Frankrike bryter ny teknisk mark i VM – igen!

Då var VM-festen i gång även för Frankrikes del. Fast så värst festligt var det inte. I alla fall inte spelmässigt. Men det räckte till en seger med 2-1 mot Australien i den inledande gruppspelsmatchen efter ett sent avgörande mål av Paul Pogba och det är ju ändå segrarna som räknas och inga stilpoäng som delas ut.

Men helt klart är att det kommer att krävas en rejäl uppryckning om laget ska nå så långt i turneringen som det som en av huvudfavoriterna tippas göra. Å andra sidan går det att dra sig till minnes att EM på hemmaplan för två år sedan också inleddes med krampaktigt spel och en knapp seger. Då bar det så småningom hela vägen till final.

Intressant är hur Frankrikes första mål i matchen mot Australien kom till. Det var nämligen ett historiskt mål. Den straff som Antoine Griezmann säkert satte i nät utdömdes först efter att det för VM nya videogranskningssystemet VAR använts – och det var första gången som det användes till att korrigera ett så avgörande domslut på planen.

Frankrike har en förmåga att vara inblandat i nymodigheter. I det förra mästerskapet i Brasilien för fyra år sedan användes målkamerasystemet Goal-line technology för första gången och det första mål som tilldelades genom det var ett av Karim Benzemas mål för Frankrike mot Honduras i gruppspelet. Till det kan tilläggas att Frankrike också var VM-historiens första lag att vinna en match genom den nu avskaffade Golden Goal-regeln. Det var Laurent Blancs mål i förlängningen i åttondelsfinalen mot Paraguay i hemma-VM 1998.

Allez Les Bleus!

 

Champion de France encore une fois!

Tack vare att Guingamp skrällde och fick med sig en poäng från bortamötet med Monaco stod det redan minuterna före avspark i kvällens match mot Rennes på Parc des Princes klart att PSG återigen är franska ligamästare! Ligatiteln är den andra raka och fjärde totalt i klubbens drygt 40-åriga historia. Att det ”krävdes” hjälp från annat håll för att till slut säkra den där titeln som laget haft som i en liten ask en tid och borde ha säkrat redan för några veckor sedan är talande för den totalt tappade form och det bristande självförtroende laget visat efter den bittra och svidande förlusten mot Chelsea i Champions League. Nog för att det säkerligen hade gått vägen ändå men det känns onekligen skönt att det inte behövde dra ut på tiden.

Ligatiteln är lagets andra stora för säsongen efter segern i ligacupen för några veckor sedan och även om spelet hackat lite den senaste månaden känns det som att PSG som lagbygge tagit stora kliv framåt under Laurent Blancs ledning. Han har en del att jobba vidare med så det finns absolut möjlighet till förbättringar och vidareutveckling under nästa säsong. Nu återstår det att se vad det är för lag han kommer att förfoga över och under vilka premisser. Någon gång inom snar framtid väntas UEFA ge besked om vilka bestraffningar PSG har att vänta för sina påstådda brott mot de nya så kallade Financial fair play-reglerna. Det har spekulerats om både det ena och det andra och besked från officiellt håll väntas alltså inom kort.

Men det är inget jag bryr mig just nu. Liksom att matchen mot Rennes inte var något att skriva hem om, förlust med 1-2 efter en kombination av lojt spel och en horribel domare som rånade laget på två solklara straffar. Jag har ju trots allt ett ligaguld att fira! Ici c’est Paris!

Ligacupmästarnas mästare!

Efter den mycket bistra och tunga förra veckan med först uttåg ur Champions League efter förlust mot Chelsea med minsta möjliga marginal och så förlust i ligaspelet mot Lyon på det var det en enorm tillfredsställelse att i går kväll få se PSG tillbaka i vinnarspåret igen. Och inte nog med det så innebar segern dessutom att säsongens första riktiga (jag räknar inte den mer symboliska titel som vanns i försäsongsmatchen mellan ligamästaren och cupmästaren) titel. Gårdagens match var nämligen finalen i den franska ligacupen och PSG vann den, inför fullsatta läktare på nationalarenan Stade de France, med 2-1. PSG spelade dessutom riktigt bra, framförallt i den första halvleken, och vann fullt rättvist. Även om det var med lite hjälp från domarhåll, det måste erkännas. Den straff som Cavani gjorde 2-0 på var minst sagt tveksam.

