Gå all in på Frankrike i kväll!

I dag är det ett ypperligt läge att rejält släppa loss frankofilen inom dig. Först genom att kolla in Frankrikes åttondelsfinal mot Nigeria i fotbolls-VM, matchen börjar klockan 18.oo och sänds på SVT, och sedan genom att titta på fransk film. Klockan 21:30 visar SVT1 den atmosfärrika spänningsfilmen Mysteriet på Moulin Rouge (Mystère au Moulin Rouge) från 2011 i regi av Stéphane Kappes.

Vi börjar med det som jag ägnar det mesta av min uppmärksamhet åt just nu, fotbollen. Det har ju varit ett smått fantastiskt VM hittills och att det gått så bra för Frankrike gör ju inte den känslan mindre stark. Men att dominera i ett gruppspel (i en på pappret dessutom tämligen svag grupp) är en sak, utslagsmatcher något helt annat. Så även om Frankrike får ses som storfavorit att ta hem matchen mot Nigeria i kväll är det inte med någon bergfast övertygelse om att det verkligen kommer att bli fransk seger som jag kommer att ta plats framför tv:n om några timmar. Det har ju dessutom varit något av ett överraskningarnas VM såhär långt.

Det som känns betryggande inför kvällen är den harmoni som den franska truppen och spelet utstrålar, så långt ifrån den individualism och krampaktighet som kännetecknat den franska landslagsfotbollen de senaste mästerskapen. Avsaknaden av skadade storstjärnan Franck Ribéry har knappt märkts, kollektivet har klivit fram och Frankrike har blivit en lagmaskin. Vi får se hur långt det räcker.

Jag befarar att Franck Ribéry med den enorma spetskompetens han har hade behövts för att Frankrike ska kunna gå riktigt långt i den här turneringen, men jag har naturligtvis gärna fel. Med risk för att gå saker och ting i förväg väntar förmodligen Tyskland i en eventuell kvartsfinal för Frankrike och mot det stentuffa motståndet behövs spelare av Ribérys kaliber.

Men först och främst är det alltså full fokusering på Nigeria som gäller. Allez, Les Bleus!

Mysteriet på Moulin Rouge, som alltså visas på SVT1 efter fotbollen i kväll, är en inte helt oäven tv-film som (som titeln indikerar) utspelas 1892. Den unga och lite pryda kvinnan Diane anländer till Paris för att försöka ta reda på vad som har hänt hennes syster som försvunnit. Spåren leder henne till kabarén vid det mytomspunna nöjespalatset Moulin Rouge. För att på nära håll kunna söka vidare efter sin syster gör hon allt för att bli antagen som dansare i kabarén. I takt med att hennes efterforskningar framskrider börjar det hända hemska saker och Diane inser snart att även hon kan vara i fara.

Mysteriet på Moulin Rouge är sannerligen inget mästerverk men för att vara en tv-produktion känns den ändå hyfsat påkostad. Kläderna och La Belle Epoque-miljöerna är snygga och skickligt återskapade och storyn i alla fall dugligt utmejslad och spännande. Skådespelarmässigt svajar det på sina håll men belgiskan Emelie Dequenne (som gjorde en sensationellt stark debut i Dardenne-brödernas guldpalmvinnare Rosetta 1999) är riktigt bra i huvudrollen.

Med tanke på att Mysteriet på Moulin Rouge är en tämligen snäll kriminalhistoria som utspelas i fashionabla men också lite mörka parisiska sekelskiftesmiljöer kan jag tänka mig att den borde attrahera alla som gillar att läsa Claude Izners spänningsromaner. Stämningen i Mysteriet på Moulin Rouge påminner onekligen om den i Victor Legris-mysterierna.

På spaning efter traumatisk barndom som flytt

Regissören Sylvain Chomet charmade många, jag var definitivt en av de charmade, med sina egensinniga animerade långfilmer Trion från Belleville (Les tripletts de Belleville) från 2003 och Illusionisten (L’Illusioniste) från 2010. Den sistnämnda var en filmatisering av ett tidigare ofilmat manus av Sylvain Chomets förebild Jacques Tati. Nu är Sylvain Chomet Sverigeaktuell med sin första spelfilm i långfilmsformat; Atilla Marcel från förra året. Här fick Atilla Marcel gå direkt till dvd-hyllorna utan att passera biodukarna.

