RSS Flöde

Triss i coola ess på Jean Gabin-dagen

Postat den

Le clan des siciliens

För exakt 110 år sedan i dag föddes en av mina absoluta favoritskådespelare Jean Gabin. Den 17:e maj är för mig Jean Gabin-dagen och jag brukar uppmärksamma den genom att se någon, eller några, av de filmer han medverkade i under sin långa och framgångsrika karriär. I år föll valet på Henri Verneuils atmosfärrika och tuffa gangsterklassiker Den sicilianska klanen (Le Clan des siciliens) från 1969.

Denna snygga film finns utgiven på svensk dvd och är dessutom ett veritabelt mästarmöte i coolhet. Jean Gabin är nämligen inte den enda av mina favoriter som medverkar i filmen. En åldrande Jean Gabin får i Den sicilianska klanen nämligen dela strålglansen med Alain Delon och Lino Ventura. Det var första gången som dessa tre giganter medverkade i samma film och resultatet är en ren njutning för den som gillar hårdkokt fransk kriminalfilm (och vem gör inte det?)

Den sicilianska klanen är i grund och botten en gangsterfilm men den bär samtidigt tydliga influenser från såväl noir- som kupp- och västernfilm. Det är en synnerligen stilfullt och elegant regisserad film med ett brett och ambitiöst anslag. Den inleds med en spännande och metodisk, nästan ordlöst berättad, fritagningsscen och den sätter ribban högt för resten av filmen. Glädjande nog svarar den upp mot den utmaningen. Alain Delon spelar den förhärdade juveltjuven Roger Sartet. På väg till en rättegång lyckas han med hjälp han köpt av en siciliansk maffiaklan rymma och med hjälp av dessa gangsters lyckas han också hålla sig gömd i Paris, trots att han har den slipade spårhunden kommissarie Le Goff (spelad mes sedvanlig pondus av Lino Ventura).

Under sin tid i fängelset har Roger Sartet fått information som fått honom att planera juvelkuppernas juvelkupp, en stöt mot en oerhört värdefull juvelutställning. Klanen, ledd av patriarken Vittorio Manalese (spelad av Jean Gabin) är initialt skeptisk till det hela och tvekar på om det går att lita på Sartet. Han lyckas dock övertyga Manalese, som egentligen mest funderar på att dra sig tillbaka på nyinköpt mark på Sicilien, om att klanen ska hjälpa honom att utföra stöten. Tillsammans börjar de lägga upp strategin för en raffinerad och fräck kupp men frågan är alltjämt om Sartet verkligen går att lita på. Och hur man ska lyckas klara sig undan kommissarie Le Goff som ingalunda tänker ge upp jakten på Sartet.

Den sicilianska klanen är bitvis nagelbitande spännande film. Den har någon form av tidlös kvalitet över sig även om den i vissa avseenden naturligtvis känns daterad. Kläder, inredning och i viss mån även bildspråket är (av förklarliga skäl) djupt påverkade av tidsandan från när den 1968 spelades in. Men eftersom jag nu råkar gilla estetiken från den tiden ser jag detta snarare som en tillgång än ett problem.

Henri Verneuils berättande i den här filmen ekar av såväl Sergio Leone (att han har låtit Leones berömde hovkompositör Ennio Morricone komponera soundtracket förstärker det intrycket) som den franske gangsterfilmens verkligt stilbildande gigant Jean-Pierre Melville. Mycket bättre influenser kan du enligt mitt sätt att se på saken inte ha. Framförallt inte när man som Henri Verneuil lyckas göra något bra av de där influenserna i stället för (och den risken föreligger ju alltid) att bara framstå som en billig kopia.

Jag behöver väl knappast ytterliga understryka att jag är mycket förtjust i skådespelandet i den här filmen. Jean Gabin, Alain Delon och Lino Ventura är alla här i absolut toppform och de snarare höjer varandra än, som hade kunnat vara fallet, stjäl uppmärksamhet från varandra. Det är en långsamt och tålmodigt uppbyggd och berättad film (influenser från Jean-Pierre Melville var det ja) men någon långsam film är det sannerligen inte. Även om det inte alltid bjuds på action finns spänningen där i undertexten och det ger filmen ett konstant driv. Den sicilianska klanen är tveklöst en film som förtjänar sin klassikerstatus.

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: