RSS Flöde

Etikettarkiv: Robert Guédiguian

Mörk socialrealism i Min dotter Gloria

Glädjande nog står vi inför en helg med två franska filmpremiärer på de svenska biograferna. Först av dem tänkte jag behandla veteranen Robert Guédiguians senaste långfilm Min dotter Gloria (Gloria mundi i original) som fick sin urpremiär inom tävlan vid förra årets filmfestival i Venedig. Det blev dock inget Guldlejon för filmen men väl priset för bästa kvinnliga skådespelare för Ariane Ascarides lågmält glödande insats.

Min dotter Gloria bjuder på mer av samma vara som vi vant oss att förvänta oss av en film av Guédiguian, det vill säga en socialt engagerad berättelse från ett samtida Marseille med den sedvanliga kärntruppen av skådespelare i ledande roller. Det som brukar skilja filmerna åt är främst stämningsläget. Min dotter Gloria är ett drama av det mörkare slaget, i stil med mästerverket Den lugna staden (La ville est tranquille) från år 2000 för att hitta en referenspunkt i Guédiguians filmografi.

Filmen börjar med att ett flickebarn som får namnet Gloria föds. Men den glädje och lycka som förmedlas i de inledande scenerna där den närmaste familjen hälsar sin senaste medlem välkommen byts snart mot något annat. Under ytan av familjelycka döljer sig något helt annat.

Den nyblivna föräldrarna har svårt att få livspusslet och inte minst ekonomin att gå ihop och några dramatiska händelser gör snabbt den situationen än mer utmanande. Relationen mellan den nyblivna mamman Mathilde (Anaïs Demoustier)och hennes halvsyster Aurore är allt annat än bra och präglas av missunnsamhet och rivalitet.

Aurores föräldrar Sylvie (Ariane Ascaride) och Richard (Jean-Pierre Darroussin) kämpar även dem på för att få livet att gå ihop ekonomiskt men tror på begrepp som solidaritet och gör allt för att alla ska få det bra.

Richard övertalar Sylvie att bjuda hem hennes ex-man och tillika Mathildes ex-man Daniel (Gérard Meylan) för att denne ska få träffa sitt barnbarn. Kontakten mellan Mathilde och Daniel, som just muckat från ett långt fängelsestraff, har dock en hel del i övrigt att önska.

Och detta är ändå bara början på de prövningar som familjen utsätts för i den här filmen.

Den handlingsmässiga ljuspunkterna må vara få och det gör bitvis ont att se Min dotter Gloria, men eftersom Robert Guédiguian behandlar sina rollfigurer med värme och har sedvanligt en (oftast) stark och trovärdig tonträff så sipprar det ändå ut visst ljus mellan varven.

Min dotter Gloria är ännu ett gripande och engagerande stycke socialrealism som avhandlar ämnen som klass, familjeband och den moderna franska arbetsmarknadens villkor. Någon av Guédiguians allra starkaste stunder är den dock inte. Den där tonträffen haltar emellanåt en aning, inte minst i skildringen av den unga generationen.

Toppfilm på TV i kväll!

Postat den

Snonpåkilimanjaro

Det händer inte särskilt ofta men det är lika glädjande varje gång det sker och i kväll är det dags igen. SVT visar en film av en av mina absoluta favoritregissörer; Robert Guédiguian. Den här gången är det arbetarklassromantikern från Marseilles senaste film Snön på Kilimanjaro (Les neiges du Kilimandjaro) från 2011 det gäller och 22.15 i SVT2 är starttiden. Filmen, som är en av Guédiguians allra ljusaste, hade svensk biopremiär i mars 2012 och har något för Guédiguian ovanligt utopisk över sig.

Men helt utan allvar är den sannerligen inte. Den utspelas i ett samtida Marseille hårt drabbat av den ekonomiska kris som hållit delar av Europa i ett hårt grepp i flera år nu. Huvudpersonen Michel (Jean-Pierre Darroussin) är en fackligt engagerad hamnarbetare med starkt rättvisepatos. När företaget han jobbar på tvingas säga upp personal driver han igenom att det ska lottas vilka som ska tvingas lämna sina jobb. Eftersom han anser sig ha det trots allt ganska väl förspänt och att andra, yngre kollegor, behöver jobbet mer än vad han gör ser han till att han själv blir en av dem som lotten avgör ska sägas upp.