Det är synd att den aldrig fick chansen på stor duk för den hade verkligen förtjänat det. Andra har redan kallat den för en korsning mellan Jacques Tati och Amélie från Montmartre och den beskrivningen är det bara att skriva under på. Den är helt på pricken. Det är klart att spelfilmsformatet gör det svårare för Sylvian Chomet att skapa ett så helt eget universum som hans animerade filmer utspelats i, men med hjälp av en hel del fantasifulla scenlösningar och infallsrikt berättande lyckas han ändå sätta personlig prägel på de parisiska miljöer som filmen utspelas i.

Atilla Marcel handlar om Paul, en 33 år ung pianovirtuos som lever ett inrutat och rutinmässigt liv. Han är stum sedan han vid två års ålder såg sina föräldrar dö. Sedan dess har hans mostrar tagit hand om honom och han bor fortfarande hemma hos dem. Mostrarna har styrt hans liv med fast hand i den riktning de önskat och även om det inte går någon nöd på honom vilar det något sorgset och melankoliskt över honom.

Av en slump hamnar Paul en dag hos madame Proust, en excentrisk granne som odlar mystiska växter i sin lägenhet och som Marcel ofta ser spela ukulele i en närliggande park. Madame Proust erbjuder sig att, mot betalning, hjälpa Paul att komma tillrätta med de gamla förträngda minnen som plågor honom. Med hjälp av hennes med av märkliga örter preparerade madeleinekakor (naturligtvis) ger han sig ut på spaning efter de minnen som flytt. I takt med att hans minnen bit för bit återskapas förändras också Pauls liv.

Guillaume Gouix är alldeles utmärkt i den dubbla rollen som Paul och Pauls pappa, titelns Atilla Marcel. Han har inga som helst problem att växla mellan de två helt olika rolltolkningar det handlar om utan är lika övertygande som en stumme och försiktige Paul som den utåtriktade och explosive Atilla Marcel. Även Anne Le Ny, som spelar madame Proust, förtjänar ett särskilt omnämnande i en överlag välagerad film.

Atilla Marcel är en underfundig och lite avig dramakomedi med inslag av såväl melankoli som värme och humor. Emellanåt kan den där avigheten kännas en aning konstruerad men i det stora hela fungerar berättandet utmärkt. Sylvain Chomet visar att han också är en bra spelfilmsregissör men i min bok är det alltjämt som regissör av animerade filmer han bäst kommer till sin rätt. Atilla Marcel är en bra film men inte den fantastiska upplevelse som Trion från Belleville var.

Robert Altman-light i Cédric Klapischs Paris som visas på tv i kväll

För den som till äventyrs inte är så intresserad av fotbolls-VM, hur man ni inte skulle kunna vara det ;), finns det faktiskt en finfin fransk film att njuta av på SVT i kväll. Mitt grundtips är annars att titta på fotbollen och spela in filmen för att titta på vid senare tillfälle, lite som att båda äta kakan och ha den kvar. Programmera med andra ord inspelningsapparaturen på SVT 2 klockan 21:45. Då börjar nämligen Cédric Klapischs stjärnbeströdda film Paris från 2008.

Paris är den där typen av film som amerikanen Robert Altman var en mästare på att göra, det vill säga en på sätt och vis episodisk film som väver samman ett myller av karaktärer och deras liv. Altmans Nashville och Short Cuts är i min bok de absoluta mästerverken och de milstolpar som alla andra filmer med likande ambitioner alltid tvingas jämföras med. Cédric Klapisch är ingen Robert Altman, det ska sägas direkt, men han är en begåvad berättare och observatör. Det som främst saknas i jämförelse med Altmans filmkonst är karaktärsdjupet och den psykologiska skärpan.

Paris binder på ett finurligt sätt samman ett antal livsöden med staden Paris som en förförande och alldeles förtjusande fond men det går heller inte att komma runt att det känns en aning ytligt emellanåt. Här finns lite av varje: sorg och glädje, förälskelse och sjukdom, vänlighet och oaktsamhet. Cédric Klapisch rör sig lätt mellan samhällsklasser och socioekonomiska skikt. Här finns med andra ord inte bara den neurotiska medelklass, som dominerar i de flesta franska filmer som når hit till Sverige, representerad.

