Triss i coola ess på Jean Gabin-dagen

För exakt 110 år sedan i dag föddes en av mina absoluta favoritskådespelare Jean Gabin. Den 17:e maj är för mig Jean Gabin-dagen och jag brukar uppmärksamma den genom att se någon, eller några, av de filmer han medverkade i under sin långa och framgångsrika karriär. I år föll valet på Henri Verneuils atmosfärrika och tuffa gangsterklassiker Den sicilianska klanen (Le Clan des siciliens) från 1969.

Denna snygga film finns utgiven på svensk dvd och är dessutom ett veritabelt mästarmöte i coolhet. Jean Gabin är nämligen inte den enda av mina favoriter som medverkar i filmen. En åldrande Jean Gabin får i Den sicilianska klanen nämligen dela strålglansen med Alain Delon och Lino Ventura. Det var första gången som dessa tre giganter medverkade i samma film och resultatet är en ren njutning för den som gillar hårdkokt fransk kriminalfilm (och vem gör inte det?)

Den sicilianska klanen är i grund och botten en gangsterfilm men den bär samtidigt tydliga influenser från såväl noir- som kupp- och västernfilm. Det är en synnerligen stilfullt och elegant regisserad film med ett brett och ambitiöst anslag. Den inleds med en spännande och metodisk, nästan ordlöst berättad, fritagningsscen och den sätter ribban högt för resten av filmen. Glädjande nog svarar den upp mot den utmaningen. Alain Delon spelar den förhärdade juveltjuven Roger Sartet. På väg till en rättegång lyckas han med hjälp han köpt av en siciliansk maffiaklan rymma och med hjälp av dessa gangsters lyckas han också hålla sig gömd i Paris, trots att han har den slipade spårhunden kommissarie Le Goff (spelad mes sedvanlig pondus av Lino Ventura).

Under sin tid i fängelset har Roger Sartet fått information som fått honom att planera juvelkuppernas juvelkupp, en stöt mot en oerhört värdefull juvelutställning. Klanen, ledd av patriarken Vittorio Manalese (spelad av Jean Gabin) är initialt skeptisk till det hela och tvekar på om det går att lita på Sartet. Han lyckas dock övertyga Manalese, som egentligen mest funderar på att dra sig tillbaka på nyinköpt mark på Sicilien, om att klanen ska hjälpa honom att utföra stöten. Tillsammans börjar de lägga upp strategin för en raffinerad och fräck kupp men frågan är alltjämt om Sartet verkligen går att lita på. Och hur man ska lyckas klara sig undan kommissarie Le Goff som ingalunda tänker ge upp jakten på Sartet.

Den sicilianska klanen är bitvis nagelbitande spännande film. Den har någon form av tidlös kvalitet över sig även om den i vissa avseenden naturligtvis känns daterad. Kläder, inredning och i viss mån även bildspråket är (av förklarliga skäl) djupt påverkade av tidsandan från när den 1968 spelades in. Men eftersom jag nu råkar gilla estetiken från den tiden ser jag detta snarare som en tillgång än ett problem.

Henri Verneuils berättande i den här filmen ekar av såväl Sergio Leone (att han har låtit Leones berömde hovkompositör Ennio Morricone komponera soundtracket förstärker det intrycket) som den franske gangsterfilmens verkligt stilbildande gigant Jean-Pierre Melville. Mycket bättre influenser kan du enligt mitt sätt att se på saken inte ha. Framförallt inte när man som Henri Verneuil lyckas göra något bra av de där influenserna i stället för (och den risken föreligger ju alltid) att bara framstå som en billig kopia.

Jag behöver väl knappast ytterliga understryka att jag är mycket förtjust i skådespelandet i den här filmen. Jean Gabin, Alain Delon och Lino Ventura är alla här i absolut toppform och de snarare höjer varandra än, som hade kunnat vara fallet, stjäl uppmärksamhet från varandra. Det är en långsamt och tålmodigt uppbyggd och berättad film (influenser från Jean-Pierre Melville var det ja) men någon långsam film är det sannerligen inte. Även om det inte alltid bjuds på action finns spänningen där i undertexten och det ger filmen ett konstant driv. Den sicilianska klanen är tveklöst en film som förtjänar sin klassikerstatus.

