Festen kan börja!

Som den fotbollsnörd jag är har jag längtat och längtat. Nu är äntligen stunden här. I kväll drar EM i fotboll för herrar i gång och en hel månad av fotbollsmässig njutning ligger framför oss. Som bekant så är det i Frankrike som står för värdskapet denna gång.

Vilket är ett gott omen för oss som håller tummarna för franska framgångar. Frankrike har ju vunnit de två senaste fotbollsmästerskapen som landet arrangerat: EM 1984 och VM 1998. Om det blir segeryra på Champs-Élysées även denna gång återstår naturligtvis att se.

Ett första steg mot det vore ett bra resultat i kvällens invigningsmatch mellan Frankrike och Rumänien. Efter en fin insats i VM för två år sedan och ett på papperet spännande lag så finns det i alla fall förhoppningar och förväntningar att Frankrike ska kunna gå långt i turneringen.

För Sveriges del inleds turneringen på måndag, med match mot Irland på Stade de France i Paris. Återstår att se om Sverige och Frankrike kommer att mötas även i detta EM, för fyra år sedan möttes lagen redan i gruppspelet. Den här gången blir det i så fall i slutspelet.

Ett inte helt otänkbart scenario med tanke på hur turneringens spelschema ser ut är faktiskt att det kan bli en åttondelsfinal mellan Sverige och Frankrike i Lyon den 26 juni.

Men det är än så länge bara spekulationer och något vi får återkomma till om det skulle bli så. Innan vi är framme vid vilka som går vidare från gruppspelet och vilka som får möta varandra i slutspelet är det massor av spännande gruppspelsmatcher att njuta av. Och allra först är det alltså Frankrike-Rumänien som gäller. Allez, Les Bleus!

Äntligen dags igen!

Det finns få saker som jag tycker är lika häftiga som ett stort mästerskap i fotboll. När det vankas VM eller EM är min ambition alltid att se alla matcher, vare sig Sverige är med eller inte. Vi är bara inne på den fjärde dagen av världsmästerskapet än men såhär långt har jag sett alla matcher. Men det är klart, vissa matcher känns mer speciella än andra. Naturligtvis Sveriges i de fall där Sverige har lyckats kvalificera sig, men också Italiens och Frankrikes. Min kärlek till det italienska landslaget daterar sig till VM i Spanien 1982 (det första fotbollsmästerskap som jag kommer ihåg helt och hållet och medvetet följde), medan kärleken till Frankrike inte riktigt är lika gammal.

Mitt frankofila jag föddes som jag har varit inne på tidigare här på bloggen några år in på 80-talet och den där frankofilin smittade av sig även på mina fotbollsmässiga sympatier lite senare. VM i Mexiko 1986 var det första mästerskap där jag började följa det franska landslaget med mer positiv blick och därifrån har det utvecklats. Sedan hade ju franska landslagsfotboll en lite tyngre period, man misslyckades till exempel kvala in till världsmästerskapen1990 och 1994 (efter att ha hamnat efter Sverige och Bulgarien i kvalgruppen) så det var egentligen inte förrän i hemma-VM i Frankrike som jag som fullskalig frankofil fick nöjet att följa ett franskt landslag nästa gång. Det blev som bekant en synnerligen angenäm upplevelse med VM-guld och fullständig upprättelse.

EM 2000 och VM 2006 blev närmast perfekta fotbollsupplevelser för mig, helt perfekt hade naturligtvis varit om Sverige gått hela vägen och vunnit, eftersom Frankrike och Italien i dessa mästerskap möttes i final. I bägge fallen blev det dramatiska, välspelade och härliga matcher. En dröm för min del vore såklart en repris på det i Rio de Janeiro om en knapp månad. Italien tog ju ett litet steg mot ett sådant scenario genom att i natt svensk tid inleda sin turnering med att rättvist besegra England med 2-1. Italien var ju också i final i EM för två år sedan så där finns det relativt färska, fina minnen att falla tillbaka på.

