RSS Flöde

Etikettarkiv: Bourvil

Frankofiliskolan del 16: Krigsfarsen

Postat den

I dag är det exakt 125 år sedan bröderna Auguste och Louis Lumière i Paris genomförde en första visning av rörliga bilder inför publik. Ett viktigt datum i filmhistorien således, även om den 28 december samma år när den första filmvisningen inför en betalande publik (även denna i Paris) brukar räknas som filmens födelse.

Så det känns passande att i dag gå vidare med ytterligare en del i Frankofiliskolan eftersom den film som nu står på tur har en speciell plats i den franska filmhistorien. I drygt 30 år var det den mest sedda filmen överhuvudtaget på franska biografer innan en viss Titanic gjorde sitt segertåg över världen och skev om rekordböckerna.

Just nu innehar vår film femte plats på listan över mest sedda filmer på bio i Frankrike och tredje plats om man bara räknar franskspråkiga filmer. Jag pratar om den komiska pärlan La grande vadrouille, eller Den stora kalabaliken som den fick heta på svenska biografer, från 1966.

17,2 miljoner biljetter löstes för att se La grande vadrouille och för att sätta denna siffra i perspektiv för att förstå hur fantastisk den är så motsvarar den utifrån Frankrikes totala folkmängd vid den aktuella tidpunkten 34 procent av landets totala befolkning!  För att ytterligare understryka att det här är en film som ligger fransmännen nära hjärtat kan jag tillägga att den när den 1988 visades på tv lockade nästan hälften av alla tv-tittare den dagen att titta på just den.

La grande vadrouille blev det sista samarbetet mellan den framgångsrika komikerduon Bourvil och Louis de Funès, en duo som man kan likna vid Frankrikes svar på Helan och Halvan. Deras totalt skilda komiska och uttrycksmässiga temperament kompletterade varandra perfekt. Den lite sävlige och jovialiske Bourvil var en nödvändig motpol till den lätt koleriske och minst sagt energiske de Funès.

La grande vadrouille regisserades av Gérard Oury, en en av de riktigt stora när det gäller fransk filmfars. Han hade regisserat Bourvil och de Funès tidigare, bland annat i Den vilda jakten på Cadillacen (Le Corniaud) som vi ju redan tidigare avhandlat hör i Frankofiliskolan, och visste att han kunde lita på dem och ge dem spelrum till en hel del improvisationer, många av de improviserade scenerna nådde också den slutgiltiga filmen.

La grande vadrouille må vara en fars men det är påkostad, storslagen och ambitiös sådan. Den utspelar sig 1942, mitt i det andra världskriget. Ett brittiskt plan skjuts ner över det ockuperade Paris. De tre brittiska flygarna på bombplanet lyckas lämna planet innan det störtar men sprids med sina fallskärmar för vinden och landar på olika ställen i staden. De behöver hjälp att först nå den återsamlingsplats de bestämt och att sedan lämna landet.

En av soldaterna landar mitt i djurparken i Vincennesparken, en annan på en målarställning och den tredje på den gamla operan. Målaren och operans självaste chefsdirigent, spelade av Bourvil respektive Louis de Funès, tar sig an att hjälpa britterna i vetskap om att de därmed har gett sig in i ett bokstavligt talat livsfarligt spel. Aldrig har en flykt undan jagande tyska soldater genom Frankrike varit roligare och bjudit på lika festliga scener.

Det är lätt att förstå att den här filmen slog an en sträng i den franska folksjälens hjärta. När den hade premiär, bara 21 år efter andra världskrigets slut fanns självklart kriget kvar som ett färskt minne hos hela den vuxna befolkningen. Att på ett så lekfullt sätt ta sig an det nog så allvarliga temat fungerade förmodligen som en sorts terapi för att bearbeta det nationella trauma som kriget var och faktum är att La grande vadrouille gick riktigt bra i dåvarande Västtyskland också.