Extra skön (och viktig) var segern eftersom det var ett snabbt revanschmöte med Lyon och att det var just Edinson Cavani som fick göra båda målen och bli matchvinnare. Ingen, utom möjligtvis coachen Laurent Blanc, har fått utstå lika mycket kritik och bära lika mycket ansvar för de där två tunga förlusterna i förra veckan än Edinson Cavani. Förhoppningsvis får detta det att lossna ordentligt för honom nu för PSG behöver en Edinson Cavani i form och med självförtroende för att på ett bra sätt klara sig genom perioden med Zlatan Ibrahimovic skadad och borta från plan. Vissa verkar redan ha räknat in ligatiteln som klar men det behövs faktiskt två segrar till på de återstående fem matcherna för att den verkligen ska bli det. Såvida inte jagande Monaco åker på något poängtapp under sina avslutande matcher men det ska vi nog inte räkna med. Men det är klart att jag hoppas på en hjälpande hand från Nice i lagets derby borta mot Monaco i morgon. Skulle Nice till och med gå och vinna kan PSG säkra ligatiteln i matchen mot Evian hemma på Parc des Princes på onsdag. Drömma kan man såklart, och PSG:s klubbmotto är trots allt rêvons plus grand.

För tillfället fortsätter jag att njuta av att klubbens fjärde titel i ligacupen är säkrad. Det är dessutom ett rekord. Inget annat lag har vunnit titeln fyra gånger. I morgon eftermiddag kommer jag att hålla ett öga på matchen Monaco-Nice och efter det kan det vara dags att blicka fram emot matchen mot Evian på onsdag och eventuellt oroa mig lite över att just Evian varit ett lag som PSG haft det lite besvärligt med, framförallt på bortaplan. Förutom Lyon så är det bara just Evian som slagit PSG i ligaspelet denna säsong. Men det där får som sagt vänta. Nu är det att fira ligacupsegern som gäller. För att citera det den unge anfallaren Lucas sa efter att förra årets ligatitel säkrats (i Lyon faktiskt): Champions, mon frère!

Vågar man inget, vinner man inget…

Det var matchen då Edinson Cavani slutgiltigt skulle kliva ut ur den store Ibrahimovics skugga, men han tog inte chansen. Det är förvisso smått löjligt att ens tänka i de banorna, att en världsklassanfallare som Cavani skulle ha något att bevisa men likafullt hade jag känslan av att det var så. Att han efter att i en tidningsintervju för några veckor sedan uttryckt frustration över att inte få spela på sin mest naturliga position som central anfallare faktiskt hade något att bevisa, att han i Zlatans skadefrånvaro skulle visa att han kan leda laget. Det gjorde han inte. 0-2 borta mot Chelsea gör att PSG för andra säsongen i rad blev utslaget på fler bortamål i kvartsfinalspelet i Champions League. Det är naturligtvis hela laget som förlorar och ingen enskild spelare som ska lastas mer än någon annan men jag kan liksom inte riktigt sluta tänka på den jättechans Cavani brände bara minuter innan Chelseas förödande 2-o-mål föll. Om Cavani gjort mål där hade förmodligen (sådant kan man naturligtvis inte helt säkert veta) utfallet blivit ett helt annat och min känsla nu varit den av eufori i stället för bitterhet och frustration.

