RSS Flöde

Etikettarkiv: Jean Gabin

Vad har Gabin, Ventura och Indochine gemensamt?

Postat den

Som traditionen har på BleuBlancRouge lyder så kommer här på 17 maj, Jean Gabin-dagen i min värld, ett inlägg om en av denna gigants många minnesvärda filmprestationer.

I år får det bli en film i vilken han spelar mot Lino Ventura som är en annan av mina stora favoriter från den franska filmens rika historia. Nämligen Razzia sur la chnouf, eller Knarkrazzia (vilket är en för den här tiden förbluffande rak översättning) som den fick heta här i Sverige.

Filmen, som regisserades av Henri Decoin, hade premiär i Frankrike i april 1955 och nådde de svenska biograferna den ett halvår senare. Den bygger på en roman av författaren Auguste Le Breton (som för övrigt syns i en liten roll i filmen) och var för sin tid mer eller mindre banbrytande i val av ämne: den internationella droghandeln.

Jean Gabin spelar Henri Ferré, eller Le Nantais som hon också kallas, en hårding som återvänder till Frankrike efter några år i USA. Henri har rekryterats av drogbaronen Liski för att övervaka och effektivisera dennes distributionskanaler i Paris undre värld.

Henri förspiller ingen tid utan ger sig direkt in i smeten. Men det är såklart långtifrån något riskfritt uppdrag han har. Att manövrera sig i den undre världen har sina risker och dessutom har polisen honom under bevakning.

Razzia sur la chouf i vissa avseenden en tämligen typisk fransk noirfilm, med dramatiska kameravinklar, ljussättning som arbetar med långa skuggor och ett suggestivt jazzigt soundtrack. Men det är också något mer. Som jag redan snuddat vid så var droghandel inget som skildrats särskilt ingående på film vid denna tid och Henri Decoin tar sig nogsamt an sitt ämne.V

I bland lämnar han nästan narrativet helt för att i detaljerade och nästan dokumentärliknande sekvenser skildra de olika upplägg som de olika säljarna använder sig av för att få ut sina varor till kunderna. Blandningen mellan dessa och mer traditionella hårdkokta noirsekvenser med tuff dialog och bra skådespelande är fängslande.

Lite kuriosa avslutningsvis: det finns faktiskt en koppling mellan den här filmen och mina franska musikaliska favoriter Indochine. Låten Razzia på bandet andra album Le péril jaune från 1983 är kraftigt inspirerad av den. Bara en så’n sak!

Gabin, Carné och Arletty – och en air av Paris

Postat den

Den 17 maj på BleuBlancRouge är som bekant Jean Gabin-dagen, av den enkla anledningen att det var på denna dag som denna en av mina verkliga skådespelarfavoriter en gång i tiden föddes.

Varje år på denna dag skriver jag om någon av de drygt 100 filmer som denna gigant inom fransk film hann medverka i under sin långa karriär.

I år blir det om en lite mindre känd film, nämligen L’air de Paris från 1954. Men även om filmen i sig är mindre känd så saknar den sannerligen inte stjärnglans. Den regisserades av mästaren Marcel Carné och i en av de övriga ledande rollerna syns Arletty.

De tre hade samarbetat med stor framgång redan 1939 i klassikern Dagen gryr (Le jour se lève) och förhoppningen var såklart att denna film skulle upprepa den succén.

Så blev det dock inte riktigt. Kanske mest för att en viktig fjärde pusselbit saknades. Carnés långa och mycket framgångsrika sammarbete med manusförfattaren Jacques Prévert var över och utan Préverts manus saknades någonting i Carnés filmer, så också i L’air de Paris.

Men trots att Carné aldrig lyckades hitta en lika bra manusförfattare att jobba med så blev hans filmer aldrig ointressanta, även det applicerbart på L’air de Paris. För han hade ju hela tiden sin varma humanism i berättandet och sitt vackra bildspråk att falla tillbaka på.