Den huvudsakliga driftkuckun i La grande vadrouille är naturligtvis den tyska ockupationsmakten och nazisterna, men den driver också hejdlöst med både brittiska och franska stereotyper och de uråldriga kulturella motsättningarna mellan de två tidigare så trätande stormakterna. Och det är väl någonstans där som förklaringen till att den håller så väl och är så rolig att se än i dag ligger.

Visst, en del av humorn känns daterad, men mycket är fortfarande vansinnigt roligt och tempot är så högt att filmen inte någon gång under den drygt 120 minuter långa speltiden blir tråkig. Som komedi utspelad under ockupationen är La grande vadrouille oöverträffad. Så om du till äventyrs får lust att se något avsnitt av den tjatiga brittiska serien Allå,allå, emliga armén, leta upp La grande vadrouille i stället. Jag tror inte du kommer att ångra dig.

Att filmbolaget bakom filmen dessutom hette Les films Corona är en lite sorglustig detalj i sammanhanget som ger en oväntat aktualitet till filmen.

Frankofiliskolan del 8: den dynamiska komikerduon

Det blir en lite rivstart av vårterminen i Frankofiliskolan för bara några dagar efter den förra lektionen så kallar magister BleuBlancRouge på uppmärksamhet och ordning i klassen igen.

Enligt den nu väl inarbetade modellen kommer denna den åttonde delen att handla om den sjätte mest sedda franskspråkiga filmen i Frankrike någonsin. Och då ska det handla om den kanske mest älskade genren av alla i Frankrike, åtminstone historiskt sett, farsen. Och dessutom några av de mest omtyckta uttolkarna av den.

För nu har vi nått fram till klassikern Le Corniaud eller Den vilda jakten på cadillacen som den fick heta här i Sverige från 1965. Knappt 12 miljoner personer köpte biljett för att se den hemma i Frankrike och mycket av det kan tillskrivas den popularitet som skådespelarna Louis de Funès och Bourvil som spelar huvudrollerna åtnjöt varför sig och den veritabla komiska dynamit som de utgjorde som duo.

Förutom dessa två komiska genier så ska även regissören Gérard Oury äras. Han visste sannerligen också hur en farsslipsten skulle dras och trion Oury, de Funès och Bourvil får vi anledning att återkomma till senare i Frankofiliskolan.

Le Corniaud är en fartfylld roadmovie och en synnerligen lyckad kriminalkomedi. Visst är den märkt av sin tid och en och annan scen känns omodern, men mycket med den känns alltjämt förbluffande modernt. Le Corniaud bygger på ett framgångsrecept som många senare franska komediklassiker också har använt sig av.

Inte minst regissören och manusförfattaren Francis Veber (L’emmerdeur, La Chèvre, Le grand blonde avec une chaussure noir med flera) som har byggt hela sin karriär på samma grundtanke.

Konceptet går helt enkelt ut på att placera en aningslös, ovetande och till synes inte så smart man i en kompott med kriminella undertoner. Denna man sätter sedan en sten av oväntade förvecklingar i rullning. Konceptet är inte direkt ofelbart men förhållandevis ofta har det fungerat bra för franska komedier. Till exempel i de tidigare uppräknade filmerna som jag säkerligen kommer att återkomma till med fördjupning vid senare tillfälle.

I Le Corniaud är det Bourvil som får ikläda sig ”idiotrollen”, om vi ska kalla den så. Han spelar en man om får i uppdrag att köra hem en bil från Italien till Frankrike. Vad han inte vet är att bilen är en veritabel gömma av oegentligheter. Såväl guld som narkotika finns undangömt på strategiska ställen i bilen och de ljusskygga element, ledda av en man spelad av en Louis de Funès i högform, tänker sig att det ska vara ett rent rutinuppdrag för den lyckligt ovetande mannen att köra hem bilen.

