Jag är egentligen inget större fan av högljudd fars så jag borde nog inte vara så förtjust i Louis de Funès filmer som jag är, men ingen regel utan undantag som man säger. Glädjande nog har flera av hans filmer släppts i nya svenska utgåvor de senaste åren. För ungefär en månad sedan släpptes ytterligare fem och de går att införkaffa var för sig men också som boxen Den stora skrattboxen 3. Juvelen i kronan i boxen är utan tvekan Den vilda jakten på cadillacen (Le Corniaud) från 1965. Den har jag dock skrivit om tidigare och det jag skrev hittar du här.
Så den här gången väljer jag i stället att hålla fram en annan film med i alla fall viss klassikerstatus i boxen: den i mina ögon aningen ojämna men ofta riktigt roliga En fluga i soppan (L’Aile ou la cuisse) från 1976 i regi av Claude Zidi. En fluga i soppan blev den sista riktigt stora filmen i Louis de Funès karriär, han hann med fem filmer till innan sin död i januari 1983 men ingen av dem hör till hans mer minnesvärda. En fluga i soppan är också ett möte mellan två mycket populära komiker. Den här gången flankeras nämligen de Funès av Coluche.
Här kan man verkligen snacka om komiker med helt olika uttryckssätt och blandningen mellan de Funès karaktäristiskt intensiva och koleriska skådespel och Coluches milt ironiska och mer återhållna spel fungerar övervägande väl. De allra bästa filmerna med Louis de Funès har det gemensamt att han har en duktig och mer tillbakadragen stjärna vid sin sida. Allra bäst på att balansera upp de Funès var Bourvil men Coluche gör även han ett bra jobb med det. När vi ändå är inne på skådespelarspåret kan jag nämna att svenska Ann Zacharias syns i en lite mindre, men viktig, roll i filmen.
En fluga i soppan handlar om Charles Duchemin (de Funès). Han är välkänd och erkänd guormet. Han driver en berömd och inflytelserik restaurangguide à la Guide Michelin. Duchemin är en hängiven anhängare av mat- och kokkonsten och har en svuren ärkefiende i Jacques Tricatel, ägaren av ett gigantiskt företag som arbetar med massproducerad mat. Efter att ha blivit invald i franska akademien funderar Charles på att dra sig tillbaka och låta sin son Gérard (Coluche) ta över som huvudsaklig testare av restaurangmat åt guiden men sonens passion (vilken han håller hemlig för sin far) är i stället att vara clown på en cirkus. Far och son förenas dock i kampen mot Tricatel. En kamp som genast blir besvärligare när Charles tappar det viktigaste han har: sitt välutvecklade smaksinne.
En fluga i soppan är uppskruvad och fartfylld film med, som vanligt när de Funès är inblandad, bitvis riktigt högt tonläge. Emellanåt blir det där tonläget lite väl högt. Även om de Funès här är lite mer nedtonad än vanligt vilket säkert har att göra med att det är den första film han spelade in efter att ha drabbats av sin första stora hjärtattack.
Det är en film som inte åldrats så där otroligt väl, men dess samhällssatiriska drag är relevanta även för en nutida publik. Den handlar om kampen mellan lagad mat med riktiga råvaror å ena sidan och hel- eller halvfabrikat å den andra och den kampen är ju minst sagt levande än i dag. För den franska 70-talspubliken sågs den som en allegori över striden mellan den förfinade franska kulturen och den (i deras ögon) mer vulgära amerikanska.
BleuBlancRouge 