Edinson Cavani gjorde överlag inget starkare intryck i match med grundförutsättningar som borde ha passat honom, men till hans försvar kan definitivt en alldeles för ängslig och defensiv taktik och matchplan från Laurent Blanc anföras. PSG var överlag alldeles för passivt och inriktat på att försvara den ledning man hade med sig från mötet i Paris och gav tidigt bort initiativet till Chelsea och hade det inte varit för att trävirket i målburen bakom Salvatore Sirigu inte mindre än två gånger på bara någon minut räddat laget hade den här matchen kunnat glidit laget ur händerna ännu tidigare. Sett över två matcher var det i mina ögon helt jämnt mellan lagen, men i kväll var det inget snack. Chelsea var det bättre laget. PSG:s som lag bristande rutin av att spela den här typen av matcher sken smärtsamt tydligt igenom. Men det är naturligtvis bara genom att spela den här typen av matcher och göra den här typen av erfarenheter som den rutinen införskaffas. Man får inte glömma att det är ett ungt projekt (som det heter på nutida fotbollsspråk) och att detta bara var den andra Champions League-säsongen i modern tid för klubben. Att nå ända till kvartsfinal och dessutom förlora dessa med knappast möjliga marginal båda dessa säsonger är riktigt starkt gjort. Med tanke på att spelet denna säsong tagit stora kliv framåt finns det i bedrövelsen all anledning att känna stolthet över vad laget åstadkommit och stor tillförsikt inför framtiden. Den tillhör PSG det är jag helt övertygad om. PSG har tagit plats i den europeiska fotbollens finrum för att stanna.

Nu gäller det för laget att slicka såren och ladda om inför den viktiga ligamatchen borta mot Lyon på söndag. Två segrar till krävs för att säkra andra raka ligatiteln. Hoppas att den första av dem kommer redan på söndag. Lyon står för övrigt för motståndet i de kommande två matcherna för i påskhelgen är det ligacupfinal mellan PSG och Lyon på Stade de France. Då hoppas jag att kapten Thiago Silva för höja segerbucklan mot skyn.

Trots den bittra förlusten i kväll är det med stor stolthet jag utbrister i ett Paris est magique, ici c’est Paris! För ett PSG-fan finns ingen tradition av att vara medgångssupporter. Det tänker jag inte bryta mot nu heller.

Nu börjar det på riktigt allvar!

Med all respekt för de lag som mitt älskade PSG har mött hittills i Champions League denna säsong så känns det som att det är först nu som laget verkligen kommer att behöva bekänna färg. Kvartsfinalen mot Chelsea är en utmaning som heter duga och jag är redan såhär flera timmar föra avspark duktigt nervös. Att få ett bra resultat med sig från kvällens hemmamatch känns som något av helt avgörande karaktär för dubbelmötet, en seger om inte ett måste så synnerligen önskvärt. Samt det viktiga att helst inte släppa in något mål. Vikten av mål på bortaplan fick laget bittert erfara i förra säsongens kvartsfinalmöte med Barcelona.

Zlatan Ibrahimovic och Edinson Cavani formar ett av de bästa anfallspar som något lag i världen har och de två blir naturligtvis viktiga i kväll. Men eftersom det nästan är viktigare att inte släppa in mål än att göra något är det ändå främst försvarsspelet som på förhand känns som den verkliga nyckeln till framgång och därmed lutar jag mot att det är mittbacksgeneralen och lagkaptenen Thiago Silva som är den enskilt viktigaste spelaren för PSG i kväll. En annan nyckel till framgång är att det centrala mittfältet med (förmodligen)  Blaise Matudi, Marco Veratti och Thiago Motta på planen från start vinner kampen med sina meriterade motståndare hos gästande Chelsea.

Sedan blir det en stor utmaning för den i sammanhanget orutinerade PSG-coachen Laurent Blanc att vinna den taktiska kampen mot den rutinerade och synnerligen slipade José Mourinho. När det gäller det taktiska spelet har den portugisiske tränaren få, om ens några, övermän. I det stora hela känns det också som att Chelsea är ett lite bättre lag än PSG och därmed får gälla som favoriter. Men jag tror på en jämn kamp över två matcher. Oavsett hur det går känns det dock fantastiskt häftigt att få se PSG vara med och leka och konkurrera på denna höga nivå.

