Frankofiliskolan del 16: Krigsfarsen

I dag är det exakt 125 år sedan bröderna Auguste och Louis Lumière i Paris genomförde en första visning av rörliga bilder inför publik. Ett viktigt datum i filmhistorien således, även om den 28 december samma år när den första filmvisningen inför en betalande publik (även denna i Paris) brukar räknas som filmens födelse.

Så det känns passande att i dag gå vidare med ytterligare en del i Frankofiliskolan eftersom den film som nu står på tur har en speciell plats i den franska filmhistorien. I drygt 30 år var det den mest sedda filmen överhuvudtaget på franska biografer innan en viss Titanic gjorde sitt segertåg över världen och skev om rekordböckerna.

Just nu innehar vår film femte plats på listan över mest sedda filmer på bio i Frankrike och tredje plats om man bara räknar franskspråkiga filmer. Jag pratar om den komiska pärlan La grande vadrouille, eller Den stora kalabaliken som den fick heta på svenska biografer, från 1966.

17,2 miljoner biljetter löstes för att se La grande vadrouille och för att sätta denna siffra i perspektiv för att förstå hur fantastisk den är så motsvarar den utifrån Frankrikes totala folkmängd vid den aktuella tidpunkten 34 procent av landets totala befolkning!  För att ytterligare understryka att det här är en film som ligger fransmännen nära hjärtat kan jag tillägga att den när den 1988 visades på tv lockade nästan hälften av alla tv-tittare den dagen att titta på just den.

La grande vadrouille blev det sista samarbetet mellan den framgångsrika komikerduon Bourvil och Louis de Funès, en duo som man kan likna vid Frankrikes svar på Helan och Halvan. Deras totalt skilda komiska och uttrycksmässiga temperament kompletterade varandra perfekt. Den lite sävlige och jovialiske Bourvil var en nödvändig motpol till den lätt koleriske och minst sagt energiske de Funès.

La grande vadrouille regisserades av Gérard Oury, en en av de riktigt stora när det gäller fransk filmfars. Han hade regisserat Bourvil och de Funès tidigare, bland annat i Den vilda jakten på Cadillacen (Le Corniaud) som vi ju redan tidigare avhandlat hör i Frankofiliskolan, och visste att han kunde lita på dem och ge dem spelrum till en hel del improvisationer, många av de improviserade scenerna nådde också den slutgiltiga filmen.

La grande vadrouille må vara en fars men det är påkostad, storslagen och ambitiös sådan. Den utspelar sig 1942, mitt i det andra världskriget. Ett brittiskt plan skjuts ner över det ockuperade Paris. De tre brittiska flygarna på bombplanet lyckas lämna planet innan det störtar men sprids med sina fallskärmar för vinden och landar på olika ställen i staden. De behöver hjälp att först nå den återsamlingsplats de bestämt och att sedan lämna landet.

En av soldaterna landar mitt i djurparken i Vincennesparken, en annan på en målarställning och den tredje på den gamla operan. Målaren och operans självaste chefsdirigent, spelade av Bourvil respektive Louis de Funès, tar sig an att hjälpa britterna i vetskap om att de därmed har gett sig in i ett bokstavligt talat livsfarligt spel. Aldrig har en flykt undan jagande tyska soldater genom Frankrike varit roligare och bjudit på lika festliga scener.

Det är lätt att förstå att den här filmen slog an en sträng i den franska folksjälens hjärta. När den hade premiär, bara 21 år efter andra världskrigets slut fanns självklart kriget kvar som ett färskt minne hos hela den vuxna befolkningen. Att på ett så lekfullt sätt ta sig an det nog så allvarliga temat fungerade förmodligen som en sorts terapi för att bearbeta det nationella trauma som kriget var och faktum är att La grande vadrouille gick riktigt bra i dåvarande Västtyskland också.

Den huvudsakliga driftkuckun i La grande vadrouille är naturligtvis den tyska ockupationsmakten och nazisterna, men den driver också hejdlöst med både brittiska och franska stereotyper och de uråldriga kulturella motsättningarna mellan de två tidigare så trätande stormakterna. Och det är väl någonstans där som förklaringen till att den håller så väl och är så rolig att se än i dag ligger.