När det gäller Frankrike har det dock varit motgång på motgång sedan den där VM-finalplatsen 2006. Själva finalen där kan väl också sägas ha varit en motgång eftersom det blev förlust på straffar och ikonen Zinedine Zidane fick avsluta sin spelarkarriär i skam efter att ha blivit utvisad efter att i förlängningen ha satt en dansk skalle i bröstet på den italienske försvararen Marco Materazzi, men ett VM-silver bör rimligtvis ses som en framgång.

EM 2008 slutade redan i gruppspelsfasen, vilket också var fallet i det senaste världsmästerskapet i Sydafrika för fyra år sedan. I EM för två år sedan gick det något bättre. Då blev det trots allt en kvartsfinalplats (trots förlust mot Sverige i den sista gruppspelsmatchen) men Frankrike gjorde en tämligen blek figur även i den turneringen. Vad värre är så har fransk landslagsfotboll under åren sedan 2006 skaffat sig ett dåligt rykte och fått något av ett löjets skimmer över sig. Värst var läget under och efter VM i Sydafrika. Då utspelade sig de inre stridigheter som det länge ryktats om inför mer eller mindre öppen ridå och spelare skickades av disciplinära skäl hem mitt under brinnande mästerskap.

Frankrike lyckades förvissa endast med ett nödrop kvalificera sig till detta världsmästerskap men sedan dess verkar förbundskapten Didier Deschamps ha fått ordning på sina styrkor. De värsta oroshärdarna har rensats ut ur truppen och det har till synes givit resultat. Spelet har börjat stämma och det finns en glädje i det franska spelet som man inte har sett på många år nu. Spelarna verkar trivas tillsammans och då har resultaten också kommit. I den sista matchen inför resan till Brasilien besegrades Jamaica (inte det tuffaste motståndet i världen, jag vet, men ändå) med hela 8-0. Detta utan den skadade fixstjärnan Franck Ribéry i truppen. Ribéry som också kommer att missa VM.

Om bara två timmar är det avspark i Frankrikes första match i detta VM. Honduras står för motståndet och då får vi se hur det står till med den franska landslagsfotbollen även i skarpt läge. För det är klart att det är skillnad på träningslandskamp och tävlingslandskamp. I synnerhet i ett världsmästerskap där marginalerna är små och där varje misstag kan vara ödesdigert. Frankrike är naturligtvis storfavorit i mötet med Honduras, men favoritskap betyder ingenting. Fråga bara Uruguay (fyra i förra VM) som i går fick stryk med 1-3 mot Costa Rica. Jag tar absolut inte ut något i förskott men tycker ändå att det känns riktigt bra när det gäller möjligheterna för Frankrike att sätta avtryck i detta VM. Och då menar jag positiva avtryck och inte den typ av avtryck som Frankrike har satt de senaste mästerskapen. Allez, Les Bleus!

Är det Frankrikes tur i år?

Jag påstår inte att jag håller den som huvudfavorit att vinna tävlingen men i mina ögon är Frankrikes bidrag ”Moustache” med Twin Twin en riktigt farlig outsider. Utan tvekan Frankrikes största chans till seger i Eurovision Song Contest på mycket länge. Ett Frankrike som ju har stolta traditioner i tävlingen men inte vunnit sedan 1977 (”L’Oiseau et L’Enfant” med Marie Myriam). Andraplaceringarna 1990 och 1991 är det närmaste en seger Frankrike varit sedan dess. Som bekant var det riktigt, riktigt nära i Rom 1991. Då hamnade  ju ”Le dernier qui a parlé” med Amina på samma slutpoäng som Carolas ”Fångad av en stormvind” och efter det att det konstaterats att båda bidragen dessutom fått lika många 12:or från jurygrupperna var det ett högra antal 10:or som avgjorde till Carolas fördel. Det där är något som vi svenska Eurovisionentusiaster som var med då förmodligen aldrig kommer att glömma. 1990 var det ju den av Serge Gainsbourg skrivna ”White and Black Blues” med Joëlle Ursull som tävlade för Frankrike. Den gången vann Italiens Europa(läs: EG)hymn Insieme: 1992 med Toto Cutugno med 17 poängs marginal.