Även om jag befarar en knapp förlust hoppas jag naturligtvis på något annat. Och drömma måste man ju få göra, framförallt med tanke på att PSG:s nya slogan lyder rêvons plus grand. Drömbilden är klar, i den ingår att få se Thiago Silva lyfta segerbucklan efter finalen i maj månad. Vägen till att den drömmen slår in går förmodligen via en seger mot Chelsea på Parc des Princes i kväll. Matchstart är det 20:45. Allez PSG!

Det finns segrar och så finns det SEGRAR

Trots att ha spelat 10 spelare mot 12 under den sista timmen av matchen lyckades ett heroiskt kämpande Paris Saint-Germain vända underläge med 0-1 och vinna Le Clasique borta mot Marseille med 2-1. Bästa kompisarna Maxwell (som gjorde en närmast exakt kopia av Kennet Anderssons klassiska kvittering mot Rumänien i VM-kvartsfinalen 1994) och Zlatan Ibrahimovic gjorde målen. Detta var PSG:s första seger på fiendemark på Stade Vélodrome sedan 2008 och segerns sötma kunde inte ha varit sötare. Moralen, spelskickligheten och kämpaglöden som laget visade genom att vända matchen och plocka hem de tre poängen till Paris trots att ha varit 10 mot 12 spelare på planen var enorm. Jo, jag raljerar en del här men det kändes verkligen som att domaren Clément Turpin var som en extra motståndare den här kvällen och jag tror till och med att den mest inbitne OM-supporter när krutröken och känslorna lagt sig också kan gå med på att herr Turpin stod för en hel del märkliga beslut i Marseilles favör denna kväll. Den utvisning som drabbade Thiago Motta i samband med den i sig fullt korrekta straffen till Marseille i den första halvleken var inget annat än rent skandalös. Fullt i klass med den famösa utvisning som Thiago Silva drabbades av i matchen mot Valenciennes i våras. Och det var inte det enda märkliga beslutet domare Turpin tog denna kväll. Men trots all denna hjälp från mannen i gult lyckades PSG resa sig efter att ha hamnat i underläge både resultatmässigt och numerärt på planen och vinna. Faktum är att PSG efter utvisningen tog tag i matchen och dominerade den från utvisningen och framåt. Det visar på en hel del av den klass som PSG av modell 2013/14 besitter. Stor cred till coach Laurent Blanc. Det var inte många om ens någon, jag gjorde det definitivt inte, som trodde att han skulle kunna överträffa Carlo Ancelotti i sitt lagbygge men det har han definitivt gjort. Såhär långt i alla fall. PSG under Blanc känns både stabilare och mer underhållande än det under Ancelotti.

Nu går laget till landslagsuppehållet i delad serieledning med Monaco vilket naturligtvis känns ohyggligt bra. Smolket i glädjebägaren denna kväll är utvisningen på Thiago Motta. Den italienske landslagsmannen som varit en sådan viktig pjäs såhär långt denna säsong blir borta ett tag. Rött kort direkt brukar betyda minst två matchers avstängning i Frankrike. Hur felaktigt domarens beslut än må ha varit. Men det tar på intet vis udden ur glädjen över segern mot den bittraste av rivaler. Ici c’est Paris! Rêvons plus grande!

Nu drar det igång igen!

Efter en sommar med först stor turbulens och sedan några riktiga stjärnvärvningar är det nu äntligen dags. I kväll kickar den ny säsong av Ligue 1 igång och det med den ovana situationen att det är Paris Saint-Germain som är titelförsvarare. Efter 19 långa år blev ju laget i mitt hjärta äntligen mästare igen. Försvaret av titeln inleds ikväll med match mot Montpellier på bortaplan. Att påstå att jag är laddad är närmast en underdrift. Att försvara en ligatitel är naturligtvis inte helt lätt och i det här specifika fallet gör en ny aktör på scenen det ännu lite tuffare. Nyrika nykomlingen Monaco har laddat inför återkomsten till Ligue 1 med den ena spektakulära storvärvningen efter den andra och kommer högst förmodligen att bjuda på tufft motstånd. Dessutom kommer självklart inte Marseille, Lyon och Saint-Etienne att ge sig utan säkerligen vilja sätta käppar i hjulen för de två giganterna.