Det är med en melankolisk och lätt sorgsen blick Cédric Klapisch betraktar sina rollfigurer och det övergripande känsloläget i filmen är, i alla fall i mina ögon, ensamhet. Trots att manuset emellanåt drar lite åt det banala är Paris en livfull film. En huvudanledning till det går att hitta i rollbesättningsledet, för Paris är rena stjärnparaden av idel ädel fransk skådespelaradel.

Romain Duris, Juliette Binoche, Fabrice Luchini, François Cluzet, Albert Dupontel, Karin Viard, Julie Ferrer, Gilles Lellouche och Mélanie Laurent. Alla syns i den här filmen och dessa duktiga skådespelare ser till att göra trovärdiga människor lätta att tycka om och engagera sig i av sina respektive rollfigurer. Hade manuset bara gett dem ytterligare lite att arbeta med hade det kunnat bli hur bra som helst.

Äntligen dags igen!

Det finns få saker som jag tycker är lika häftiga som ett stort mästerskap i fotboll. När det vankas VM eller EM är min ambition alltid att se alla matcher, vare sig Sverige är med eller inte. Vi är bara inne på den fjärde dagen av världsmästerskapet än men såhär långt har jag sett alla matcher. Men det är klart, vissa matcher känns mer speciella än andra. Naturligtvis Sveriges i de fall där Sverige har lyckats kvalificera sig, men också Italiens och Frankrikes. Min kärlek till det italienska landslaget daterar sig till VM i Spanien 1982 (det första fotbollsmästerskap som jag kommer ihåg helt och hållet och medvetet följde), medan kärleken till Frankrike inte riktigt är lika gammal.

Mitt frankofila jag föddes som jag har varit inne på tidigare här på bloggen några år in på 80-talet och den där frankofilin smittade av sig även på mina fotbollsmässiga sympatier lite senare. VM i Mexiko 1986 var det första mästerskap där jag började följa det franska landslaget med mer positiv blick och därifrån har det utvecklats. Sedan hade ju franska landslagsfotboll en lite tyngre period, man misslyckades till exempel kvala in till världsmästerskapen1990 och 1994 (efter att ha hamnat efter Sverige och Bulgarien i kvalgruppen) så det var egentligen inte förrän i hemma-VM i Frankrike som jag som fullskalig frankofil fick nöjet att följa ett franskt landslag nästa gång. Det blev som bekant en synnerligen angenäm upplevelse med VM-guld och fullständig upprättelse.

EM 2000 och VM 2006 blev närmast perfekta fotbollsupplevelser för mig, helt perfekt hade naturligtvis varit om Sverige gått hela vägen och vunnit, eftersom Frankrike och Italien i dessa mästerskap möttes i final. I bägge fallen blev det dramatiska, välspelade och härliga matcher. En dröm för min del vore såklart en repris på det i Rio de Janeiro om en knapp månad. Italien tog ju ett litet steg mot ett sådant scenario genom att i natt svensk tid inleda sin turnering med att rättvist besegra England med 2-1. Italien var ju också i final i EM för två år sedan så där finns det relativt färska, fina minnen att falla tillbaka på.

När det gäller Frankrike har det dock varit motgång på motgång sedan den där VM-finalplatsen 2006. Själva finalen där kan väl också sägas ha varit en motgång eftersom det blev förlust på straffar och ikonen Zinedine Zidane fick avsluta sin spelarkarriär i skam efter att ha blivit utvisad efter att i förlängningen ha satt en dansk skalle i bröstet på den italienske försvararen Marco Materazzi, men ett VM-silver bör rimligtvis ses som en framgång.

EM 2008 slutade redan i gruppspelsfasen, vilket också var fallet i det senaste världsmästerskapet i Sydafrika för fyra år sedan. I EM för två år sedan gick det något bättre. Då blev det trots allt en kvartsfinalplats (trots förlust mot Sverige i den sista gruppspelsmatchen) men Frankrike gjorde en tämligen blek figur även i den turneringen. Vad värre är så har fransk landslagsfotboll under åren sedan 2006 skaffat sig ett dåligt rykte och fått något av ett löjets skimmer över sig. Värst var läget under och efter VM i Sydafrika. Då utspelade sig de inre stridigheter som det länge ryktats om inför mer eller mindre öppen ridå och spelare skickades av disciplinära skäl hem mitt under brinnande mästerskap.