Nu går det naturligtvis inte alls så lätt som de inblandade hade tänkt sig. Missödena avlöser varandra och vi åskådare bjuds på knappa två timmars tempostark och fyndig komisk underhållning. Sedan förvärrar det naturligtvis heller inte situationen att filmen är inspelad i förföriskt vackra italienska och franska miljöer.

Le Corniaud innehåller flera berömda scener. Exempelvis den i en dusch på en campingplats i vilken den låt oss säga spensligt byggde de Funès jämför sina muskler med den berömde franske wrestlern Robert Duranton. En scen som faktiskt inte fanns med i manus men som lades till så att säga i flykten av regissör Gérard Oury när Louis de Funès under inspelningarna ondgjort sig över (och till och med strejkat!) för lite tid i bild. En annan följd av filmen var att tullstationen i gränsstaden Menton, där en avgörande scen i filmen utspelas, blev mycket berömd – till och med en välbesökt sevärdhet.

Hovmästaren, det är en fluga i min soppa!

Postat den

L'aileoulacuisse

Jag är egentligen inget större fan av högljudd fars så jag borde nog inte vara så förtjust i Louis de Funès filmer som jag är, men ingen regel utan undantag som man säger. Glädjande nog har flera av hans filmer släppts i nya svenska utgåvor de senaste åren. För ungefär en månad sedan släpptes ytterligare fem och de går att införkaffa var för sig men också som boxen Den stora skrattboxen 3.  Juvelen i kronan i boxen är utan tvekan Den vilda jakten på cadillacen (Le Corniaud) från 1965. Den har jag dock skrivit om tidigare och det jag skrev hittar du här.

Så den här gången väljer jag i stället att hålla fram en annan film med i alla fall viss klassikerstatus i boxen: den i mina ögon aningen ojämna men ofta riktigt roliga En fluga i soppan (L’Aile ou la cuisse) från 1976 i regi av Claude Zidi. En fluga i soppan blev den sista riktigt stora filmen i Louis de Funès karriär, han hann med fem filmer till innan sin död i januari 1983 men ingen av dem hör till hans mer minnesvärda. En fluga i soppan är också ett möte mellan två mycket populära komiker. Den här gången flankeras nämligen de Funès av Coluche.

Här kan man verkligen snacka om komiker med helt olika uttryckssätt och blandningen mellan de Funès karaktäristiskt intensiva och koleriska skådespel och Coluches milt ironiska och mer återhållna spel fungerar övervägande väl. De allra bästa filmerna med Louis de Funès har det gemensamt att han har en duktig och mer tillbakadragen stjärna vid sin sida. Allra bäst på att balansera upp de Funès var Bourvil men Coluche gör även han ett bra jobb med det. När vi ändå är inne på skådespelarspåret kan jag nämna att svenska Ann Zacharias syns i en lite mindre, men viktig, roll i filmen.

En fluga i soppan handlar om Charles Duchemin (de Funès). Han är välkänd och erkänd guormet. Han driver en berömd och inflytelserik restaurangguide à la Guide Michelin. Duchemin är en hängiven anhängare av mat- och kokkonsten och har en svuren ärkefiende i Jacques Tricatel, ägaren av ett gigantiskt företag som arbetar med massproducerad mat. Efter att ha blivit invald i franska akademien funderar Charles på att dra sig tillbaka och låta sin son Gérard (Coluche) ta över som huvudsaklig testare av restaurangmat åt guiden men sonens passion (vilken han håller hemlig för sin far) är i stället att vara clown på en cirkus. Far och son förenas dock i kampen mot Tricatel. En kamp som genast blir besvärligare när Charles tappar det viktigaste han har: sitt välutvecklade smaksinne.

En fluga i soppan är uppskruvad och fartfylld film med, som vanligt när de Funès är inblandad, bitvis riktigt högt tonläge. Emellanåt blir det där tonläget lite väl högt. Även om de Funès här är lite mer nedtonad än vanligt vilket säkert har att göra med att det är den första film han spelade in efter att ha drabbats av sin första stora hjärtattack.

