltolkning i filmen är verkligen helt fenomenal.

Mindre roligt med frankofona ögon var att de övriga två franskspråkiga filmerna som det pratats om i förhandssnacket, det officiella franska oscarsbidraget En oväntad vänskap (Intouchables) och Rust and Bone (De rouille et d’os), blev helt lottlösa. Överraskande i fallet En oväntad vänskap och direkt skandalöst när det gäller Rust and Bone.

Som jag har varit inne på i tidigare inlägg kändes en nominering i klassen bästa icke engelskspråkiga film självklar för En oväntad vänskap, inte minst med tanke på den enorma succé den har gjort världen över och att oscarjuryn ofta tar hänsyn till det rent kommersiella, men så blev det alltså inte.

Att det inte fick någon nominering i någon annan tyngre klass går det dock inte att uppröra sig över. Det kan man dock när det gäller Rust and Bone. Hur man har misslyckats med att nominera Marion Cotillard i kategorin bästa kvinnliga huvudroll förstår jag bara inte och, med reservation för att jag inte har sett alla de nominerade filmerna och därmed inte kan göra någon jämförelse,  jag har svårt att se att Rust and Bone inte skulle förtjäna en nominering när det gäller kategorier som exempelvis bästa film, bästa regi, bästa klippning och bästa foto.

En liten tröst i bedrövelsen över de uteblivna nomineringarna för Rust and Bone är de åtta nomineringarna för Les Miserables. Resonemanget är kanske en aning långsökt men liiiite fransk är väl ändå denna amerikanska musikalfilm? Den baseras ju trots allt på ett av fransk litteraturs mest emblematiska verk, Victor Hugos roman Les Miserables (Samhällets olycksbarn på svenska). Vilka som vinner årets oscarstatyetter får vi veta natten mot den 24 februari svensk tid.

Han(eke) har gjort det igen!

Det är bara att ta av sig hatten, buga och bocka och konstatera att Michael Haneke, en av världens främsta och mest intressanta filmregissörer det senaste dryga decenniet, har levererat ytterligare ett mästerstycke. För ett mästerstycke är precis vad Amour är, väl värd den Guldpalm den vann vid årets filmfestival i Cannes.

Med tanke på den typ av filmer som Michael Haneke har gjort tidigare är det lätt att tro att titeln Amour är ironisk men det är den faktiskt inte. Det är en film om kärlek. Låt vara inte den himlastormande kärleken eller något som man kan se skildrat i någon romantisk komedi, men likafullt kärlek.

Amour handlar om Georges och Anne, två pensionerade musiklärare i åttioårsåldern. De lever ett stillsamt och ordnat liv på ålderns höst. Deras enda barn, en dotter som även hon är musiker, lever utomlands men hälsar på i Georges och Annes lägenhet i Paris i bland.

Georges och Annes skyddade och välbärgat borgerliga vardag skakas dock om i grunden när Anne en dag plötsligt får en stroke. Trots att Annes hälsotillstånd stadigt försämras och sakta men säkert rör sig mot det oundvikliga slutet lovar Georges Anne att han ska ta hand om henne i deras lägenhet och att hon inte ska behöva tillbringa någon tid på sjukhus. Det hela utvecklas till en situation där deras kärlek till varandra sätts på svåra prov.

Amour är utan tvekan Michael Hanekes till dags dato varmaste och mest humanistiska film. Vilket egentligen kanske inte säger så mycket eftersom han hittills i sin karriär nästan uteslutande har ägnat sig åt att söka efter och skildra människans och det mänskliga psykets mörka sidor. Det är inte det att Amour skulle sakna mörker och allvar för det gör den sannerligen inte, men den här gången finns det ett ljus och en kärlek i berättelsen som känns okaraktäristisk för Haneke.

Han har förvisso varit inne och rört vid ämnet kärlek förr, till exempel i Pianisten (La Pianste) från 2001, men då har det mer handlat om kärlek som gått överstyr och förvandlats till besatthet. I Amour finns inget av det. Här är kärleken av det rena slaget det handlar om. Även om den mer anas mellan raderna och sällan eller aldrig uttalas.