Frankrike lyckades förvissa endast med ett nödrop kvalificera sig till detta världsmästerskap men sedan dess verkar förbundskapten Didier Deschamps ha fått ordning på sina styrkor. De värsta oroshärdarna har rensats ut ur truppen och det har till synes givit resultat. Spelet har börjat stämma och det finns en glädje i det franska spelet som man inte har sett på många år nu. Spelarna verkar trivas tillsammans och då har resultaten också kommit. I den sista matchen inför resan till Brasilien besegrades Jamaica (inte det tuffaste motståndet i världen, jag vet, men ändå) med hela 8-0. Detta utan den skadade fixstjärnan Franck Ribéry i truppen. Ribéry som också kommer att missa VM.

Om bara två timmar är det avspark i Frankrikes första match i detta VM. Honduras står för motståndet och då får vi se hur det står till med den franska landslagsfotbollen även i skarpt läge. För det är klart att det är skillnad på träningslandskamp och tävlingslandskamp. I synnerhet i ett världsmästerskap där marginalerna är små och där varje misstag kan vara ödesdigert. Frankrike är naturligtvis storfavorit i mötet med Honduras, men favoritskap betyder ingenting. Fråga bara Uruguay (fyra i förra VM) som i går fick stryk med 1-3 mot Costa Rica. Jag tar absolut inte ut något i förskott men tycker ändå att det känns riktigt bra när det gäller möjligheterna för Frankrike att sätta avtryck i detta VM. Och då menar jag positiva avtryck och inte den typ av avtryck som Frankrike har satt de senaste mästerskapen. Allez, Les Bleus!

Bem-vindo David Luiz

Det har varit klart i några veckor men nu är det helt officiellt, den brasilianske landslagsbacken David Luiz är klar för Paris Saint-Germain! Han har skrivit på ett kontrakt som stäcker sig över fem år och lämnar Chelsea för att flytta till den stad som PSG vill göra gällande är huvudstaden för brasiliansk fotboll. Det här betyder också att David Luiz kommer att få spela med Thiago Silva i stället för att som på bilden ovan, som togs vid det första kvartsfinalmötet mellan PSF och Chelsea i Champions League, stångas mot honom.

Det här betyder att PSG nästa säsong kommer att kunna stoltsera med det ordinarie mittbacksparet i det brasilianska landslag som är huvudfavorit att ta hem det VM som just inletts på hemmaplan i Brasilien. Det ryktas ju dessutom friskt att PSG ska vara på väg att knyta till sig ytterbacken Dani Alves från Barcelona. Om det blir så skulle PSG förfoga över tre fjärdedelar av den backlinje som Brasilien startade med i matchen mot Kroatien. Lägg därtill att Maxwell (som också är uttagen i den brasilianska landslagstruppen), löftena Lucas och Marquinhos och den brasilienfödda italienske landslagsmannen Thiago Motta redan står under kontrakt med klubben. Det finns med andra ord visst fog för klubbens nya slogan: Paris – capitale de football bresilien.

Däremot är det klart att en annan brasiliansk spelare lämnar klubben. Den hårdföre mittbacken Alex har skrivit på för Milan. Där får han sällskap av Jeremy Ménéz som nu också lämnar PSG. Med tanke på att det så kallade transferfönstret just har öppnat är det nog ingen djärv gissning att det kommer att hända en hel del på transferfronten för PSG innan ligasäsongen kickar i gång i början av augusti med för PSG:s del match borta mot Reims.

Ännu mer fransk film på tv!

Här kommer ett något sent tv-tips inför kvällen. Med start klockan 23:35 (inte den bästa tiden för att se en film på tv i mitten av veckan, jag vet) visar SVT1 den grekiskfranske regiveteranen Costa-Gavras näst senaste film Eden à l’ouest (som i Sverige också visats under sin internationella titel Eden Is West) från 2009. Det är en film som med tanke på sitt ämne är högaktuell. Den handlar nämligen om illegala immigranter som söker lyckan i Europa.

