Jag påstår inte att jag håller den som huvudfavorit att vinna tävlingen men i mina ögon är Frankrikes bidrag ”Moustache” med Twin Twin en riktigt farlig outsider. Utan tvekan Frankrikes största chans till seger i Eurovision Song Contest på mycket länge. Ett Frankrike som ju har stolta traditioner i tävlingen men inte vunnit sedan 1977 (”L’Oiseau et L’Enfant” med Marie Myriam). Andraplaceringarna 1990 och 1991 är det närmaste en seger Frankrike varit sedan dess. Som bekant var det riktigt, riktigt nära i Rom 1991. Då hamnade ju ”Le dernier qui a parlé” med Amina på samma slutpoäng som Carolas”Fångad av en stormvind” och efter det att det konstaterats att båda bidragen dessutom fått lika många 12:or från jurygrupperna var det ett högra antal 10:or som avgjorde till Carolas fördel. Det där är något som vi svenska Eurovisionentusiaster som var med då förmodligen aldrig kommer att glömma. 1990 var det ju den av Serge Gainsbourg skrivna ”White and Black Blues” med Joëlle Ursull som tävlade för Frankrike. Den gången vann Italiens Europa(läs: EG)hymn Insieme: 1992 med Toto Cutugno med 17 poängs marginal.
Det är inte alldeles otänkbart att det kan bli en strid om segern mellan Frankrike och Sverige även detta år. ”Undo” med Sanna Nielsen är hos flera vadslagningsfirmor huvudfavorit att vinna och sådant brukar åtminstone betyda en placering i toppskiktet så med svenska ögon ser det ut att kunna bli en trevlig kväll. Men ingen Eurovision Song Contest utan en rejäl skräll och den där skrällen kan utan tvekan bli ”Moustache” med Twin Twin. Jag håller tummarna för att det går bra för Frankrike, jag är mycket förtjust i ”Moustache”. Det är onekligen en smittsam och catchy melodi som det även om det inte skulle gå så bra i tävlingen i kväll skriker sommarplåga om. Men även om det är en humoristisk och skojfrisk låt så har den utan tvekan en del allvar i botten.
Det har gått hela 35 år sedan sist. Frågan är om den långa och tråkiga sviten av år utan seger för Frankrike i Eurovision Song Contest bryts i kväll. Inte sedan Marie Myriam i London den 7 maj 1977 vann med L’oiseau et L’Enfant har Frankrike fått äran att ståta överst på prispallen.
Några gånger sedan dess har det varit riktigt nära, till exempel 1991 då Frankrikes bidrag Le dernier qui a parlé med Amina med verkligen minsta möjliga marginal fick se sig besegrat av Sveriges Fångad av en stormvind med Carola, men i mångt och mycket har Frankrike på senare tid haft mycket svårt att hävda sig i den tävling där Frankrike och det franska språket inledningsvis var dominerande. Det senaste franskspråkiga bidrag att vinna var Ne partez pas sans moi som Céline Dion framförde för Schweiz räkning 1988.
I fjol var det många som trodde att Frankrikes dystra svit skulle brytas. Landets bidrag Sugno med Amaury Vassili var favorittippat på förhand men experterna visade sig ha grovt missbedömt låtens potential. Det blev till slut en 15:e plats för den förvisso pampiga, men svårtillgängliga låten.
I motsats till hur det var för bara några år sedan så fortsätter dock Frankrike sin satsning på att försöka vinna tävlingen. Även i år har man valt att skicka en namnkunnig artist, den här gången i form av indonesiskfödda Anggun. Jag gillar Echo (You and I) som hennes låt i tävlingen heter, men är mycket tveksam till om den ska kunna bli låten som ger de franska eurovisonfantasterna sin efterlängtade framgång. Den har potential att nå topp 10, men mer än så ska vi nog inte hoppas på för Frankrikes räkning.
Då känns det betydligt bättre ur ett svenskt perspektiv inför kvällens final. Nu visade det sig som sagt så sent som i fjol hur lite ett favoritskap på förhand i praktiken kan betyda, men jag har en känsla av att Loreens Euphoria kommer att kunna motsvara det där favoritskapet riktigt bra.
Jag är inte så säker på att den kommer att vinna, min känsla är att det blir Ryssland som tar hem det (en catchy låt och en kul gimmick har på senare år visat sig vara en mycket effektiv kombination i den här tävlingen) och jag vill också höja ett varningens finger för Italiens, Serbiens och Spaniens bidrag. Men jag tror att Loreen mycket väl kan upprepa Eric Saades bronsplats från förra året och en seger är definitivt inom räckhåll.
Efter resultatet i de två semifinalerna och vetskapen om att alla de fem stora plus titelförsvarande Azerbajdzjan har skickat bra låtar känner jag mig övertygad om att det under alla omständigheter kommer att bli en härlig och underhållande kväll för oss Eurovisionentusiaster. Årets finalfält är det starkaste på flera år. En önskedröm vore Sverige etta och Frankrike tvåa. Som 1991. Vad sägs om det?
Det är i kväll det ska ske. Då ska Frankrike återupprätta sin förlorade Eurovisong Song Contest-heder. En mer eller mindre samlad expertkår och de ledande bookmakingfirmorna är helt säkra på att den unga operastjärnan, med sina 21 år (22 om några veckor) är han världens yngsta professionella tenor, Amaury Vassili ska ta hem årets upplaga med sin storslagna och mäktiga Sognu – framförd på korsikanska.