Det är en film som inte åldrats så där otroligt väl, men dess samhällssatiriska drag är relevanta även för en nutida publik. Den handlar om kampen mellan lagad mat med riktiga råvaror å ena sidan och hel- eller halvfabrikat å den andra och den kampen är ju minst sagt levande än i dag. För den franska 70-talspubliken sågs den som en allegori över striden mellan den förfinade franska kulturen och den (i deras ögon) mer vulgära amerikanska.

”Monsieur Jambier, 45 rue Poliveau, pour moi, ce sera 1 000 F”

Postat den

traversee-de-paris

Den 17 maj det är för mig Jean Gabin-dagen. Detta med anledning av att det var just den 17 maj år 1904 som denne en av mina absoluta favoritskådespelare genom alla tider föddes och det burkar jag uppmärksamma genom att se någon av den franske filmlegendarens filmer.

I år föll mitt val på att se om den odödliga klassikern La Traversée de Paris (eller Svart gris i Paris som den totalt osannolika svenska titeln fick bli) från 1956. Den utspelar sig 1942, mitt under andra världskriget och den tyska ockupationen av Paris. Jean Gabin här spelar målaren Grandgil som övertalas av Marcel (spelad med sedvanlig timing och älskvärdhet av Bourvil), en arbetslös taxichaufför som försörjer sig som kurir på svarta marknaden, att hjäpa till att frakta fyra resväskor fulla med kött tvärs över hela Paris till en adress i Montmartre.

Grandgil visar sig vara en slug och långtifrån medgörlig person som inte drar sig för att utnyttja situationen. Scenen där han trissar upp lönen för uppdraget med den ansvarige slaktaren monsieur Jambier (spelad av Louis de Funès) är en klassiker. Och själva uppdraget i sig är bokstavligt talat livsfarligt. Om du skulle bli upptäckt av några tyskar eller medlöpare kn det sluta riktigt illa och till råga på det behöver de genomföra förflyttningen till fots.

La Traversée de Paris är en fantastiskt underhållande film på flera plan. Den är spännande, rolig och välspelad. Storyn är enkel men filmen har fler lager än vad den först ger sken av. Manuset är välskrivet och vasst och de ledande rollfigurerna är komplexa och mångbottnade. Filmen är bara 80 minuter lång men under den tiden hinner de byta skepnad flera gånger och agera på sätt som det både går att tycka väl och illa om.

Den här dualismen och främst de negativa dragen var något som inte sågs på med helt blida ögon av den samtida publiken. Så pass kort tid efter krigsslutet ville man helst se hjältemodiga och rättrådiga figurer som kunde stå som förebilder på via duken. Några sådana finns inte i La Traversée de Paris, men det är också det som gör den så intressant. Och det är säkerligen också en av huvudanledningarna till att den fortfarande engagerar och fascinerar sin publik.

Den i bland rätt cyniska och mörka bilden av livet i det ockuperade Paris som ges i La Traversée de Paris har också med tiden fått ett rykte om att vara något av den mest realistiska och verklighetsnära skildringen i fransk film av den perioden. De ibland tvära kasten mellan humor, svartsyn och nagelbitarspänning bidrar naturligtvis till filmens styrka.

Fotot av den nattliga färden genom Paris är alldeles lysande utfört. Filmen spelades förvisso in i färg men framkallades till slut i svartvitt. Ett bra val. Det svartvita fotot med sitt dramatiska användande av skuggor ger en perfekt visuell inramning av berättelsen och bidrar definitivt till filmens starka atmosfär.

Glöm att filmens regissör Claude Autant-Lara blev nya vågen regissörernas gemensamma och speciella hatobjekt med motivering att han enligt dem var portalfigur för det de kallade ett gammalt och föråldrat franskt filmmakande. För en filmintresserad frankofil är denna film ett måste att ha sett!