Visst, en del av humorn känns daterad, men mycket är fortfarande vansinnigt roligt och tempot är så högt att filmen inte någon gång under den drygt 120 minuter långa speltiden blir tråkig. Som komedi utspelad under ockupationen är La grande vadrouille oöverträffad. Så om du till äventyrs får lust att se något avsnitt av den tjatiga brittiska serien Allå,allå, emliga armén, leta upp La grande vadrouille i stället. Jag tror inte du kommer att ångra dig.

Att filmbolaget bakom filmen dessutom hette Les films Corona är en lite sorglustig detalj i sammanhanget som ger en oväntat aktualitet till filmen.

Frankofiliskolan del 8: den dynamiska komikerduon

Det blir en lite rivstart av vårterminen i Frankofiliskolan för bara några dagar efter den förra lektionen så kallar magister BleuBlancRouge på uppmärksamhet och ordning i klassen igen.

Enligt den nu väl inarbetade modellen kommer denna den åttonde delen att handla om den sjätte mest sedda franskspråkiga filmen i Frankrike någonsin. Och då ska det handla om den kanske mest älskade genren av alla i Frankrike, åtminstone historiskt sett, farsen. Och dessutom några av de mest omtyckta uttolkarna av den.

För nu har vi nått fram till klassikern Le Corniaud eller Den vilda jakten på cadillacen som den fick heta här i Sverige från 1965. Knappt 12 miljoner personer köpte biljett för att se den hemma i Frankrike och mycket av det kan tillskrivas den popularitet som skådespelarna Louis de Funès och Bourvil som spelar huvudrollerna åtnjöt varför sig och den veritabla komiska dynamit som de utgjorde som duo.

Förutom dessa två komiska genier så ska även regissören Gérard Oury äras. Han visste sannerligen också hur en farsslipsten skulle dras och trion Oury, de Funès och Bourvil får vi anledning att återkomma till senare i Frankofiliskolan.

Le Corniaud är en fartfylld roadmovie och en synnerligen lyckad kriminalkomedi. Visst är den märkt av sin tid och en och annan scen känns omodern, men mycket med den känns alltjämt förbluffande modernt. Le Corniaud bygger på ett framgångsrecept som många senare franska komediklassiker också har använt sig av.

Inte minst regissören och manusförfattaren Francis Veber (L’emmerdeur, La Chèvre, Le grand blonde avec une chaussure noir med flera) som har byggt hela sin karriär på samma grundtanke.

Konceptet går helt enkelt ut på att placera en aningslös, ovetande och till synes inte så smart man i en kompott med kriminella undertoner. Denna man sätter sedan en sten av oväntade förvecklingar i rullning. Konceptet är inte direkt ofelbart men förhållandevis ofta har det fungerat bra för franska komedier. Till exempel i de tidigare uppräknade filmerna som jag säkerligen kommer att återkomma till med fördjupning vid senare tillfälle.

I Le Corniaud är det Bourvil som får ikläda sig ”idiotrollen”, om vi ska kalla den så. Han spelar en man om får i uppdrag att köra hem en bil från Italien till Frankrike. Vad han inte vet är att bilen är en veritabel gömma av oegentligheter. Såväl guld som narkotika finns undangömt på strategiska ställen i bilen och de ljusskygga element, ledda av en man spelad av en Louis de Funès i högform, tänker sig att det ska vara ett rent rutinuppdrag för den lyckligt ovetande mannen att köra hem bilen.

Nu går det naturligtvis inte alls så lätt som de inblandade hade tänkt sig. Missödena avlöser varandra och vi åskådare bjuds på knappa två timmars tempostark och fyndig komisk underhållning. Sedan förvärrar det naturligtvis heller inte situationen att filmen är inspelad i förföriskt vackra italienska och franska miljöer.

Le Corniaud innehåller flera berömda scener. Exempelvis den i en dusch på en campingplats i vilken den låt oss säga spensligt byggde de Funès jämför sina muskler med den berömde franske wrestlern Robert Duranton. En scen som faktiskt inte fanns med i manus men som lades till så att säga i flykten av regissör Gérard Oury när Louis de Funès under inspelningarna ondgjort sig över (och till och med strejkat!) för lite tid i bild. En annan följd av filmen var att tullstationen i gränsstaden Menton, där en avgörande scen i filmen utspelas, blev mycket berömd – till och med en välbesökt sevärdhet.