Det finns hela tiden en emotionell distans mellan karaktärerna, det är ju trots allt en Haneke-film vi pratar om, och filmen är berättad på Hanekes patenterat kliniska och observerande stil. Amour är dessutom en till och med med Hanekemått mätt händelsefattig film, i allra högsta grad skådespelardriven. Och som skådespelarna driver filmen!

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva är makalöst bra i rollerna som Georges och Anne. De uträttar storverk med mycket små medel och en återhållen spelstil. Men de visst upp fullständig närvaro i sina rolltolkningar och det är fantastiskt rörande att se deras samspel. Att sedan en Isabelle Huppert i storform spelar rollen som dottern gör sannerligen inte saken sämre.

I vanlig Haneke-ordning är det hela totalt osentimentalt skildrat men den här gången finns det som sagt en genuin värme och humanism i skildringen. Det är ett lika oväntat som välkommet tillskott till Hanekes fängslande filmiska universum. Det ska bli spännande att se vart han tar vägen efter detta, i vilken riktning han kommer att röra sig nu.

Efter Amour känns fältet mer öppet än någonsin. Det enda jag känner mig säker på är att vad han än kommer att hitta på så kommer det förmodligen att bli fruktansvärt bra. Det brukar ju bli det närhelst Michael Haneke är i farten.

C’est du Lourdes!

Här kommer ett tv-tips inför kvällen. Klockan 21.30 visar SVT2 Jessica Hausners smått briljanta Miraklet i Lourdes (Lourdes) från 2009. Har du inte möjlighet att se den i kväll, se till att spela in den eller leta upp den på annat sätt. Den här filmen vill du nämligen inte missa.

Den österrikiska regissören Jessica Hausner har Michael Haneke som läromästare och hans ande svävar definitivt över hela anrättningen. Hausner har en exakthet och skarphet i sitt form- och bildspråk som ligger nära nog på samma nivå som hos Haneke och liksom honom serverar hon inge som helst färdiga svar. Precis som hos i Hanekes filmer är skeendet på ytan återhållet på gränsen till kyligt men rent psykologisk är berättandet knivskarpt. Miraklet i Lourdes ställer många viktiga frågor kring den mänskliga naturen, gruppdynamik och vår tids nyandlighet och religiositet.

I centrum för handlingen står den svårt MS-sjuka franska kvinnan Christine. Hon åker på en gruppresa till den mytomspunna sydfranska mirakelorten Lourdes. Christine själv har inga som helst egentliga förhoppningar om att det ska ske något mirakel, hon åker med mest för att ha något att göra och för att iakttaga andra. Även om många andra av resenärerna ser betydligt mer seriöst på det hela har resan något av en sällskapsresa över sig, komplett med organiserat samkväm, flörtande personal och pris till bästa pilgrim.

Så långt är Miraklet i Lourdes precis den satir över den katolska kyrkan och den genomkommersialiserade upplevelseindustri som har vuxit upp inom den (det är aldrig särskilt långt till souvenirstånden i Lourdes) man på förhand kunnat förvänta sig av ateisten Jessica Hausner. Men så händer något som vänder och och ner på förutsättningarna och på skeendet. Det skapar oväntade frågeställningar både för gruppen i filmen och för oss som åskådare.

Miraklet i Lourdes är en stillsam film fylld med en återhållen mörk humor. Det är en tät, stringent och konsekvent film med massor att säga om hur vi människor fungerar. Den funderar kring såväl den fysiska och psykologiska som den moraliska naturen av ett mirakel. Jessica Hausner lämnar frågan om det gudomligas vara eller inte vara därhän. Ett smart val. Den känsloladdade frågeställningen hade tagit fokus från de många ytterst relevanta frågor som hon ställer i sin film. Miraklet i Lourdes är genomgående ypperligt agerad men den fullkomligt magnifika prestation som Sylvie Testud gör i huvudrollen förtjänar att nämnas extra. Som sagt: missa inte den här filmen!