Traditionsenligt äventyrlig inledning på det nya filmåret

0001011_gal_003_med

Så börjar saker och ting att så smått återgå till det normala efter avslutat jul- och nyårsfirande, vilket bland annat ger tid till mitt första blogginlägg för året. Nyårshelgen brukar vara filmhelgen framför andra för min del och den senaste upplagan var inget undantag.

Som traditionen (min och många andras) bjuder fick jag i alla fall med en äventyrsfilm i mixen, men liksom förra året hoppade jag över Ivanhoe på tv och matade i stället in en klassisk fransk svärdfäktarrulle i dvd-spelaren. Den här gången fick det bli en av de många filmatiseringarna av Paul Févals omtyckta äventyrsroman Le Bossu från 1857, närmare bestämt den av André Hunebelle regisserade versionen från 1959. Det var den inte mindre än sjätte versionen i ordningen och det kom ytterligare en så sent som 1997. Det är naturligtvis en fråga om tycke och smak men av de versioner av Le Bossu som jag har sett anser jag 1959 års vara den bästa.

Handlingen i Le Bossu tar sin början i skarven mellan 1600- och 1700-talet. Frankrike som leds av solkungen Ludvig XIV blomstrar men långtifrån allt står tätt till, inte ens i kretsen runt kungen. Den onde prinsen Philippe de Gonzague intrigerar mot sin rike och populäre kusin greve Philippe de Nevers vars rikedomar han vill åt.

Gonzague gillrar en fälla för att mörda Nevers men har inte räknat med den rättrådige adelsmannen Henri de Lagardère som är en hejare på att fäktas ska träda in i handlingen på Nevers sida. Lagardère lyckas nästan på egen hand avvärja attentatet mot Nevers men det bär sig inte bättre än att Nevers faller offer för Gonzagues svärd och blir dödad.

Lagardère lovar den dödligt sårade Nevers att ta hand om hans lilla dotter Aurore (som han i hemlighet fått tillsammans med Isabelle, kvinnan som även Gonzague har ögonen på) och att hämnas honom. Tillsammans med sin kompis Passepoil lyckas Lagardère undfly Gonzagues män för att i från en fristad i Spanien dels låta Aurore växa upp i lugn o ch ro, dels lista ut hur han ska hämnas Nevers.

16 år senare är Aurore på väg att bli vuxen och Lagardère redo att sätta sin planer på hämnd och att ställa de skyldig till svars i verket. Legardère, Passepoil och Aurore lämnar Spanien och återvänder till Frankrike där den alltjämt lika onda Gonzague, som nu gift sig med Isabelle och stärkt sin makt, väntar.

Filmens självklare hjälte Henri de Lagardère spelas med den äran av Jean Marais. Visst Marais är ingen Errol Flynn, eller för all del Gérard Philippe (som spelade huvudrollen i Fanfan la tulipe som var min äventyrsfilm i nyårstid förra året) om man ska hitta en frankofon jämförelse, men väger upp det han kanske saknar i fäktningsscenerna med desto tyngre närvaro i de övriga.

Just Jean Marais bristfälliga kunskap när det gäller fäktningen gör att fäktningsscenerna tvingas hållas ganska basic och därmed inte kan bli så häftiga och välkoreograferade som man kanske helst skulle önska i en äventyrsfilm av det här slaget men själva handlingen är ändå tillräckligt slipad och berättelsen så medryckande att det aldrig blir något stort problem.

Dessutom är den komiska timingen i samspelet mellan Jean Marais och Bourvil, som spelar Passepoil, ypperlig. Det faller sig naturligt att en film från 1959 i dag känns en aning daterad men jag tycker faktiskt att den slår filmatiseringen från 1997 på snart sagt alla fronter och som nyårsunderhållning fyllde den sin funktion mer än väl.

Ett idiotsäkert koncept?