Frankofiliskolan del 2: Ungkarlsbabyn

Då har det blivit dags för den andra delen i vad jag valt att kalla frankofiliskolan: min genomgång av de i Frankrike mest sålda franskspråkiga albumen och sedda franskspråkiga filmerna genom tiderna. Jag inledde med det album som placerar sig på tionde plats i den statistiken och ger mig nu på den tionde mest sedda filmen.

Det är en film som många har en relation till utan att kanske veta om det, nämligen Coline Serreaus Ungkarlsbabyn (Trois hommes et un couffin) från 1985. Betydligt mer känd på dessa breddgrader är ju den amerikanska nyinspelningen Tre män och en baby från 1987.

I Frankrike valde lite drygt 10 miljoner personer att lösa biljett och se Ungkarlsbabyn på bio, men succén var faktiskt inte omedelbar. Faktum är att merparten av dem gjorde det först efter att filmen blivit den stora vinnaren vid Césargalan 1986 och nominerats till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film samma år.

Ungkarlsbabyn är berättelsen om tre ungkarlar som delar en lägenhet i Paris. Kvinnokarlen Jacques som jobbar som steward accepterat inför en längre resa till Asien att hjälpa en kompis att ta hand om ett paket åt honom. Paketet ska levereras till lägenheten men han hinner inte berätta för de övriga två om det.

Ett paket blir mycket riktigt också levererat, men inte det väntade. Det visar sig vara en liten flicka, en dotter som Jacques inte känner till och som mamman lämnar till honom att ta hand om eftersom hon på grund av jobb inte kan göra det på ett tag. Det vänder upp och ner lägenhetskompanjonerna Pierre och Michels tillvaro. Och bättre blir det inte när två mystiska män dyker upp för att hämta paketet.

Ungkarlsbabyn är en medryckande film som får sägas vara någon sorts förlängning av den stolta franska farstraditionen à la Louis de Funès. Det är roligt, fartfyllt och (som hos de Funès) ibland aningen högt tonläge. Coline Serreau tillsätter dock extra värme och hjärta till det klassiska receptet med förvecklingar, missförstånd och spring och smällar i dörrar.

Det är lätt att förstå att amerikanerna inte kunde motstå frestelsen att göra sin nyinspelning i regi av Leonard ”Dr Spock” Nimoy, men den franska är vassare och lite punkigare i tilltalet vilket bidrar till att göra den till det bättre alternativet att se. Originalet är ju alltid bäst, i synnerhet om det är på franska.

Coline Serreau gjorde för övrigt 2002 en uppföljare: 18 ans après som den fick heta blev dock inte på långt när en lika stor succé, men är väl värd att se.

Nästa del av frankofiliskolan kommer att handla om det album som placerar sig på nionde plats på listan över de mest sålda franskspråkiga albumen i Frankrike genom tiderna.

Hovmästaren, det är en fluga i min soppa!

Jag är egentligen inget större fan av högljudd fars så jag borde nog inte vara så förtjust i Louis de Funès filmer som jag är, men ingen regel utan undantag som man säger. Glädjande nog har flera av hans filmer släppts i nya svenska utgåvor de senaste åren. För ungefär en månad sedan släpptes ytterligare fem och de går att införkaffa var för sig men också som boxen Den stora skrattboxen 3.  Juvelen i kronan i boxen är utan tvekan Den vilda jakten på cadillacen (Le Corniaud) från 1965. Den har jag dock skrivit om tidigare och det jag skrev hittar du här.

Så den här gången väljer jag i stället att hålla fram en annan film med i alla fall viss klassikerstatus i boxen: den i mina ögon aningen ojämna men ofta riktigt roliga En fluga i soppan (L’Aile ou la cuisse) från 1976 i regi av Claude Zidi. En fluga i soppan blev den sista riktigt stora filmen i Louis de Funès karriär, han hann med fem filmer till innan sin död i januari 1983 men ingen av dem hör till hans mer minnesvärda. En fluga i soppan är också ett möte mellan två mycket populära komiker. Den här gången flankeras nämligen de Funès av Coluche.

Här kan man verkligen snacka om komiker med helt olika uttryckssätt och blandningen mellan de Funès karaktäristiskt intensiva och koleriska skådespel och Coluches milt ironiska och mer återhållna spel fungerar övervägande väl. De allra bästa filmerna med Louis de Funès har det gemensamt att han har en duktig och mer tillbakadragen stjärna vid sin sida. Allra bäst på att balansera upp de Funès var Bourvil men Coluche gör även han ett bra jobb med det. När vi ändå är inne på skådespelarspåret kan jag nämna att svenska Ann Zacharias syns i en lite mindre, men viktig, roll i filmen.

