Wall Street 3?

Just nu pågår årets filmfestival i Cannes för fullt och nästa helg får vi veta vilka vinnarna i huvudklassen Guldpalmen blir. En tidigare vinnare av Guldpalmen är den grekiskfranske regissören Costa-Gavras film Försvunnen. Den vann priset 1982 och Försvunnen (som handlar om händelser efter militärkuppen i Chile 1973) kan sägas ha varit kulmen i den politiskt engagerade regissörens karriär. Efter det har hans filmer på sin höjd enbart rönt begränsad uppmärksamhet. Men bara för att hans namn inte nämns särskilt ofta och att hans karriärs konstnärliga och popularitetsmässiga zenit sedan länge passerats betyder det inte att han helt förvunnit från den filmiska scenen. Så sent som för ett och ett halvt år sedan sedan hade hans senaste långfilm Le Capital premiär. I Sverige gick filmen direkt till dvd och släpptes här för knappt två månader sedan under den rakt översatta titeln Kapitalet.

Costa-Gavras må ha fyllt 81 år i februari i år men han har sannerligen inte tappat något av sin politiska glöd på senare år. Kapitalet är en rasande uppgörelse med det Costa-Gavras kallar för den amerikanska rovkapitalismen som enligt honom är den huvudsakliga orsaken till de senaste årens djupa ekonomiska kris i Europa. Det Costa-Gavras däremot kan sägas ha tappat på ålderns höst är fingertoppskänslan i sitt berättande. Den här gången har han inte riktigt lägga band på sig själv och kanalisera den där ilskan han uppenbart känner över saker och tings tillstånd på något helt och hållet bra sätt.

Det finns inga som helst nyanser i berättandet i den här filmen och övertydligheten är besvärande. Den samhällskritik Costa-Gavras framför tappar onekligen i styrka när det onda i filmen är så oerhört och utstuderat ont att det närmast blir skrattretande. Här finns några scener där jag börjar treva efter skämskudden i tv-soffan. Costa-Gavras skickar rallarsvingar i stället för att analysera och kritisera på något djupare plan.

Kapitalet handlar om Marc Tourneuil, en påläggskalv i toppen av en internationell Frankrikebaserad bank. När chefen för banken plötsligt drabbas av hjärtbesvär och tvingas lämna sin post väljer styrelsen och aktieägarna att ge Marc jobbet, i tron att han bara ska bli en nickedocka och bara genomföra det han blir tillsagd att göra. En som verkligen tror att han har Marc som i sin ficka är Dittmar Rigule, den mäktige hedgefondmäklare som representerar den största aktieägaren i banken.

Den skrupefrie Dittmar Rigule har en helt egen agenda och försöker i skuggorna manövrera banken i sin egen riktning och ser Marc Tourneuil som ett perfekt redskap att nå dit han vill. Marc visar sig dock ha en egen vilja och vara betydligt starkare än vad vissa tror. Men hur långt räcker det när han attackeras från alla möjliga håll? Och vilken agenda har han själv?

Costa-Gavras tycks ha haft ambitioner att göra en sorts Wall Street för 2010-talet men lyckas inte. Inte för att Oliver Stone skulle vara känd för att vara minimalistisk och nyanserad som filmskapare men jämfört med Kapitalet är Wall Street ett under av eftertänksamhet och återhållsamhet.

Om något påminner Kapitalet i så fall mer om Oliver Stones misslyckade uppföljare till Wall Street från 2010. Jag har också lite problem med rollbesättningen. Valet att ge komikern Gad Elmaleh rollen som Marc Tourneuil är förvisso modigt men inte helt lyckat och Gabriel Byrne tillåts spela över rejält i den redan på manusstadiet illa skrivna rollen som Dittmar Rigule.

Nå har jag kanske fått det att framstå som att jag tycker att Kapitalet är en riktigt dålig film men det är inte hela sanningen. Costa-Gavras är trots allt en välmeriterad herre och håller hyfsat hög lägsta nivå. En del av de där rallarsvingarna som jag var inne på tidigare träffar också sitt mål men som en analys av det kapitaliska systemet är den på tok för grund och ensidig för att mana till eftertanke och det kan ju knappast ha varit Costa-Gavras avsikt? Vad han tycker om kapitalismen kan det dock knappast råda något som helst tvivel om.

