Ikonen Gabin som ikoniske Maigret

En tradition här på BleuBlancRouge är att uppmärksamma den legendariska skådespelaren Jean Gabins födelsedag den 17 maj.

Som traditionen bjuder görs detta genom att skriva några rader om en film ur hans synnerligen digra filmografi.

I år föll valet på något på sätt och vis dubbelt ikoniskt: den ikoniska Gabins första insats som Georges Simenons lika ikoniska figur kommissarie Jules Maigret.

Maigret gillrar en fälla (Maigret tend un piège) från 1958 är baserad på romanen med samma namn men Jean Delannoys film skiljer sig en del från sin litterära förlaga.

Delannoy som själv gjort manusbearbetningen tillsammans med bland andra dialogmästaren Michel Audiard har helt utefter dåtidens rådande trend så att säga noirifierat Simenons text och gjort den både hårdare och mer svartsynt.

Dessutom har man gjort vissa förändringar i handlingen som bland annat flyttats från Montmartre till Marais och berikats med ett antal figurer som inte finns i boken.

Förändringarna är inte nödvändigtvis alltid till det bättre men de funkar rent filmiskt.

För en visavi originaltexten mer trogen filmatisering kan man hitta i den brittiska tv-version med en lysande Rowan Atkinson i huvudrollen som gjordes för några år sedan.

Jean Gabin gör också Maigret med den äran, men i linje med filmens övriga uttryck är hans version av den berömda kommissarien mer hårdkokt än den som beskrivs i Simenons böcker.

Maigret gillrar en fälla brukar allmänt hållas som den bästa av de tre filmerna med Jean Gabin i titelrollen och jag är böjd att hålla med.

Det är en väl fungerande och underhållande film noir med atmosfärdrypande foto i svartvitt, bra bett i dialogen och en spänning som håller i sig.

Jean Gabins närvaro är en kvalitetsgarant i sig och att en annan BleuBlancRouge-favorit i Lino Ventura dyker upp i en mindre roll gör saken sannerligen inte sämre.

Maigret gillrar en fälla kan nog vara lite knepig att få tag på i Sverige men i hösta släpptes den i en utmärkt, nyrestaurerad utgåva i Frankrike.

Intresset för Georges Simenons skapelse tycks hålla i sig över generationerna. Det har gjorts otaliga Maigret-filmatiseringar genom åren och så sent som förra året hade en ny film av Patrice Leconte kort och gott betitlad Maigret premiär i Frankrike.

I den är det ingen mindre än Gérard Depardieu som ikläder sig titelrollen. Återstår att se om den får svensk premiär också.

Vad har Gabin, Ventura och Indochine gemensamt?

Som traditionen har på BleuBlancRouge lyder så kommer här på 17 maj, Jean Gabin-dagen i min värld, ett inlägg om en av denna gigants många minnesvärda filmprestationer.

I år får det bli en film i vilken han spelar mot Lino Ventura som är en annan av mina stora favoriter från den franska filmens rika historia. Nämligen Razzia sur la chnouf, eller Knarkrazzia (vilket är en för den här tiden förbluffande rak översättning) som den fick heta här i Sverige.

Filmen, som regisserades av Henri Decoin, hade premiär i Frankrike i april 1955 och nådde de svenska biograferna den ett halvår senare. Den bygger på en roman av författaren Auguste Le Breton (som för övrigt syns i en liten roll i filmen) och var för sin tid mer eller mindre banbrytande i val av ämne: den internationella droghandeln.

Jean Gabin spelar Henri Ferré, eller Le Nantais som hon också kallas, en hårding som återvänder till Frankrike efter några år i USA. Henri har rekryterats av drogbaronen Liski för att övervaka och effektivisera dennes distributionskanaler i Paris undre värld.

Henri förspiller ingen tid utan ger sig direkt in i smeten. Men det är såklart långtifrån något riskfritt uppdrag han har. Att manövrera sig i den undre världen har sina risker och dessutom har polisen honom under bevakning.