De senaste veckorna har jag med anledning av några aktuella exempel varit inne på ämnet märkligt översatta titlar och senare den här veckan är det dags för ännu en fransk film med märklig svensk titel. Men de kunde förr i tiden också.

Redan 1965 slog de svenska titelmakarna till med Den vilda jakten på cadillacen när den franska succéfilmen Le Corniaud skulle lanseras här. Vi lämnar den lättglömda och töntroliga svenska titeln därhän och konstaterar att själva filmen är en höjdare. Med sina knappt 12 miljoner sålda biljetter blev den 1965 års i särklass mest sedda film i Frankrike och den har haft klassikerstatus sedan dess och den ledande trojkan bakom succén, regissören Gérard Oury och skådespelarna Louis de Funès och Bourvil, skulle året efter komma att återförenas i en av fransk films allra största framgångar någonsin: La Grande vadrouille (Den stora kalabaliken).

Le Corniaud är en fartfylld roadmovie och en synnerligen lyckad kriminalkomedi. Visst är den märkt av sin tid och en och annan scen känns omodern, men mycket med den känns alltjämt förbluffande modernt. Le Corniaud bygger på ett framgångsrecept som många senare franska komediklassiker också har använt sig av.

Inte minst regissören och manusförfattaren Francis Veber (L’emmerdeur, La Chèvre, Le grand blonde avec une chaussure noir med flera) som har byggt hela sin karriär på samma grundtanke.

Konceptet går helt enkelt ut på att placera en aningslös, ovetande och till synes inte så smart man i en kompott med kriminella undertoner. Denna man sätter sedan en sten av oväntade förvecklingar i rullning. Konceptet är inte direkt ofelbart men förhållandevis ofta har det fungerat bra för franska komedier. Till exempel i de tidigare uppräknade filmerna som jag säkerligen kommer att återkomma till med fördjupning vid senare tillfälle.

I Le Corniaud är det Bourvil som får ikläda sig ”idiotrollen”, om vi ska kalla den så. Han spelar en man om får i uppdrag att köra hem en bil från Italien till Frankrike. Vad han inte vet är att bilen är en veritabel gömma av oegentligheter. Såväl guld som narkotika finns undangömt på strategiska ställen i bilen och de ljusskygga element, ledda av en man spelad av en Louis de Funès i högform, tänker sig att det ska vara ett rent rutinuppdrag för den lyckligt ovetande mannen att köra hem bilen.

Nu går det naturligtvis inte alls så lätt som de inblandade hade tänkt sig. Missödena avlöser varandra och vi åskådare bjuds på knappa två timmars tempostark och fyndig komisk underhållning. Sedan förvärrar det naturligtvis heller inte situationen att filmen är inspelad i förföriskt vackra italienska och franska miljöer.

Le Corniaud innehåller flera berömda scener. Exempelvis den i en dusch på en campingplats i vilken den låt oss säga spensligt byggde de Funès jämför sina muskler med den berömde franske wrestlern Robert Duranton. En scen som faktiskt inte fanns med i manus men som lades till så att säga i flykten av regissör Gérard Oury när Louis de Funès under inspelningarna ondgjort sig över (och till och med strejkat!) för lite tid i bild. En annan följd av filmen var att tullstationen i gränsstaden Menton, där en avgörande scen i filmen utspelas, blev mycket berömd – till och med en välbesökt sevärdhet.

Drygt 17 miljoner fransmän kan väl inte ha fel…

I dag tänkte jag att vi skulle ägna oss åt en av fransk films verkliga klassiker: La grande vadrouille från 1966. Den stora kalabaliken som filmen fick heta när den sommaren 1967 gick upp på de svenska biograferna hade under 30 års tid rekordet som den mest framgångsrika filmen någonsin på de franska biograferna.