Filmen som Michel Gondry är som född att göra

Vissa regissörer känna helt enkelt som gjorda för att göra film av en viss förlaga. På pappret alltså. Bara för att kombinationen av regissör och litterärt verk på förhand kan framstå som ”a match made in heaven” så behöver det inte betyda att resultatet blir särskilt bra. Vi kan kalla det Lex Tim Burton gör Alice i Underlandet. Men så kan det också bli bara så där underbart och perfekt. Det kan vi ensligt samma modell kalla Lex Spike Jonze och Till vildingarnas land. Kombinationen Michel Gondy och Boris Vians klassiska roman Dagarnas skum (L’Ecume des jours)  från 1947 är en annan av de där i teorin perfekta. Resutatet blir kvalitetsmässigt mer Spike Jonzes Till vildingarnas land än Tim Burtons Alice i underlandet, men Michel Gondrys Dagarnas skum, som gick upp på svenska biografer i fredags, är inte den totala triumf som jag hade hoppats på.

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på. Michel Gondrys helt egna, lekfulla och naivistiska berättarstil är som väntat som klippt och skuren för att bildsätta Boris Vians absurdistiska och melankoliska kärleksberättelse. Surrealismen i det märkliga Vianska ordflödet plockar Gondry upp perfekt. Dagarnas skum är en fest för ögat och en myllrande livfull hyllning till fantasin. Men det är som att den kraft han lagt på det visuella planet den här gången, i motsats till i exempelvis den magiska Eternal Sunshine of The Spotless Mind (möjligen hela 00-talets bästa film om du frågar mig), gått ut lite över själva berättelsen. Samma tendenser går också att se i hans The Science of Sleep. Formen tar helt enkelt lite för stor plats. Sedan ska det i rättvisans namn också sägas att grundberättelsen i Boris Vians roman inte är lika finurligt och originellt utmejslad som i Eternal Sunshine of The Spotless Mind. I Dagarnas skum är i vissa avseenden en tämligen enkel berättelse, en typ av kärlekshistoria som vi, om man skalar bort de fantasieggande och suggestiva detaljerna och ramarna, trots allt har sett förr.

Romain Duris spelar berättelsen huvudperson Colin, en rik och playboylikande ungkarl som bor i en våning i ett Paris som hämtat från ett parallellt, surrealistiskt och retrofuturistiskt universum. Han har en egen gourmetkock som tillagar de mest märkliga rätter och bland inventarierna i våningen finns ett märkligt instrument, ett sorts piano som blandar drinkar som får smak av de toner som spelas på det. Colins bäste vän Chick är mindre bemadlad och bränner nästan alla sina pengar på böcker och memoribilia av den store idolen Jean-Sol Partre (Vians illa dolda lustmord på antagonisten Jean-Paul Sartre). När Chick skaffar flickvän får Colin för sig att han också ska göra det och sagt och gjort, på ett underligt party träffar han den vackra Chloé. Livet leker inleddningsvis för kvartetten Chick och Alise och Colin och Chloé, men så slår ödet till. Chloé blir svårt sjuk. Hon drabbas av en näckros i lungan och i takt med att hennes tillstånd förvärras så förändras också hela omgivningen.

I sina bästa stunder är Dagarnas skum precis den där fantastiska och färgsprakande filmupplevelse jag hade hoppats på. Michel Gondry visar då återigen prov på vilket geni han är när det gäller det rent visuella. I de avsnitt där han dessutom kan kombinera den där lekfullheten och oförställda glädjen i bildberättandet med hjärtskärande melankoliskt och vackert historieberättande tangerar Dagarnas skum det bästa han har gjort. Men tyvärr så lyckas han alltså inte fullt ut med det. Dagarnas skum är dessutom lite för lång. Av de 130 minuternas speltid hade man utan vidare kunnat trimma bort en halvtimme. Det är möjligt att det inte hade räckt för att lyfta filmen till mästerverksstatus men det hade högst förmodligen gjort den bättre än vad den nu är. I det här utförandet drar Gondry ut på vissa scener och är kanske lite för förtjust i det egensinniga universum han skapat.