Den medelålders Michel lever ett lugnt och stabilt liv med sin hustru Marie-Claire (Ariane Ascaride) och de är tillsynes fortsatt lyckliga och tillfreds. Inte minst med känslan av att ha gjort det rätta. Men så inträffar något dramatiskt. En kväll när de umgås med Michels bäste kompis och före detta kollega Raoul (Gérard Meylan) och dennes hustru Denise blir de överfallna och rånade på de bland vännerna hopsamlade pengar som Marie-Claire fått i födelsedagspresent och som var tänkta at gå till att förverkliga hennes drömresa till Kilimanjaro.

När det visar sig att de lyckas identifiera en av rånarna som en av Michels före detta arbetskollegor ställs deras godhet och rättrådighet på nya och helt andra prov. Men de initiala känslorna av ilska rinner snart av och ersätts av något helt annat. Michel och Marie-Claire tacklar situationen på ett oväntat och annorlunda sätt. Något som deras omgivning dock inte riktigt kan förstå och förlika sig med.

Snön på Kilimanjaro är ytterligare en mycket stark Guédiguian-film. Lika välagerad som vanligt, med alla de traditionella Guédiguianmedarbetarna i de ledande rollerna.  Det är en djupt humanistisk och varm film om att trots allt leva efter sina ideal. Trots att det är en skildring av de bistra konsekvenserna av en ekonomisk kris är det en film att bli glad av.

Robert Guédiguian visar dessutom återigen upp sin fina känsla för att använda populärmusik som en röd tråd i sina filmer. Här är det Joe Cockers tolkninga av Jimmy Cliffs ”Many Rivers To Cross” som blir någon sorts tema för berättelsen. Tidigare har han på ett likande sätt använt bland annat Indochines ”J’ai demandé à la lune” i Min pappa är ingenjör (Mon père est ingénieur), Janis Joplins innerliga tolkning av GershwinsSummertime” i Den lugna staden (La ville est tranquille) och Louis Armstrongs ”What A Wonderful World” i Mari-Jo och hennes två älskare (Mari-Jo et ses deux amours).

Skamlöst underhållande om en moralens väktare

Postat den

Det är klart att det kanske hade varit betydligt mer passande att se om en film av min favorit bland arbetarklassromantiker Robert Guédiguian, men jag tog en annan väg när jag skulle välja film att se på första maj i går. Jag valde att se om Louis de Funès-klassikern Moralens väktare i St. Tropez (Le Gendarme de Saint-Tropez) från 1964 i regi av Jean Girault i stället, den första delen i den i Frankrike ohyggligt populära filmserien om den koleriske (såklart, det är ju ändå en de Funès-roll vi pratar om) och rättrådige polismannen Ludovic Cruchot. Den har såklart inte så mycket med första maj i sig att göra men jag tyckte ändå att den passade för att möta den vår om ju äntligen är på väg. Med solljuset och den försiktiga och lätt spirande vårvärmen följer ofta för mig en lust att se en viss typ av lättsamma och humoristiska filmer, gärna gamla klassiker, och Moralens väktare i St. Tropez passar alldeles utmärkt in på den beskrivningen. Det är en sådan där film som alltid får mig på gott humör.

Rent handlingsmässigt är det en typisk de Funès-rulle. Han spelar som sagt en kolerisk och rättrådig, men kanske inte i alla lägen så där värst klipsk polis. Filmen inleds med att han blir befordrad och dessutom flyttas från en liten by i bergen i Hautes-Alpes till flashiga Saint-Tropez. Mötet mellan den intensive paragrafryttaren från landet och de avspända och kanske lite mer värdsvana kollegorna i den berömda turiststaden innebär minst sagt en kulturkrock och stora delar av filmen består av skämt på det temat, och att Ludovic Cruchot hamnar i den ena dråpliga situationen efter den andra. Som sagt: en typisk de Funès-rulle. Men det finns en sidohistoria som ger extra krydda åt det hela. Cruchot har nämligen med sig sin vackra tonårsdotter Nicole i flytten och hon drar genast till sig uppmärksamhet från ortens trendiga innegäng. För att bli fullt accepterad av dem ljuger hon ihop en betydligt mer spännande bakgrund åt sig själv och sin far, en lögn som ska visa sig få konsekvenser.