Det senare är en av de främsta anledningarna till att se L’air de Paris, för här finns en hel del fantastiskt filmade sekvenser och synnerligen vackra bilder från ett svunnet Paris. Sedan går det ju inte gärna att  misslyckas med så duktiga skådespelare som Jean Gabin och Arletty att tillgå heller.

Här spelar de ett lätt bedagat par. Han är gammal boxare som drömmer om att som tränare hitta ett guldkorn som han kan träna upp till mästare och på så vis komma tillbaka till de egna glansdagarna igen, medan hon vill att han ska dra sig tillbaka och att de ska lämna Paris och flytta hem till hennes hemtrakter på rivieran.

När så det där möjliga guldkornet dyker upp i form av en fattig och lite impulsiv järnvägsarbetare växer hans hopp, men hon försöker sätta käppar i julen så att han ska misslyckas och de ska kunna dra sig tillbaka. Och den unga potentiella stjärnan lockas å andra sidan av vad storstaden har att erbjuda i form av den stora kärleken.

L’air de Paris har några riktigt starka stunder men brister på manussidan. Jacques Sigurd, som skrivit manuset denna gång, är inte i närheten av sin namne Prévert kvalitetsmässigt och som helhet har filmen svårt att riktitgt gripa tag. Det känns lite som att Sigurd inte riktigt vet vad han vill berätta och manusmässigt flyter det liksom ut i kanterna.

Men även om L’air de Paris kvalitetsmässigt skuggas rejält av exempelvis Dagen gryr och Dimmornas kaj (Le quai des brumes) så är den klart sevärd. Marcel Carné var som sagt en mästare och han höll en synnerligen hög lägstanivå i sitt filmande. Och den är intressant att se ur ett filmhistoriskt perspektiv som en sorts brygga mellan den poetiska realismen och den nouvelle vague som skulle komma, det vill säga mellan den franska filmens två kanske enskilt största epoker.

Frankofiliskolan del 13: Bruelmania del 2

Postat den

Frankofiliskolan fortsätter och nu ska det handla om det fjärde mest sålda albumet i Frankrike av en franskspråkig artist någonsin och precis som på plats fem så är det ett album av sångaren och skådespelaren Patrick Bruel.

Framgångarna med Alors regarde och de album som följde efter det gav Patrick Bruel 2002 möjligheten att göra verklighet av ett projekt som han drömt om länge: att göra ett album med tolkningar av låtar från mellankrigstiden, en tid då den franska chansontraditionen verkligen blomstrade.

Entre deux fick skivan heta och den blev en ny hejdundrande succé och Bruelmanian var i full gång igen. Lite drygt 2,2 miljoner sålda exemplar blev slutnotan.

Ur den enorma låtskatt som den franska mellankrigstiden erbjuder valdes 23 låtar som gjorts odödliga av artister som Charles Trenet, Maurice Chavallier, Arletty, Fréhel och Lucienne Boyer ut och utöver det lades låten A contretemps (nyskriven i tidstypisk stil) till för att avsluta det hela. För att framföra dessa bjöd Patrick Bruel in en hel kader av stjärnglans i form av gästartister.

Charles Aznavour, Johnny Hallyday, Francis Cabrel, Renaud och skådespelarkollegorna Emmanuelle Béart och Sandrine Kiberlain är några av de duettpartners Patrick Bruel har på detta sitt första dubbelalbum.

Arrangemangen är nya, men det vilar något såväl tidlöst som tidstypiskt över denna fina samling melodier och Entre deux är ett fint möte mellan en klassisk och en modern fransk artistelit.

Speciellt förtjust är jag i hur Bruel och Renaud tar sig an Arlettys Comme de bien entendu, Quand on s’promène au bord de l’eau som Jean Gabin gjorde till en hit i filmen La belle equipe och som Bruel framför med Jean-Louis Aubert, tolkningen av Cora Vaucaires La complainte de la butte (från filmen French cancan) tillsammans med Francis Cabrel och Lucienne Boyers Parlez-moi d’amour som han framför själv endast ackompanjerad av en sparsmakad akustisk gitarr.

