Frankofiliskolan del 14: Gallfebern

Frankofiliskolan går vidare. I denna fjortonde del ska det handla om den fjärde mest sedda franskspråkiga filmen någonsin på de franska biograferna. Och här korsar vår väg av en annan kulturyttring som fransmännen håller nära hjärtat: den tecknade serien.

För på den fjärde platsen på topplistan återfinns nämligen Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra (Asterix & Obelix: Mission Cleopatre i original) från 2002, som såklart är en filmatisering av seriealbumet Asterix & Kleopatra av de franska tecknarna René Goscinny och Albert Uderzo.

Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra var den andra av än så länge total fyra spelfilmerna baserade på de synnerligen populära albumen. Efter att den första som kom 1999 blev en stor succé var det självklart att fler skulle följa och med drygt 14 miljoner sålda biljetter som facit överträffade den till och med den första.

Efter att rutinerade regissören Claude Zidi fått uppdraget att regissera den första (Asterix & Obelix möter Caesar) valde producenterna inför den andra att satsa på ett mer oprövat regikort. Alain Chabat hade nämligen bara gjort en film tidigare när han övertalades att anta utmaningen att göra en så stor och påkostad film.

Hans recept framgångsrecept var mer av allt och en rad populärkulturella blinkningar som gjorde att vuxna på samma sätt som den yngre och huvudsakliga målgruppen kunde gilla filmen.

Huvudrollerna som Asterix och Obelix gjordes precis som i den första filmen av Christian Clavier och Gérard Depardieu och de passar rollerna som hand i handske. Alain Chabat själv tog hand om rollen som Caesar och Monica Bellucci gavs rollen som Kleopatra. Resten av rollistan visar upp en imponerade radda kända franska skådespelare.

Själva handlingen kretsar kring ett vad mellan Kleopatra och Caesar sprunget ur en diskussion kring om romarna eller egyptierna bygger de finaste och ståtligaste byggarna. Det hela mynnar ut i att Kleopatra antar utmaningen att färdigställa ett enormt palats på bara tre månader.

Uppdraget går till den välvillige men lite virrige Numerobis som snabbt inser det omöjliga i uppgiften han fått. Men så kommer han att tänka på sin vän Miraculix och den omtalade trolldrycken som hjälpt till att hålla hans lilla galliska hemby fri från det mäktiga romarriket.

Han beger sig dit och lyckas övertala Miraculix att följa med till Egypten och hjälpa honom. Och Asterix och Obelix hänger med.  Inte minst eftersom vadet innebär ytterligare en möjlighet att knäppa Caesar på näsan.

Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra är en fartfylld, påhittig och underhållande film. Lite fånig i bland, men överlag en lyckad historia som lyckas förvalta känslan från seriealbumet väl.

Hovmästaren, det är en fluga i min soppa!

Jag är egentligen inget större fan av högljudd fars så jag borde nog inte vara så förtjust i Louis de Funès filmer som jag är, men ingen regel utan undantag som man säger. Glädjande nog har flera av hans filmer släppts i nya svenska utgåvor de senaste åren. För ungefär en månad sedan släpptes ytterligare fem och de går att införkaffa var för sig men också som boxen Den stora skrattboxen 3.  Juvelen i kronan i boxen är utan tvekan Den vilda jakten på cadillacen (Le Corniaud) från 1965. Den har jag dock skrivit om tidigare och det jag skrev hittar du här.

Så den här gången väljer jag i stället att hålla fram en annan film med i alla fall viss klassikerstatus i boxen: den i mina ögon aningen ojämna men ofta riktigt roliga En fluga i soppan (L’Aile ou la cuisse) från 1976 i regi av Claude Zidi. En fluga i soppan blev den sista riktigt stora filmen i Louis de Funès karriär, han hann med fem filmer till innan sin död i januari 1983 men ingen av dem hör till hans mer minnesvärda. En fluga i soppan är också ett möte mellan två mycket populära komiker. Den här gången flankeras nämligen de Funès av Coluche.

Här kan man verkligen snacka om komiker med helt olika uttryckssätt och blandningen mellan de Funès karaktäristiskt intensiva och koleriska skådespel och Coluches milt ironiska och mer återhållna spel fungerar övervägande väl. De allra bästa filmerna med Louis de Funès har det gemensamt att han har en duktig och mer tillbakadragen stjärna vid sin sida. Allra bäst på att balansera upp de Funès var Bourvil men Coluche gör även han ett bra jobb med det. När vi ändå är inne på skådespelarspåret kan jag nämna att svenska Ann Zacharias syns i en lite mindre, men viktig, roll i filmen.

En fluga i soppan handlar om Charles Duchemin (de Funès). Han är välkänd och erkänd guormet. Han driver en berömd och inflytelserik restaurangguide à la Guide Michelin. Duchemin är en hängiven anhängare av mat- och kokkonsten och har en svuren ärkefiende i Jacques Tricatel, ägaren av ett gigantiskt företag som arbetar med massproducerad mat. Efter att ha blivit invald i franska akademien funderar Charles på att dra sig tillbaka och låta sin son Gérard (Coluche) ta över som huvudsaklig testare av restaurangmat åt guiden men sonens passion (vilken han håller hemlig för sin far) är i stället att vara clown på en cirkus. Far och son förenas dock i kampen mot Tricatel. En kamp som genast blir besvärligare när Charles tappar det viktigaste han har: sitt välutvecklade smaksinne.

