Det grekiska EU-dramat genom Costa-Gavras ögon

Går det att göra spänning av ändlösa förhandlingar inom EU? Ja, hyfsat i alla fall om heter Costa-Gavras och är en franskgrekisk smått legendarisk leverantör av politiska thrillers! Den nu 87-årige regissörsveteranens senaste film Adults in the room handlar nämligen om just det. Närmare bestämt förhandlingarna 2015 mellan Grekland och övriga EU gällande villkoren för det ekonomiska räddningspaketet för att hjälpa ett krisande Grekland från att bli helt bankrutt.

Adults in the Room bygger på den karismatiske dåvarande grekiske finansministern Yanis Varoufakis bok med samma namn och ger hans syn på processen som följde efter att han fick det tuffa uppdraget att efter vänsterkoalitionen Syrizas seger i det grekiska nyvalet omförhandla det avtal med tuffa krav på nedskärningar och privatiseringar som Grekland slutit med den så kallade trojkan (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden IMF).

Även om utgången av det hela är välkänd för den som hängde med i nyhetsflödet då det begav sig lyckas Costa-Gavras faktiskt skapa en del spänning, inte bara den som har ett särskilt intresse för europeisk politik och vad som kan ha sagts vid förhandlingsborden.

Bra skådespel och Costa-Gavras hantverksskicklighet räcker en bit på vägen och för att göra Adults in the room till en intressant och sevärd film och när han mot slutet till sist släpper loss den annars stramt hållna berättarstrukturen blir det verkligt intressant. Tyvärr kommer den infusionen lite för sent för den strama och lite teatrala ansatsen i den övriga delen gör att filmen som klockar in på strax över två timmars speltid då hunnit på sina håll trampa lite vatten.

Tajmingen på den svenska biopremiären (förrförra helgen) av denna fransk-grekiska samproduktion kunde dock knappast ha varit bättre eftersom den sammanföll med de långa och tuffa slutförhandlingarna om EU:s långtidsbudget och finansieringen av den inrättade coronastödsfonden. Genom Adults in the room kan man få ett hum om ungefär hur det kan ha sett ut och låtit under de många och långa förhandlingarna.

Ännu mer fransk film på tv!

Här kommer ett något sent tv-tips inför kvällen. Med start klockan 23:35 (inte den bästa tiden för att se en film på tv i mitten av veckan, jag vet) visar SVT1 den grekiskfranske regiveteranen Costa-Gavras näst senaste film Eden à l’ouest (som i Sverige också visats under sin internationella titel Eden Is West) från 2009. Det är en film som med tanke på sitt ämne är högaktuell. Den handlar nämligen om illegala immigranter som söker lyckan i Europa.

Den duktige italienske skådespelaren Riccardo Scamarcio spelar den unge Elias som kommer från ett icke namngivet land och vill ta sig till Paris. Han och flera andra immigranter försöker att via Grekland ta sig in i Europa, men en bit utanför kusten närmar sig en patrullbåt och immigranterna kastar sig i panik i vattnet. Elias flyter i land på en nudiststrand men lyckas ta sig in på ett närliggande turisthotell. Där misstas han för att vara en i personalen och därifrån börjar han sin mödosamma resa mot Paris, med polisen (som söker efter honom och de andra överlevande från båten) hack i häl. Det blir en tragikomisk odyssé för Elias i jakt på ett nytt liv i det som han föreställer sig vara paradiset.

Elias råkar ut för både det ena och det andra och den ständigt politiske och socialt engagerade Costa-Gavras använder honom som en symbol för vad illegala invandrare kan råka ut för. Det är en ofta gripande berättelse men det är inte någon strikt socialrealistisk film Costa-Gavras denna gång gjort.

Den har ett lätt Fellini-inspirerat magiskt realistiskt anslag. Costa-Gavras betonar också den hoppfullhet över en bättre tillvaro som Elias känner oavsett vilka vedermödor han än råkar ut för. Filmen har också ett komiskt stråk och Elias känns emellanåt som en tragikomisk Chaplin-liknande figur.

Eden à l’ouest är inte någon av Costa-Gavras bästa filmer, den är i själva verket ganska långt från den klass han visade i de tungt prisbelönade  Z – han lever  och Försvunnen, från 1969 respektive 1982, men den är samtidigt mycket bättre än hans senaste film Kapitalet som släpptes på svensk dvd för lite drygt två månader sedan.