Duvivier och Gabin – ett fantastiskt team!

Postat den

Den 17 maj 1904 föddes en av fransk films största och tillika en av mina stora personliga favoriter, skådespelaren Jean Gabin, och det är en tradition här på BleuBlancRouge att detta datum varje år skriva om en av de knappa hundra filmer han spelade in under sin långa karriär.

I år handlar det om La Belle Equipe (eller Jean från Paris som den fick heta i Sverige) från 1936 i regi av Julien Duvivier. Duvivier och Gabin gjorde att antal anmärkningsvärda filmer tillsammans, varav denna och Pépé Le Moko (Pépé från Marseille) får räknas som de främsta gjorda före Andra världskriget och Voici le temps des assassins (Han kom från Marseilles) som den främsta gjord efter.

Flera av Julien Duviviers filmer kännetecknas av hans pessimistiska livssyn, präglad av världsläget på 30-talet och La Belle Equipe är inget undantag. Men som en del av den så kallade poetiska realismen som var en stark trend inom fransk film på 30-talet innehåller den också varma och vackra ögonblick.

La Belle Equipe handlar om fem arbetslösa unga män som gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Men en dag ser det ut som att deras lycka vänt. De vinner en stor summa på lotteri. De bestämmer sig för att hålla ihop gänget och satsa pengarna i ett gemensamt projekt; en så kallad guinguette. De köper en förfallen fastighet och börjar gemensamt rusta upp den. Men hur stark och solidarisk är gruppen egentligen? Utmaningarna börjar snart att komma en efter en.

Filmen blev ingen omedelbar succé men har med tiden kommit att betraktas som ett mästerverk och den innehåller scener som blivit klassiska. Däribland den där Jean Gabin sjunger Quand on se promène au bord de l’eau  vilken hjälpte till att göra låten till en dåtida hit.

La Belle Equipe är lite knepig att få tag på i Sverige men finns sedan något år tillbaka i en finfin nyrestaurerad fransk utgåva.

Den mörkaste noir Gabin-dagen till ära

Postat den

Jag har några traditioner här på bloggen som jag håller hårt på även om takten när det gäller publicerade inlägg inte är den jag skulle önska. En av dessa är att den 17 maj skriva om några rader om någon av alla de filmer som Jean Gabin medverkade i under sin långa karriär. Helt enkelt för att hylla denne gigant inom fransk film och tillika personliga favorit på denna hans födelsedag.

I år föll valet på en av de mörkaste av franska noir-filmerna. Ja, kanske till och med den mörkaste: Voici le temps des assassins (eller Hon kom från Marseilles som den svenska titeln fick bli) i regi av Julien Duvivier från 1956. Det var en återförening av radarparet Duvivier och Gabin som bland annat med stor framgång samarbetade i den stilbildande Pépé le moko (Pépé från Marseille från 1937).

Julien Duvivier brukar omtalas för den pessimism och det mörker som genomsyrar hans filmer, vilket såklart har en del med den tid i vilken han var verksam att göra, och Voici le temps des assassins är något av ett typexempel. Det är som jag redan varit inne på en noir-film, men den är inte av den hårdkokta sorten utan har starka drag av drama också.

Den inleds med några fantastiska och fina bilder från Les Halles i Paris som området såg ut förr innan det revs för att ge plats åt det köpcentrum som många sentida Parisresenärer förknippar platsen med. Handlingen tar sin början med att en ung kvinna anländer till Paris.

Catherine som hon heter (utmärkt spelad av Danièle Delorme) söker upp den omtalade kocken André (Jean Gabin) på hans restaurang invid Les Halles. Hon presenterar sig som dotter till hans före detta fru som han sedan länge är skild från och berättar att mamman nyligen dött. André tar Catherine under sina vingar. Så långt är allt väl, men snart visar det sig att Catherine kanske inte är den väna gestalt som hon verkar vara.