En fluga i soppan är uppskruvad och fartfylld film med, som vanligt när de Funès är inblandad, bitvis riktigt högt tonläge. Emellanåt blir det där tonläget lite väl högt. Även om de Funès här är lite mer nedtonad än vanligt vilket säkert har att göra med att det är den första film han spelade in efter att ha drabbats av sin första stora hjärtattack.

Det är en film som inte åldrats så där otroligt väl, men dess samhällssatiriska drag är relevanta även för en nutida publik. Den handlar om kampen mellan lagad mat med riktiga råvaror å ena sidan och hel- eller halvfabrikat å den andra och den kampen är ju minst sagt levande än i dag. För den franska 70-talspubliken sågs den som en allegori över striden mellan den förfinade franska kulturen och den (i deras ögon) mer vulgära amerikanska.

En brottsligt underhållande klassiker

Den 1 oktober skulle Philippe Noiret ha fyllt 82 år. Efter omkring 140 filmroller och otaliga framträdanden på de franska teterscenerna gick han i november 2006 ur tiden. Philippe Noiret var en av de verkligt stora och älskade franska aktörerna. Men för en svensk publik är han trots allt kanske mest känd för sin medverkan i en italiensk film, Giuseppe Tornatores underbara Cinema Paradiso från 1989. Och jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att jag också ofta automatiskt kommer att tänka på hans inspirerade tolkning av biografmaskinisten Alfredo när jag ser en bild på Philippe Noiret. (samtidigt skickar jag en tacksamhetens tanke till de högre makterna för att det aldrig blev något av den amerikanska nyinspelning av Cinema Paradiso som planerades med Bruce Willis i Noirets roll och Macauley Culkin som pojken Salvatore, men det är en annan historia).

Men bland alla andra minnsevärda roller som Philippe Noiret gjorde så finns det en annan som jag förknippar honom lika starkt med som den i Cinema Paradiso, och det är den som den korrumperade men ändå älskvärde snuten René Boirond i Claude Zidis succéfilm Les Ripoux från 1984, eller Muta och kör som den typiskt märkliga, men för en gångs skull smått briljanta, svenska titeln fick bli. Det är en film som alltid har fungerat som något av ett lyckopiller för mig och när jag nu såg om den igen häromdagen var inget undantag till den regeln. Visst känns den på många sätt, liksom de flesta andra filmer som gjordes på 80-talet, i dag en aning daterad. Men faktum är att den för sin tid var så modern att det än i dag går att spåra vissa influenser från den i nutida fransk populärkultur. Trots att det i grund och botten rör sig om en ganska oförarglig komedi så är Muta och kör en tidig föregångare till exempelvis tv-serien Braquo som jag tidigare har skrivit om. Muta och kör var kanske inte först med det, men utan tvekan tidigt ute med en street smartness och åtminstone ambition att på ett mer realistiskt sätt närma sig livet på skuggsidan i den fanska huvudstaden. Och att göra en ohederlig polis så inte drar sig för att sätta dit en kollega för att själv klara sig helskinnad ur en situation till handlingens hjälte. Inte direkt moraliskt uppbyggeligt direkt, men utan tvekan underhållande. Lika skamlöst underhållande som karaktären René Boirond är. Att Muta och kör är mer än bara en komedi utan faktiskt har en allvarlig udd också understryks av att den förutom att den blev en stor succé rent publiks sett även gick hem hos kritikerna. Den vann också ett antal Césarstatyetter, bland annat för bästa film, så det är en film som har andra kvaliteter än bara sitt höga underhållningsvärde.

Handlingen kretsar som sagt kring den korrumperade polisen René Boirond som med sin glada humör och sin pragmatiska låt gå-attityd har lyckats göra sig populär såväl bland sina kollegor i det distrikt där han arbetar som hos det mer ljusskygga klientel han har i uppdrag att hålla koll på. Hans värld blir dock en aning mer problematisk då han en dag får en rättrådig paragrafryttare (spelad av en inspirerad Thierry Lhermitte) nyinflyttad från landsbygden som ny partner. Det säger sig självt att det är upplagt för rejäla kulturkrockar och att deras samarbete inte direkt flyter på helt problemfritt.

Muta och kör har som sagt åldrats en del, men håller ändå överraskande bra. Mycket av filmens styrka och charm ligger i det suveräna samspelet mellan Noiret och Lhermitte som slår det mesta av det som kan beskådas i de många likande amerikanska polisfilmer med en synnerligen omaka partnerduo i centrum för handlingen på fingrarna. Claude Zidis regi är dessutom rapp och manuset välskrivet. Muta och kör är helt enkelt väl värd att kolla upp om du ännu inte sett den.