Den sköna satmaran – Rivettes bortglömda mästerverk

Häromveckan skrev jag om den mindre angenäma upplevelsen jag hade när jag såg om Det stora blå. Betydligt trevligare var det att återstifta bekantskapen med ett annat av de där franska verken som en gång i tiden gjorde mig till den frankofil jag är. I det fallet var det snarare så att filmen till och med kändes ännu bättre än vad jag kom ihåg den som.

Filmen jag pratar om är Jacques Rivettes cannesvinnare (den vann juryns stora pris) Den sköna satmaran (La belle noiseuse) från 1991. Den fyra timmar långa och långsamt uppbyggda filmen om mötet mellan en konstnär och hans musa är inget annat än ett i dag bortglömt mästerverk, vilket det oneklig finns något poetiskt över med tanke på den litterära förlaga som den är löst baserad på.

Den sköna satmaran bygger nämligen på Honoré de Balzacs novell Det okända mästerverket (Le Chef-d’œuvre inconnue) från 1831. Rivette och manusmedarbetarna Pascal Bonitzer och Christine Laurent har dock mer låtit sig inspireras av än byggt sin berättelse på novellen.

Handlingen i korthet. Den lovande konstnären Nicolas har tillsammans med sin flickvän Marianne, via konsthandlaren Porbus, bjudits in till ett litet slott i trakterna av Montpellier i södra Frankrike. Där bor den åldrade och sedan länge inaktive mästaren Frenhofer med sin hustru Liz.

Frenhofer är något av Nicolas stora idol och när han visar besökarna i runt sin ateljé får de se grunderna till ett tavla som han tänkt kalla Den sköna satmaran, ett projekt som han lämnat ofärdigt i tio år. Senare på kvällen när föreslår Porbus att Frenhofer ska försöka slutföra tavlan, men med Marianne som modell i stället för som tidigare Liz. Nicolas säger ja till förslaget och Frenhofer går med på att göra ett försök.

Marianne blir rasande när hon får reda på att Nicolas gått med på det utan att först fråga henne, men beger sig ändå till mästarens ateljé som avtalat morgonen därpå. Arbetet med att försöka färdigställa arbetet kan börja, men stämningen mellan konstnär och musa är inte den allra bästa. Och projektet skapar spänningar även utanför ateljén.

Är denna på pappret enkla handling något som motiverar och håller för en speltid på fyra timmar? Svaret borde vara nej, om det inte vore så att handlingen inte är den egentliga ”grejen” med Jacques Rivettes film.

Den sköna satmaran trollbinder ändå sin åskådare eftersom att den i grund och botten inte är handlingsdriven. Det är en film som på flera plan och nivåer tar sig an det konstnärliga skapandet och dess villkor.

Det centrala i Den sköna satmaran är den rent fysiska skapandeprocessen och förhållandet mellan konstnär och modell/musa i densamma och dessa teman skildras ingående, med stor detaljrikedom och i långsamt tempo.

Utöver skildrandet av det rent handgripliga skapandet har filmen också lika intressant filosofisk sida med resonerande kring konstens och själva konstverkets betydelse på individnivå för de inblandade.

Jacques Rivette tar som sagt tid på sig i sitt berättande. Tagningarna är ofta långa och filmade med statisk kamera. Inramningen är sparsmakad, ljuset känns i hög grad naturligt och den lilla musik som hörs kommer från tydliga källor i omgivningen. Ändå spelar ljudet en sorts huvudroll.

Det i södra Frankrike så typiska ljudet från cikadorna, sättningarna i det gamla slottet, skrapandet från ritkol och penslar mot papper och målarduk. Det är bara några exempel av alla de naturliga ljud som blir en viktig del av berättelsen.

Rivette tycks sträva efter en absolut filmisk realism som går känns helt rätt med tanke på att den bygger på en novell av en av den litterära realismens största förkämpar.

Den kanske allra mest avgörande orsaken till att den här filmen når de mästerliga höjder som den gör är dock den synnerligen vassa ensemblen. Själva navet i Den sköna satmaran är det elektriska samspelet mellan giganten Michel Piccoli och Emmanuelle Béart i rollerna som Frenhofer och Marianne.

Dynamiken mellan dem är en nyckel till att intresset kan hållas på topp under filmens väl tilltagna speltid och genom sitt skådespelande ser de till att göra sina rollfigurer mångbottnade, fascinerande och av kött och blod.