Voici le temps des assassins räknas (trots det mörker, den cynism och det manipulativa beteende som delar av persongalleriet ger uttryck för) som en klassiker och bland dess mest namnkunniga tillskyndare återfinns bland andra François Truffaut och Bertrand Tavernier. Jag kan tycka att Duvivier gjort bättre filmer, men det är något fängslande och raffinerat över hans iscensättning av berättelsen. Skådespelarna är genomgående utmärkta och Armand Thirards svartvita foto är fantastiskt. Och bara de där inledande bilderna från Les Halles och det utomordentliga tidsdokument de gör filmen till gör den till i det närmaste obligatorisk att se för den som hyser varma tankar för den franska huvudstaden (och vem gör inte det ;)).

 

Le plaisir – en klassiker som det är ett rent nöje att återse

Postat den

En av de traditioner jag har här på bloggen är att varje år den 17 maj skriva något om en av de filmer som Jean Gabin, en av fransk films verkliga giganter och en av mina största personliga favoriter. Detta av den enkla anledning att det var just denna dag år 1904 som han föddes.

Ur hans digra filmografi valde jag denna gång Kärlekens fröjder (Le Plaisir i original) från 1952, en film som i flera omröstningar och rankingar nämnts som en av de bästa som någonsin producerats i Frankrike.

Kärlekens fröjder regisserades av den tyskfödde mästerregissören Max Ophüls och är en triptyk baserad på tre noveller av Guy de Maupassant. Jean Gabin har en viktig roll i filmens mittenberättelse som också är dess klart längsta.

Det är en film som (som den franska originaltiteln antyder) handlar om njutning sedd på från tre olika perspektiv, men med den gemensamma nämnaren hur flyktig den kan vara. Filmen i sig är också en njutning, men av det mer bestående slaget.

Max Ophüls regi är oklanderlig och framförallt hans knivskarpa, intrikata och eleganta sätt att använda kameran i berättandet är fantastiskt. Själva fotot i sig är också utsökt och att Stanley Kubrick, som själv var notoriskt pedantisk när det gäller bildberättandet, listade Kärlekens fröjder som en av sina absoluta favoritfilmer och inspirationskällor säger en hel del.

Men det är inte bara kameraarbetet som kan kan beskrivas som elegant. Det kan med fog också filmens manus. Max Ophüls ser i sin bearbetning av de tre novellerna till att dra maximal nytta av Guy de Maupassants texter. Det hade kunnat ge filmen en överdrivet litterär prägel, men resultatet är ett böljande språkbruk som är en fröjd att lyssna på.

Och så var det då det där med Jean Gabin. Jo då, han är som vanligt utmärkt. Kärlekens fröjder anses med rätta vara en klassiker inom fransk film som jag rekommenderar den som intresserad av fransk filmhistoria bör se.

En ypperlig chans att stifta bekantskap med en av Frankrikes filmiska giganter

le-jour-se-leve

Nu är det klassikerdags här på bloggen. I början av förra månaden släpptes en box ägnad åt Jean Gabin, en av mina favoritskådespelare genom alla tider, på svensk dvd och det är verkligen inga dussinfilmer som boxen innehåller utan en trippel franska toppfilmer. Två av dem, Den stora illusionen och Dimmornas kaj, har jag redan skrivit om så det här inlägget kommer att handla om den tredje filmen.

Dagen gryr (Le jour se lève i original) i regi av Marcel Carné anses vara ett av den så kallade poetiska realismens verkliga portalverk. Den släpptes i juni 1939 och var stämningsmässigt synnerligen influerad av världsläget med Andra världskriget bara några månader bort. Vissa har velat kategorisera den som en romantisk tragedi och det ligger absolut något i den rubriceringen.

Handlingen är enkel. En man anklagas för att ha mördat en annan man och har barrikaderat sig i en lägenhet en bit upp i ett flervåningshus. Utanför finns polisen som grunnar på hur de ska lyckas ta sig in i lägenheten.  I tillbakablickar  får vi sedan se vad som lett fram till den uppkomna situationen. Ramberättelsen i sig är med andra ord inte särskilt märkvärdig, men filmen är Dagen gryr just det. Märkvärdig.