Det är inte alldeles otänkbart att det kan bli en strid om segern mellan Frankrike och Sverige även detta år. ”Undo” med Sanna Nielsen är hos flera vadslagningsfirmor huvudfavorit att vinna och sådant brukar åtminstone betyda en placering i toppskiktet så med svenska ögon ser det ut att kunna bli en trevlig kväll. Men ingen Eurovision Song Contest utan en rejäl skräll och den där skrällen kan utan tvekan bli ”Moustache” med Twin Twin. Jag håller tummarna för att det går bra för Frankrike, jag är mycket förtjust i ”Moustache”. Det är onekligen en smittsam och catchy melodi som det även om det inte skulle gå så bra i tävlingen i kväll skriker sommarplåga om. Men även om det är en humoristisk och skojfrisk låt så har den utan tvekan en del allvar i botten.

Herman Melville à la française encore une fois

Det är möjligt att det är en ren tillfällighet men det ser verkligen ut som en tanke av SVT att bara en dryg vecka efter att ha visat Claire Denis Beau travail nu visa den fransksvenska produktionen Kapten Ahab (Capitaine Achab i original) från 2006.

Bägge filmerna baserade på, eller kanske mer inspirerade av, den amerikanske författaren Herman Melvilles främsta verk. Beau travail av Billy Budd och Kapten Ahab, som titeln antyder, av Moby Dick. En till gemensam nämnare mellan filmerna är att den alltid lika fängslande och uttrycksfulle Denis Lavant spelar huvudrollen i bägge två.

Kapten Ahab är en mycket säregen historia. På många olika sätt. Det är en fri fantasi kring vad som hände den mytomspunne huvudpersonen i Moby Dick, innan den klassiska romanen utspelas. Regissören och manusförfattaren Philippe Ramos tecknar en bakgrund för att försöka förstå eller gen en möjlig förklaring till varför kaptenen beter sig som han gör i romanen.

Att filmen ska utspelas i Amerika, men är på franska med enbart franska skådespelare i rollerna och dessutom huvudsakligen är inspelad i tämligen typiskt västkustska landskap på Orust ger den ett säreget och till en början aningen förvirrande uttryck. Men när det hela sätter sig och man som åskådare vänjer sig vid det är det en intressant och fängslande upplevelse att se den.

Det är en film i mitt tycke betydligt bättre än sitt rykte. Vid den svenska biopremiären 2008 blev den ganska hårt åtgången av kritikerna, på sina håll direkt sågad. Den dras utan tvekan med en del problem, men så dålig är den enligt min mening inte.

Det är dock en krävande film, något annat ska jag inte påstå. Den är kärv och asketisk, i långa stunder ordlös, och filmad med ett stramt men poetiskt bildspråk tydligt influerat av Robert Bressons. Ambitions- och pretantionsnivån är hög. Emellanåt lite för hög för filmens bästa, men i sina bästa stunder är Kapten Ahab en mycket vacker och djupt fascinerande berättelse.

Den bakgrundshistoria som Philippe Ramos har uppfunnit till Herman Melvilles karaktär känns intressant och inte som det snyltande helgerån som det mycket väl hade kunnat bli. Sedan är det naturligtvis klart att mycket är vunnet bara genom att få en sådan toppskådespelare som Denis Lavant att spela rollen. Då går det liksom inte att helt misslyckas.

Det går dock att ha invändningar mot att berättarstilen gör att filmen i bland ger ett distanserat intryck och att manuset egentligen inte innehåller en enda karaktär att sympatisera med förstärker det intrycket. Philippe Ramos Herman Melville-tolkning håller inte alls samma höga nivå som Claire Denis i Beau travail, men Kapten Ahab är trots det i allra högsta grad sevärd.

En bra avslutning men inte utan lite bitter eftersmak

Så fick då Sverige till slut en seger även i detta EM, Zlatan Ibrahimovic bjöd på ännu ett drömmål och Frankrike gick trots förlusten vidare till kvartsfinal. Det låter som den som läget var i mina ögon perfekta avslutningen av gruppspelet i grupp D och jag borde med andra ord inte ha något att anmärka på. Men jag är ändå inte fullt tillfreds. Inte minst för att det känns lite bittert att Sverige plockade fram det riktiga fina spelet när det egentligen inte gällde något. Det var liksom så dags då. Den gedigna insatsen, främst i andra halvlek, gör att förlusterna mot England och Ukraina svider ännu mer. Som det nu utvecklade sig så hade det räckt med en poäng i någon av de matcherna för att ta sig till kvartsfinal, förvisso på Frankrikes bekostnad, men ändå. Nåja, jag får försöka glädja mig åt att Sverige slapp den holländska och irländska nesan att få lämna turneringen utan någon poäng överhuvudtaget.