Den tidigare i år bortgångna Jane Birkin är storartad i rollen som Frenhofers timida fru och tillika tidigare musa Liz. Det går sannerligen att argumentera för att detta var hennes allra bästa filmroll.

Sist men inte minst ska konstnären Bernard Dufour rättmätigt hyllas. Det är han som gjort de konstverk som syns i filmen och det är hans händer vi ser i närbild i de många och långa scenerna då Frenhofer målar av Marianne.

Jacques Rivette var förutom regissör även filmkritiker och fick sitt genombrott som en del av den franska nya vågen, men trots en lång rad anmärkningsvärda filmer fick han i många avseenden inte tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet som till exempel Jean-Luc Godard och François Truffaut.

För mig är och förblir han en av de allra största inom fransk film och förtjänar tveklöst att nämnas i samma andetag som sina mer berömda nouvelle vague-kollegor. Den sköna satmaran räknar jag som en av hans allra finaste stunder.

Ännu en av giganterna har gått ur tiden

Han var inte bara en av fransk films allra mest ikoniska figurer utan en av den franska kulturens verkliga giganter. Hans betydelse för den moderna filmen går knappast att överskatta. I dag nåddes vi av beskedet att han gått ur tiden i den aktningsvärda åldern av 91 år.

Jag pratar såklart om Jean-Luc Godard, den fransk-schweiziske auteuren som var med om att skapa och forma den banbrytande franska nya vågen och som efter det aldrig någonsin slutade upp med att utveckla och utforska filmmediets möjligheter.

I likhet med de andra filmskaparna som kom att räknas till Nouvelle vague-rörelsen utmanande han ständigt filmmediets rådande konventioner och det är ingen överdrift att säga att Jean-Luc Godard gjorde det mer konsekvent och vildsint än någon annan.

Hans karriär som filmare blev också lång och imponerande och spände över nästan 60 år från den sensationella debuten med Till sista andetaget (À bout de souffle) 1960 till det som kom att bli hans sista film: essäfilmen Le livre d’image som han gjorde så sent som för fyra år sedan.

Jean-Luc Godard skapade sig snabbt en unik berättarröst som var omisskännlig även om den genom åren ständigt ändrade skepnad. Mest känd och brett uppskattad blev han för sina filmer från främst den första halvan av 1960-talet då han på ett nästan oupphörligen fascinerande och fängslande sätt blandade influenser från populärkulturella amerikanska filmer med med tiden alltmer avancerade filosofiska resonemang.

Han gick alltid sin egen väg och var aldrig rädd att sticka ut hakan – vilket snabbt gjorde att han också fick ett rykte om sig som kontroversiell och en provokatör.

För att hedra denne legendar valde jag denna kväll att se om en av hans mest hyllade och berömda filmer: Leva sitt liv (Vivre sa vie) från 1962. Det var hans tredje långfilm och är en sorgsen, inkännande och gripande Emile Zola-inspirerad skildring av en ung kvinnas väg in i prostitution. Huvudpersonen i Leva sitt liv delar mycket riktigt också namn med sin motsvarighet i Zolas berömda roman Nana från 1880.

Jean-Luc Godard tecknar berättelsen om sin Nana i tolv olika tablåer och med hjälp av såväl Zola-liknade skarpsinnig detaljrikedom och naturalism som lyrism. Det sistnämnda starkt hjälpt av ett fantastiskt svartvitt foto signerat mästerfotografen Raoul Coutard och en lika fantastisk uppvisning i uttrycksfullt skådespeleri av Godards dåvarande fru och musa, danskan Anna Karina, i huvudrollen.

Om du ännu är obekant med eller nybörjare när det gäller Jean-Luc Godards gärning som filmskapare så är Leva sitt liv ett bra ställe att börja på. Även om den innehåller sin beskärda del av intellektualiserade så är den för att vara gjord av Godard tämligen rak och lättbegriplig.

Vila i frid, Jean-Luc Godard!

En oerhört vital och spänstig sextioåring!

I dag tänkte jag uppmärksamma en riktig milstolpe inom inte bara fransk film utan filmhistorien som helhet: Jean-Luc Godards banbrytande debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle) som hade premiär i mars 1960 och därmed firar sextio år i år.

Filmhistoriker träter om vilken film som ska anses ha startat den rörelse inom franska film som kom att kallas Nouvelle vague och sedermera la grunden till vad vi än i dag refererar till som modern film. Men att säga att franska nya vågen, som den brukar benämnas i Sverige, tog fart och slog igenom med François Truffauts De 400 slagen (Les Quatre cents coups) från 1959 och just Till sista andetaget är nog något som de allra flesta är överens om.