Mästaren Melvilles värdiga svanesång

De två senaste inläggen här på bloggen har handlat om ”sistafilmer” och det slumpar sig faktiskt så att även detta ska göra det. Den här gången handlar det i motsats till de tidigare två fallen om ett värdigt avsked.

I morgon släpps den franske gangsterfilmens okrönte kung Jean-Pierre Melvilles sista film De kriminella (Un flic) från 1972 i den mig veterligen första svenska DVD-utgåvan av filmen.

Jean-Pierre Melville är verkligen en av mina absoluta favoritregissörer och även om De kriminella inte hör till hans allra finaste stunder så är det, om man bortser från några mindre lyckade insatser från specialeffektmakarna under filmens svettiga nyckelscen, en riktigt bra film. En värdig svanesång helt enkelt.

De kriminella är en typiskt sentida Melville-rulle. Stenhård, grovt stiliserad och minimalistisk. Utan att veta helt säkert så misstänker jag att den amerikanske regissören Michael Mann har sneglat både en och två gånger på och tagit stort intryck av Melvilles berättarstil.

Åtminstone ser jag mängder av ekon av Melvilles filmer i exempelvis Heat och Manhunter. Men att en eller flera amerikanska regissörer skulle ha influerats av Melville känns å andra sedan inte mer än rätt och i sin ordning. Melville själv var nämligen djupt influerad av amerikansk film, främst 40-talets noirfilmer och större delen av hans filmografi består av hans alldeles egna, av det franska temperamentet färgade, tolkningar av amerikansk film.

Graden av minimalism är dock inte lika stor i De kriminella som i exempelvis mästerverket Le Samouraï (Samuraj killer i Sverige) från 1967 (den liksom De kriminella med en stencool Alain Delon i huvudrollen) en film som driver minimalismen till ren abstraktion.

Men Melville hittade något i sitt formmässiga experimenterande i Le Samouraï som han tog med sig till inspelningarna av De kriminella. Den nyckelscen som jag tidigare nämnde, en nästan 20 minuter lång scen om en fräck kupp på ett tåg, är till exempel nästintill helt ordlös, bygger på långsamt uppbyggda tagningar, men bjuder på nagelbitarspänning ändå.

Själva storyn i De kriminella är inte överdrivet komplicerad. En rånarliga slår till mot en bank i en vinspinad stad vid den franska atlantkusten. Rånarligan leds av en nattklubbsägaren Simon (spelad av Richard Crenna) från Paris. Simon är  nära vän med den kärva och tuffa polisen Edouard (Alain Delon) som, såklart, kommer att bli ansvarig för utredningen av fallet.

Situationen kompliceras ytterligare av att Edouards älskarinna Cathy (spelad av en synnerligen sval Catherine Deneuve) råkar vara Simons flickvän. Den här dualismen i rollfigurerna och den suddiga linjen mellan god och ond är typisk för Melville.

Det som skiljer De kriminella från hans allra bästa filmer, som exempelvis Bob le Flambeur från 1956 eller Den röda cirkeln (Le cercle rouge) från 1970, är att det spåret här aldrig riktigt fördjupas. Det finns potential i den här berättelsen som slarvas bort en aning.

Jean-Pierre Melville höll dock en så anmärkningsvärt hög lägstanivå i sin produktion att till och med en film med delvis bortkastad potential höjer sig över mängden. Därför är De kriminella en film som du ska se. Inte minst om du är intresserad av kriminalfilm.

