En ovanlig flicka – en skandalfilm som har mer att säga än vad man kan tro

Det blev en del rabalder kring Rebecca Zlotowskis film En ovanlig flicka (Une fille facile i original) i samband med att den visades under förra årets filmfestival i Cannes.

Delvis på grund av att den innehåller en del utmanande och explicita sexscener men ändå främst för att en av huvudrollerna spelas av den före detta modellen och eskortflickan Zahia Dehar.

Samma Dehar som 2010 hamnade i blickfånget som en del i den skandal där det påstods att medlemmar ur det franska landslag som samma år skulle spela VM i fotboll i Sydafrika året innan hade betalt för hennes tjänster som eskortflicka.

Nu finns filmen, som dock inte bara skapade rabalder utan även blev prisbelönt där i Cannes (där den för övrigt också utspelas), tillgänglig på svenska Netflix.

En ovanlig flicka handlar om 16-åriga Naïma (känsligt gestaltad av Mina Farid) som bor i Cannes tillsammans med sin mamma som jobbar där som städerska över turistsäsongen. Naïmas liv är lugnt och okomplicerat fram tills dess att den självsäkra och några år äldre kusinen Sofia (Dehar) anländer för att tillbringa några semesterveckor där.

Naïma dras med i Sofias utlevande liv och förtrollas av hennes oblyga flörtande med rika turistande män som uppvaktar henne. De två får kontakt med två välbärgade män som bor på en lyxyacht i Cannes hamn och Sofia inleder ett förhållande med en av dem. För Naïma är det en ny värld som öppnar sig och hon fortsätter storögt att studera Sofias självklara sätt att röra sig i den, utan att för en sekund tå åt sig av eller bry sig om de ogillande och dömande blickar hon får av omgivningen.

En ovanlig flicka är såväl en coming of age-film som ett kraftfullt statement kring kvinnors rätt till sin egen sexualitet och vägran att låta sig objektifieras. Och även om det är svårt att släppa tanken på att Zahia Dehar fått rollen för att hon just för att hon är den hon är och har det där förflutna som vi varit inne på så försvarar hon samtidigt sin plats i filmen på skådespelarmässiga meriter.

Hon är inte oäven i sitt agerande och för sig som och har en närvaro inte olik en ung Brigitte Bardot, vilket säkert också en medveten tanke från regissör Zlotowski.

Till filmens tillgångar kan också de sensuella och solvarma sydfranska miljöerna definitivt räknas.

Föraktet – en omistlig klassiker och en legendars genombrott

I dag nåddes vi av det sorgliga beskedet att Michel Piccoli, en av fransk films verkligt stora, gått ur tiden 94 år gammal. Förutom roller i en bra bit över 200 filmer gjorde han sig också ett namn som regissör, författare och musiker. Och hans aktiva karriär som skådespelare blev lång, så sent som 2011 hyllades han unisont för sin synnerligen vitala huvudroll i Nanni Morettis Vi har en påve! och det som blev hans sista spelfilmsroll skedde 2014.

Allra främst förknippas han kanske med sin långa och framgångsrika samverkan med Luis Buñuel och mitt första möte med honom var i Jacques Rivettes mästerverk Den sköna satmaran (La belle noiseuse), en av de där filmerna som betydde enormt mycket för mig och skapade den frankofil jag är idag.

Den ska jag med glädje återkomma till vid annat tillfälle för i denna min minnestext över Michel Piccoli tänkte jag lyfta fram det som blev hans genombrott. Och vilken film vi pratar om! Otaliga är de rankingar i vilken den placerats som en av de absolut bästa franska filmerna någonsin. Jag talar om Föraktet (Le mépris) i regi av Jean-Luc Godard från 1963 (till svenska biografer nådde den först tre år senare).

Föraktet är en i sanning märkvärdig film och på sant Godard-vis öppnar den för en mängd olika tolkningar. Grundstoryn i sig är enkel nog. En fransk manusförfattare (Piccoli) anlitas av en skrävlande amerikansk producent (Jack Palance) för att skriva om manuset till en pågående filmatisering av Odyssén. Men när han tackar ja visar det sig vara början på slutet för hans äktenskap. Under filmarbetet börjar han och hans hustru (Brigitte Bardot) snabbt glida från varandra och deras äktenskap sakta men säkert brytas ner.

Under den tämligen raka berättelsen finns som sagt många bottnar och flera sätt att läsa filmen. Det centrala, melankoliska relationsdramat är såklart ett men det går samtidigt också att se den som en satir över filmskapandet och konstnärens roll, en kritik av kapitalismen och en sorts bildsatt inlaga över Godards egna teorier kring vad bra film är och ska vara. Bland annat. Föraktet är en film som varit föremål för otaliga djupanalyser och teorier kring och som fortsätter att fängsla och fascinera än i dag.

Självklart finner man i Föraktet som i i stort sett alla Godards filmer blinkningar och influenser till filmhistorien, han inledde trots allt sin karriär som filmvetare och kritiker. Här spelar till exempel den legendariske tyske regissören Fritz Lang en metaversion av sig själv i rollen som regissör av Odyssén.

Rollbesättningen är överlag klockren, även om ingen av de inblandade egentligen var förstavalen för rollerna. Berättelserna om vedermödorna kring inspelningen av Föraktet är lika många som de om filmen i den. Michel Piccoli och Brigitte Bardot gör bägge mycket starka rolltolkningar, den senare kan till och med sitt livs starkaste, och Palance och Lang är perfekta i sina.

Fotot av nya vågen-favoriten och mästaren Raoul Coutard är lysande och Godards användande av scenografin och arkitekturen i den lägenhet där huvudrollsparet bor är vida hyllat och omtalat. Den här filmen går helt enkelt inte att gå förbi om man har ett intresse för fransk filmhistoria. Eller filmhistoria överhuvudtaget för den delen eftersom Godard och hans kollegor i den franska nya vågen revolutionerade filmberättandet på ett sätt som vi ser spår av än idag. Och Föraktet är och förblir ett av den nya vågens riktiga portalverk.

Au revoir, Michel Piccoli!