Två riktigt tunga pjäser i den moderna filmhistorien är det vi pratar om här men av de två är Till sista andetaget den avgjort coolaste och sett i en nutida kontext modernaste. Det var faktiskt Truffaut som skrev det första manuset men den versionen omarbetade Godard och tog sedan ut svängarna rejält i det filmiska berättandet och bröt vilt mot flera av den då drygt halvseklet gamla konstformens oskrivna regler.

I grund och botten är det en enkel kriminalhistoria. Småskurken Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) ska ta bilen från Marseille till Paris. På vägen får han ett antal poliser efter sig och han råkar skjuta en av dem. Han lyckas fly utan att bli upptäckt och anländer så småningom till Paris där han söker upp den amerikanska journaliststudenten Patricia (spelad av Jean Seberg) som han har träffat några gånger och är förtjust i. Med polisen hack i häl försöker han få henne att fly med honom till Italien.

Med en för tiden ultramodern filmisk skrud, en blandning av den för honom tämligen typiska filosoferande och influenser från och referenser till amerikansk kriminalfilm och populärkultur och inte minst ett av filmhistoriens mest ikoniska filmpar i Belmondo och Seberg gjorde Jean-Luc Godard Till sista andetaget till ett jazzigt svängigt mästerverk som alltså kom att bilda en skola för filmskapande som är relevant än i dag.

Det är klart att en hel del av filmen har gnagts på av tidens tand, men i det stora hela är Till sista andetaget så här sextio år senare en alltjämt oerhört vital och spänstig film! Omistlig inte minst  för den som har ett särskilt intresse för fransk film.

En man och en kvinna – 54 år senare

Nya vågen-klassikern En man och en kvinna (Un homme et une femme) från 1966 är en av fransk films mest framgångsrika filmer.

Oscar för bästa utländska film och bästa manus, Guldpalmen i Cannes och Golden Globe för bästa utländska film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll är bara några av de prestigefyllda pris den kammade hem. Och en publiksuccé blev den också.

Det är lätt att förstå varför eftersom det är en på många sätt extraordinär film. Det banbrytande fotot (av regissören Claude Lelouch själv) med sin blandning av svartvitt, färg och sepia, den bitterljuva och gripande handlingen och inte minst den fantastiska musiken av Francis Lai gjorde det oerhört lätt att förälska sig i den.

Tjugo år senare återvände Claude Lelouch till de älskade rollfigurerna i den mindre lyckade uppföljaren En man och en kvinna: 20 år senare.

Nu, 54 år senare, är det dags för en tredje film om Jean-Louis Duroc och Anne Gauthier. Eller egentligen 52 år senare eftersom filmen hade sin urpremiär 2018.

När vi nu i Livets bästa år (Les plus belles années d’une vie) återser dem är den åldrade före detta rallyföraren Jean-Louis på väg in i demensens dimma och bor på ett ålderdomshem. Den enda person han tycks ha distinkta minnen av är filmscriptan Anne som han mötte där för över ett halvsekel sedan och därför söker hans son Antoine upp henne och ber henne besöka honom.

Det gör hon och även om han kanske inte hela tiden verkligen känner igen henne blir det ett lågmält och fint återseende och nästa kapitel i deras alltjämt bitterljuva historia blir en av minnen men också av en vilja att leva fullt ut de åren de nu har kvar.

Deras nutida möte är bara en del av filmen, den andra och kanske finaste och bästa är tillbakablickar till de tidigare filmerna. På så vis blir Livets bästa år ett sorts filmisk memoar, kanske mest för  regissören Claude Lelouch men också för skådespelarna Jean-Louis Trintignant och Anouk Aimée. Som uppföljare till En man och kvinna är denna film mycket mer värdig än den som gjordes 1986 (och som Lelouch upprepade gånger sagt att han ångrade att han gjorde).

Livets bästa år är ingen nu klassiker och har inte den vitalitet som gjorde den första filmen till något alldeles extra, men den har en fin tonträff och kemin mellan Trintignant och Aimée finns fortfarande där. Och i en fyndig och rolig drömsekvens där han bland annat skickar blinkningar till generationskamraten Jean-Luc Godard visar Lelouch att en del av den filmiska vitaliteten allt finns kvar.