Den duktige italienske skådespelaren Riccardo Scamarcio spelar den unge Elias som kommer från ett icke namngivet land och vill ta sig till Paris. Han och flera andra immigranter försöker att via Grekland ta sig in i Europa, men en bit utanför kusten närmar sig en patrullbåt och immigranterna kastar sig i panik i vattnet. Elias flyter i land på en nudiststrand men lyckas ta sig in på ett närliggande turisthotell. Där misstas han för att vara en i personalen och därifrån börjar han sin mödosamma resa mot Paris, med polisen (som söker efter honom och de andra överlevande från båten) hack i häl. Det blir en tragikomisk odyssé för Elias i jakt på ett nytt liv i det som han föreställer sig vara paradiset.

Elias råkar ut för både det ena och det andra och den ständigt politiske och socialt engagerade Costa-Gavras använder honom som en symbol för vad illegala invandrare kan råka ut för. Det är en ofta gripande berättelse men det är inte någon strikt socialrealistisk film Costa-Gavras denna gång gjort.

Den har ett lätt Fellini-inspirerat magiskt realistiskt anslag. Costa-Gavras betonar också den hoppfullhet över en bättre tillvaro som Elias känner oavsett vilka vedermödor han än råkar ut för. Filmen har också ett komiskt stråk och Elias känns emellanåt som en tragikomisk Chaplin-liknande figur.

Eden à l’ouest är inte någon av Costa-Gavras bästa filmer, den är i själva verket ganska långt från den klass han visade i de tungt prisbelönade  Z – han lever  och Försvunnen, från 1969 respektive 1982, men den är samtidigt mycket bättre än hans senaste film Kapitalet som släpptes på svensk dvd för lite drygt två månader sedan.

Det går inte att ta miste på Costa-Gavras engagemang, han säger själv att filmen är inspirerad av hur han själv kände när han för ungefär 50 år sedan anlände till Frankrike som flykting från Grekland, men det går inte att komma ifrån att han på senare år tappat lite av den sprängkraft som hans berättande tidigare kännetecknades av. Men sevärd är Eden à l’ouest i alla fall.

Ganska kul, herr minister!

Politisk satir är en tacksam genre. Inte så att all politisk satir nödvändigtvis blir bra, men i den inbyggda självgodhet och pompösa självupptagenhet som finns i maktens korridorer finns något som gör att det är svårt (ja, nästintill omöjligt) att misslyckas helt. Den regerande världsmästaren i att med sylvass skärpa och skoningslöshet dra ner byxorna på den där självupptagenheten och egoismen som frodas i de där korridorerna får väl sägas vara skotske Armando Iannucci. Med hejdlöst roliga tv-serier som Trist, herr minister och dess amerikanska version Veep och långfilmen In The Loop har han utan tvekan förtjänat det epitetet.

Armando Iannuccis ande svävar tydligt över den franska filmen Quai d’Orsay från förra året och som sedan några veckor tillbaka finns utgiven på svensk dvd under titeln The Minister. Den direkta förlagan till filmen är förvisso inte någon av Iannuccis skapelser utan en i Frankrike redan kultförklarad tecknad serie. Manuset till serien skrevs, under pseudonym, av en diplomat som arbetade nära Dominique de Villepin under dennes tid som fransk utrikesminister mellan 2002 och 2004 och den allmänna uppfattningen är att seriens och filmens utrikesminister Alexandre Taillard de Vorms i själva verket är ett nödtorftigt dolt porträtt av Dominique de Villepin. Eller nidporträtt kanske är ett bättre ord för att beskriva vad det här handlar om.

Filmens egentliga huvudperson är annars Arthur Vlaminck, en ambitös och lätt idealistisk ung man som just utexaminerats från elitskolan ENA. Han headhuntas som talskrivare till Alexandre Taillard de Vorms och tackar naturligtvis ja till jobbet. Det visar sig dock erbjuda många fler utmaningar än han kunnat föreställa sig. För att vara talskrivare innebär så mycket mer än att bara skriva tal. Han tvingas den hårda vägen lära sig att navigera runt i utrikesministeriets lokaler belägna vid Quai d’Orsay. Och då menar jag inte att rent geografiskt navigera sig utan att lära sig att parera inte bara den lätt excentriske ministerns nycker utan av hans övriga entourages.

