RSS Flöde

Etikettarkiv: Alain Delon

Triss i coola ess på Jean Gabin-dagen

Postat den

Le clan des siciliens

För exakt 110 år sedan i dag föddes en av mina absoluta favoritskådespelare Jean Gabin. Den 17:e maj är för mig Jean Gabin-dagen och jag brukar uppmärksamma den genom att se någon, eller några, av de filmer han medverkade i under sin långa och framgångsrika karriär. I år föll valet på Henri Verneuils atmosfärrika och tuffa gangsterklassiker Den sicilianska klanen (Le Clan des siciliens) från 1969.

Denna snygga film finns utgiven på svensk dvd och är dessutom ett veritabelt mästarmöte i coolhet. Jean Gabin är nämligen inte den enda av mina favoriter som medverkar i filmen. En åldrande Jean Gabin får i Den sicilianska klanen nämligen dela strålglansen med Alain Delon och Lino Ventura. Det var första gången som dessa tre giganter medverkade i samma film och resultatet är en ren njutning för den som gillar hårdkokt fransk kriminalfilm (och vem gör inte det?)

Den sicilianska klanen är i grund och botten en gangsterfilm men den bär samtidigt tydliga influenser från såväl noir- som kupp- och västernfilm. Det är en synnerligen stilfullt och elegant regisserad film med ett brett och ambitiöst anslag. Den inleds med en spännande och metodisk, nästan ordlöst berättad, fritagningsscen och den sätter ribban högt för resten av filmen. Glädjande nog svarar den upp mot den utmaningen. Alain Delon spelar den förhärdade juveltjuven Roger Sartet. På väg till en rättegång lyckas han med hjälp han köpt av en siciliansk maffiaklan rymma och med hjälp av dessa gangsters lyckas han också hålla sig gömd i Paris, trots att han har den slipade spårhunden kommissarie Le Goff (spelad mes sedvanlig pondus av Lino Ventura).

Under sin tid i fängelset har Roger Sartet fått information som fått honom att planera juvelkuppernas juvelkupp, en stöt mot en oerhört värdefull juvelutställning. Klanen, ledd av patriarken Vittorio Manalese (spelad av Jean Gabin) är initialt skeptisk till det hela och tvekar på om det går att lita på Sartet. Han lyckas dock övertyga Manalese, som egentligen mest funderar på att dra sig tillbaka på nyinköpt mark på Sicilien, om att klanen ska hjälpa honom att utföra stöten. Tillsammans börjar de lägga upp strategin för en raffinerad och fräck kupp men frågan är alltjämt om Sartet verkligen går att lita på. Och hur man ska lyckas klara sig undan kommissarie Le Goff som ingalunda tänker ge upp jakten på Sartet.

Den sicilianska klanen är bitvis nagelbitande spännande film. Den har någon form av tidlös kvalitet över sig även om den i vissa avseenden naturligtvis känns daterad. Kläder, inredning och i viss mån även bildspråket är (av förklarliga skäl) djupt påverkade av tidsandan från när den 1968 spelades in. Men eftersom jag nu råkar gilla estetiken från den tiden ser jag detta snarare som en tillgång än ett problem.

Henri Verneuils berättande i den här filmen ekar av såväl Sergio Leone (att han har låtit Leones berömde hovkompositör Ennio Morricone komponera soundtracket förstärker det intrycket) som den franske gangsterfilmens verkligt stilbildande gigant Jean-Pierre Melville. Mycket bättre influenser kan du enligt mitt sätt att se på saken inte ha. Framförallt inte när man som Henri Verneuil lyckas göra något bra av de där influenserna i stället för (och den risken föreligger ju alltid) att bara framstå som en billig kopia.

Jag behöver väl knappast ytterliga understryka att jag är mycket förtjust i skådespelandet i den här filmen. Jean Gabin, Alain Delon och Lino Ventura är alla här i absolut toppform och de snarare höjer varandra än, som hade kunnat vara fallet, stjäl uppmärksamhet från varandra. Det är en långsamt och tålmodigt uppbyggd och berättad film (influenser från Jean-Pierre Melville var det ja) men någon långsam film är det sannerligen inte. Även om det inte alltid bjuds på action finns spänningen där i undertexten och det ger filmen ett konstant driv. Den sicilianska klanen är tveklöst en film som förtjänar sin klassikerstatus.