En fluga i soppan handlar om Charles Duchemin (de Funès). Han är välkänd och erkänd guormet. Han driver en berömd och inflytelserik restaurangguide à la Guide Michelin. Duchemin är en hängiven anhängare av mat- och kokkonsten och har en svuren ärkefiende i Jacques Tricatel, ägaren av ett gigantiskt företag som arbetar med massproducerad mat. Efter att ha blivit invald i franska akademien funderar Charles på att dra sig tillbaka och låta sin son Gérard (Coluche) ta över som huvudsaklig testare av restaurangmat åt guiden men sonens passion (vilken han håller hemlig för sin far) är i stället att vara clown på en cirkus. Far och son förenas dock i kampen mot Tricatel. En kamp som genast blir besvärligare när Charles tappar det viktigaste han har: sitt välutvecklade smaksinne.

En fluga i soppan är uppskruvad och fartfylld film med, som vanligt när de Funès är inblandad, bitvis riktigt högt tonläge. Emellanåt blir det där tonläget lite väl högt. Även om de Funès här är lite mer nedtonad än vanligt vilket säkert har att göra med att det är den första film han spelade in efter att ha drabbats av sin första stora hjärtattack.

Det är en film som inte åldrats så där otroligt väl, men dess samhällssatiriska drag är relevanta även för en nutida publik. Den handlar om kampen mellan lagad mat med riktiga råvaror å ena sidan och hel- eller halvfabrikat å den andra och den kampen är ju minst sagt levande än i dag. För den franska 70-talspubliken sågs den som en allegori över striden mellan den förfinade franska kulturen och den (i deras ögon) mer vulgära amerikanska.

Blixtrar den ene så Oscar de Funès

Jag vet inte vad det kommer sig av men sedan en tid tillbaka har jag som tradition att se något med Louis de Funès på min födelsedag. Det började med att jag för ett antal år sedan kände för att se en av Fantomas-filmerna på min födelsedag och sedan har det liksom bara rullat på.

I år fick det bli en av de allra bästa, klassikern Oscar från 1967. Den av Edouard Molinaro regisserade filmen har gått under två svenska titlar: Saken är Oscar som den hette när den hade svensk biopremiär i november 1967 och Den stora blåsningen som den heter i den svenska dvd-utgåvan från 2007. Jag väljer att använda den mest aktuella svenska titeln i den här texten.

Den stora blåsningen är en fransk farscirkus i halsbrytande tempo och med en Louis de Funès i absolut högform. Den hysteriska handlingen är inte alldeles lätt att beskriva i korta ordalag men den kretsar kring en förmögen, självupptagen och (såklart) kolerisk (det är ju en de Funès-figur vi pratar om) affärsman. En del av ingredienserna i den välsmakande farssoppan är affärsmannens dotter, en timid ekonom som är pretendent till att gifta sig med dottern, utpressning, skattefusk, tre väskor som ideligen byter ägare och missförstånd och förväxlingar en masse.

Förlagan är en fars som blev en stor succé på franska teaterscener och filmen har lite av känslan av filmad scenföreställning. Edouard Molinaro har inte tagit ut svängarna rent rumsligt utan i stort sett hela filmen utspelas inne i den förmögne affärsmannens herrgårdsliknade hus.

Louis de Funès får spela ut hela sitt imponerande register av mimik och ansiktsuttryck, men han får också samtidigt visa vilken timing han har även på det verbala planet. Replikerna levereras med skärpa och inlevelse. Som fars betraktad är Den stora blåsningen en smart och välskriven film. Lite skrikig i bland, men det får man räkna med när Louis de Funès namn står i rollistan, men överlag oerhört rolig.

På 90-talet gjordes det en amerikansk nyinspelning av filmen, även den kallad Oscar, med Sylvester Stallone av alla människor i huvudrollen. Man kan ju undra hur man tänkte där när man ersatte en mimikens mästare med en av de minst uttrycksfulla skådespelare världen någonsin skådat. Men så blev resultatet därefter.

Den av rutinerade John Landis regisserade Oscar totalfloppade och fick tre nomineringar till 1992 års Golden Raspberry Awards, den så kallade anti-Oscargalan som delar ut priser till årets sämsta filmer.