Jag är mycket spänd att se hur nye tränaren Laurent Blanc väljer att formulera sina trupper. Kommer Zlatan Ibrahimovic och nyförvärvet Edinson Cavani att få starta? I så fall är det första matchen de spelar ihop och det blir spännande att se hur deras samspel kommer att fungera. Olyckskorparna har ju kraxat att det inte ska gå att få ett fungerande spel med dem båda samtidigt på planen men jag håller inte med. Det borde absolut gå att formulera ett riktigt vasst anfallspar av dessa storstjärnor och deras respektive spelsätt och kvalitéter känns definitivt kompatibla. Jag kan dessutom fortfarande tycka att laget saknar en riktigt vass spelfördelare på mittfältet, något som bland annat visade sig mot på pappret sämre motstånd i ligan under förra säsongen. PSG hade vid flera tillfällen påfallande svårt att dyrka upp och ta sig genom kompakta och högt pressande försvar. Men det kanske Laurent Blanc, som i grunden är mer offensiv i sitt fotbollstänk än föregångaren Carlo Ancelotti, har lyckats lösa till denna säsong med hjälp av de befintliga spelarna. Kompetens och spelförståelse finns där. Det gäller bara att kunna få ut den också. En nyckel kan definitivt vara att få fart på Javier Pastore. Försäsongsmatcherna har indikerat att något sådant kan vara på gång.

Jag förväntar mig ingen klang och jubel-föreställning i kväll men hoppas naturligtvis att laget inte ska vara lika trögstartat som förra säsongen. Avspark är det 20.30. Som jag längtar. Allez, PSG!

Bienvenido il Matador!

Äntligen bra nyheter på PSG-fronten! Glädjeurladdningen efter att det där första ligaguldet sedan 1994 hade säkrats byttes snabbt, i gammal god PSG-tradition, ut mot fullskaligt kaos och efter att både tränaren Carlo Ancelotti och sedan sportchefen Leonardo båda lämnat skutan fanns det all anledning att känna oro inför klubbens närmsta framtid. Speciellt eftersom lösningen på flera veckors cirkus när det gäller ny tränare blev en nödlösning, klubbens enligt uppgifter åttonde alternativ på listan över tänkbara namn. Laurent Blanc som spelare i all ära, men som tränare på den här nivån har han en del att bevisa. Jag hoppas att jag har fel men min känsla när det stod klart att just han skulle ta över tränarsysslan var inte direkt positiv. Ihärdiga rykten om att både Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva skall vara på väg att lämna klubben har spätt på den där gnagande oroskänslan i kroppen. Nu återstår det naturligtvis att se vad som händer med dessa två herrar men helt klart är att dagens presentation av att den uruguayanske skyttekungen Edinson Cavani nu är helt klar för fem år i Paris Saint-Germain gör att jag kan somna med ett leende på läpparna och en känsla av tillförsikt när det gäller projektet PSG:s vidareutveckling. Att klubben sedan fick betala Napoli en löjligt, för att inte säga absurt, stor summa pengar för att köpa loss honom är en annan diskussion.

Nu önskar jag definitivt inte att Zlatan ska lämna, och jag tror absolut att han och Edinson Cavani kan komplettera varandra bra på planen, men om han skulle göra det så är Edinson Cavani en fullgod ersättare. Att han i PSG dessutom kommer att återförenas med två tidigare klubbkamrater som han fungerat ypperligt i samarbete med i Ezequiel Lavezzi och Javier Pastore gör naturligtvis inte saken sämre. Kanske är Edinson Cavani nyckeln till att laget äntligen ska kunna få ut den fulla potential i Javier Pastore som Carlo Ancelotti aldrig lyckades locka fram med sitt spelsätt.

Allez, PSG! Ici c’est Paris!