The Minister är regisserad av veteranen Bertrand Tavernier. Den nominerades till tre César vid årets gala och vann en, Niels Arestup för bästa manliga biroll. En aning märkligt nog blev inte Thierry Lhermitte nominerad för bästa manliga huvudroll. Han är nämligen riktigt bra och underhållande i rollen som utrikesministern, här kommer hans gedigna bakgrund som komiker till sin rätt. En mindre begåvad skådespelare hade lätt kunnat överdriva och spela över i rollen men Thierry Lhermitte lyckas med exakthet och återhållsamhet få ut det mesta av potentialen i rollen.

Bertrand Tavernier regisserar med säker och flyhänt hand och filmen karaktäriseras av ett lugnt och kontrollerat flyt i berättandet. Det gäller dock att vara uppmärksam under tittandet, som i alla politiska satirer av det här slaget är det många personer och skeenden att hålla reda på.

The Minister är bitvis riktigt rolig och underfundig men de där riktiga gapskratten lyser med sin frånvaro. Om man jämför med någon av Armando Iannuccis skapelser står den sig ganska slätt. Satiren är inte lika vass, persongalleriet inte lika färgstarkt och tonläget mycket lägre. The Minister är en djupt underhållande film men kanske inte så mycket mer.

Avsluta nationaldagen med fransk film på tv

Tro det eller ej, men det visas glädjande nog fransk film på någon av våra större tv-kanaler även i kväll. Den här gången är det dock inte på SVT utan på TV 4. Starttiden är dock lika hopplös som när SVT häromkvällen visade Claire Denis mästerverk White Material. Starttiden är nämligen 23:05 när TV 4 i kväll visar den Luxemburgfödda regissören Anne Fontaines biopic Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2008. Coco Chanel var vid den tiden verkligen på modet (ursäkta ordvitsen) att skildra. Först kom en ambitiös miniserie för tv och sedan i rask följd två biofilmer om den legendariska modeskaparen.  Året efter Coco – Livet före Chanel hade Jan Kounens Coco Chanel och Igor Stravinsky premiär.

Av dessa tre filmade versioner av berättelser om Coco Chanel är Coco – Livet före Chanel den bästa. Men det betyder inte att den inte har sina problem att dras med. Som titeln antyder handlar den huvudsakligen innan Gabrielle Bonheur Chanel som hen egentligen hette blev modeikonen Coco med hela världen och en fransk nationalklenod. Den utspelas främst under några för henne livsavgörande år under det tidiga 1900-talet och beskriver hennes målmedvetna väg från positionen som varitésångerska i Paris in om inte i så i alla fall till aristokratins fina salonger. Vägen dit gick främst via den playboyaktiga baronen Etienne Balsan som hon först träffar i Paris och som, inledningsvis lite motvilligt, ar henne under sina vingar. Det är på hans lantliga gods som hon för första gången träffar den brittiska affärsmannen Arthur ”Boy” Chapel som hon inleder en passionerad kärlekshistoria med.

Det är också hos Etienne Balsan hon börjar att experimentera på allvar med kläder och tyg och tar de första stegen mot att bli den legendariska, stilbildande och banbrytande modeskapare hon blev. Men själva hantverket och modeskapandet spelar en undanskymd roll i filmen. Tyvärr får jag tillägga, för jag hade gärna sett att mer kraft lagts på att skildra den biten. Vad som verkligen drev henne, var idéerna kom ifrån och hur hennes modeskapande och hantverk utvecklade sig. Det verkar dock inte ha intresserat Anne Fontaine särskilt mycket.

Hon har i stället skjutit in sig på att skildra kärlekshistorien med Arthur ”Boy” Chapel. Som kärleksskildring drar Coco – Livet för Chanel definitivt åt det banala hållet, främst kanske på grund av att Alessandro Nivola inte är helt lyckad i rollen som ”Boy”. Det Anne Fontaine lyckas betydligt bättre med i sin film är att lyfta fram Coco Chanel som den föregångare och viktiga figur inom kvinnosakskampen hon var.