En av anledningarna till det är att manuset, bland annat skrivet av Jacques Prévert, är så välskrivet att handlingen inte är så enkel som det först verkar. En annan anledning är Marcel Carnés känsliga regi och iscensättning. Skådespelarinsatserna, med legendarerna Jean Gabin och Arletty i spetsen, är dessutom toppklassiga. Det är helt enkelt ett av den franska filmens verkliga storverk.

Det hade dock mycket väl kunnat vara så att den här filmen varit förlorad. 1940 totalförbjöds Dagen gryr av Vichyregimen bara för att göra ett triumfartat återtag efter krigets slut. Men ytterligare något år senare var den hotad igen. Då köpte nämligen ett amerikanskt bolag upp rättigheterna för en amerikansk remake och köpte i samma veva in alla kopior av originalfilmen man kunde hitta för att sedan förstöra dem.

Under några år såg det ut som att de hade lyckats, men en bit in på 50-talet hittades några överblivna kopior och sedan dess har den funnits där som en självklar och hyllad bit av den franska filmhistorien. Den utgåva som nu är aktuell dvd-aktuell är dessutom nyrestaurerad och håller finfin bildkvalitet.

Om du är intresserad av fransk filmhistoria. Tja, om du är intresserad av filmhistoria överhuvudtaget. Då är den här boxen definitivt något för dig.

Gabin Gabin Hey!

Postat den

Det är bara att erkänna, jag är nostalgiskt lagd och en sucker för traditioner. En av de traditioner jag har är att den 17 maj varje år se en film med Jean Gabin. Detta för att hylla denna en av mina absoluta favoritskådespelare på dennes födelsedag. I år föll valet på klassikern Touchez pas au grisbi (eller Grisbi – blod på guldet som den fick heta här i Sverige) från 1954.

Touchez pas au grisbi regisserades av Jacques Becker och blev en stor succé på de franska biograferna. Nära fem miljoner löste biljett för att se den.  Förutom att den innebar en nystart på Jean Gabins vid den tiden lite falnande karriär var det också debutfilmen för en annan av mina favoriter: Lino Ventura. Dessutom gör en ung Jeanne Moreau en av sina första framträdanden på den vita duken i denna film.

Touchez pas au grisbi, som betyder rör inte bytet på franska, är en lätt melankolisk gangsterfilm med klara influenser av film noir. Handlingen är nog så enkel. Jean Gabin spelar huvudrollen som den medelålders gangstern Max som efter en lyckad kupp vill dra sig tillbaka.

När en konkurrerande gangster får höra om rånbytet sker saker som komplicerar det hela för Max och hans kompanjon sedan lång tid tillbaka. Det drar ihop sig till en tuff uppgörelse.

Skådespelarinsatserna är genomgående finfina. Jean Gabin är utmärkt, det är lätt att förstå att hans karriär tog rejäl fart igen efter den här filmen, och Lino Ventura visar omedelbart star quality. Det är en med tanke på handlingen överraskande nedtonad film.

Jacques Beckers regi är lugn och säker och det ger filmen en känsla av trovärdighet. Det är karaktärsdrivet snarare än händelsedrivet. Här ges en försmak av vad som komma skulle i en annan klassisk fransk kriminalfilm signerad Jacques Becker: den ultrarealistiska fängelserymningsfilmen Le Trou från 1960.

En annan sak som gör Touchez pas au grisbi till en så angenäm filmupplevelse är det utmärkta och stämningsladdade svartvita fotot. Det här är helt enkelt en av kronjuvelerna inom fransk film noir.

Vassa replikskiften och tuffa eldstrider i lätt daterad Gabin-klassiker

Postat den

Le Pacha

Traditionsenligt ser jag den 17 maj varje år minst en av de knappa hundra långfilmer som Jean Gabin hann med att göra under sin långa och framgångsrika karriär. Detta för att hylla denne gigant som är en av fransk films allra största skådespelare och en av mina personliga favoriter. Jean Gabin föddes på just denna dag för 111 år sedan. I år föll valet på Le Pacha från 1968.