Besynnerligt empatisk svårsmält feelbad

Letar du efter något lättsmält och lättsamt underhållande att avrunda tisdagskvällen med? Då är detta absolut inget för dig. Om du däremot känner dig rustad för att se ett kompromisslöst nedstigande i en på så många olika sätt förtryckt kvinnas förvridna sexualitet, då ska du definitivt kolla in Michael Hanekes Pianisten (La Pianiste) från 2001 som är kvällens film under SVT:s pågående franska filmvecka.

Jag hade under många år traditionen att läsa (minst) tre böcker av den person som tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Det var en tradition som renderade många fina läsupplevelser, men också min beskärda del av obegripliga. Jag kommer inte exakt ihåg när jag övergav den här vanan, men det var mot slutet av 90-talet. För några år sedan hade jag föresatt mig att väcka liv i projektet igen. Det råkade sammanfalla med att Elfriede Jelinek fick priset, vilket visade sig vara en dödsstöt för projektet redan i sin linda.

Jag tror att jag någonstans i bakhuvudet, med Hanekes filmversion av Pianisten som ett alltjämt tydligt minne (den här filmen glömmer man inte i första taget) anade att det skulle kunna bli så. Hursomhelst beställde jag hem en av hennes böcker, tror att det var Lust, och satte igång att läsa. Det kan naturligtvis ha berott på bristande intelligens från min sida, men jag begrep verkligen ingenting av det jag läste.

Elfriede Jelineks synnerligen egensinniga språkbehandling bara förvirrade. Det mynnade ut i att jag under några kvällar vid läggdags låg och läste högt ur boken för min fru, varpå vi tittade varandra med förvirrade blickar, skakade på våra huvuden och bara skrattade. Vi kom några sidor in i boken, men sedan gav vi upp och mitt projekt att läsa minst tre böcker av årets Nobelprisvinnare rann återigen ut i sanden.

Nu har Michael Henekes formspråk inga som helst likheter med Jelineks språkbehandling. Rent visuellt är Haneke rak, rättfram och okomplicerad. Nästan kliniskt observerande. När det gäller vad hans filmer handlar om och behandlar är det en helt annan fråga. Haneke utmanar ständigt sina åskådare, testar gränser för vad vi som publik klarar av och tvingar oss att fundera inte bara över vad som sker på vita duken utan också inom oss när vi ser det.

Hans filmer innehåller aldrig några färdiga svar och i intervjuer svarar han undvikande på frågor som gäller hur hans filmer ska tolkas. Inte sällan använder han sig dessutom av en egensinnig, synnerligen svart och dubbeltydig humor vilken bidrar till att publiken får ännu svårare att tolka dels sina egna reaktioner, dels det som sker i handlingen. Det finns några typexempel på det i Pianisten.

När det gäller filmens handling så kretsar den kring Erika Kohut, en dryg fyrtioårig kvinna som arbetar som lärarinna vid konservatoriet i Wien. Trots sin ålder bor hon alltjämt hemma hos sin mamma, en minst sagt repressiv och förtryckande matriark. Moderns kontroll över dottern har satt sina spår. Erika är kylig, sträng och totalt renons på känslor och empati.

Till en början ser det ut som att det bara rör kontakten med eleverna men ganska snart förstår vi att det minst lika mycket är riktat mot henne själv. Erikas självhat och självförminskande tar sig bland annat uttryck i en förvriden och undertryckt sexualitet som hon får utlopp för på de mest motbjudande sätt. Situationen ställs på sin spets när en student, som i mångt och mycket är hennes diametrala motsats, fattar tycke för henne och försöker förföra henne. De inleder en relation som redan på förhand tycks förutbestämd att sluta illa.

Pianisten är en oerhört obehaglig film, men i Hanekes regi och Isabelle Hupperts makalösa gestaltning blir Erika Kohut inte någon endimensionell person. Visst, hennes agerande är ofta direkt motbjudande och det rör sig om en störd personlighet, men det är samtidigt omöjligt att som åskådare inte känna viss empati med henne. Mitt i alltihop är Pianisten en mänsklig film. En film som rotar i den mänskliga själens allra mörkaste skrymslen.

