Tema Haenel: Aktivisten

Dags för ännu ett avsnitt i en av de pågående undersektionerna jag har här på bloggen: den där strålkastarljuset är fast fixerat på Adèle Haenel, en av de mest spännande och starkast lysande skådespelarna i fransk film.

Den här gången ska det handla om det flerfaldigt prisbelönta och SVT-aktuella dramat 120 slag i minuten (120 battements par minute) från 2017. Även om jämförelsen på många sätt haltar så känns det relevant att beskriva den som en sorts fransk motsvarighet till Torka aldrig tårar utan handskar.

Filmen utspelas i Paris. Det är tidigt 90-tal och inom rörelsen som kämpar för de aidssjuka och hiv-smittades rättigheter och mot det upplevda ointresset från samhällets och läkemedelsföretagen att satsa resurser på forskning och information kring sjukdomen gror frustrationen. Inte minst för att det är en akut fråga om liv eller död för flera av medlemmarna.

Allra mest gror frustrationen hos ACT UP, den kanske mest agitatoriska och frispråkiga organisationen inom aidsrörelsen, och det är just inom Paris-avdelningen av ACT UP filmens handling utspelas.

Vi får vara med under deras ofta hetsiga och eldfängda inre diskussioner, på några av deras kompromisslösa och spektakulära aktioner och även följa några av rollfigurerna på det individuella planet. Ett av filmens bärande handlingsspår är den på förhand dödsdömda men spirande kärlekshistorien mellan nykomlingen Nathan och den aidssjuke aktivisten Sean. Deras fint och innerligt skildrade förhållande är något av filmens emotionella hjärta.

Känslostarkt är det dock hela vägen och med en trovärdig ton från första till sista ruta, skildrat utan sentimentalitet men med värme och medkänsla. Regissören Robin Campillo och Philippe Mangeot som han skrivit filmens manus med var bägge engagerade i ACT UP under den tid som skildras och ha baserat manuset på sina egna erfarenheter, vilket såklart är en förklaring till den starka känsla av autenticitet som 120 slag i minuten genomsyras av.

Det är som sagt en känslostark film detta och frustration och ilska är två av de dominerande och döden är hela tiden närvarande, men det är inte någon genommörk historia för genom hela filmen pulserar också en stark livslust och en oböjlig vilja att aldrig ge upp.

En annan mycket viktig del i den där känslan av autenticitet är det genomgående fantastiska skådespeleriet! Hela ensemblen svarar för topprestationer och trots att det är en tämligen pratig film skorrar tonläget aldrig någonsin falskt.

Och Adèle Haenel då? Ja, hon är sitt vanliga lysande jag och som klippt och skuren för att spela Sophie, en av de mest radikala aktivisterna i gruppen.

120 slag i minuten fick sin premiär inom tävlan vid Cannesfestivalen 2017 och vann där bland annat Juryns stora pris och Queerpalmen. När det gäller det finaste priset Guldpalmen fick den dock se sig besegrad av Ruben Östlunds The Square.

120 slag i minuten finns just nu bland annat tillgänglig på SVT-play.

Ett filmiskt porträtt gjort av en kvinna i brand

Slutet av året är en bra filmperiod. För bland stora och publikfriande blockbusters brukar också en hel del smalare filmer som skördat framgångar på de olika filmfestivalerna, inte minst den i Cannes, få sin svenska biopremiär då. Detta år är inget undantag.

För bara någon vecka efter att Xavier Dolans Matthias & Maxime hade premiär var det i fredags dags för Porträtt av en en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu) av Céline Sciamma att gå upp på de svenska biograferna.

Dessa två filmer kan förmodas ha varit huvudkombattanter om årets queerpalm i Cannes, ett pris som Céline Sciammas film plockade hem. Efter att nu ha sett dem båda kan jag (även om jag verkligen gillade även Dolans film) konstatera att jag håller med i den bedömningen.

Porträtt av en kvinna i brand tog sedan dessutom hand om priset för bästa manus i huvudtävlingen och det fanns de som menade att den borde ha vunnit även Guldpalmen. Vilket hade varit kul filmhistorisk kuriosa eftersom Jane Campions Pianot, som inspirerat Sciamma till filmen, vann priset 1993.

Det är överhuvudtaget svårt att inte tänka på Pianot när man ser Porträtt av en kvinna i brand för trots att de två filmerna utspelas under olika århundraden är det något av två filmiska syskon. Céline Sciammas film har samma poetiska kärvhet, sensualism och bildmässiga stringens över sig. Ett arrangerat äktenskap spelar stor roll även här liksom en kvinnas obändiga behov och vilja att uttrycka sig konstnärligt i en värld kontrollerad av män.

Självklart finns det skillnader mellan filmerna också. I Porträtt av en kvinna i brand syns nästan inga män, det här är i än större grad kvinnornas berättelse, och där Jane Campion tog avstamp i Charlotte Brontës Svindlande höjder har Céline Sciamma främst inspirerats av myten om Orfeus och Eurydike.

Porträtt av en kvinna i brand utspelas vid slutet av 1700-talet och inleds med att en ung kvinnlig målare stiger i land vid en karg och vindpinad ö utanför Bretagne. Marianne som hon heter har fått i uppdrag att i smyg teckna ett porträtt av aristokratdottern Héloïse, ett porträtt som mamman sedan ska kunna ta med sig till Milano och visa upp för Héloïse tänkta gemål.