Det går inte att ta miste på Costa-Gavras engagemang, han säger själv att filmen är inspirerad av hur han själv kände när han för ungefär 50 år sedan anlände till Frankrike som flykting från Grekland, men det går inte att komma ifrån att han på senare år tappat lite av den sprängkraft som hans berättande tidigare kännetecknades av. Men sevärd är Eden à l’ouest i alla fall.

Wall Street 3?

Just nu pågår årets filmfestival i Cannes för fullt och nästa helg får vi veta vilka vinnarna i huvudklassen Guldpalmen blir. En tidigare vinnare av Guldpalmen är den grekiskfranske regissören Costa-Gavras film Försvunnen. Den vann priset 1982 och Försvunnen (som handlar om händelser efter militärkuppen i Chile 1973) kan sägas ha varit kulmen i den politiskt engagerade regissörens karriär. Efter det har hans filmer på sin höjd enbart rönt begränsad uppmärksamhet. Men bara för att hans namn inte nämns särskilt ofta och att hans karriärs konstnärliga och popularitetsmässiga zenit sedan länge passerats betyder det inte att han helt förvunnit från den filmiska scenen. Så sent som för ett och ett halvt år sedan sedan hade hans senaste långfilm Le Capital premiär. I Sverige gick filmen direkt till dvd och släpptes här för knappt två månader sedan under den rakt översatta titeln Kapitalet.

Costa-Gavras må ha fyllt 81 år i februari i år men han har sannerligen inte tappat något av sin politiska glöd på senare år. Kapitalet är en rasande uppgörelse med det Costa-Gavras kallar för den amerikanska rovkapitalismen som enligt honom är den huvudsakliga orsaken till de senaste årens djupa ekonomiska kris i Europa. Det Costa-Gavras däremot kan sägas ha tappat på ålderns höst är fingertoppskänslan i sitt berättande. Den här gången har han inte riktigt lägga band på sig själv och kanalisera den där ilskan han uppenbart känner över saker och tings tillstånd på något helt och hållet bra sätt.

Det finns inga som helst nyanser i berättandet i den här filmen och övertydligheten är besvärande. Den samhällskritik Costa-Gavras framför tappar onekligen i styrka när det onda i filmen är så oerhört och utstuderat ont att det närmast blir skrattretande. Här finns några scener där jag börjar treva efter skämskudden i tv-soffan. Costa-Gavras skickar rallarsvingar i stället för att analysera och kritisera på något djupare plan.

Kapitalet handlar om Marc Tourneuil, en påläggskalv i toppen av en internationell Frankrikebaserad bank. När chefen för banken plötsligt drabbas av hjärtbesvär och tvingas lämna sin post väljer styrelsen och aktieägarna att ge Marc jobbet, i tron att han bara ska bli en nickedocka och bara genomföra det han blir tillsagd att göra. En som verkligen tror att han har Marc som i sin ficka är Dittmar Rigule, den mäktige hedgefondmäklare som representerar den största aktieägaren i banken.

Den skrupefrie Dittmar Rigule har en helt egen agenda och försöker i skuggorna manövrera banken i sin egen riktning och ser Marc Tourneuil som ett perfekt redskap att nå dit han vill. Marc visar sig dock ha en egen vilja och vara betydligt starkare än vad vissa tror. Men hur långt räcker det när han attackeras från alla möjliga håll? Och vilken agenda har han själv?

Costa-Gavras tycks ha haft ambitioner att göra en sorts Wall Street för 2010-talet men lyckas inte. Inte för att Oliver Stone skulle vara känd för att vara minimalistisk och nyanserad som filmskapare men jämfört med Kapitalet är Wall Street ett under av eftertänksamhet och återhållsamhet.

Om något påminner Kapitalet i så fall mer om Oliver Stones misslyckade uppföljare till Wall Street från 2010. Jag har också lite problem med rollbesättningen. Valet att ge komikern Gad Elmaleh rollen som Marc Tourneuil är förvisso modigt men inte helt lyckat och Gabriel Byrne tillåts spela över rejält i den redan på manusstadiet illa skrivna rollen som Dittmar Rigule.

Nå har jag kanske fått det att framstå som att jag tycker att Kapitalet är en riktigt dålig film men det är inte hela sanningen. Costa-Gavras är trots allt en välmeriterad herre och håller hyfsat hög lägsta nivå. En del av de där rallarsvingarna som jag var inne på tidigare träffar också sitt mål men som en analys av det kapitaliska systemet är den på tok för grund och ensidig för att mana till eftertanke och det kan ju knappast ha varit Costa-Gavras avsikt? Vad han tycker om kapitalismen kan det dock knappast råda något som helst tvivel om.