För egen del är jag inte lika säker. Låten är förvisso just storslagen och mäktig så det räcker och Vassili har sin ungdom till trots stor scenpondus, men frågan är om det är tillräckligt i konkurrens med charmiga popsnören som irländska Jedward och för all del även det svenska hoppet Eric Saade. Vill också varna lite för Finlands Paradise Oskar som känns som en farlig outsider. Jag är inte ens säker på att jag vill att Vassili ska vinna.
Självklart håller jag ofta en extra tumme för att det ska gå bra för Frankrikes bidrag (inte minst för att de ofta faktiskt är bra), men samtidigt är jag lite gammaldags på det viset att jag tycker att en Eurovisionvinnare ska gå att sjunga med i. De som kan sjunga med i Sognu är verkligen lätträknade. Om den vinner är jag tämligen säker på att den i framtiden inte kommer att räknas in bland Eurovisionklassikerna. I den skaran finns det dock redan gott om franskspråkiga bidrag, under lång tid i tävlingens ungdom vara franska till och med det dominerande språket. Under de första 20 åren var 11 av vinnarbidragen på franska. Jag tänkte ladda upp inför kvällens final med att lyfta fram några franskspråkiga Eurovisionfavoriter från förr – både vinnare och andra.
En av mina absoluta Eurovisionfavoriter är Un banc, un arbre, une rue som var Monacos bidrag mitt födelseår 1971. Den dramatiska framfördes av den parisfödda sångerskan Séverine som framförde den med en intensitet som om varje ord hon sjöng skulle vara det sista. En beskrivning som definitivt passar in även på det bidrag som efterföljde Un banc, un arbre, une rue på tronen: Après toi. Denna oerhört eleganta och känslostarka ballad tävlade för Luxemburg och framfördes med enorm inlevelse av den grekiskfödda sångerskan Vicky Leandros. Samma Leandros som några år tidigare, även då representerande Luxemburg, hade slutat fyra i tävlingen med ett bidrag som kommit att bli ett av de mest klassiska och livskraftiga – L’amour est blue (blå, blå är kärleken på svenska i Britt Bergströms version).
Några mer moderna franskspråkiga favoriter är Corinne Hermès La vie est cadeau tävlande för Luxemburg, som 1983 till alla svenskars stora förtret var ofin nog att ta hem tävlingen före bland annat tredjeplacerade Främling med Carola. Inget ont om Främling, den försvarar absolut sin plats i Melodifestivalens och Eurovisions kanon, men jag återkommer mycket oftare till Corinne Hermès mastiga kioskvältarballad när jag är sugen på schlagernostalgi.
Carola skulle som bekant få sin revansch åtta år senare. Även då i konkurrens med en franskspråkig melodi. Dramatiken som ledde fram till Fångad av en stormvinds seger i Rom för 20 år sedan är legendarisk. När alla röster var räknade stod Fångad av en stormvind på samma poäng som Frankrikes bidrag, den vackra och suggestiva med orientaliska influenser kryddade Le dèrnier qui a parlé framförd av Amina. Efter att antalet 12-poängare hade räknats kvartstod dödläget. Först när tiorna hade räknats kunde Fångad av en stormvind koras till segrare – med en tiopoängares marginal.
Jag kan tycka att Aminas häftiga låt är lite orättvist bortglömt idag. Liksom det franska bidrag som slutade två året innan: White and Black Blues med Joëlle Ursull. Den solindränkt varma och sensuellt mjuka lätt zoukinspirerade melodin med text av ingen mindre än Serge Gainsbourg är även den idag sorgligt bortglömd. Hade det inte varit för att den hade ställts mot Insieme: 1992 – Toto Cotugnos mäktiga (och politiskt synnerligen korrekta) hyllning till det då snart stundande sjösättandet av den Europeiska gemenskapen – hade läget säkert varit annorlunda. Men mot den effektiva reklammelodin för EG hade vare sig White And Black Blues, det svenska bidraget Som en vind med Edin & Ådal eller något annat av bidragen skuggan av en chans.
Ett annat franskspråkigt bidrag som det inte går att bortse från är den då just 20 år fyllda och okända Céline Dions Ne partez pas sans moi som vann Eurovision song contest 1988 för Schweiz räkning. Som så många gånger förr handlade det om en dramatisk och känslostark ballad. Alla i tävlingen framgångsrika franskspråkiga låtar har dock inte varit ballader. Belgiska Sandra Kims vinnare J’aime la vie från 1986 bryter definitivt mot det mönstret. Sandra Kim som, även om hon i låten sjunger att hon är 15, i själva verket bara var 13 år när hon tog Belgiens hittills enda seger i tävlingen. Sandras unga ålder föranledde förändringar i regelverket som förhindrar att lika unga deltagare ska kunna delta i tävlingen.
Jag tänkte avsluta denna lilla frankofila uppladdning inför kvällens final med att tipsa om en låt som idag är helt bortglömd på våra breddgrader, men som i främst Frankrike och Belgien är en av de allra största kultlåtarna i schlagerkretsar – en låt som det inte blir någon riktig schlagerfest i dessa länder utan. Låten i fråga? Le papa pingouin med Sophie & Magaly. Den tävlade för Luxemburg 1980 och slutade först på en nionde plats. Ett riktigt lyckopiller till låt som åtminstone alltid får mig på bra humör.
Vi får se hur det går för Amaury Vassili och Sugno i kväll. En sak är dock säker: avsett om den vinner eller inte kommer den aldrig att bli någon Le papa pingouin.
BleuBlancRouge 