Det franska originalet är dock en klassiker som det går att se om och om igen och hela tiden hitta nya detaljer i. Att kalla den tidlös är att ta i. De 60-talistiska dekorerna och kostymerna är härligt kitschiga men daterade. Fast det är absolut också en del av charmen med filmen.

”Monsieur Jambier, 45 rue Poliveau, pour moi, ce sera 1 000 F”

Den 17 maj det är för mig Jean Gabin-dagen. Detta med anledning av att det var just den 17 maj år 1904 som denne en av mina absoluta favoritskådespelare genom alla tider föddes och det burkar jag uppmärksamma genom att se någon av den franske filmlegendarens filmer.

I år föll mitt val på att se om den odödliga klassikern La Traversée de Paris (eller Svart gris i Paris som den totalt osannolika svenska titeln fick bli) från 1956. Den utspelar sig 1942, mitt under andra världskriget och den tyska ockupationen av Paris. Jean Gabin här spelar målaren Grandgil som övertalas av Marcel (spelad med sedvanlig timing och älskvärdhet av Bourvil), en arbetslös taxichaufför som försörjer sig som kurir på svarta marknaden, att hjäpa till att frakta fyra resväskor fulla med kött tvärs över hela Paris till en adress i Montmartre.

Grandgil visar sig vara en slug och långtifrån medgörlig person som inte drar sig för att utnyttja situationen. Scenen där han trissar upp lönen för uppdraget med den ansvarige slaktaren monsieur Jambier (spelad av Louis de Funès) är en klassiker. Och själva uppdraget i sig är bokstavligt talat livsfarligt. Om du skulle bli upptäckt av några tyskar eller medlöpare kn det sluta riktigt illa och till råga på det behöver de genomföra förflyttningen till fots.

La Traversée de Paris är en fantastiskt underhållande film på flera plan. Den är spännande, rolig och välspelad. Storyn är enkel men filmen har fler lager än vad den först ger sken av. Manuset är välskrivet och vasst och de ledande rollfigurerna är komplexa och mångbottnade. Filmen är bara 80 minuter lång men under den tiden hinner de byta skepnad flera gånger och agera på sätt som det både går att tycka väl och illa om.

Den här dualismen och främst de negativa dragen var något som inte sågs på med helt blida ögon av den samtida publiken. Så pass kort tid efter krigsslutet ville man helst se hjältemodiga och rättrådiga figurer som kunde stå som förebilder på via duken. Några sådana finns inte i La Traversée de Paris, men det är också det som gör den så intressant. Och det är säkerligen också en av huvudanledningarna till att den fortfarande engagerar och fascinerar sin publik.

Den i bland rätt cyniska och mörka bilden av livet i det ockuperade Paris som ges i La Traversée de Paris har också med tiden fått ett rykte om att vara något av den mest realistiska och verklighetsnära skildringen i fransk film av den perioden. De ibland tvära kasten mellan humor, svartsyn och nagelbitarspänning bidrar naturligtvis till filmens styrka.

Fotot av den nattliga färden genom Paris är alldeles lysande utfört. Filmen spelades förvisso in i färg men framkallades till slut i svartvitt. Ett bra val. Det svartvita fotot med sitt dramatiska användande av skuggor ger en perfekt visuell inramning av berättelsen och bidrar definitivt till filmens starka atmosfär.

Glöm att filmens regissör Claude Autant-Lara blev nya vågen regissörernas gemensamma och speciella hatobjekt med motivering att han enligt dem var portalfigur för det de kallade ett gammalt och föråldrat franskt filmmakande. För en filmintresserad frankofil är denna film ett måste att ha sett!

Skamlöst underhållande om en moralens väktare

Nu ska det handla om en verklig fransk klassiker. Moralens väktare i St. Tropez (Le Gendarme de Saint-Tropez) från 1964 i regi av Jean Girault och med Louis de Funès i huvudrollen, den första delen i den i Frankrike ohyggligt populära filmserien om den koleriske (såklart, det är ju ändå en de Funès-roll vi pratar om) och rättrådige polismannen Ludovic Cruchot.

Med solljuset och den försiktiga och lätt spirande vårvärmen såhär års följer ofta för mig en lust att se en viss typ av lättsamma och humoristiska filmer, gärna just gamla klassiker, och Moralens väktare i St. Tropez passar alldeles utmärkt in på den beskrivningen. Det är en sådan där film som alltid får mig på gott humör.