Livets bästa år gick upp på svenska biografer i fredags.

Filosofi, feminism och flyhänthet i Vardas kanske mest kända film

Sveriges televisions sommarsatsning på film gjord av kvinnliga regissörer fortsätter och en av de filmer man just nu kan se på SVT Play är Agnès Vardas kanske mest berömda film Cléo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7 i original) från 1962.

Den är också hennes kanske mest typiskt Nouvelle vague-aktiga film med ett bild- och formspråk som här mer än senare liknar exempelvis de andra framträdande företrädarna Godards och Truffauts, den förstnämnde regisserade för övrigt den finurliga stumfilmen som är insprängd i filmen. Men redan i Cléo från 5 till 7 syns prov på det som gjorde att Varda tillsammans med samtida filmare som bland andra Alain Resnais och Chris Marker sorterades in under gruppnamnet Rive Gauche.

Det var en grupp filmskapare som skilde sig från de övriga företrädarna av den nya vågen genom att inte låta sig inspireras så mycket av amerikansk populärkultur utan snarare av samtida europeiska teoretiska strömningar och då särskilt det i Frankrike vid den tiden synnerligen inflytelserika existentialismen.

Cléo från 5 till 7 är mycket tydligt influerad av just existentialismen. Berättelsen om sångerskan Cléo som vi får följa under två timmar då hon väntar på besked om det medicinska test som hon tagit ska visa att hon som hon misstänker lider av cancer öppnar ju verkligen för den typen av funderingar. Under de två timmarna i väntan på att hon ska få det där svaret driver hon för att fördriva tiden runt i Paris och råkar ut för situationer och träffar på personer som på olika sätt driver på de där existentiella funderingarna.

Sin vana trogen anlägger Varda också ett tydligt feministiskt perspektiv på berättelsen så det är lika mycket existentialism à la de Beauvoir som Sartre över Cléo från 5 till 7.

Men en Varda-film vore inte en sådan utan att det lek- och lustfyllda också skulle få plats och Cléo från 5 till 7 är inget undantag. Den tidigare nämnda stumfilmen, förvisso då regisserad av Jean-Luc Godard, och scenerna där två låtskrivare, en av dem spelad av legendaren Michel Legrand, ska presentera sin nya komposition för Cléo är två fina exempel.

Filmen är huvudsakligen inspelad med svartvitt foto och med Agnès Vardas flyhänta men symboltyngda bildspråk. Cléo från 5 till 7 är och förblir en klassiker inom fransk film och något som den som är filmintresserad helt enkelt bör ha sett. Och i två veckor till finns alltså chansen att se den på SVT Play.

Föraktet – en omistlig klassiker och en legendars genombrott

I dag nåddes vi av det sorgliga beskedet att Michel Piccoli, en av fransk films verkligt stora, gått ur tiden 94 år gammal. Förutom roller i en bra bit över 200 filmer gjorde han sig också ett namn som regissör, författare och musiker. Och hans aktiva karriär som skådespelare blev lång, så sent som 2011 hyllades han unisont för sin synnerligen vitala huvudroll i Nanni Morettis Vi har en påve! och det som blev hans sista spelfilmsroll skedde 2014.

Allra främst förknippas han kanske med sin långa och framgångsrika samverkan med Luis Buñuel och mitt första möte med honom var i Jacques Rivettes mästerverk Den sköna satmaran (La belle noiseuse), en av de där filmerna som betydde enormt mycket för mig och skapade den frankofil jag är idag.

Den ska jag med glädje återkomma till vid annat tillfälle för i denna min minnestext över Michel Piccoli tänkte jag lyfta fram det som blev hans genombrott. Och vilken film vi pratar om! Otaliga är de rankingar i vilken den placerats som en av de absolut bästa franska filmerna någonsin. Jag talar om Föraktet (Le mépris) i regi av Jean-Luc Godard från 1963 (till svenska biografer nådde den först tre år senare).

Föraktet är en i sanning märkvärdig film och på sant Godard-vis öppnar den för en mängd olika tolkningar. Grundstoryn i sig är enkel nog. En fransk manusförfattare (Piccoli) anlitas av en skrävlande amerikansk producent (Jack Palance) för att skriva om manuset till en pågående filmatisering av Odyssén. Men när han tackar ja visar det sig vara början på slutet för hans äktenskap. Under filmarbetet börjar han och hans hustru (Brigitte Bardot) snabbt glida från varandra och deras äktenskap sakta men säkert brytas ner.