Den andra anledningen till den bittra eftersmaken till kvällens match var den extremt bleka och viljelösa figur som Frankrike visade upp. Om det inte sker en rejäl skärpning som kommer det inte att finnas en skugga av en chans för Frankrike att ta sig vidare från kvartsfinalmötet med Spanien på lördag. Uppgiften är naturligtvis vis svår nog även om Frankrike skulle spela på toppen av sin förmåga, men med det här spelet? Inte en chans! Men nu har coach Laurent Blanc några dagar på sig att gjuta nytt mod i truppen och jag har svårt att tänka mig att laget inte kommer att åtminstone spela bättre då än vad det gjorde i kväll. Jag tänker med glädje tillbaka på VM 2006 då ett Frankrike som fram tills dess hade haft problem att få spelet att stämma slog ut ett favortittippat Spanien med 3-1 i åttondelsfinalen. Vågar vi hoppas på något liknande på lördag? Då måste nog Samir Nasri fullt ut blomma ut och verkligen bli den nye Zidane som han kallades för när han slog igenom.

En ovan känsla

Kvällens tröja är framplockad. Som synes lite skrynklig, men den får duga. Om inte annat så är det ett passande uttryck för den ambivalens jag känner inför kvällens match. Under normala omständigheter hade det naturligtvis inte varit någon som helst tvekan om att jag hade hållit på Sverige. Men när nu Sverige redan är borta från chansen till avancemang och en svensk seger skulle kunna leda till att även Frankrike, det landslag som närmast efter det svenska är det jag håller mest på, elimineras känner jag att det den gär gången för min del är Frankrikes intressen som väger tyngst. Alltså är det en fransk och inte en svensk tröja jag kommer att ha på mig när matchen kickar igång 20.45.

Jag hoppas naturligtvis på en bra match och att Sverige gör en bra insats, men jag skulle bli ännu mer besviken än vad jag redan är efter Sveriges förlust mot England om även Frankrike fick lämna turneringen efter i kväll. Därför hoppas jag att det går bra, men inte för bra, för Sverige, om ni förstår vad jag menar. Ett oavgjort resultat, som skulle betyda att Frankrike går vidare, kanske vore det allra bästa, även fast det skulle betyda att laget förmodligen blir grupptvåa och i så fall får regerande världs- och Europamästaren Spanien i kvartsfinalen. Om Frankrike vinner gruppen ställs de nämligen mot det andra av de två fotbollslandslag som jag håller på efter Sverige, nämligen Italien. Det är bättre om Frankrike och Italien möts först i finalen. Som i EM 2000 och i VM 2006. Så när jag tänker på det så hoppas jag nog på oavgjort i kväll. Jag kanske ska ha på mig en svensk tröja under den franska?