Le Pacha visade sig bli det enda samarbetet mellan Jean Gabin och radarparet Georges Lautner och Michel Audiard. Egentligen var tanken att de skulle ha samarbetat redan fem år tidigare. Jean Gabin skulle ha spelat huvudrollen i Les Tontons flingeurs, men Jean Gabin hann snabbt göra sig ovän med såväl regissören Lautner som dialogesset Audiard och rollen gick i stället till Lino Ventura.

Som tur var så gick det alltså att överbrygga den där osämjan. Även om det tog fem år. Le Pacha visar nämligen med eftertryck att vi talar om en trio som var som gjord för att jobba med varandra. Kombinationen av Jean Gabins skådespel och karsisma, Georges Lautners hårdkokta regi och Michel Audiards suveränt välskrivna dialoger är minst sagt en vinnare. Det är bara synd att de inte fick möjlighet att göra fler filmer tillsammans.

Sedan kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av det är lite synd att den enda film som den här trion skulle komma att göra tillsammans skulle göras just 1968. Le Pacha är nämligen som så många andra filmer från den tiden mer än lovligt kitschig mellan varven. Det är tyvärr svårt att inte drabbas av Austin Powers-vibbar av en del scener i Le Pacha. Det gäller inte minst när Georges Lautner försöker sig på att skildra dåtidens nattklubbsliv.

Men bortsett från att filmen bitvis har en bildmässig stil som känns rejält daterad och inte har åldrats alltför väl så finns det en hel del annat att glädjas åt. Serge Gainsbourgs fantastiska soundtrack, som var rejält före sin tid, är en av dem. Den evige rebellen Gainsbourg, som faktiskt själv dyker upp i filmen, skrev bland annat låten Requiem pour un con till filmen. 

Själva handlingen i Le Pacha är inte särskilt originell. Jean Gabin spelar Louis Joss, eller Paschan som han också kallas, en grånad och rutinerad kommissarie som bara är några månader från sin pension. Då får han ett riktigt högprofilfall på halsen. Efter en fräck kupp lyckas några juveltjuvar lägga beslag på ett mer eller mindre ovärderligt byte.

En kort tid senare hittas den polis som var säkerhetsansvarig för den rånade juveltransporten död. Det blir Joss, som får leda jakten på tjuvarna och den eller dem som mördade hans kollega. Han identifierar snabbt några huvudmisstänkta och jakten på dem går via Paris undre värld. En ganska typisk kriminalfilmshistoria med andra ord.

Men med herrar Gabin, Lautner och Audiard i leken lyfter det hela ändå. Jean Gabin agerar med pondus och Michel Audiards dialoger är lika vassa som vanligt. Le Pacha innehåller ett antal repliker som har fått klassiker- eller kultstatus i Frankrike. Om man bortser från den kitschighet som jag tidigare har varit inne på så fungerar Georges Lautners iscensättning av berättelsen överlag bra. Framförallt actionsekvenserna är imponerande.

Le Pacha var på sin tid en aningen kontroversiell film. Dels för att den var för tiden ovanligt våldsam, dels för Serge Gainsbourgs låt Requiem pour un con. Det skapade en del problem med den franska filmcensuren, problem som kunde lösas först efter att Georges Lautner gått med på att delvis klippa om filmen. När det gäller Requiem pour un con så förbjöds den faktiskt från att spelas i radio.

Kontroverserna till trots blev filmen en framgång. Strax över två miljoner köpte biljett och såg filmen på bio i Frankrike.

Triss i coola ess på Jean Gabin-dagen

Postat den

Le clan des siciliens

För exakt 110 år sedan i dag föddes en av mina absoluta favoritskådespelare Jean Gabin. Den 17:e maj är för mig Jean Gabin-dagen och jag brukar uppmärksamma den genom att se någon, eller några, av de filmer han medverkade i under sin långa och framgångsrika karriär. I år föll valet på Henri Verneuils atmosfärrika och tuffa gangsterklassiker Den sicilianska klanen (Le Clan des siciliens) från 1969.