Romain Duris är i rollen som Colin filmens absoluta nav och starkaste länk. Audrey Tautou är bra i rollen som Chloé men ges egentligen inte möjlighet att briljera eftersom rollfiguren känns underutvecklad redan på manusstadiet. Komikern Gad Elmaleh klarar den för honom tämligen ovanligt dramatiska rollen som Chic utmärkt och Omar Sy (känd från En oväntad vänskap) är sitt vanligs glädjespridande och energiska jag i rollen som kocken Nicolas. Och Michel Gondry dyker själv upp i rollen som Chloés läkare Mangemanche.

För mig var Dagarnas skum en liten besvikelse. Men det säger egentligen mer om de enormt höga förväntningar jag har på Michel Gondry som filmskapare efter filmer som Eternal Sunshine of The Spotless Mind och Be Kind Rewind än själva filmen i sig. För det finns massor av bra saker även i Dagarnas skum. Om Michel Gondry hade renodlat dem så hade mitt betyg lätt blivit högre än den starka trea som jag nu ser den som.

Vi får aldrig glömma

I dag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag och det uppmärksammas världen över genom protester mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Självklart skulle man önska att en sådan dag vore överflödig sedan länge nu när det står 2013 i almanackan, men det är tyvärr bara att konstatera att så inte är fallet.

Ett sätt att uppmärksamma Förintelsens minnesdag är naturligtvis att se någon eller några av de många, starka filmer som gjort om ämnet. Här och nu tänkte jag skriva och tipsa om en av de franska, I gryningens timmar (La Rafle) från 2010. Det är en av de två franska filmer om den franska nationella skamfläcken Vel’ d’Hiv-räden i juli 1942 som gjordes det året, Sarahs nyckel (Elle s’appelait Sarah) som jag har skrivit om tidigare var den andra.

Att det dröjde ända till 2010 innan någon fransk filmare tog tag i och gjorde en film som verkligen gjorde upp med detta nationella trauma säger en del om vilka djupa sår det satte i den franska folksjälen. Länge efter kriget var det tabu att ens prata om dessa händelser och det dröjde ända till 1995 innan den dåvarande presidenten Jacques Chirac gick ut och formulerade en officiell ursäkt å den franska statens vägnar.

I gryningens timmar är en stark, gripande och mycket välspelad film. Rollistan innehåller flera starka namn som Mélanie Laurent, Jean Reno, Gad Elmaleh, Sylvie Testud och Anne Brochet. Regissören Roselyne Bosch tog sikte på och lät sig inspireras av Steven Spielbergs mästerliga Schindler’s List och sämre inspirationskällor kan man definitivt ha.

I gryningens timmar når såklart inte riktigt upp i samma nivå som Schindler’s List, men gör ett inte oävet försök. Problemet rent filmiskt är att Roselyne Bosch har låtit sig inspireras lite väl mycket och kanske inte riktigt funnit en en egen berättarröst, men berättelsen i sig är så otroligt stark att det förlåter och totalt överskuggar den formmässiga brist på originalitet som filmen lider av.

I gryningens timmar innehåller flera ruskigt starka scener och det känns egentligen dumt, i synnerhet med tanke på alla de fasansfulla verkliga grymheter som döljer sig bakom berättelsen, att peka ut några enskilda, men jag måste ändå tillstå att scenerna inifrån den återskapade Vel’ d’Hiv-anläggningen drabbade mig extra mycket. Kanske mest för att det är något som vi inte sett skildrat på film förr.

I gryningens timmar är dock inte bara en film om fasansfulla grymheter utan också en film om civilkurage och medmänsklighet mitt under synnerligen omänskliga omständigheter. Även om den inte väjer från att dra fram den franska medlöparregimens ansvar i hela händelseförloppet så är den också tydlig med att inte alla fransmän accepterade det som skedde.

Det är också en film om att behålla självkänsla, stolthet och livsgnista även när andra gör allt för att beröva dig den. På så vis är det en film som förmedlar en strimma ljus mitt i allt det mörka och genuint ondskefulla. I gryningens timmar är en film som stannar kvar, och ska göra det, långt efter det att eftertexterna har slutat rulla.

Finfin frankofil familjeunderhållning

Den franske animatören och regissören Eric ”Bibo” Bergeron har en lång karriär inom den amerikanska filmindustrin bakom sig, som regissör har han bland annat filmerna El Dorado och Hajar som hajar på sitt samvete. Efter att ha slutfört den sistnämnda fick han till slut möjlighet att verkligen sätta igång och genomföra sitt drömprojekt: en storskalig och påkostad animerad långfilm gjord på hemmaplan i Frankrike.