Utan att för den skull ha varit särskilt uttalat politisk så var hin definitivt det genom att mer eller mindre på egen hand bryta ner flera könsbarriärer inom modeindustrin. Hon var den första kvinna som slog sin in i den vid den tiden manliga sfären som modebranschen var och hennes tankar kring att kvinnokläder i första hand skulle vara lika bekväma som männens var revolutionerande.

Coco – Livet före Chanel är en rent hantverksmässigt utmärkt film. Foto, klippning, scenografi och framförallt kostymer håller riktigt hög klass. Audrey Tautou är dessutom riktigt bra i rollen som Coco Chanel. Hennes karaktäristiska uppspärrade rådjursögon hade kunnat vara en brist eftersom de är för evigt förknippade med hennes genombrottsroll som Amélie Poulin i Amélie från Montmartre, men hon är en så skicklig skådespelare att hon vänder det till sin fördel. Om hon som Amélie fyllde den där rådjursblicken med oskuldsfullhet och charmig förundrar laddar hon den här med kyligt och intelligent betraktande.

Benoît Poelvoorde är utmärkt och färgstark som Etienne Balsan och hans insats ger en livfullhet som den berättartekniskt lite stela filmen verkligen behöver. För själva upplägget är i ärlighetens namn en aning trist. Filmen är fjättrad av en rak, redovisande och inte särskilt spännande kronologi. Anne Fontaine tar verkligen inte ut svängarna på den fronten. En annan brist är att Coco – Livet före Chanel ryggar tillbaka inför de mer kontroversiella delarna i Coco Chanels liv, för kontroverser saknades sannerligen inte.

Filmen berör till exempel överhuvudtaget inte hennes omdiskuterade förhållande med en tysk soldat under den tyska ockupationen av Paris under andra världskriget, något som hon blev hårt kritiserad och tvingades till omkring ett årtiondes landsflykt för. Coco- Livet före Chanel stryker överlag medhårs i sin karaktärsbeskrivning av den franska nationalikon som hon trots kontroverserna under kriget betraktas som.

Anne Fontaine får med en hel del av Coco Chanels fängslande och fascinerande livshistoria men skrapar samtidigt egentligen bara på ytan. Någon djupare förståelse om personen Coco Chanel får vi inte. Förmodligen hade det behövts en speltid på en bra bit över de 105 minuter som filmen nu är för att riktigt komma åt det men jag känner samtidigt att Anne Fontaine kunnat uträttat mer genom att bara disponera berättelsen lite bättre. Men filmen är utan tvekan sevärd. Bara den fantastiska slutscenen från en visning av Coco Chanels fantastiska kläder ordnar den biten.

Finfin fransk film på tv i dag igen

SVT:s tablåläggare fortsätter att sprida frankofil glädje. Efter gårdagens två fina filmer fyller man i dag på med den utmärkta Mademoiselle Chambon från 2009. Filmen som är regisserad av den tonsäkre vardagslivsskildraren Stéphane Brizé visas på SVT2 med start klockan 22:15.

Mademoiselle Chambon är en tystlåten och nedtonad, men känslostark film och lika oväntad som drabbande passion mitt i livet. Den utspelas i en mindre stad fransk stad. Muraren Jean är lyckligt gift och lever ett lugnt och ordnat liv med fru och ett barn. En dag följer han med sin son till skolan för att berätta om sitt jobb för dennes skolklass. Där får han kontakt med sonens lärarinna Véronique, titelns Mademoiselle Chambon.

Det slår kanske inte gnistor mellan dem vid första ögonkastet men någon sorts spänning uppstår i alla fall. Trots att de på sätt och vis är väldigt olika som människor och kommer från helt olika bakgrunder. Efter att han tackat ja till att hjälpa henne med att byta fönster i hennes lägenhet djupnar deras vänskap och sakta men säkert växer något annat fram mellan dem. Något som sänder chockvågor genom Jeans tillbakadragna och välordnade liv.

Det är med andra ord en på ytan enkel och föga spektakulär berättelse, men under ytan bubblar det av känslor. I huvudsak återhållna sådana. Det är en karaktärsdriven historia som lever mycket högt på säker regi och i all tysthet smått briljant skådespeleri. Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain (som intrikat nog tidigare var ett par privat och har ett barn tillsammans) är fantastiskt bra i rollerna som Jean och Véronique.