Under den tämligen raka berättelsen finns som sagt många bottnar och flera sätt att läsa filmen. Det centrala, melankoliska relationsdramat är såklart ett men det går samtidigt också att se den som en satir över filmskapandet och konstnärens roll, en kritik av kapitalismen och en sorts bildsatt inlaga över Godards egna teorier kring vad bra film är och ska vara. Bland annat. Föraktet är en film som varit föremål för otaliga djupanalyser och teorier kring och som fortsätter att fängsla och fascinera än i dag.

Självklart finner man i Föraktet som i i stort sett alla Godards filmer blinkningar och influenser till filmhistorien, han inledde trots allt sin karriär som filmvetare och kritiker. Här spelar till exempel den legendariske tyske regissören Fritz Lang en metaversion av sig själv i rollen som regissör av Odyssén.

Rollbesättningen är överlag klockren, även om ingen av de inblandade egentligen var förstavalen för rollerna. Berättelserna om vedermödorna kring inspelningen av Föraktet är lika många som de om filmen i den. Michel Piccoli och Brigitte Bardot gör bägge mycket starka rolltolkningar, den senare kan till och med sitt livs starkaste, och Palance och Lang är perfekta i sina.

Fotot av nya vågen-favoriten och mästaren Raoul Coutard är lysande och Godards användande av scenografin och arkitekturen i den lägenhet där huvudrollsparet bor är vida hyllat och omtalat. Den här filmen går helt enkelt inte att gå förbi om man har ett intresse för fransk filmhistoria. Eller filmhistoria överhuvudtaget för den delen eftersom Godard och hans kollegor i den franska nya vågen revolutionerade filmberättandet på ett sätt som vi ser spår av än idag. Och Föraktet är och förblir ett av den nya vågens riktiga portalverk.

Au revoir, Michel Piccoli!

Adieu, Charles Aznavour!

I dag nåddes vi av beskedet att Charles Aznavour, en av de verkliga giganterna inom franskt kultur- och nöjesliv gått ur tiden. Under större delen av sina 94 levnadsår var han en av de mest firade och omtyckta kulturpersonligheterna i Frankrike och de avtryck han gjort i den franska underhållningshistorien är monumentala. Och han var aktiv långt upp i åren. Det som blev hans sista konsertturné genomförde han för fyra år sedan och han gjorde ett konsertframträdande i Japan bara för några veckor sedan.

Allra mest känd var han givetvis som sångare och kompositör men jag vill lyfta fram en annan del av hans konstnärskap för att på denna dag hylla hans gärning, nämligen hans skådespeleri. I samma stund som jag nåddes av beskedet att han avlidit gick jag fram till min filmhylla och plockade fram mitt exemplar av François Truffauts i dag aningen bortglömda, men lysande, andra långfilm Skjut på pianisten! (Tirez sur le pianiste) från 1960.

Det är verkligen en helt annan typ av film än den legendariska debuten De 400 slagen (Les quatre cents coups). Här handlar det om en stilfull hyllning och kärleksfull drift av den hårdkokta amerikanska noirfilmen. Charles Aznavour briljerar i huvudrollen som en blyg och timid barpianist som via sin småkriminelle bror av en slump hamnar i blickfånget och jagad av två gangsters, samtidigt som han också börjar bli förälskad i en av servitriserna.

Storyn i filmen är nog så banal men François Truffaut gör något extraordinärt av den. Som en del av den vid den tiden precis födda franska nya vågen bryter han upp berättandet på ett sätt som alltjämt känns modernt och använder sig av grepp som bröt kraftigt mot den filmiska regler som ditintills varit åtminstone oskrivna. Lägg därtill ett utmärkt svartvitt foto av mästaren Raoul Coutard och du har en film som är ett måste för den som är intresserad av inte bara fransk filmhistoria utan filmhistoria i stort.

Jag dristar mig till att slå fast att utan den här filmen och En rövarhistoria (Bande à part) från 1964 gjord av nya vågen-kollegan Jean-Luc Godard  hade Quentin Tarantinos filmer sett mycket annorlunda ut.

Skjut på pianisten! går bland annat att finna på några i Sverige tillgängliga streamingtjänster. Det gör så klart en hel del av den enorma mängd minnesvärda låtar han spelade in. Bland alla dessa vill jag denna dag slå ett extra slag för min personliga favorit bland hans studioalbum; Non, je n’ai rien oublié från 1971. En passande titel för Charles Aznavour – vi kommer aldrig att glömma dig!