Razzia sur la chouf i vissa avseenden en tämligen typisk fransk noirfilm, med dramatiska kameravinklar, ljussättning som arbetar med långa skuggor och ett suggestivt jazzigt soundtrack. Men det är också något mer. Som jag redan snuddat vid så var droghandel inget som skildrats särskilt ingående på film vid denna tid och Henri Decoin tar sig nogsamt an sitt ämne.V

I bland lämnar han nästan narrativet helt för att i detaljerade och nästan dokumentärliknande sekvenser skildra de olika upplägg som de olika säljarna använder sig av för att få ut sina varor till kunderna. Blandningen mellan dessa och mer traditionella hårdkokta noirsekvenser med tuff dialog och bra skådespelande är fängslande.

Lite kuriosa avslutningsvis: det finns faktiskt en koppling mellan den här filmen och mina franska musikaliska favoriter Indochine. Låten Razzia på bandet andra album Le péril jaune från 1983 är kraftigt inspirerad av den. Bara en så’n sak!

Gabin Gabin Hey!

Det är bara att erkänna, jag är nostalgiskt lagd och en sucker för traditioner. En av de traditioner jag har är att den 17 maj varje år se en film med Jean Gabin. Detta för att hylla denna en av mina absoluta favoritskådespelare på dennes födelsedag. I år föll valet på klassikern Touchez pas au grisbi (eller Grisbi – blod på guldet som den fick heta här i Sverige) från 1954.

Touchez pas au grisbi regisserades av Jacques Becker och blev en stor succé på de franska biograferna. Nära fem miljoner löste biljett för att se den.  Förutom att den innebar en nystart på Jean Gabins vid den tiden lite falnande karriär var det också debutfilmen för en annan av mina favoriter: Lino Ventura. Dessutom gör en ung Jeanne Moreau en av sina första framträdanden på den vita duken i denna film.

Touchez pas au grisbi, som betyder rör inte bytet på franska, är en lätt melankolisk gangsterfilm med klara influenser av film noir. Handlingen är nog så enkel. Jean Gabin spelar huvudrollen som den medelålders gangstern Max som efter en lyckad kupp vill dra sig tillbaka.

När en konkurrerande gangster får höra om rånbytet sker saker som komplicerar det hela för Max och hans kompanjon sedan lång tid tillbaka. Det drar ihop sig till en tuff uppgörelse.

Skådespelarinsatserna är genomgående finfina. Jean Gabin är utmärkt, det är lätt att förstå att hans karriär tog rejäl fart igen efter den här filmen, och Lino Ventura visar omedelbart star quality. Det är en med tanke på handlingen överraskande nedtonad film.

Jacques Beckers regi är lugn och säker och det ger filmen en känsla av trovärdighet. Det är karaktärsdrivet snarare än händelsedrivet. Här ges en försmak av vad som komma skulle i en annan klassisk fransk kriminalfilm signerad Jacques Becker: den ultrarealistiska fängelserymningsfilmen Le Trou från 1960.

En annan sak som gör Touchez pas au grisbi till en så angenäm filmupplevelse är det utmärkta och stämningsladdade svartvita fotot. Det här är helt enkelt en av kronjuvelerna inom fransk film noir.

Vassa replikskiften och tuffa eldstrider i lätt daterad Gabin-klassiker

Traditionsenligt ser jag den 17 maj varje år minst en av de knappa hundra långfilmer som Jean Gabin hann med att göra under sin långa och framgångsrika karriär. Detta för att hylla denne gigant som är en av fransk films allra största skådespelare och en av mina personliga favoriter. Jean Gabin föddes på just denna dag för 111 år sedan. I år föll valet på Le Pacha från 1968.

Le Pacha visade sig bli det enda samarbetet mellan Jean Gabin och radarparet Georges Lautner och Michel Audiard. Egentligen var tanken att de skulle ha samarbetat redan fem år tidigare. Jean Gabin skulle ha spelat huvudrollen i Les Tontons flingeurs, men Jean Gabin hann snabbt göra sig ovän med såväl regissören Lautner som dialogesset Audiard och rollen gick i stället till Lino Ventura.

