Ett stort litet kammarspel om Paris framtid

Uttrycket filmad teater brukar oftast användas som nedsättande omdöme när det gäller spelfilm. Den just nu i Sverige bioaktuella filmen Mannen som räddade Paris (eller Diplomatie som den mer blygsamma och på sätt och vis mer passande originaltiteln lyder) kan kanske hjälpa till att ladda uttrycket med en mer positiv innebörd.

För Mannen som räddade Paris är på så många sätt just filmad teater. I allra finaste bemärkelse. Filmen bygger mycket riktigt också på en framgångsrik pjäs, baserad (som det brukar heta) på verkliga händelser. Den utspelar sig under en enda natt, den mellan den 24:e  och 25:e augusti 1994 och platsen är en svit på lyxhotellet Le Meurice på Rue de Rivoli i centrala Paris. På detta rum utspelas ett samtal som ska visa sig bli helt avgörande för den franska huvudstadens framtid.

Samtalsparter är den tyske generalen Dietrich von Choltitz, högsta befäl för den tyska armén i Paris under den sista delen av ockupationen, och den svenske generalkonsuln i Paris Raoul Nordling. De allierade styrkorna närmar sig obönhörligen Paris och general von Choltitz har fått order från allra högsta ort: Paris ska till varje pris förstöras. Raoul Nordling som identifierade sig som svensk men som fötts i Paris och levt större delen av sitt liv där har tagit på sig uppgiften att försöka få generalen att trotsa ordern.

Det blir ett långt samtal om etik, moral, plikt och lojalitet – och diplomati på hög nivå. Det pratas nästan oavbrutet i den knappa 90 minuter långa filmen och det är oavbrutet fascinerande. Dialogen är så rasande skickligt uppbyggd och skriven och den tyske regiveteranen Volker Schlöndorff berättar med små, men välavvägda medel. Och så det verkliga trumfkortet: Niels Arestrup och André Dussollier i rollerna som von Choltitz respektive Raoul Nordling. Det de ägnar sig åt är en ren uppvisning i skådespeleri och det är en ren njutning bara att höra dem leverera replikerna. De både spelade också samma roller i scenversionen och kan dem därför utan och innan.

Det är dock lite si och så med den där verklighetsbakgrunden. Av allt att döma utspelades nämligen inget sådant nattligt samtal mellan de två herrarna utan samtalen pågick under lång tid. Vissa historiker sätter också tveksamheter kring om det överhuvudtaget existerade någon order om att förstöra Paris. Helt belagt är dock att Nordling spelade en viktig roll i förhandlingarna med den tyska ockupationsmakten och han blev efter befrielsen och krigsslutet utsedd till hedersmedborgare i staden. Det räcker för att förstå vilken hjältestatus han än i dag uppbär i staden.

Jag tycker dock att det inte spelar någon som helst roll att man förhåller sig fritt till de verkliga händelserna. Mannen som räddade Paris är en smått fantastisk film i det lilla formatet och samtalen mellan filmen von Choltitz och Nordling berör ämnen som är allmängiltiga och definitivt relevanta för vår tid.

Han(nibal) talar franska!

Jag fortsätter mitt projekt med att skriva ikapp mig om de franska filmer som nått den svenska marknaden den senaste tiden genom att den här gången ta mig an en film som visades inom tävlan i huvudklassen vid förra årets filmfestival i Cannes. Michael Kohlhaas som den heter vann inget pris där men på Césargalan tidigare i år var den nominerad till inte mindre än sex priser och vann två. Bland nomineringarna kan noteras en till danske Mads Mikkelsen för bästa manliga huvudroll. Mads Mikkelsen fick se sig besegrad av Césargalans verklige kung Guillaume Gallienne för den senares insats i den egenskrivna och egenregisserade filmen Les garçons et Guillaume, à table!

Michael Kohlhaas, eller Laglös som den fått heta här i Sverige, vann till slut priserna för bästa ljud och bästa musik. Vilket kan ses som lite märkligt eftersom det är en kärv och tämligen ordfattig historia, men som blir mer begripligt om man betänker att ljudmixningen och musikanvändandet blir desto viktigare i en film där det inte sägs så mycket. Laglös är en synnerligen väl ljudsatt film och det sparsmakade användandet av musik välavvägt. Nu så här ett knappt år efter premiärvisningen i Cannes får filmen sin svenska premiär, direkt på dvd.

Laglös är den tredje filmatiseringen av Heinrich von Kleists novell Michael Kohlhaas från det tidiga 1800-talet. De tidigare filmatiseringarna var Volker Schlöndorffs Michael Kohlhaas – der Rebell från 1969 och John Badhams tv-film The Jack Bull från 1999. Den senare var en tämligen fri tolkning av berättelsen medan Volker Schlöndorffs film (som faktiskt även den tävlade i Cannes på sin tid) är mer trogen den litterära förlagan. Det är också denna nya, av Arnaud des Pallières regisserade, version. även om den flyttat handlingen från Tyskland till Frankrike.

Laglös utspelas på 1500-talet och handlar om den rättrogne och principfaste hästhandlaren Michael Kohlhaas. Han lever ett fredligt och lugnt liv med sin familj till dess att han blir fräckt bestulen på två prima hästar av en mindre nogräknad adelsman. När Michael Kohlhaas vänder sig dels till kyrkan, dels till rättsmakten står det snabbt klart att de står på adelsmannens sida. När herr Kohlhaas fortsatta kamp för att få tillbaka sin rättmätiga egendom möts med våld hårdnar situationen betänkligt och han ger sig tvekar inte att ge sig ut i blodig strid för att få rätt. Eftersom han lyckats få ett stort antal mannar med sig i sin kamp riskerar det hela att bli en synnerligen blodig konflikt och ett reellt hot mot överheten.

Det är en bister historia som berättas vackert fotograferad i karga miljöer. En hel del av den litterära förlagans filosofiska och existentiella undertext kring etik, moral och den konsekvensneutrala strävan efter rättvisa har dock gått förlorad i filmen. Arnaud des Pallières lyckas inte riktigt tränga in under ytan på berättelsen. Skådespelandet är det dock inget fel på. Mads Mikkelsen är (som vanligt) riktigt bra och klarar sig förbluffande bra i sin första franskspråkiga talroll (enligt egen utsago förstod han knappt ett ord av det han säger i filmen) och Césarnomineringen för bästa manliga huvudroll känns helt i sin ordning.

Tack vare de fina skådespelarinsatserna och det vackra och känsliga fotot blir Laglös trots viss psykologisk grundhet i manuset till en känslostark och engagerande film som utan tvekan är värd att se. Jag använder mig som bekant inte några betyg här på bloggen men om jag hade det så hade Laglös varit en klockren trea på en femgradig skala.