Nu blir det BleuBlancRouge för hela slanten resten av mästerskapet

Först och främst vill jag lyfta på hatten och hylla det svenska laget för en hjältemodig insats i matchen mot England. I motsats till i matchen mot Ukraina så förtjänade den här gången laget verkligen inte att förlora, men så grym kan idrotten vara och det är inte alltid spelet på planen omsätts i ett rättvisande slutresultat. Ändå började ju kvällen så bra med en stabil och härlig seger för Frankrike (att det var PSG:s Jérémy Ménez som visade vägen med det första målet gjorde naturligtvis inte saken sämre i mina ögon) mot Ukraina och när Olof Mellberg nickade in det där svenska 2-1-målet i matchen mot England kändes det verkligen som att det här skulle bli en fotbollskväll utöver det vanliga. Men säg den lycka som varar för evigt. Det enda lilla positiva i bedrövelsen över det svenska uttåget ur turneringen är att jag nu inte behöver känna mig minsta kluven (vilket jag förvisso inte skulle ha gjort eftersom jag självklart håller på Sverige i alla lägen då minst lilla hopp lever) inför matchen mot Frankrike på tisdag, Kalla mig gärna förrädare men nu när Sverige inte har någon möjlighet att ta sig vidare kommer jag att hålla fullt ut på Frankrike. Jag vill absolut inte att Sverige i det här läget ska medverka till att även Frankrike blir utslaget. Det vore maximalt trist om både Sverige och Frankrike skulle få resa hem redan efter gruppspelet. Jag känner dessutom att Frankrike har en rejäl chans att gå riktigt långt i turneringen. Så jag hoppas att Sverige gör en riktigt bra match, men att slutresultatet ändå blir att Frankrike går vidare. Det är klart: det allra bästa vore kanske om Sverige vinner matchen, för att slippa nesan att inte vinna någon match i turneringen, och att England samtidigt slår Ukraina. Då går ju Frankrike vidare ändå. Men så skulle å andra sidan skulle då England vinna gruppen och Frankrike sålunda få en på pappret vassare kvartsfinalmotståndare. Nej, jag lutar nog trots allt åt att jag hoppas på fransk seger även i matchen mot Sverige. Som sagt kalla mig gärna förrädare, men när Sverige inte längre har någon möjlighet att göra det så ser jag gärna att Frankrike går hela vägen till guldfirandet den 1 juli. Allez, Les Bleus!

Bedrövelse!

Så mycket för mina positiva vibbar inför kvällens EM-matcher. Frankrike gjorde i och för sig en skaplig match mot England och var det något starkare laget, men 1-1 lämnar trots allt ett nja som mest bestående intryck. Men när det gäller Sveriges insats mot Ukraina finns det inga förmildrande omständigheter. Ukraina vann som jag ser det fullt rättvist och som Milan-fan kan jag inte annat än att glädjas åt att det var Milanikonen Andrej Sjevtjenko som gjorde de Ukrainska målen. Att det var denne gentleman som fällde Sverige i kväll gör smärtan och svedan lite lättare att uthärda.

Kvällens resultat gör att det ser svårt ut för min dröm om att det ska bli Sverige och Frankrike som går vidare från gruppen att kunna uppfyllas. Inte minst eftersom det nu ser ut som att Sverige kommer att behöva slå både England och Frankrike, men än är allt möjligt. Fast det orkar jag inte tänka på just nu. Nu gäller det att så snabbt som möjligt bli av med besvikelsen och den bittra smaken i munnen efter den svenska förlusten. Och lite kan jag nog trots allt glädjas åt den franska poängen, även om det är en klen tröst i skenet av den svenska förlusten. Viktigt att tänka på är att det väntar två nya, härliga EM-matcher redan i morgon kväll. Och så är det faktiskt att jag tycker att varje stort mästerskap är riktigt, riktigt kul oavsett vad Sverige hittar på eller ens är med. Men det är klart att det är en angenäm extra krydda om det går bra för Sverige, något annat ska jag inte påstå.

Blågul och blåvitröd spänning!

Nej, BleuBlancRouge har inte helt plötsligt blivit en halvtaskig modeblogg. Jag ville bara visa den nya tröja (nylevererad från Frankrike mästerskapet till ära) som jag kommer att ha på mig under den första delen av kvällen, sedan blir det naturligtvis de svenska färgerna som åker på.

Det här blir den hittills mest nervösa och spända EM-kvällen för den här gången för mig. Både Frankrike och Sverige går ju in i elden. Lite trist är det allt att vi lottades i samma grupp och därmed löper viss risk att eliminera varandra. Jag hoppas naturligtvis på dubbla segrar för Sverige och Frankrike så att mötet mellan oss i den sista gruppspelsomgången blir en defilering för två kvartsfinalklara lag.

Ett första steg mot det önskescenariot är självklart segrar för först Frankrike mot England och sedan Sverige mot Ukraina. Det blir tufft på båda fronter, men jag känner mig förhoppningsfull och tror att det ordnar sig. Så: först allez Les Bleus och sedan heja Sverige!