Som tur var så gick det alltså att överbrygga den där osämjan. Även om det tog fem år. Le Pacha visar nämligen med eftertryck att vi talar om en trio som var som gjord för att jobba med varandra. Kombinationen av Jean Gabins skådespel och karsisma, Georges Lautners hårdkokta regi och Michel Audiards suveränt välskrivna dialoger är minst sagt en vinnare. Det är bara synd att de inte fick möjlighet att göra fler filmer tillsammans.

Sedan kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av det är lite synd att den enda film som den här trion skulle komma att göra tillsammans skulle göras just 1968. Le Pacha är nämligen som så många andra filmer från den tiden mer än lovligt kitschig mellan varven. Det är tyvärr svårt att inte drabbas av Austin Powers-vibbar av en del scener i Le Pacha. Det gäller inte minst när Georges Lautner försöker sig på att skildra dåtidens nattklubbsliv.

Men bortsett från att filmen bitvis har en bildmässig stil som känns rejält daterad och inte har åldrats alltför väl så finns det en hel del annat att glädjas åt. Serge Gainsbourgs fantastiska soundtrack, som var rejält före sin tid, är en av dem. Den evige rebellen Gainsbourg, som faktiskt själv dyker upp i filmen, skrev bland annat låten Requiem pour un con till filmen. 

Själva handlingen i Le Pacha är inte särskilt originell. Jean Gabin spelar Louis Joss, eller Paschan som han också kallas, en grånad och rutinerad kommissarie som bara är några månader från sin pension. Då får han ett riktigt högprofilfall på halsen. Efter en fräck kupp lyckas några juveltjuvar lägga beslag på ett mer eller mindre ovärderligt byte.

En kort tid senare hittas den polis som var säkerhetsansvarig för den rånade juveltransporten död. Det blir Joss, som får leda jakten på tjuvarna och den eller dem som mördade hans kollega. Han identifierar snabbt några huvudmisstänkta och jakten på dem går via Paris undre värld. En ganska typisk kriminalfilmshistoria med andra ord.

Men med herrar Gabin, Lautner och Audiard i leken lyfter det hela ändå. Jean Gabin agerar med pondus och Michel Audiards dialoger är lika vassa som vanligt. Le Pacha innehåller ett antal repliker som har fått klassiker- eller kultstatus i Frankrike. Om man bortser från den kitschighet som jag tidigare har varit inne på så fungerar Georges Lautners iscensättning av berättelsen överlag bra. Framförallt actionsekvenserna är imponerande.

Le Pacha var på sin tid en aningen kontroversiell film. Dels för att den var för tiden ovanligt våldsam, dels för Serge Gainsbourgs låt Requiem pour un con. Det skapade en del problem med den franska filmcensuren, problem som kunde lösas först efter att Georges Lautner gått med på att delvis klippa om filmen. När det gäller Requiem pour un con så förbjöds den faktiskt från att spelas i radio.

Kontroverserna till trots blev filmen en framgång. Strax över två miljoner köpte biljett och såg filmen på bio i Frankrike.

Triss i coola ess på Jean Gabin-dagen

För exakt 110 år sedan i dag föddes en av mina absoluta favoritskådespelare Jean Gabin. Den 17:e maj är för mig Jean Gabin-dagen och jag brukar uppmärksamma den genom att se någon, eller några, av de filmer han medverkade i under sin långa och framgångsrika karriär. I år föll valet på Henri Verneuils atmosfärrika och tuffa gangsterklassiker Den sicilianska klanen (Le Clan des siciliens) från 1969.

Denna snygga film finns utgiven på svensk dvd och är dessutom ett veritabelt mästarmöte i coolhet. Jean Gabin är nämligen inte den enda av mina favoriter som medverkar i filmen. En åldrande Jean Gabin får i Den sicilianska klanen nämligen dela strålglansen med Alain Delon och Lino Ventura. Det var första gången som dessa tre giganter medverkade i samma film och resultatet är en ren njutning för den som gillar hårdkokt fransk kriminalfilm (och vem gör inte det?)