Filmen inleds med att Cruchot blir befordrad och dessutom flyttas från en liten by i bergen i Hautes-Alpes till flashiga Saint-Tropez. Mötet mellan den intensive paragrafryttaren från landet och de avspända och kanske lite mer världsvana kollegorna i den berömda turiststaden innebär minst sagt en kulturkrock och att Ludovic Cruchot hamnar i den ena dråpliga situationen efter den andra. Som sagt: en typisk de Funès-rulle.

Men det finns en sidohistoria som ger extra krydda åt det hela. Cruchot har nämligen med sig sin vackra tonårsdotter Nicole i flytten och hon drar genast till sig uppmärksamhet från ortens trendiga innegäng. För att bli fullt accepterad av dem ljuger hon ihop en betydligt mer spännande bakgrund åt sig själv och sin far, en lögn som ska visa sig få konsekvenser.

Humor är en färskvara och komedin är en genre som åldras snabbt och sällan särskilt väl. Det är något som har drabbat även Moralens väktare i St. Tropez. Mycket i den känns fruktansvärt daterat och förlegat, inte minst kvinnosynen, men jag tycker ändå att den håller ganska bra. Den glada och uppsluppna stämningen, De Funès komiska timing och det rappa berättartempot är viktiga beståndsdelar, men man ska heller inte den fond som det soldränkta och varma 60-tals Saint-Tropez utgör.

Vilka miljöer, kläder och färger! Och så musiken på det. I videoklippet här ovan kan du se och höra Geneviève Grad, som spelar Nicole, framföra låten Do you, do you, do you Saint-Tropez som liksom själva filmen blev en stor hit. Det klippet är ett ypperligt argument för att den här filmen, trots en del brister, ändå är helt oemotståndlig.

Moralens väktare i St. Tropez blev 1964-års största inhemska framgång på den franska biograferna med sina 7 miljoner sålda biljetter. Totalt gjordes det 6 filmer om Ludovic Cruchot. Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till de övriga.

Ett radarpars fantastiska svanesång

Det kanske är ett bevis på att jag faktiskt börjar bli gammal nu, men på senare tid har jag (som du kunnat delvis har kunnat följa här på bloggen) ägnat mig en hel del åt att se om gamla franska farser med kultstämpel – och dessutom gillat dem skarpt. Ytterligare ett tillskott till bevisbördan är att jag som en del i mitt firande av min 40-årsdag i måndags valde att se om Les aventures de Rabbi Jacob från 1973.

Les Aventures de Rabbi Jacob, som i Sverige lanserades under den fullständigt osannolika titeln Fan ta’ bofinken men som nu finns återutgiven i en utmärkt dvd-version under titeln Rabbi Jacob, var ännu en formidabel succé signerad radarparet regissör Gérard Oury och det komiska geniet Louis de Funès.

Jag har tidigare talat mig varm för deras Den stora kalabaliken (La Grande vadroulille) och Den vilda jakten på cadillacen (Le Corniaud), men frågan är om inte Les Aventures de Rabbi Jacob (jag fortsätter att använda den titeln, kan inte ta Fan ta’ bofinken på riktigt allvar) var deras bästa film tillsammans.

Visst, även den har åldrats betänkligt med tiden men mycket i den känns alltjämt modernt och relevant. Med tanke på de senaste årens framgångar för extremhögern i Europa känns filmens antirasistiska tema sorgset aktuellt. Och kanske viktigast av allt, eftersom det rör sig om en komedi, är den fortfarande bitvis hejdlöst rolig.

Louis de Funès spelar Victor Pivert, en extremt fördomsfull på gränsen till öppet rasistisk och kolerisk fabriksägare. På väg till sin dotters bröllop lyckas han inte bara avskeda sin judiske chaufför utan också bli tagen som gisslan av den arabiske upprorsledaren Slimane, som i sin tur är jagad av konkurrerande arabiska terrorister. Som om detta inte vore nog har Pivert dessutom polisen efter sig eftersom de av misstag har fått för sig att han är en mördare. För att fly undan från både polis och de de arabiska terroristerna tvingas Pivert och Slimane att klä ut sig till två mycket omtyckta rabbiner på besök i Paris. Och det här är ändå bara början.