Med mycket små gester och helt utan åthävor lyckas de göra sina respektive rollfigurer till i alla avseenden fullständigt trovärdiga människor av kött och blod. Utan att behöva säga något gestaltar de på ett utmärkt sätt det inre tankespelet och den tvehågsenhet bägge känner inför det som sker. Även Aure Atika, som spelar Jeans hustru Anne-Marie, förtjänar allt beröm hon kan få.

Några övertydligheter när det gäller att etablera Jeans obildade arbetarklassbakgrund hade definitivt kunnat tvättats bort från manuset och någon annan skönhetsfläck går att skönja i filmen men det är småsaker i det stora hela.

Mademoiselle Chambon är en riktigt bra film. Trots sitt melankoliska anslag strålar den av humanism och mänsklig värme och blir därmed en film att bli lycklig av. Det är en film om det där märkliga som vi kallar livet och sådant som kan inträffa mitt i den vardagliga lunken, när vi som allra minst väntar oss det.  Och konsekvenserna av de där avgörande händelserna i det tysta.

En fin frankofil tv-dag!

Det är inte alltför ofta det sker men det är lika trevligt varje gång det gör det. I dag sänder SVT inte mindre än två franska filmer. Två bra sådana dessutom. Den ena skulle jag till och med kalla för ett mästerverk. Mästerverket är Claire Denis White Material från 2009. Den har jag skrivit om förr, vad jag skrev kan du läsa här. Starttiden 23:20 ( i SVT1) är kanske inte optimal för en dag mitt i arbetsveckan men det är verkligen en film värd att stanna uppe lite extra länge för. Om du inte skulle orka med det rekommenderar jag naturligtvis att ställa eventuell inspelningsanordning för att kunna se den vid senare tillfälle.

Starttiden för den andra av dagens filmer, eller första om vi pratar visningstidskronologiskt, är kanske inte heller helt perfekt. 14:25 (även den på SVT1) visas Mona Achaches fina och i stort sett lyckade filmatisering av Muriel Burberys internationella bästsäljare Igelkottens elegans (L’Elégance du hérrison), utgiven på svenska av Sekwa förlag. Filmversionen heter kort och gott Igelkotten (L’Hérrison) och fick fransk biopremiär 2009 och svensk året efter.

Boken är naturligtvis bättre, säg den film som är bättre än sin litterära förlaga (okej, jag kan komma på några stycken men de är verkligen de få undantagen som bekräftar regeln). Med tanken på att boken är mycket litterär till sin form med många utvikningar i form av dagboksanteckningar och filosofiska och finkulturella referenser är det inte så märkligt att Mona Achache har tagit sig en hel del friheter i bearbetningen. Den populärkulturellt sett relativt teoretiska texten låter sig helt enkelt inte så lätt översättas till film. Mona Achache har behållit själva ramberättelsen men i övrigt gjort ganska stora förändringar.

Trots det lyckas hon i mina ögon behålla den övergripande känslan och stämningen från boken. Filmen drar i bland, precis som boken, åt det översentimentala hållet men i det stora hela bjuder den på samma typ av lågmäld och lätt filosoferande ton. Trots att Muriel Burberys bakgrund som filosofilärare skiner igenom i texten (och i filmen) blir det mesta dock ganska lättviktigt. Men den milt satiriska driften med den franska borgerligheten är kul och det i grund och botten livsbejakande budskapet värmer. Bra skådespel och fin regi är två andra faktorer som gör Igelkotten till en angenäm filmupplevelse.

Berättelsen i Igelkotten kretsar kring invånarna i ett hyreshus i Paris. Huvudpersonerna är den brådmogna 11-åringen Paloma (som beslutat sig för att ta sitt liv på sin 12-årsdag) och den i hemlighet belästa och belevade portvakten Madame Michel. De vantrivs båda i sina respektive liv men hittar själsfränder i varandra. Deras vänskap tar riktigt fart när en vänlig, äldre japansk gentleman flyttar in i huset och blir någon form av brygga mellan dem. Berättelsen tangerar emellanåt det banala men riktigt fint skådespel, främst av unga Garance Le Guillermic i rollen som Paloma och rutinerade Josiane Balasko som portvakterskan, lyfter filmen. Gabriel Yareds stämningsfulla filmmusik är en annan sak att sätta upp på pluskontot.