Den sicilianska klanen är i grund och botten en gangsterfilm men den bär samtidigt tydliga influenser från såväl noir- som kupp- och västernfilm. Det är en synnerligen stilfullt och elegant regisserad film med ett brett och ambitiöst anslag. Den inleds med en spännande och metodisk, nästan ordlöst berättad, fritagningsscen och den sätter ribban högt för resten av filmen. Glädjande nog svarar den upp mot den utmaningen. Alain Delon spelar den förhärdade juveltjuven Roger Sartet. På väg till en rättegång lyckas han med hjälp han köpt av en siciliansk maffiaklan rymma och med hjälp av dessa gangsters lyckas han också hålla sig gömd i Paris, trots att han har den slipade spårhunden kommissarie Le Goff (spelad mes sedvanlig pondus av Lino Ventura).

Under sin tid i fängelset har Roger Sartet fått information som fått honom att planera juvelkuppernas juvelkupp, en stöt mot en oerhört värdefull juvelutställning. Klanen, ledd av patriarken Vittorio Manalese (spelad av Jean Gabin) är initialt skeptisk till det hela och tvekar på om det går att lita på Sartet. Han lyckas dock övertyga Manalese, som egentligen mest funderar på att dra sig tillbaka på nyinköpt mark på Sicilien, om att klanen ska hjälpa honom att utföra stöten. Tillsammans börjar de lägga upp strategin för en raffinerad och fräck kupp men frågan är alltjämt om Sartet verkligen går att lita på. Och hur man ska lyckas klara sig undan kommissarie Le Goff som ingalunda tänker ge upp jakten på Sartet.

Den sicilianska klanen är bitvis nagelbitande spännande film. Den har någon form av tidlös kvalitet över sig även om den i vissa avseenden naturligtvis känns daterad. Kläder, inredning och i viss mån även bildspråket är (av förklarliga skäl) djupt påverkade av tidsandan från när den 1968 spelades in. Men eftersom jag nu råkar gilla estetiken från den tiden ser jag detta snarare som en tillgång än ett problem.

Henri Verneuils berättande i den här filmen ekar av såväl Sergio Leone (att han har låtit Leones berömde hovkompositör Ennio Morricone komponera soundtracket förstärker det intrycket) som den franske gangsterfilmens verkligt stilbildande gigant Jean-Pierre Melville. Mycket bättre influenser kan du enligt mitt sätt att se på saken inte ha. Framförallt inte när man som Henri Verneuil lyckas göra något bra av de där influenserna i stället för (och den risken föreligger ju alltid) att bara framstå som en billig kopia.

Jag behöver väl knappast ytterliga understryka att jag är mycket förtjust i skådespelandet i den här filmen. Jean Gabin, Alain Delon och Lino Ventura är alla här i absolut toppform och de snarare höjer varandra än, som hade kunnat vara fallet, stjäl uppmärksamhet från varandra. Det är en långsamt och tålmodigt uppbyggd och berättad film (influenser från Jean-Pierre Melville var det ja) men någon långsam film är det sannerligen inte. Även om det inte alltid bjuds på action finns spänningen där i undertexten och det ger filmen ett konstant driv. Den sicilianska klanen är tveklöst en film som förtjänar sin klassikerstatus.

En legendar har gått ur tiden

Regissören Georges Lautner, en av fransk underhållningsfilms allra största, är död. Han avled i Paris i går fredag, 87 år gammal. Georges Lautner föddes i Nice och är kanske mest känd för sina många, framgångsrika samarbeten med den legendariske dialogmakaren och manusarbetaren Michel Audiard (för övrigt pappa till Jacques Audiard, en av fransk films mest intressanta regissörer den senaste 20 åren).

Audiards dialoger var aldrig vassare och rappare än i klassikern Les Tontons flingeurs (eller Klädsel: vardagsdräkt med revolver som den osannolika svenska titeln fick bli), en titel som när filmen fick nypremiär på bio ändrades till den marginellt mindre märkliga Tuffa killar med revolver.) från 1963, en film som regisserades med stor ackuratess och fenomenal timing av just Georges Lautner.