Humor är en färskvara och komedin är en genre som åldras snabbt och sällan särskilt väl. Det är något som har drabbat även Moralens väktare i St. Tropez. Mycket i den känns fruktansvärt daterat och förlegat, inte minst kvinnosynen, men jag tycker ändå att den håller ganska bra. Den glada och uppsluppna stämningen, De Funès komiska timing och det rappa berättartempot är viktiga beståndsdelar, men man ska heller inte den fond som det soldränkta och varma 60-tals Saint-Tropez utgör. Vilka miljöer, kläder och färger! Och så musiken på det. I videoklippet här ovan kan du se och höra Geneviève Grad, som spelar Nicole, framföra låten Do you, do you, do you Saint-Tropez som liksom själva filmen blev en stor hit. Det klippet är ett ypperligt argument för att den här filmen, trots en del brister, ändå är helt oemotståndlig. Moralens väktare i St. Tropez blev 1964-års största inhemska framgång på den franska biograferna med sina 7 miljoner sålda biljetter. Totalt gjordes det 6 filmer om Ludovic Cruchot. Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till de övriga.

Franska biodelikatesser två gånger om

Postat den

Att två franska filmer får svensk biopremiär på samma dag är vi sannerligen inte bortskämda med. Att bägge två dessutom är riktigt, riktigt bra gör naturligtvis inte saken sämre. Det här är helt enkelt en högtidsdag för oss i Sverige boende frankofiler och jag skiner i kapp med den vårsol som i dag i alla fall strålar över det Borås där jag befinner mig. De två filmer det handlar om är Snön på Kilimanjaro (Les neiges du Kilimandjaro) och Tomboy.

Jag inleder med den förstnämnda som är gjord av en av mina absoluta favoritregissörer Robert Guédiguian. Snön på Kilimanjaro är en återgång för honom till sina gamla vanliga jaktmarker efter i sin förra film L’armée du crime ha gjort en utflykt när det gäller tid och plats.

Nu är det återigen nutid och Marseille som gäller. Den som har sett någon eller några av Guédiguians tidigare filmer vet precis vad som är att vänta. En ensembledriven och socialt engagerad film i arbetarklassmiljöer. Naturligtvis finns det en hel del allvar i botten och Guédiguians patenterade raseri över sakernas tillstånd i världen är intakt, men Snön på Kilimanjaro är ändå en förhållandevis (allt är som bekant relativt) uppsluppen film.

Den har ett utopiskt drag över sig som är olikt honom, men som han låtit sippra fram tidigare i exempelvis genombrottsfilmen Marius och Jeanette (Marius et Jeanette) från 1997. Det är en film om godhet och vikten av att hålla ihop inom samhällsklasserna.

Snön på Kilimanjaro handlar om hamnarbetaren Michel (spelad av Jean-Pierre Darroussin). Han är en fackligt engagerad medelålders herre med starkt rättvisepatos. När det vankas uppsägningar beslutar han att det ska lottas fram vilka som ska tvingas sluta. För att ytterligare visa solidaritet ser han dessutom att hans eget namn blir draget istället för någon av de yngre arbetarnas.

Han har trots allt något att falla tillbaka på och en mer ordnad tillvaro menar han. Michel lever ett lugnt och stabilt liv med sin hustru Marie-Claire (Ariane Ascaride) och de är tillsynes fortsatt lyckliga och tillfreds. Inte minst med känslan av att ha gjort det rätta. Men så inträffar något dramatiskt. En kväll när de umgås med Michels bäste kompis och före detta kollega Raoul (Gérard Meylan) och dennes hustru Denise blir de överfallna och rånade på de bland vännerna hopsamlade pengar som Marie-Claire fått i födelsedagspresent och som var tänkta att gå till att förverkliga hennes drömresa till Kilimanjaro.