Les Aventures de Rabbi Jacob är precis lika hetsig, hysterisk och tempostark som den korta sammanfattning av handlingen antyder. Det är helt enkelt fars, den intelligenta varianten, på hög nivå. Visst, det bjuds på en veritabel störtskur av fördomar och klichéer, men det är ju liksom också meningen.

Genom att öppet spela på dessa klichéer och fördomar lyckas den ironisera dessa å det grövsta och filmens centrala tema om det starka och eftersträvansvärda i att samarbeta över de, som det ibland kan tyckas, oöverstigliga kulturella gränserna är som jag har varit inne på tidigare inte direkt mindre aktuellt i dag än 1973 då filmen spelades in. Les Aventures de Rabbi Jacob är en skrattfest som värmer hjärtat och faktiskt har något att säga – en närmast oslagbar kombination. Det blev Gérard Ourys och Louis de Funès sista film tillsammans. Vilken värdig avslutning på ett smått briljant samarbete!

Ett idiotsäkert koncept?

De senaste veckorna har jag med anledning av några aktuella exempel varit inne på ämnet märkligt översatta titlar och senare den här veckan är det dags för ännu en fransk film med märklig svensk titel. Men de kunde förr i tiden också.

Redan 1965 slog de svenska titelmakarna till med Den vilda jakten på cadillacen när den franska succéfilmen Le Corniaud skulle lanseras här. Vi lämnar den lättglömda och töntroliga svenska titeln därhän och konstaterar att själva filmen är en höjdare. Med sina knappt 12 miljoner sålda biljetter blev den 1965 års i särklass mest sedda film i Frankrike och den har haft klassikerstatus sedan dess och den ledande trojkan bakom succén, regissören Gérard Oury och skådespelarna Louis de Funès och Bourvil, skulle året efter komma att återförenas i en av fransk films allra största framgångar någonsin: La Grande vadrouille (Den stora kalabaliken).

Le Corniaud är en fartfylld roadmovie och en synnerligen lyckad kriminalkomedi. Visst är den märkt av sin tid och en och annan scen känns omodern, men mycket med den känns alltjämt förbluffande modernt. Le Corniaud bygger på ett framgångsrecept som många senare franska komediklassiker också har använt sig av.

Inte minst regissören och manusförfattaren Francis Veber (L’emmerdeur, La Chèvre, Le grand blonde avec une chaussure noir med flera) som har byggt hela sin karriär på samma grundtanke.

Konceptet går helt enkelt ut på att placera en aningslös, ovetande och till synes inte så smart man i en kompott med kriminella undertoner. Denna man sätter sedan en sten av oväntade förvecklingar i rullning. Konceptet är inte direkt ofelbart men förhållandevis ofta har det fungerat bra för franska komedier. Till exempel i de tidigare uppräknade filmerna som jag säkerligen kommer att återkomma till med fördjupning vid senare tillfälle.

I Le Corniaud är det Bourvil som får ikläda sig ”idiotrollen”, om vi ska kalla den så. Han spelar en man om får i uppdrag att köra hem en bil från Italien till Frankrike. Vad han inte vet är att bilen är en veritabel gömma av oegentligheter. Såväl guld som narkotika finns undangömt på strategiska ställen i bilen och de ljusskygga element, ledda av en man spelad av en Louis de Funès i högform, tänker sig att det ska vara ett rent rutinuppdrag för den lyckligt ovetande mannen att köra hem bilen.

Nu går det naturligtvis inte alls så lätt som de inblandade hade tänkt sig. Missödena avlöser varandra och vi åskådare bjuds på knappa två timmars tempostark och fyndig komisk underhållning. Sedan förvärrar det naturligtvis heller inte situationen att filmen är inspelad i förföriskt vackra italienska och franska miljöer.

Le Corniaud innehåller flera berömda scener. Exempelvis den i en dusch på en campingplats i vilken den låt oss säga spensligt byggde de Funès jämför sina muskler med den berömde franske wrestlern Robert Duranton. En scen som faktiskt inte fanns med i manus men som lades till så att säga i flykten av regissör Gérard Oury när Louis de Funès under inspelningarna ondgjort sig över (och till och med strejkat!) för lite tid i bild. En annan följd av filmen var att tullstationen i gränsstaden Menton, där en avgörande scen i filmen utspelas, blev mycket berömd – till och med en välbesökt sevärdhet.