 

The French King of Cool – 80 år i dag

Jag lyfter på hatten och ber att få gratulera en av den franska filmens mest emblematiska skådespelare genom tiderna, Jean-Paul Belmondo, som alltså idag fyller 80 år. Om Steve McQueen var den amerikanska filmens The King of Cool så var definitivt Jean-Paul Belmondo hans franska motsvarighet.

Det självklara valet när det gäller att hylla den levande legendaren på 80-årsdagen hade kanske varit att plocka fram de två filmer som är allra mest berömd för, för nog är det väl så att de allra flesta förknippar honom med hans rollprestationer i Jean-Luc Godards nouvelle vague-klassiker Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960 och Tokstollen (Pierrot le Fou) från 1965?

Jag väljer dock att gå en annan väg och lyfta fram en annan film, och samtidigt också slå ett slag för en av mina absoluta favoritregissörer, nämligen Ställd mot väggen (Le Doulos) från 1962 i regi av den franske gangsterfilmens mästare Jean-Pierre Melville.

Ställd mot väggen är en suveränt iscensatt, intrikat och atmosfärrik film som kanske inte är så allmänt känd här i Sverige men som borde vara obligatorisk att se för alla som uppskattar inte bara fransk sådan utan kriminalfilm överhuvudtaget. Bara en sådan sak som att Quentin Tarantino hyllar den och vid flera tillfällen har nämnt det välskrivna och lite snåriga manuset som en av de huvudsakliga inspirationskällorna till sin debutfilm De hänsynslösa (Reservoir Dogs) borde räcka som argument för att kolla upp den här filmen.

Det finns flera gemensamma beröringspunkter mellan De hänsynslösa och Ställd mot väggen. I båda filmerna kretsar en hel del av handlingen kring ett rån som när filmen inleds redan är begånget och som man sedan aldrig får se och dessutom spelar oklarheterna kring en eventuell polisinformatörs roll (Doulos är för övrigt fransk slang för just tjallare eller informatör) i det hela en viktig roll i handlingen.

Handlingen kretsar främst kring två hårdhudade och tuffa herrar, Maurice och Silien (spelade av Serge Reggiani respektive Jean-Paul Belmondo som båda gör mycket starka rollprestationer) och det gäller att hänga med i svängarna för Jean-Pierre Melville utmanar åskådaren genom att korsklippa berättelsen så att den skildrar händelseförloppet växelvis ur de två herrarnas synvinklar.

Som i så många andra av Jean-Pierre Melvilles filmer är ett genomgående tema i filmen lojalitet, kamratskap och hederskodex i kriminella kretsar och liksom i hans övriga filmer är det lika svårt för oss åskådare som karaktärerna i berättelsen att veta vem man kan lita på och vem som talar sanning eller ljuger. Att detta lite paranoida och cyniska drag i hans konstnärskap bottnar  i hans egna upplevelser från sin tid i den franska motståndsrörelsen under det andra världskriget är de flesta Melvilleexperter tämligen ense om.

Ställd mot väggen är absolut en bra startpunkt för den som kanske för första gången närmar sig Jean-Pierre Melvilles filmografi. Det är inte hans allra bästa film men den innehåller alla de ingredienser som gör hans bästa filmer så förtvivlat bra. Även om han egentligen inte helt klockrent kan sägas tillhöra nya vågen-regissörerna så har han en hel del gemensamma intressen med de främsta inom den rörelsen.

Hans filmer har alla tagit djupa intryck av den amerikanska filmen, främst film noir, men bottnar samtidigt på ett mer tydligt sätt än nya vågen-filmerna i en äldre fransk filmtradition, inte minst 30-talets så kallade poetiska realism. Men även om Melville kanske främst blickade bakåt när det gäller sina influenser så är hans blandning av och vad han gör med dem helt och hållet framåtskridande. Återigen en solklar parallell till Quentin Tarantino med andra ord.

Men även om Jean-Pierre Melville på vissa sätt är en föregångare till Quentin Tarantino så finns det naturligtvis mycket stora skillnader mellan dem också. Det skiljer trots allt 30 år mellan exempelvis Ställd mot väggen och De hänsynslösa, 30 år av utveckling när det gäller såväl teknik som estetik.