När det visar sig att de lyckas identifiera en av rånarna som en av Michels före detta arbetskollegor ställs deras godhet och rättrådighet på nya och helt andra prov. Men de initiala känslorna av ilska rinner snart av och ersätts av något helt annat. Michel och Marie-Claire tacklar situationen på ett oväntat och annorlunda sätt. Något som deras omgivning inte riktigt kan förstå och förlika sig med.

Snön på Kilimanjaro är en varm och godhjärtad film om moral, solidaritet och att stå fast i sina ideal. Och inte minst är det den vänsterorienterade Guédiguians inlägg i debatten kring en i Frankrike alltmer splittrad vänsterrörelse. En brandfackla för att det gäller att hålla ihop inom arbetarklassen och i stället för bråka inbördes. Ett eko av den stora personliga besvikelse han kände när det kommunistiska och det socialistiska partiet i Frankrike i september 1977 efter en tids stridigheter valde att avsluta sitt samarbete. Det var en händelse som fick den tills dess synnerligen partipolitiskt aktive Robert Guédiguian att i vredesmod gå ur kommunistpartiet och lämna den organiserade politiken. Han skulle dock som bekant komma att i filmen hitta ett nytt sätt att formulera och få ut sina åsikter.

Snön på Kilimanjaro är ytterligare en mycket stark Guédiguian-film. Lika välagerad som vanligt, med alla de traditionella Guédiguianmedarbetarna i de ledande rollerna. Dessutom visar han återigen upp sin fina känsla för att använda populärmusik som en röd tråd i sina filmer. Här är det Joe Cockers tolkning av Jimmy CliffsMany Rivers To Cross” som blir någon sorts röd tråd.

Tidigare har han på ett liknande sätt använt bland annat IndochinesJ’ai demandé à la lune” i Min pappa är ingenjör (Mon père est ingénieur), Janis Joplins innerliga tolkning av GershwinsSummertime” i Den lugna staden (La ville est tranquille) och Louis ArmstrongsWhat A Wonderful World” i Mari-Jo och hennes två älskare (Mari-Jo et ses deux amours).

Trots att Snön på Kilimanjaro på sätt och vis är en skildring av den ekonomiska krisens bistra konsekvenser så är det en film att bli glad av. En film som ger en förhoppning om en bättre värld, med en annan typ av ideal och solidaritet. Det är med andra ord en film som behövs.

Tomboy är en helt annan typ av film, men även den en film att bli glad av. Det är en film som med tanke på den debatt kring det könsneutrala pronemenet hen som rasat i Sverige den senaste tiden knappast kunde ha fått svensk biopremiär vid en bättre tidpunkt. Det är nämligen en film som tittar närmare på könsroller, eller kanske snarare vilken typ av förväntningar könsidentiteter skapar hos omgivningen.

Huvudperson i filmen är Laure (spelad av en makalöst bra Zoé Héran). Hon är tio år gammal och hon och hennes familj har en sommar just flyttat in i ett bostadsområde utanför Paris. Zoé är, precis som titeln säger, en riktig pojkflicka, egentligen mer bekväm med att göra allt det pojkar gör. För sina nya vänner presenterar hon sig som pojke och eftersom hon tas som pojke får hon möjlighet att bete sig och leka som en. Men de potentiella fallgroparna är naturligtvis många. Hur länge ska hon kunna upprätthålla fasaden och inte minst vad kommer att ske när det avslöjas att hon inte är pojken Michaël utan flickan Laure?

Tomboy närmar sig sina funderingar kring kön som en på många sätt socialt konstruktion med både allvar och lättsamhet. Regissören Céline Sciamma håller en låg profil och observerar och funderar kring sitt ämne snarare än försöker hamra in ett budskap. Vilket jag tycker är ett mycket bra val. Tomboy är en tystlåten och finstämd film, i stämning inte helt olik Mitt liv som hund. Den har lite av samma bitterljuva aura över sig.

Céline Sciamma har ett fantastiskt handlag med barnskådespelarna. Det finns inte en falsk ton i hela filmen utan allt känns fullständigt naturligt, till och med nästan lite dokumentärt. Tomboy är en pärla att ryckas med i och charmas av, men också att efteråt fundera över. Inte minst över vad den säger om de egna fördomar över genus och könstillhörighet som vi bär med oss och vad de får för konsekvenser i form av hur vi agerar.