Les Tontons flingeurs råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer och för att hylla Georges Lautner tänkte jag i dag tipsa om just den. På samma gång blir det en hyllning till en av mina stora favoriter på skådespelarfronten, den  Italienfödde före detta brottaren Lino Ventura som i Les Tontons flingeurs svarade för sitt livs roll.

Lino Ventura spelar ex-gangstern Fernand. Han har dragit sig tillbaka från den kriminella banan men när en god vän till honom, tillika maffiaboss, på sin dödsbädd ber honom om en tjänst att dels tills vidare ta hand om dels affärerna, dels maffiabossens dotter tackar han ja.

Alla är dock inte så glada över att utbölingen Fernand glider in och tar över verksamheten, tvärtom. Det är många som är intresserade av att röja Fernand ur vägen och själva få ta över maffiaimperiet. Fernand tvingas avvärja det ena försöktet att ta honom av daga, samtidigt som han försöker hålla koll på den vildsinta och partysugna dottern.

Les Tontons flingeurs är en sorts både hyllning och parodi av 40-talets hårdkokta noir-filmer. Den innehåller en mängd hejdlöst roliga och klassiska scener. Den mest berömda är där några skrupelfria gangsters med ljusskygg agenda sitter i ett kök och försöker kallprata med varandra samtidigt som de dricker hysteriskt stark och illasmakande hemgjord likör.

Faktum är att Michel Audiard inte var särskilt förtjust i den scenen eftersom han ansåg att den inte tillförde berättelsen något men Georges Lautner behöll den i filmen och det visar på hans storhet och goda omdöme som regissör.

Lino Ventura är som jag redan tidigare har varit inne på helt fantastisk i rollen som Fernand. Han är på samma gång både stenhård och älskvärd. Men han är inte den ende skådespelaren i filmen värd att nämna. Les Tontons flingeurs är rent allmänt en välagerad historia, men det går ändå inte att komma ifrån att Bernard Blier förtjänar att lyftas fram lite extra för sin rollprestation som Raoul Volfini, Fernands huvudmotståndare i berättelsen. Scenerna mellan Ventura och Blier är alla minnesvärda.

Den som har följt den här bloggen ett tag vet säkert att Jean Gabin är min absoluta favorit bland franska skådespelare och det var faktiskt först tänkt att han skulle spela rollen som Fernand. Men han hade för långtgående och kostsamma krav på vilka personer som skulle ingå i filmteamet vilket fick producenterna, som inte alls trodde att filmen skulle bli någon succé och var ute efter att göra den för så lite pengar som möjligt) valde att gå på ett annat spår och i stället vände sig till Lino Ventura.

Inte minst till Michel Audiards stora glädje. Han och Gabin kom nämligen mer eller mindre omgående ihop sig. Trots att jag är ett stort fan av Gabin så får jag lov att erkänna att jag också tror att allt ordnade sig till det bästa. Jag tror inte att någon annan hade kunnat göra rollen som Fernand bättre än vad Lina Ventura gjorde den. Det känns verkligen som att han förkroppsligar den perfekt. Och en hel del av äran för det kan naturligtvis tillskrivas regissören Georges Lautner och dennes utmärkta personregi.

Les Tontons flingeurs blev ingen omedelbar klassiker. Faktum är att den noterade enbart måttliga publikframgångar och inte heller kritikerna var övertygade om filmens storhet. 1963 när filmen släpptes var snarare Nya vågen-filmerna det som kritikerna, så att säga, gjorde vågen åt.

Men med tiden växte filmens rykte och fler och fler noterade dess förtjänster och nu betraktas den rent allmänt som en klassiker och en omistlig del av filmhistorien för den som är intresserad av fransk film. Något som jag utan tvekan skriver under på. Mycket mer underhållande än Les Tontons flingeurs blir det inte. Tack för den, och alla andra minnesvärda filmer, Georges Lautner och vila i frid!