Jean-Pierre Melville berättar oerhört mycket mer återhållsamt och långsamt och är synnerligen sparsam när det gäller användandet av musik. Den musik som förekommer i Ställd mot vägen är visserligen cool så det räcker, men samtidigt tidstypisk och inte alls så anakronistisk som den som QT brukar använda sig av i sina filmer.

Tyvärr så finns det också några mindre trevliga och fräscha drag i Ställd mot väggen. Jean-Pierre Melville anklagades då och då för att vara misogyn och den här filmen ger vatten på kvarn till de anklagelserna. De tre kvinnliga rollfigurer som kommer till tals i filmen är alla tre tämligen osympatiska och skildras på ett övervägande negativt sätt. Det är en nästan uteslutande maskulin värld helt och hållet på männens villkor han skildrar i sina filmer. När det gäller genusfrågan var han tyvärr ingen framåtskridare.

Men männen och maskuliniteten skildrar Melville bra, mångbottnat och fängslande och i hans regi svarar Jean-Paul Belmondo i Ställd mot väggen för en av sin karriärs främsta rollprestationer. Återigen grattis på 80-årsdagen, Frankrikes King of Cool!

La lutte continue?

Vi har som bekant gått in i månaden maj nu och i och med det kanske det kan passa med en film som utspelas i Paris under den mytomspunna och tumultartade majmånaden 1968, Bernardo Bertoluccis The Dreamers från 2003?

Det går naturligtvis att diskutera om den hör hemma här på en frankofilblogg men jag tycker nog ändå att den gör det. Det är en brittiskfranskitaliensk samproduktion och den utspelas helt i Paris. Det huvudsakliga talade språket är förvisso engelska men det tala en del franska också. Dessutom är det en kärleksförklaring till filmen som konstform. Det refereras friskt till flera berömda filmer och filmscener, inte sällan handlar det om klassiska franska filmer.

The Dreamers är baserad på den skotske författaren Gilbert Adairs bok The Holy Innocents från 1988. Jag läste den svenska översättningen De heliga oskulderna när den kom ut 1991 och blev mycket fascinerad den. Så jag var naturligtvis rejält nyfiken på vad Bernardo Bertolucci skulle kunna tänkas ha gjort med materialet. Filmens manus är faktiskt skrivet av Gilbert Adair själv och det kan sägas på en gång att han har gjort en del ändringar i berättelsen, delvis genomdrivna av Bernardo Bertolucci.

Den handlar om den amerikanske studenten Matthew som tillbringar den mesta av sin tid i den franska huvudstaden i det berömda Cinemateket. Där träffar han tvillingparet Théo och Isabelle. De tre binds samman av sin enorma kärlek till film och när Théo och Isabelles föräldrar ska resa bort en tid flyttar Matthew in i deras stora och eleganta våning.

Till en början går allt lugnt och lekfullt till. De iscensätter scener från sina favoritfilmer, bland annat språngmarschen genom Louvren i Godards Bande à part (En rövarhistoria på svenska) från 1964. Men det dröjer inte särskilt länge förrän de har gått helt upp i varandra och Matthew finner sig mitt i ett utmanande erotiskt spel där gränserna hela tiden flyttas framåt. Situationen blir stadigt lika explosiv inne i deras eget universum i lägenheten som på gatorna utanför.

Att Bernardo Bertolucci inte ryggar för explicit erotiskt innehåll har han visat förr, inte minst i Sista tangon i Paris från 1972. I The Dreamers tar han det hela några steg längre så det är en provokativ film och definitivt inget för den som är pryd. Men viktigt att poängtera är att det där explicit sexuella aldrig känns omotiverat eller som något som enbart ska provocera. Åtminstone inte som jag ser det. Det finns också en underliggande politisk kontext i det som sker i lägenheten som är en parallell till det som pågår utanför. Jag kan dock tycka att det är lite tråkigt och fegt att Bertolucci på eget bevåg har betydligt har tonat ner de homoerotiska dragen i romanen. Enligt honom själv för att de kändes som ”bara för mycket”.

Vad Gilbert Adair, som själv var homosexuell och som baserade romanen delvis på egna upplevelser, innerst inne tyckte om det resonemanget kan man bara spekulera i. Adair som dog i december i fjol bodde i Paris mellan 1968 och 1980 och var förutom författare också filmkritiker och journalist.