Mitt råd till dig är att snarast möjligt ta dig i väg och se både Snön på Kilimanjaro och Tomboy. Du är värd det!

Daniel Auteuil på återbesök i Jean de Florette-land

Postat den

Lagom till 25-års jubileet av succéfilmerna Jean de Florette och Manon des Sources, som blev hans stora genombrott inte minst internationellt, valde Daniel Auteuil i fjol när det var dags för honom att debutera som långfilmsregissör att göra det med en filmatisering av annat verk av författaren och filmaren Marcel Pagnol.

Den här gången handlar det om den något mindre kända La Fille du puisatier, en berättelse som Pagnol själv filmade redan 1940 och som Auteuil nu alltså bearbetat om. Hemma i Frankrike fick Auteuils version av berättelsen biopremiär men här i Sverige gick den häromveckan direkt till dvd-hyllorna, under den svenska titeln, kors i taket för den raka översättningen, Brunnsgrävarens dotter.

Tyvärr så är det ganska lätt att förstå varför den här filmen fick gå direkt till dvd-uthyrarnas hyllor. Inte för att den skulle vara usel, men det är en ganska oengagerad film som trots starka känslor i grundberättelsen aldrig griper tag. Man skulle kunna tro att Auteuil med tanke på alla de duktiga regissörer han har arbetat med genom åren skulle ha plockat upp ett och annat och varit väl förberedd för att själv stå bakom kameran, men det färdiga resultatet Brunnsgrävarenns dotter indikerar något annat.

Det är milsvid skillnad mellan vad Claude Berri lyckades få ut av materialet i sin filmatisering av L’Eau des Collines, som är samlingsnamnet på romanerna Jean de Florette och Manon des Sources, och vad Daniel Auteuil klarar av här. I motsats till Berri tar sig Autueil aldrig ner under ytan utan Brunnsgrävarens dotter är en platt film. I Daniel Auteuils film är alla karaktärer, inklusive den han spelar själv, schablonmässiga och vi kommer inte någon av dem in på livet.

Sedan hjälper det naturligtvis inte till att rollbesättningen inte är helt lyckad på alla håll och kanter. Nicolas Duvauchelle som är så bra i exempelvis Polisse, Braquo, White Material och Beau Travail fungerar inte alls i sin roll här. Och samspelet mellan Daniel Auteuil och Kad Merad andas om inte buskis så i alla fall folklustspel.

Nu finns det rom tur är bra saker med Brunnsgrävarens dotter också. Skådespelarmässigt kan vi glädjas åt Sabine Azéma i titelrollen och alltid utmärkte Jean-Pierre Daroussin, från och med nästa fredag kan du njuta av honom i Robert Guédiguians finfina nya film Snön på Kilimanjoro på svenska biografer. Filmens allra starkaste kort är dock det vansinnigt vackra provencalska landskapet och ljuset, perfekt fångat i det varma fotot.

Brunnsgrävarens dotter utspelas i 1930-talets Provence. Det andra världskriget står för dörren, men det är inget som direkt påverkar på den provencalska landsbygden där brunnsgrävaren Pascal Amoretti lever ett knapert men lyckligt liv med sina döttrar. Deras liv ska dock snart komma att kullkastas på mer än ett sätt. Pascals äldsta dotter Patricia och rikemanssonen och piloten Jacques Mazel förälskar sig i lönndom i varandra.

När kriget bryter ut tvingas Jacques snabbt resa till fronten och kvar blir Patricia – som till råga på allt upptäcker att hon är gravid. Efter att Pascal försökt konfrontera Jacques föräldrar och avvisats gör han det enda han enligt dåtidens moral kan göra. Han förskjuter sin dotter och det kommande oäkta barnbarnet. 18 år, ogift och gravid står Patricia nu ensam i världen. Och pappa Pascal är utan sin ögonsten. Dessutom kommer besked från fronten att Jacques förmodas ha förolyckats i en flygolycka.