Denna snygga film finns utgiven på svensk dvd och är dessutom ett veritabelt mästarmöte i coolhet. Jean Gabin är nämligen inte den enda av mina favoriter som medverkar i filmen. En åldrande Jean Gabin får i Den sicilianska klanen nämligen dela strålglansen med Alain Delon och Lino Ventura. Det var första gången som dessa tre giganter medverkade i samma film och resultatet är en ren njutning för den som gillar hårdkokt fransk kriminalfilm (och vem gör inte det?)

Den sicilianska klanen är i grund och botten en gangsterfilm men den bär samtidigt tydliga influenser från såväl noir- som kupp- och västernfilm. Det är en synnerligen stilfullt och elegant regisserad film med ett brett och ambitiöst anslag. Den inleds med en spännande och metodisk, nästan ordlöst berättad, fritagningsscen och den sätter ribban högt för resten av filmen. Glädjande nog svarar den upp mot den utmaningen. Alain Delon spelar den förhärdade juveltjuven Roger Sartet. På väg till en rättegång lyckas han med hjälp han köpt av en siciliansk maffiaklan rymma och med hjälp av dessa gangsters lyckas han också hålla sig gömd i Paris, trots att han har den slipade spårhunden kommissarie Le Goff (spelad mes sedvanlig pondus av Lino Ventura).

Under sin tid i fängelset har Roger Sartet fått information som fått honom att planera juvelkuppernas juvelkupp, en stöt mot en oerhört värdefull juvelutställning. Klanen, ledd av patriarken Vittorio Manalese (spelad av Jean Gabin) är initialt skeptisk till det hela och tvekar på om det går att lita på Sartet. Han lyckas dock övertyga Manalese, som egentligen mest funderar på att dra sig tillbaka på nyinköpt mark på Sicilien, om att klanen ska hjälpa honom att utföra stöten. Tillsammans börjar de lägga upp strategin för en raffinerad och fräck kupp men frågan är alltjämt om Sartet verkligen går att lita på. Och hur man ska lyckas klara sig undan kommissarie Le Goff som ingalunda tänker ge upp jakten på Sartet.

Den sicilianska klanen är bitvis nagelbitande spännande film. Den har någon form av tidlös kvalitet över sig även om den i vissa avseenden naturligtvis känns daterad. Kläder, inredning och i viss mån även bildspråket är (av förklarliga skäl) djupt påverkade av tidsandan från när den 1968 spelades in. Men eftersom jag nu råkar gilla estetiken från den tiden ser jag detta snarare som en tillgång än ett problem.

Henri Verneuils berättande i den här filmen ekar av såväl Sergio Leone (att han har låtit Leones berömde hovkompositör Ennio Morricone komponera soundtracket förstärker det intrycket) som den franske gangsterfilmens verkligt stilbildande gigant Jean-Pierre Melville. Mycket bättre influenser kan du enligt mitt sätt att se på saken inte ha. Framförallt inte när man som Henri Verneuil lyckas göra något bra av de där influenserna i stället för (och den risken föreligger ju alltid) att bara framstå som en billig kopia.

Jag behöver väl knappast ytterliga understryka att jag är mycket förtjust i skådespelandet i den här filmen. Jean Gabin, Alain Delon och Lino Ventura är alla här i absolut toppform och de snarare höjer varandra än, som hade kunnat vara fallet, stjäl uppmärksamhet från varandra. Det är en långsamt och tålmodigt uppbyggd och berättad film (influenser från Jean-Pierre Melville var det ja) men någon långsam film är det sannerligen inte. Även om det inte alltid bjuds på action finns spänningen där i undertexten och det ger filmen ett konstant driv. Den sicilianska klanen är tveklöst en film som förtjänar sin klassikerstatus.