Fängslande och atmosfärrik noir med ekon av mästaren Melville

Först och främst, försök att bortse från den usla ”svenska” titeln. Paris by Night, är något man förväntar sig att läsa på ett vykort men som titel på en av de bästa thrillerfilmerna som du kan se just nu, den släpptes på svensk dvd i förra veckan, är den naturligtvis helt förkastlig. Den franska originaltiteln Une nuit är kanske inte heller den vassaste eller mest säljande, men definitivt bättre. Om inte annat är det en korrekt beskrivning av vad det handlar om. Filmen utspelas nämligen under loppet av en natt.

I centrum i den på ytan enkla handlingen står polisen Simon Weiss. Han arbetar på sedlighetsroteln vid parispolisen och glider natten igenom runt och försöker hålla koll på den undre världen. Just den här kvällen har han fått en ny parter, eller snarare chaufför som skjutsar honom mellan nattklubbar och ljusskygga etablissemang.

Simon Weiss är en principfast men samtidigt korrumperad polis, det står snabbt klart och under nattens lopp konfronteras han med såväl smågangsters som polisens internutredare som har honom under uppsikt. Det blir en händelserik natt och våldet och en våldsam uppgörelse tycks hela tiden ligga på lut. Men Paris by Night är inte den dussinthriller som beskrivningen kanske skvallrar om.

Den saknar egentligen riktiga actionscener men är synnerligen spännande och intensiv ändå. Regissören Philippe Lefebvre jobbar skickligt med stämningsskapande och skruva upp spänningen på annat sätt. Den utmärkta dialogen och fina skådespelarinsatser, Roschdy Zem är smått briljant i rollen som Simon Weiss, bidrar också till att göra filmen så bra. Inspelad på plats, på riktiga nattklubbar och barer och med sin autentiska ton har den en dessutom en realism som ger den extra skärpa och udd.

Det finns en stil, elegans och melankoli i Paris by Night som åtminstone för mina tankar till den franska gangsterthrillerns mästare, Jean-Pierre Melville. Kanske allra främst då hans Bob le Flambeur från 1956. Riktigt så bra är inte Paris by Night men det är något i personteckningarna i den som liknar Bob le Flambeur på ett mycket tilltalande sätt. Och att jag ens jämför med och drar paralleller med den är i sammanhanget rejält beröm. Jean-Pierre Melville är en av mina absoluta favoritregissörer och Bob le Flambeur är i mitt tycke av hans bästa filmer.

Paris by Night gick lite i tysthet direkt till dvd här i Sverige. Jag tycker att det är en underskattad liten pärla som hade förtjänat större uppmärksamhet och att visas på stor duk.

The French King of Cool – 80 år i dag

Jag lyfter på hatten och ber att få gratulera en av den franska filmens mest emblematiska skådespelare genom tiderna, Jean-Paul Belmondo, som alltså idag fyller 80 år. Om Steve McQueen var den amerikanska filmens The King of Cool så var definitivt Jean-Paul Belmondo hans franska motsvarighet.

Det självklara valet när det gäller att hylla den levande legendaren på 80-årsdagen hade kanske varit att plocka fram de två filmer som är allra mest berömd för, för nog är det väl så att de allra flesta förknippar honom med hans rollprestationer i Jean-Luc Godards nouvelle vague-klassiker Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960 och Tokstollen (Pierrot le Fou) från 1965?

Jag väljer dock att gå en annan väg och lyfta fram en annan film, och samtidigt också slå ett slag för en av mina absoluta favoritregissörer, nämligen Ställd mot väggen (Le Doulos) från 1962 i regi av den franske gangsterfilmens mästare Jean-Pierre Melville.

Ställd mot väggen är en suveränt iscensatt, intrikat och atmosfärrik film som kanske inte är så allmänt känd här i Sverige men som borde vara obligatorisk att se för alla som uppskattar inte bara fransk sådan utan kriminalfilm överhuvudtaget. Bara en sådan sak som att Quentin Tarantino hyllar den och vid flera tillfällen har nämnt det välskrivna och lite snåriga manuset som en av de huvudsakliga inspirationskällorna till sin debutfilm De hänsynslösa (Reservoir Dogs) borde räcka som argument för att kolla upp den här filmen.