Say Oh Ah Cantona, Say Oh Ah Cantona

I morgon drar årets verkliga höjdpunkt för oss fotbollsentusiaster igång. Jag pratar naturligtvis om EM i fotboll för herrar. För Sveriges och Frankrikes del, vi återfinns som bekant denna gång i samma grupp, startar allvaret på måndag med matcher mot Ukraina respektive England.

Sveriges och Frankrikes öden i detta EM kommer jag naturligtvis att återkomma till vartefter mästerskapet framåtskrider. Så här lagom till fotbollsfesten släpps den franska thrillern Switch från i fjol med ingen mindre än den franska före detta fotbollstjärnan Eric Cantona i en ledande roll på svensk dvd.

Att Eric Cantona inte är någon oäven skådespelare har han visat tidigare, han gjorde sina första roller redan innan fotbollskarriären var över, och han gör en riktigt bra prestation i Switch. Han är förvisso inte i närheten av den genialitet och det artistskap som känneteckade honom som fotbollsspelare, men ändå.

Switch är regisserad av den franske regissören Frédéric Schoendoerffer. Manuset är skrivet av Schoendoerffer själv i samarbete med Jean-Christophe Grangé, Frankrikes kanske främste författare när det gäller mörka och psykologiska spänningsromaner. I Sverige är han kanske mest känd för att det var han som skrev boken som låg till grund för Mathieu Kassovitz effektiva thriller De blodröda floderna.

Switch är en på många sätt ganska typisk Grangé-historia. Den är mörk, våldsam och rör frågeställningar kring identitet och barndomstrauman. Den handlar om Sophie, en arbetslös tecknare i från Montréal. För att få en välbehövlig nystart i livet får hon rådet att via en internetsida byta lägenhet med någon i Paris under några semesterveckor. Hon tycker att det verkar vara en bra idé och får snabbt ett perfekt svar. Alla formaliteter överstökas snabbt och Sophie beger sig iväg på det som ska bli ett hennes livs äventyr. Och ett äventyr blir det sannerligen, men inte på det sätt hon kunnat tro.

Redan under sin andra morgon i den lånade lägenheten i Paris vänds hela hennes värld över ända och drömmen blir till en mardröm. Tungt beväpnad polis stormar lägenheten och griper henne misstänkt för ett brutalt mord. Det visar sig att hon har blivit lurad in i en fälla och att personen som hon bytt lägenhet med har snott hennes identitet och iscensatt en diaboliskt konstruerad konspiration för att sätta fast henne. Sophie lyckas fly och måste nu själv på något sätt se till att bevisa att hon inte är den skyldiga. Hela tiden med polisen, ledda av kriminalkommissarien Damien Forgeat (Eric Cantona), i hasorna.

Switch är en snygg och synnerligen tempostark actionthriller. Det är kanske inte den mest originella film du kan se, men tillräckligt underhållande för att vara värd att lägga 100 minuter av ditt liv på. Inte minst för Eric Cantonas skull. Han lyckas faktiskt gestalta sin allt mer pressade polis på ett trovärdigt sätt. Annars är trovärdigheten kanske inte alltid den här filmens allra starkaste kort.

Firma Schoendoerffer/Grangé tar några genvägar här och där i berättelsen och kombinationen av rejält uppskruvat tempo och en tämligen snårig intrig gör att regissör Schoendoerffer känner sig tvingad att lägga in några förklarande scener, ni vet sådana formmässigt trista saker där poliserna rekapitulerar vad som har hänt – mer för publiken är för sig själva. Allt som oftast, så också här, är den typen av scener mest ett tecken på haltande berättande.

Till plusskontot kan föras att Jean-Christophe Grangé alltid är bra på att piska upp en stämning av obehag och spänning. Trots att Switch inte direkt är hans allra vassaste skapelse så gäller det även denna gång. En annan sak att glädjas åt är den smittande energi som huvudrollsinnehavaren Karine Vanasse strålar av i sitt skådespelande. Och naturligtvis de fina parismiljöerna. Åtminstone i inledningen av filmen då staden presenteras i all sin prakt.