Héloïse vet vad som är på gång och vill inte bli avmålad, därav Mariannes uppdrag att observera henne och sedan i smyg färdigställa porträttet. Marianne blir något av en sällskapsdam till Héloïse och i takt med att de tillbringar mer och mer tid tillsammans växer en förbjuden passion fram mellan dem.

Céline Sciamma låter berättelsen långsamt och i många stunder helt utan dialog ta form. Dessutom är hon mycket sparsam med musik eller andra ljudeffekter. Hon litar på bilderna, sina skådespelares gestaltningsförmåga (såväl Noémie Merlant som Adèle Haenel som Marianne respektive Héloïse är helt fantastiska)  och låter mycket vara osagt och upp till åskådaren att tolka och läsa in.

Resultatet blir en sinnlig, suggestiv och smått förtrollande film som involverar och aktiverar de flesta av åskådarens sinnen. Porträtt av en kvinna i brand är helt en av årets absolut bästa filmer om du frågar mig.

Sommarhetta och mörk passion i hyllad thriller

Innan jag fortsätter mitt arbete med att täta till de luckor i mitt självpåtagna uppdrag att skriva om alla de franska eller franskrelaterade filmer som får någon form av kommersiell premiär i Sverige vill jag slå ett slag för något som jag faktiskt redan har skrivit om med som får svensk premiär i kväll. Jag pratar om The Tunnel, den franskengelska nyinspelningen av den svenskdanska succéserien Bron. Det är SVT:s webb-baserade tjänst SVT Flow som kommer att visa serien. Efter kvällens premiäravsnitt kommer de övriga avsnitten att visas på måndagar. Här kan du läsa vad jag skrev om The Tunnel.

Huvudämnet för den här texten blir annars den utmärkta thrillern Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) från förra året. Den av Alain Guiraudie regisserade filmen vann det relativt nyinstiftade priset Queerpalmen och regipriset i underkategorin Un certain regard vid förra årets filmfestival i Cannes och låg i toppskiktet av många årsbästalistor i fransk kulturpress förra året. Av någon märklig anledning blev det aldrig av att jag skrev om den i samband med den svenska biopremiären i februari med tar chansen att rätta till det misstaget genom att skriva om den nu när den just släppts på svensk dvd.

Främling vid vatten är en tät, spännande och närgången film som utspelas under några gassande varma sommardagar vid en liten insjö i södra Frankrike. Sjön är en cruisingplats för homosexuella män och dit kommer en dag Franck. Han verkar egentligen mer intresserad av en känsla av gemenskap än någon tillfällig sexuell förbindelse som knyts i skogen och buskagen i sjön. Franck träffar snabbt Henri, en man som nyss blivit lämnad av sin fru och håller sig lite för sig själv vid sjön. Franck och Henri blir vänner och samtalar med varandra om både det ena och det andra. Efter ett tag dyker dock den mystiske med spännande Michel upp och Franck blir förälskad i honom. Trots att han en kväll av en slump får se Michel utföra en våldsam handling kan han inte låta bli att dras till honom och de inleder ett förhållande. Michels mörka sidor fascinerar och attraherar Franck men känslan av att han ger sig in på något farligt blir allt mer påtaglig.

Regissören Alain Guiraudies stora idol är Alfred Hitchcock och det märks i filmen. Men två andra, egentligen tydligare,  influenser jag tycker mig se i den täta, avskalade och (både bildligt och bokstavligt) nakna filmen är Michale Haneke och Roman Polanski. Det psykologiska spelet är synnerligen utvecklat i Främling vid vatten och Alain Guiraudie jobbar skickligt med återhållna och små medel att stadigt skruva upp spänningen. Filmen har både Hanekes iskalla betraktande och Polanskis klaustrofobiska obehag över sig.

Det bör påpekas att Främling vid vatten innehåller både synnerligen explicita sexscener och våldsskildringar, så om du vet med dig att du är känslig för sådant kanske det är bäst att titta efter något annat. Men jag skulle samtidigt vilja påstå att det är en så bra film att det definitivt kan vara värt att utmana sin egna eventuella gränser på den punkten.

Främling vid vatten är en oerhört effektivt berättad och spännande film. Alain Guiraudie använder sig inte av någon filmmusik utan använder sig på ett briljant sätt av de miljöljud som står till buds för att understryka de känslor han vill förmedla. Fotot är på samma gång nervigt närgånget och suggestivt och poetiskt. Det är också en föredömligt oförutsägbar film. Skådespelarna sköter sig genomgående riktigt bra och Pierre Deladonchamps som spelar Franck vann priset för bästa manliga nykomling vid årets Césargala. Det var det enda priset Främling vid vatten vann vid galan, men den var nominerad i hela åtta kategorier och hade nog förtjänat att vinna något pris till.

Främling vid vatten känns realistisk och ger enligt många en trovärdig bild av hur det kan gå till på raggningsställen som den i filmen. Och det är klart att det finns en poäng att filmen utspelas bland homosexuella män (det behövs onekligen fler skildringar som bryter mot det förhärskande heteronormativa i populärkulturen) men Främling vid vatten är samtidigt en fullständigt allmängiltig film om passionens kraft och pris.