Grundidén till filmen fick han redan 1993 då han också bildade sitt eget produktionsbolag, men det skulle dröja 12 år innan projektet tog fart på allvar och ytterligare 6 år innan filmen till slut fick premiär. Un monstre à Paris som filmen heter gick upp på de franska biograferna förra hösten och häromveckan kom den ut på svensk dvd.

Skönheten och monstret i Paris som den heter här utspelas i 1910 i ett Paris präglat av den översvämning av Seine som då inträffade. Den blyge biografmaskinisten Emile och hans vän Raoul ska leverera varor till ett växthus. Där hittar den klåfingrige Raoul ett labaratorium och börjar glad i hågen att experimentera med några kemikalier. Det bär sig dock inte bättre än att Raoul lyckas experimentera fram en gigantisk insekt som snabbt kommer att sätta hela staden i skräck. Nästan hela staden i alla fall.

Den skönsjungande cabaretartisten Lucille lyckas se förbi monstrets yttre och tar honom till sig och ger honom namnet Francoeur. Dessutom upptäcker hon inte bara att Francoeur i själva verket är vänlig utan också mycket musikalisk och har en fantastisk sångröst. Den nyvunna vänskapen blir dock nästan omedelbart hotad. I kulisserna lurar nämligen den ärelystne polischefen Maynott som förutom att han har siktat in sig på att vinna Lucilles hjärta även vill bli Paris nya borgmästare. Som en del i sin valkampanj har han lovat Parisborna att fånga och förgöra monstret. Situationen krånglas till ytterligare av att Raoul och Emile samtidigt på egen hand försöker ställa allt till rätta.

Det är med andra ord ingen särskilt originell historia som Skönheten och monstret i Paris berättar. Den lånar tämligen friskt från flera håll av främst den franska litteraturhistorien. 1700-talssagan Skönheten och Odjuret och Victor Hugos klassiska roman Ringaren i Notre Dame från 1831 är två uppenbara influenser, Gaston Lerouxs Fantomen på operan (som kom ut 1910, alltså samma år som filmen utspelas) är en annan. Men den rymmer också lekar med mer moderna populärkulturella referenser.

Karaktärernas utseende är exempelvis tydligt influerat av den belgiske animatören André Franquin (mannen bakom bland annat Spirou, Gaston och Marsupilami) och när det gäller Francouers utseende så refereras det skämtsamt till artisten Mathieu Chedids. Samme Chedid som gjort sig känd under artistnamnet M och som brukar säga sig vara den enda artist som har en frisyr som utgör sitt artistnamn. Det är mycket riktigt också Mathieu Chedid som gör Francoeurs röst i den franskspråkiga versionen av filmen och som ligger bakom större delen av filmens ypperliga soundtrack.

Tyvärr så ingår inte den finfina franska originaldubbningen (med förutom Mathieu Chedid även bland andra Gad Elmaleh, François Cluzet och Ludivine Sagnier i de ledande rollerna) på den svenska dvd-utgåvans ljudspår. Den enda från originaldubbningen som återfinns också i den engelsspråkiga version som vi får hålla till godo med i Sverige är Vanessa Paradis. Nu är det inget större fel på den engelska dubbningen, men nog hade det varit bättre om man hade inkluderat även den franska dubbningen på den svenska utgåvan? Och får du möjlighet att se filmen med franskt tal så tycker jag absolut att du ska ta den.

Skönheten och monstret i Paris är en vackert animerad film och fullkomligt osar av härlig parisromantik. Tempot i berättelsen är högt och den fina musiken har jag redan tidigare varit inne på. Tyvärr så finns det några saker att anmärka på också. Karaktärerna är i det långa loppet en aning platta och hade definitivt vunnit på att utvecklas lite mer och jag hade gärna sett att Bibo Bergeron hade vågat släppa lös ännu mer och bjudit på fler infall.

Skönheten och monstret i Paris är lite för stramt hållen för att riktigt sticka ut från den animerade filmens mittfåra. Jag saknar en ännu tydligare fransk prägel på filmen. Trots att den är franskproducerad så tycker jag faktiskt att Skönheten och monstret i Paris får stryk av Pixars Råttatouille när det gäller bästa parisstämning och parisskildring i animerad familjefilm. Men det är likafullt ett bra försök att från franskt håll utmana giganterna i Hollywood och absolut väl värd att se.