Jag har full förståelse för den som efter denna beskrivning väljer att låta bli att se den här filmen. Det är inget fel i att bara vilja använda film som en tillfällig verklighetsflykt och lättsam underhållning för stunden och då är Pianisten absolut inget att satsa på. Om du däremot känner dig upplagd för en omskakande och mer svårsmält upplevelse så kan, och jag skriver medvetet kan, det här vara en film för dig. Testa gärna, för det här är en av det nya millenniets bästa filmer gjord av en av vår tids mest intressanta regissörer. Det är filmkonst som känns och berör. Men kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Huppert hela veckan

Så är vi framme vid vecka 33. En vecka då, åtminstone på våra breddgrader, sommar obönhörligt i alla fall börjar möta höst. Men just vecka 33 finns en tröst inför den där bitterljuva och inte så lite melankoliska känslan av att ännu en sommar snart flytt. Det är nämligen sedan några år tillbaka SVT:s traditionella franska filmvecka. Detta år är det tema Isabelle Huppert och det är ju ett välkänt faktum för oss frankofiler att hennes blotta närvaro i en film per definition gör den sevärd. Sedan kan filmen i sig ha en del i övrigt att önska, men det är en annan sak.

Eftersom jag verkligen inte har något emot att se om bra film så ser jag alltid fram emot SVT:s franska filmvecka, men det är såklart extra roligt när det rör sig om filmer som jag inte sett förut. Därför ser jag verkligen fram emot den film som ikväll inleder filmveckan, för den har jag faktiskt inte sett. Det rör sig om Hupperts genombrottsfilm Spetsknypplerskan (La Dentellière) från 1977.

De övriga filmerna som står på programmet under Franska filmveckan har jag dock sett. Och jag kan mer eller mindre rekommendera dem allihop. Möjligtvis med undantag av morgondagens Pianisten (La Pianiste) från 2001, Michael Hanekes omskakande och obehagliga filmatisering av Elfriede Jelineks roman. Inte för för att den är dålig, för det är den verkligen inte, men för att det absolut inte är en film för alla. Jag tänkte återkomma till den imorgon och ska då försöka fördjupa mitt resonemang kring den.

Mer lättsamt blir det på onsdag då SVT visar Jag och min syster (Les soeurs fachées) från 2004 . Även om det finns en hel del allvar även i den filmen rör det sig trots allt om en dramakomedi. Isabelle Huppert firar stora triumfer i sin paradroll som stram, kylig och neurotisk medelklasskvinna som påminns om sitt enklare påbrå när den okonstlade systern från landet kommer till stan på besök. Kulturkrock är bara förnamnet.

På torsdag väntar politisk thriller av genrens franska mästare Claude Chabrol. I Maktens rus (L’Ivresse du pouvoir) från 2006 spelar Isabelle Huppert en benhård och samvetslös undersökningsdomare som börjar rota i maktens manliga korridorer på jakt efter att avslöja en korruptionsskandal inom ett stort franskt företag. Filmen är löst baserad på Elf Aquitaine-skandalen och den rollfigur Huppert gör bygger på verklighetens Eva Joly, den i Norge födda kvinna som kandiderar för de grönas räkning till nästa års franska presidentval. Det finns stor anledning att sätta frågetecken kring hur Chabrol på detta indirekta sätt en aning manschauvinistiskt beskriver Eva Joly (hon har själv kommenterat filmen i negativa ordalag), men Maktens rus är i övrigt en ytterst kompetent thriller.

Sedan avslutas filmveckan på lördag med en riktig höjdare, alltid intressanta Claire Denis senaste storverk White Material. Det är en film som tillsammans med den delvis självbiografiska debutfilmen Chocolat från 1988 och den mästerliga Beau travail från 1999 bildar en löst sammansatt trilogi om den franska kolonialismen och post-kolonialismen. Uppväxt i det franska koloniala Afrika som hon är, är det ett ämne hon brinner för och kan en hel del om. Som vanligt när det gäller Denis bjuds vi på en hel del gåtfullhet och bildpoesi, men inga klara svar och färdiga lösningar. Claire Denis konstnärskap, för det är absolut som konstnär man får henne, är av den typen att det tvingar åskådaren att tänka själv och hennes filmer är något man bär med sig länge. Precis som i fallet Pianisten ber jag att få återkomma när det gäller White Material.