The Dreamers är en fascinerande film, dock inte utan skavanker. Michael Pitt, Eva Green och Louis Garrel är alla mycket bra i sina roller och filmen är utsökt fotograferad. Allra bäst gillar jag dock Bertoluccis formatmässiga lekfullhet och de ideliga blinkningarna till några av filmhistoriens mest klassiska verk. Det är å andra sidan svårt att som cineast inte ryckas med i en berättelse om tre andra cineaster. Då spelar det inte så stor roll att det haltar lite på sina håll och att en del av skeendet känns en aning konstruerat.

He´s got du look – Cinéma du look

Regissören Leos Carax, eller Alexandre Oscar Dupont som han egentligen heter, är utan tvivel mest känd för filmen De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf) från 1991. Den inte särskilt produktive regissörens tre andra långfilmer är inte till närmelsevis lika kända för en svensk publik.

Nu ges dock chansen att upptäcka eller återupptäcka dem. Just i dag släpps nämligen en dvdbox med de där tre övriga Carax-filmerna Boy Meets Girl från 1984, Mauvais Sang från 1986 och Pola X från 1999 i Sverige. En riktigt kulturgärning om du frågar mig, för Leos Carax är så mycket mer än bara De älskande på Pont-Neuf. Visst, det är hans bästa film, men de andra tre går sannerligen inte av för hackor de heller.

Just i dag tänkte jag lyfta fram debutfilmen Boy Meets Girl. Leos Carax utgjorde tillsammans med Jean-Jacques Beineix och Luc Besson kärnan i den filmrörelse i Frankrike som fick namnet Cinéma du look. Det var en tämligen kortlivad genre som främst brukar användas för de här tre regissörernas filmer från mitten av 80-talet till det tidiga 90-talet.

Namnet myntades 1989 av den franske filmkritikern Raphaël Bassan som tyckte att filmerna i fråga brydde sig mer om stil än innehåll och berättande. Och visst rör det sig om stilmedvetna filmer, men den något nedsättande värderingen stil över innehåll håller jag inte med om. Absolut inte när det gäller Leos Carax som med lätthet är den mest intellektuelle av de tre. Vilket Boy Meets Girl är ett tydligt exempel på.

Visst är ytan i Boy Meets Girl slående med det vackra och expressiva svartvita foto och de aviga, men oerhört snygga bildkompositionerna. Men det finns betydligt mer att hämta i Boy Meets Girl än yta. Det är en resonerande och filosoferande film som för tanken till Jean-Luc Godards sena sextio- och tidiga 70-tal.

Leos Carax har sitt eget sätt att göra det på, men delar Godards fallenhet för att blanda intellektuella resonemang och populärkulturella referenser. Allt med ett narrativ som inte direkt är det traditionella. Så det ligger lite i monsieur Bassans resonemang att själva berättandet inte är det allra viktigaste för en Cinéma du look-film. Inte i traditionell mening i alla fall.

Boy Meets Girl utgör tillsammans med Mauvais Sang och De älskande på Pont-Neuf en informell trilogi om ung kärlek. I alla tre heter huvudpersonen Alex och spelas av Denis Levant, en aning förvirrande eftersom det inte är samma karaktär det handlar om. I alla fall inte i strikt mening.

Alex i Boy Meets Girl är en ung man som just har blivit dumpad av sin flickvän. Djupt deprimerad över det driver han runt i staden. Mireille har också nyligen fått sitt hjärta krossat och deras vägar verkar som ödesbestämda att korsas. Så enkel är den egentliga handlingen. Men som sagt, så enkel är inte filmen. Bildspråket är fängslande, men komplext och inte sällan bryter huvudkaraktärerna ut i långa och Sartreinfluerade inre monologer. I andra stunder drivs Boy Meets Girl framåt av ett ordlöst berättande influerat av expressionistisk stumfilm.

Det finns ett stråk av mörk humor i Boy Meets Girl och även om det rör sig om en oändligt mycket mer stramt hållen film är det inte svårt att förstå att Leos Carax senare på samma tema kunde göra en så explosiv visuell fest till film som De älskande på Pont-Neuf. Boy Meets Girl går definitivt att se som en förstudie till den senare.

Den svenska utgåvan av dvd-boxen med Boy Meets Girl, Mauvais Sang och Pola X kunde knappast ha släppts med bättre tajming. Inom kort är är det nämligen världspremiär för Leos Carax femte långfilm, hans första på 13 år, Holy Motors. Premiären sker i Cannes där den visas inom tävlan vid årets filmfestival. Det återstår att se om det blir en återkomst som juryn tycker är värd en guldpalm.