Drygt 17 miljoner fransmän kan väl inte ha fel…

I dag tänkte jag att vi skulle ägna oss åt en av fransk films verkliga klassiker: La grande vadrouille från 1966. Den stora kalabaliken som filmen fick heta när den sommaren 1967 gick upp på de svenska biograferna hade under 30 års tid rekordet som den mest framgångsrika filmen någonsin på de franska biograferna.

Rekordet på 17,2 miljoner sålda biljetter slogs först 1997 av en viss James Camerons Titanic. Det skulle dröja 11 år till innan en fransk film passerade La grande vadrouille i statistiken. Det var ju 2008 som fenomenet Bienvenue chez les Ch’tis blev filmen på alla fransmäns läppar och lockade nästan 20,5 miljoner besökare till biograferna.

La grande vadrouille är alltjämt trea i statistiken över de mest sedda filmerna på bio i Frankrike och faktum är att om man sätter antalet sålda biobiljetter i relation till Frankrikes totala folkmängd vid den aktuella tidpunkten så är La grande vadrouille etta eftersom den nådde 34 procent av landets totala befolkning. För att ytterligare understryka att det här är en film som ligger fransmännen nära hjärtat kan jag tillägga att den när den 1988 visades på tv lockade nästan hälften av alla tv-tittare den dagen att titta på just den.

La grande vadrouille blev det sista samarbetet mellan den framgångsrika komikerduon Bourvil och Louis de Funès, en duo som man kan likna vid Frankrikes svar på Helan och Halvan. Deras totalt skilda komiska och uttrycksmässiga temperament kompletterade varandra perfekt. Den lite sävlige och jovialiske Bourvil var en nödvändig motpol till den lätt koleriske och minst sagt energiske de Funès.

La grande vadrouille regisserades Gérard Oury, en en av de riktigt stora när det gäller fransk filmfars. Han hade regisserat Bourvil och de Funès tidigare och visste att han kunde lita på dem och ge dem spelrum till en hel del improvisationer, många av de improviserade scenerna nådde också den slutgiltiga filmen. La grande vadrouille må vara en fars men det är påkostad, storslagen och ambitiös sådan.

Den utspelar sig 1942, mitt i det andra världskriget. Ett brittiskt plan skjuts ner över det ockuperade Paris. De tre brittiska flygarna på bombplanet lyckas lämna planet innan det störtar men sprids med sina fallskärmar för vinden och landar på olika ställen i staden. De behöver hjälp att först nå den återsamlingsplats de bestämt och att sedan lämna landet. En av soldaterna landar mitt i djurparken i Vincennesparken, en annan på en målarställning och den tredje på den gamla operan.

Målaren och operans självaste chefsdirigent, spelade av Bourvil respektive Louis de Funès, tar sig an att hjälpa britterna i vetskap om att de därmed har gett sig in i ett bokstavligt talat livsfarligt spel. Aldrig har en flykt undan jagande tyska soldater genom Frankrike varit roligare och bjudit på lika festliga scener.

Det är lätt att förstå att den här filmen slog an en sträng i den franska folksjälens hjärta. När den hade premiär, bara 21 år efter andra världskrigets slut fanns självklart kriget kvar som ett färskt minne hos hela den vuxna befolkningen. Att på ett så lekfullt sätt ta sig an det nog så allvarliga temat fungerade förmodligen som en sorts terapi för att bearbeta det nationella trauma som kriget var och faktum är att La grande vadrouille gick riktigt bra i dåvarande Västtyskland också.

Den huvudsakliga driftkuckun i La grande vadrouille är naturligtvis den tyska ockupationsmakten och nazisterna men den driver också hejdlöst med både brittiska och franska stereotyper och de uråldriga kulturella motsättningarna mellan de två tidigare så trätande stormakterna.

Och det är väl någonstans där som förklaringen till att den håller så väl och är så rolig att se än i dag ligger. Visst, en del av humorn känns daterad, men mycket är fortfarande vansinnigt roligt och tempot är så högt att filmen inte någon gång under den drygt 120 minuter långa speltiden blir tråkig.

Som komedi utspelad under ockupationen är La grande vadrouille oöverträffad. Så om du till äventyrs får lust att se något avsnitt av den tjatiga brittiska serien Allå,allå, emliga armén, leta upp La grande vadrouille i stället.

Ni läsare som har era rötter i frankofona länder, vad har ni för förhållande till den här filmen? Kommentera gärna.