Mästaren Melvilles värdiga svanesång

Postat den

un flic

De två senaste inläggen här på bloggen har handlat om ”sistafilmer” och det slumpar sig faktiskt så att även detta ska göra det. Den här gången handlar det i motsats till de tidigare två fallen om ett värdigt avsked. I morgon onsdag (den 19 juli) gör det lilla filmbolaget Studio S en kulturell välgärning och släpper den franske gangsterfilmens okrönte kung Jean-Pierre Melvilles De kriminella (Un flic) från 1972 i den mig veterligen första svenska DVD-utgåvan av filmen. Jean-Pierre Melville är verkligen en av mina absoluta favoritregissörer och även om De kriminella inte hör till hans allra finaste stunder så är det, om man bortser från några mindre lyckade insatser från specialeffektmakarna under filmens svettiga nyckelscen, en riktigt bra film. En värdig svanesång för Melville helt enkelt.

De kriminella är en typiskt sentida Melville-rulle. Stenhård, grovt stiliserad och minimalistisk. Utan att veta helt säkert så misstänker jag att den amerikanske regissören Michael Mann har sneglat både en och två gånger på och tagit stort intryck av Melvilles personliga berättarstil. Åtminstone ser jag mängder av ekon av Melvilles filmer i exempelvis Heat och Manhunter. Men att en eller flera amerikanska regissörer skulle ha influerats av Melville känns å andra sedan inte mer än rätt och i sin ordning. Melville själv var nämligen djupt influerad av amerikansk film, främst 40-talets noirfilmer och större delen av hans filmografi består av hans alldeles egna, av det franska temperamentet färgade, tolkningar av amerikansk film. Graden av minamalism är dock inte lika stor i De kriminella som i exempelvis mästerverket Le Samouraï (Samuraj killer i Sverige) från 1967, den liksom De kriminella med en stencool Alain Delon i huvudrollen, en film som driver minimalismen till ren abstraktion. Men Melville hittade något i sitt formmässiga experimenterande i Le Samouraï som han tog med sig till inspelningarna av De kriminella. Den nyckelscen som jag tidigare nämnde, en nästan 20 minuter lång scen om en fräck kupp på ett tåg, är till exempel nästintill helt ordlös och bygger på långsamt uppbyggda tagningar, men bjuder på nagelbitarspänning ändå.

Själva storyn i De kriminella är inte överdrivet komplicerad. En rånarliga slår till mot en bank i en vinspinad stad vid den franska atlantkusten. Rånarligan leds av en nattklubbsägaren Simon (spelad av Richard Crenna) från Paris. Simon är  nära vän med den kärva och tuffa polisen Edouard (Alain Delon) som, såklart, kommer att bli ansvarig för utredningen av fallet. Situationen kompliceras ytterligare av att Edouards älskarinna Cathy(spelad av en synnerligen sval Catherine Deneuve) råkar vara Simons flickvän. Den här dualismen i rollfigurerna och den suddiga linjen mellan god och ond är typisk för Melville. Det som skiljer De kriminella från hans allra bästa filmer, som exempelvis Bob le Flambeur från 1956 eller Den röda cirkeln (Le cercle rouge) från 1970, är att det spåret här aldrig riktigt fördjupas. Det finns potential i den här berättelsen som slarvas bort en aning. Men Jean-Pierre Melville höll en så anmärkningsvärt hög lägstanivå i sin produktion att till och med en film med delvis bortkastad potential höjer sig över mängden. Därför att De kriminella en film som du ska se. Synnerligen om du är intresserad av kriminalfilm. Så återigen. Det är en kulturell välgärning som Studio S har gjort med att ge ut den här filmen i Sverige. Hoppas att de följer upp detta med fler Melville-utgåvor. Varför inte Samaraj killer?