Summa summarum når Brunnsgrävarens dotter upp till godkänt betyg, men jag hoppas verkligen att han lyckas höja sig flera steg till det projekt han håller på med nu. Han tycks ha fått rejält blodad tand när det gäller Marcel Pagnol och har gett sig på att nyfilmatisera dennes älskade Fanny-trilogi eller La trilogie marseillaise som den också kallas. Inspelningarna av de tre filmerna pågår för fullt och parallellt. Jag håller tummarna för ett bättre resultat än när det gäller Brunnsgrävarens dotter. Faktum är att det nog måste bli bättre. Med tanke på hur älskade originalfilmerna är så är risken överhängande för att det blir ramaskri annars.

Rapport från himmelriket

Dags för en första rapport från filmfestivalen i Göteborg. Efter att för egen del i fredags ha mjukstartat festivalen med bara två filmer såg dag 2 mer ut som mina dagar på festivalen brukar se ut. Fyra filmer blev det, varav tre frankofona. Eller ja, två frankofona. Den tredje, The Artist, är ju även om det är en fransk film faktiskt i den lilla mån det pratas i filmen på engelska.

Jag skrev ju i mitt inlägg på väg till festivalens första dag att The Artist var den film jag såg fram emot mest att få se och när jag nu fick göra det i går blev jag sannerligen inte besviken. Att den den under veckan som gått befunnit sig i ett veritabelt regn av nomineringar till fina filmpriser (nomineringarna inför såväl amerikanska Oscar– och franska Césargalan tillkännagavs som bekant i tisdags respektive fredags) och den förtjänar varendaste en av nomineringarna.

Vilken underbar, charmig och häftig upplevelse det var. Det är en film som det är komplett omöjligt att värna sig mot och att inte tycka om. Åtminstone inte om man är cineast. Skådespelarna, den stilsäkra regin, musiken, fotot och den hjärtknipande berättelsen…uppräkningen kan göras lång. Jag kommer att skriva mer om den och utveckla mitt resonemang i samband med att den har svensk biopremiär i början av mars. Men så mycket kan jag redan nu säga att det här är en film som du inte får missa!

En film av ett helt annat slag (att hoppa mellan olika genrer och uttryckssätt är lite av knepet för att klara av att hålla isär alla intryck när man ser så många filmer under en och samma dag) är den belgiska filmen Les Géants. Att det skulle visa sig vara en annorlunda och lite udda film kom sannerligen inte som en överraskning.

Det är nämligen den synnerligen egensinnige belgiske regissören och skådespelaren Bouli Lanners tredje långfilm. Mitt första möte med hans regissörskap kom häromåret så jag vid ett besök i Bryssel på vinst och förlust köpte han förra film Eldorado på dvd.

Jag hade aldrig hört talas om filmen, men tyckte att verkade intressant. Och det var den. Eldorado är den märkliga berättelsen om en man som när han finner en inbrottstjuv i sitt hem bestämmer sig för att istället för att anmäla honom eller ta honom till polisen ge honom skjuts hem till sina föräldrar som bor i en stad en bra bit därifrån. Det blir en märklig färd genom ett sällan skildrat Belgien där de två egensinniga huvudpersonerna hamnar i den ena konstiga  situationen efter den andra och träffar på ett antal andra egensinniga personer.

Les Géants har samma känsla av egensinnighet över sig. I presentationstexten i filmfestivalens katalog dras paralleller mellan den och den mästerliga svenska filmen Flickan (Un été suédois för dig som vill ha tag på den i Frankrike) och det är en bra jämförelse. Det finns absolut flera gemensamma beröringspunkter och stämningen i de båda filmerna påminner definitivt om varandra.

Skillnaden är att Les Géants, antar jag i alla fall, utspelar sig i nutid och att det här är tre pojkar som för sommaren har övergivits av sina föräldrar. Handlingen i filmen är enkel. Vi får följa med när de tre killarna drar runt och för att ha något att göra hittar på otyg. Precis som i Eldorado utspelar sig handlingen rent geografiskt i ett område av Belgien och miljöer som sällan hamnar i blickfånget.