Rekordet på 17,2 miljoner sålda biljetter slogs först 1997 av en viss James Camerons Titanic. Det skulle dröja 11 år till innan en fransk film passerade La grande vadrouille i statistiken. Det var ju 2008 som fenomenet Bienvenue chez les Ch’tis blev filmen på alla fransmäns läppar och lockade nästan 20,5 miljoner besökare till biograferna.

La grande vadrouille är alltjämt trea i statistiken över de mest sedda filmerna på bio i Frankrike och faktum är att om man sätter antalet sålda biobiljetter i relation till Frankrikes totala folkmängd vid den aktuella tidpunkten så är La grande vadrouille etta eftersom den nådde 34 procent av landets totala befolkning. För att ytterligare understryka att det här är en film som ligger fransmännen nära hjärtat kan jag tillägga att den när den 1988 visades på tv lockade nästan hälften av alla tv-tittare den dagen att titta på just den.

La grande vadrouille blev det sista samarbetet mellan den framgångsrika komikerduon Bourvil och Louis de Funès, en duo som man kan likna vid Frankrikes svar på Helan och Halvan. Deras totalt skilda komiska och uttrycksmässiga temperament kompletterade varandra perfekt. Den lite sävlige och jovialiske Bourvil var en nödvändig motpol till den lätt koleriske och minst sagt energiske de Funès.

La grande vadrouille regisserades Gérard Oury, en en av de riktigt stora när det gäller fransk filmfars. Han hade regisserat Bourvil och de Funès tidigare och visste att han kunde lita på dem och ge dem spelrum till en hel del improvisationer, många av de improviserade scenerna nådde också den slutgiltiga filmen. La grande vadrouille må vara en fars men det är påkostad, storslagen och ambitiös sådan.

Den utspelar sig 1942, mitt i det andra världskriget. Ett brittiskt plan skjuts ner över det ockuperade Paris. De tre brittiska flygarna på bombplanet lyckas lämna planet innan det störtar men sprids med sina fallskärmar för vinden och landar på olika ställen i staden. De behöver hjälp att först nå den återsamlingsplats de bestämt och att sedan lämna landet. En av soldaterna landar mitt i djurparken i Vincennesparken, en annan på en målarställning och den tredje på den gamla operan.

Målaren och operans självaste chefsdirigent, spelade av Bourvil respektive Louis de Funès, tar sig an att hjälpa britterna i vetskap om att de därmed har gett sig in i ett bokstavligt talat livsfarligt spel. Aldrig har en flykt undan jagande tyska soldater genom Frankrike varit roligare och bjudit på lika festliga scener.

Det är lätt att förstå att den här filmen slog an en sträng i den franska folksjälens hjärta. När den hade premiär, bara 21 år efter andra världskrigets slut fanns självklart kriget kvar som ett färskt minne hos hela den vuxna befolkningen. Att på ett så lekfullt sätt ta sig an det nog så allvarliga temat fungerade förmodligen som en sorts terapi för att bearbeta det nationella trauma som kriget var och faktum är att La grande vadrouille gick riktigt bra i dåvarande Västtyskland också.

Den huvudsakliga driftkuckun i La grande vadrouille är naturligtvis den tyska ockupationsmakten och nazisterna men den driver också hejdlöst med både brittiska och franska stereotyper och de uråldriga kulturella motsättningarna mellan de två tidigare så trätande stormakterna.

Och det är väl någonstans där som förklaringen till att den håller så väl och är så rolig att se än i dag ligger. Visst, en del av humorn känns daterad, men mycket är fortfarande vansinnigt roligt och tempot är så högt att filmen inte någon gång under den drygt 120 minuter långa speltiden blir tråkig.

Som komedi utspelad under ockupationen är La grande vadrouille oöverträffad. Så om du till äventyrs får lust att se något avsnitt av den tjatiga brittiska serien Allå,allå, emliga armén, leta upp La grande vadrouille i stället.

Ni läsare som har era rötter i frankofona länder, vad har ni för förhållande till den här filmen? Kommentera gärna.