Det finns flera gemensamma beröringspunkter mellan De hänsynslösa och Ställd mot väggen. I båda filmerna kretsar en hel del av handlingen kring ett rån som när filmen inleds redan är begånget och som man sedan aldrig får se och dessutom spelar oklarheterna kring en eventuell polisinformatörs roll (Doulos är för övrigt fransk slang för just tjallare eller informatör) i det hela en viktig roll i handlingen.

Handlingen kretsar främst kring två hårdhudade och tuffa herrar, Maurice och Silien (spelade av Serge Reggiani respektive Jean-Paul Belmondo som båda gör mycket starka rollprestationer) och det gäller att hänga med i svängarna för Jean-Pierre Melville utmanar åskådaren genom att korsklippa berättelsen så att den skildrar händelseförloppet växelvis ur de två herrarnas synvinklar.

Som i så många andra av Jean-Pierre Melvilles filmer är ett genomgående tema i filmen lojalitet, kamratskap och hederskodex i kriminella kretsar och liksom i hans övriga filmer är det lika svårt för oss åskådare som karaktärerna i berättelsen att veta vem man kan lita på och vem som talar sanning eller ljuger. Att detta lite paranoida och cyniska drag i hans konstnärskap bottnar  i hans egna upplevelser från sin tid i den franska motståndsrörelsen under det andra världskriget är de flesta Melvilleexperter tämligen ense om.

Ställd mot väggen är absolut en bra startpunkt för den som kanske för första gången närmar sig Jean-Pierre Melvilles filmografi. Det är inte hans allra bästa film men den innehåller alla de ingredienser som gör hans bästa filmer så förtvivlat bra. Även om han egentligen inte helt klockrent kan sägas tillhöra nya vågen-regissörerna så har han en hel del gemensamma intressen med de främsta inom den rörelsen.

Hans filmer har alla tagit djupa intryck av den amerikanska filmen, främst film noir, men bottnar samtidigt på ett mer tydligt sätt än nya vågen-filmerna i en äldre fransk filmtradition, inte minst 30-talets så kallade poetiska realism. Men även om Melville kanske främst blickade bakåt när det gäller sina influenser så är hans blandning av och vad han gör med dem helt och hållet framåtskridande. Återigen en solklar parallell till Quentin Tarantino med andra ord.

Men även om Jean-Pierre Melville på vissa sätt är en föregångare till Quentin Tarantino så finns det naturligtvis mycket stora skillnader mellan dem också. Det skiljer trots allt 30 år mellan exempelvis Ställd mot väggen och De hänsynslösa, 30 år av utveckling när det gäller såväl teknik som estetik.

Jean-Pierre Melville berättar oerhört mycket mer återhållsamt och långsamt och är synnerligen sparsam när det gäller användandet av musik. Den musik som förekommer i Ställd mot vägen är visserligen cool så det räcker, men samtidigt tidstypisk och inte alls så anakronistisk som den som QT brukar använda sig av i sina filmer.

Tyvärr så finns det också några mindre trevliga och fräscha drag i Ställd mot väggen. Jean-Pierre Melville anklagades då och då för att vara misogyn och den här filmen ger vatten på kvarn till de anklagelserna. De tre kvinnliga rollfigurer som kommer till tals i filmen är alla tre tämligen osympatiska och skildras på ett övervägande negativt sätt. Det är en nästan uteslutande maskulin värld helt och hållet på männens villkor han skildrar i sina filmer. När det gäller genusfrågan var han tyvärr ingen framåtskridare.

Men männen och maskuliniteten skildrar Melville bra, mångbottnat och fängslande och i hans regi svarar Jean-Paul Belmondo i Ställd mot väggen för en av sin karriärs främsta rollprestationer. Återigen grattis på 80-årsdagen, Frankrikes King of Cool!