Bouli Lanners utnyttjar de överraskande lummiga och gröna miljöerna perfekt. Les Géants är mycket fint fotograferad, bitvis rör det sig om rena bildpoesin. Vilket såklart kontrasterar totalt med den socialt engagerade och nog så allvarsamma undertonen i det som berättas. För det är klart att det i grund och botten är en tragisk berättelse om hur barn- och ungdomlig oskyldighet krockar med på tok för hastigt påtvingad vuxenhet. Men trots att det kanske låter så på min beskrivning så är det ingen mörk film.

Visst finns det en hel del samhällskritik här men Bouli Lanners använder sig av en nedtonad och subtil humor och det hela andas trots allt humanism mer än något annat. Rob Reiners finstämda Stephen King-filmatisering Stand By Me är en annan referens som flera gånger dyker upp i mitt huvud under den 84 minuter långa filmen. Det återstår att se om Les Géants får svensk distribution. Tyvärr så ser det just nu inte ut så men får du chansen att se den så tycker jag absolut att du ska göra det.

En regissör som uppenbarligen har tagit intryck av de belgiska bröderna Dardennes bistra socialrealism är Cédric Kahn. Hans senaste film Une vie meilleure (som hade fransk biopremiär så sent som för bara tre veckor sedan) finns med i årets festivalutbud i Göteborg och det var den tredje av de frankofona filmerna jag såg i går. Une vie meilleure berättar precis den typ av dystra historia som Dardennebröderna sysslade med innan de i och med det nu aktuella mästerverket Pojken med cykeln valde att blanda in ljusare, för att inte säga rena sagoelement, i det hela.

Det här är en mörk berättelse om Yann, en arbetslös man som på jakt efter ett jobb som kock i Paris av en slump stöter på den libanesiska kvinnan Nadia. Hon fångas av hans framåtanda och gåpåighet och de blir snabbt ett par. Han skräms inte heller av att hon har en nioårig son, Slimane. Vid en utflykt på landet ser de ett hus som är till salu och de börjar drömma om att köpa det och att rusta upp det till en alldeles egen restaurang.

Planerna tar snabbt form, men för att kunna förverkliga drömmen krävs naturligtvis pengar. Något de inte har. Yann är dock övertygad om att allt kommer att lösa sig om de bara kommer igång och tar det ödesdigra beslutet att ta en serie högrisklån för att kunna betala handpenningen. När det visar sig att deras grundkalkyl inte håller och att restaureringsarbetet inte räcker för att få öppna restaurangen startar de riktiga problemen. De sitter fast i en hastigt eskalerande skuldfälla och situationen tär på förhållandet. Nadia beslutar att söka lyckan i Kanada i stället och lämnar Slimane hos Yann. Yann å sin sida försöker få hjälp av några mindre nogräknade personer.

Det går inte att ta miste på Cédric Kahns engagemang i sin berättelse om mänsklig misär i den västerländska marknadsekonomins djupa kris. Det hela drivs fram av en sorts stilla raseri. Men kanske är det där engagemanget lite för stort. Jag kan tycka att han emellanåt tappar lite fokus inte bara när det gäller själva historien som berättas utan kanske snarast när det gäller karaktärsdjupet och psykologin.

De olika karaktärernas agerande känns i vissa skeenden helt enkelt inte helt trovärdigt. Annars är själva agerandet överlag finfint. Guillaume Canet (just nu aktuell på de svenska biograferna i egenskap av regissör av Små vita lögner) visar på spännvidd i sitt agerande och är utmärkt i rollen som Yann. Leïla Bekhti som spelar Nadia är också riktigt bra och Slimane Khettabi är ett fynd som Slimane.

Une vie meilleure är absolut ingen dålig film, men i konkurrens med några andra aktuella socialrealistiska dramer som Mannen från Le Havre, Pojken med cykeln och Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro (som får svensk biopremiär i Mars) står den sig ganska slätt. Men den är ytterligare ett bevis på att det frankofona socialrealistiska dramat står sig starkt som genre just nu.

På grund av andra arbetsuppgifter som pockar på uppmärksamhet får jag nu två dagars uppehåll från filmfestivalen i Göteborg. Jag får helt enkelt försöka mota abstinensen så gott det går. Men på tisdag är jag på plats igen, med sikte på nya frankofona upplevelser. Mer om det senare, kanske redan på tisdag kväll.