Sorgehajens melankoliska sång berör

Ursäkta den långa tiden av frånvaro av aktivitet här på BleuBlancRouge! Befinner mig i en hektisk period i livet just nu och har inte haft ro nog att ta mig tiden att sätta mig ner och skriva något inlägg.

Men nu känner jag mig nödgad att helt enkelt ta mig den tiden och anledningen till det är en alldeles utmärkt ny skiva som jag verkligen vill tipsa om!

Mitt första möte med Requin Chagrin var i form av förband till Indochine vid den konsert i Montpellier jag bevistade för lite drygt tre år sedan nu. Bandet på scenen gjorde starkt avtryck på mig men kändes möjligtvis lite ofärdigt.

När lyckoruset efter den fantastiska konserten med Indochine som följde efteråt börjat klinga av en del så märkte jag att det där förbandet också hängde kvar. När jag då började kolla Requin Chagrin lite närmre så visade det sig att det inte alls handlar om ett band utan att det i själva verket är artistnamnet för den i Paris baserade men från byn Ramatuelle i departementet Var i södra Frankrike bördiga artisten och multiinstrumentalisten Marion Brunetto.

På scenen har hon kompmusiker med sig men på skiva spelar hon samtliga instrument själv. Hennes två tidigare album backar i mina öron upp det där initiala intrycket att av ett något ofärdigt projekt, men häromveckan släpptes den Requin Chagrins tredje fullängdare Bye Bye Baby (återigen utgivet på Indochine-frontmannen Nicola Sirkis bolag KMS disques) och den här gången känns det som att bitarna verkligen fallit på plats. Vilket den lysande singelförsmaken Déjà vu med sin oemotståndliga åttitalsdoftande och bärande syntslinga gav en tydlig hint om.

Bye Bye Baby är helt enkelt ett mer polerat, moget och formsäkert album och fram träder en artist som går från lovande och spännande till en av Frankrikes allra vassaste just nu. Detta utan att göra avkall på den musikaliska kärna som fick mig och många andra att fångas och fängslas av hennes musik.

Hennes musik är fortfarande en smältdegel av influenser från flera håll. New Wave, brittisk noise-pop, shoegazing, fransk yé-yé och amerikansk 60-talssoul trängs sida vid sida och över allt svävar Marions beslöjade och drömska stämma. 

Det är melankoliskt (vad annars kan man vänta av en artist som kallar sig något som på svenska blir Sorgehajen) men också med en värme och böljande följsamhet som jag tänker mig härstammar från hennes barndom nära Medelhavet.

Requin Chagrin var den första artist som kontrakterades till Nicola Sirkis skivbolag och det är lätt att första varför just han föll för hennes musik för det finns en del gemensamma beröringspunkter med Indochines musik. 

Harmonierna, gitarrspelet (som ofta påminner väldigt mycket om den ursprungliga Indochinegitarristen Dominique Nicolas karaktäristiska) och New Wave-ådran hos Requin Chagrin får mig att tänka en hel del på Indochine. Men på den nya och mer eleganta skivan framträder också ekon från en annan av mina franska favoriter (och en storhet inom den moderna franska popmusiken) Etienne Daho.

Med Bye Bye Baby släpper Marion Brunetto ännu tydligare fram influenserna från den anglosaxiska poptraditionen – en tradition som den Rennesbördiga Etienne Daho alltid stått med en ben fast förankrad i. 

Särskilt låten Love låter som i ett aningen annorlunda arrangemang hade kunnat platsa på Dahos i mitt tycke bästa skiva La notte, la notte från 1984 får mig att tänka i de banorna.

Bye Bye Baby är i mina öron årets hittills bästa album. Hoppas att den leder till ett större och bredare genombrott för Requin Chagrin. Det vore Marion Brunetto verkligen mer än värd.

Frankrike runt på två år – en slutrapport och ett kärleksbrev

Du som följt BleuBlancRouge ett tag vet att jag de senaste åren haft som projekt att se till att ha varit i Frankrikes tio största städer och att det hela skulle mynna ut i en ranking av dessa.

Projektet gick i mål redan i december 2018 men eftersom jag inte varit i några av städerna på flera år så kände jag ändå att jag behövde göra kompletterande återbesök under förra året, allt för att kunna skapa min ranking efter så rättvisa förhållanden som möjligt.

Denna återbesöksturné avslutades med en färd längs Medelhavskusten i oktober. Sedan dess har jag låtit intrycken smälta och har nu landat i den ranking som nu följer. Att publicera listan på självaste Alla hjärtans dag känns passande eftersom det här på sätt och vis är långt kärleksbrev från mig till Frankrike.

Innan jag inleder själva rankingen (på bästa Tracksmanér från plats tio och uppåt) vill jag bara säga att det var härliga resor till samtliga av städerna och att jag rekommenderar besök till alla.

Men som en sorts förslag på kanske i vilken ordning man bör beta av dem kommer så här min ranking.

10.  BORDEAUX

Möjligtvis låg tidpunkten för mitt besök staden lite i fatet när det gäller min upplevelse av den för det var några grådaskiga och småregniga dagar strax före jul jag besökte Bordeaux. Jag kan tänka mig att ett besök under det ljusare och varmare halvåret framhäver den här stadens skönhet mer. För vackert är det. Stora delar av de centrala delarna är klassade som världsarv och Bordeaux kan också stoltsera med en fin samling skulpturer. Men min sammantagna upplevelse av Bordeaux räcker dock bara till en tionde plats på min ranking. I sammanhanget vill jag dock tillägga att jag eftersom jag på grund av allergi inte dricker vin inte kunde tillgodogöra mig en stor del av denna stads identitet. För vintraditionen är som bekant stark här och den märks även i stadsmiljön. Så är du vinälskare tror jag nog att Bordeaux ska upp några

 

9. MONTPELLIER

Denna den tredje av de största franska städerna belägna vid Medelhavskusten är även fast det är en turiststad av rang nog något av doldis för många svenskar. Klimatmässigt behagligt, även om mitt första besök här ironiskt nog försenades av något så för dessa breddgrader så oerhört sällsynt som en rejäl snöstorm, och med en vacker och välbevarad gammal stadskärna med anor från medeltiden är Montpellier väl värt ett besök. Stadens centrum är i lagom storlek för att snabbt få grepp över och bjuder på såväl kultur som shopping, även om affärsutbudet ofta är av lite för chic karaktär för min smak. Men det är en stad som är behaglig att strosa runt i. Och läget gör Montpellier till en utmärkt utgångspunkt för att göra utflykter till historiska orter som Arles, Nîmes och Avignon.

8. STRASBOURG

Denna självutnämnda Eurométropole har en stark internationell prägel över sig. Det gamla arvet från och närheten till Tyskland gör sig ofta påmind och EU-parlamentet gör såklart också sitt till. Den fantastisk vackra gamla innerstaden är världsarvslistad och speciellt kvarteren som kallas La Petite France är synnerligen mysiga att vandra runt i. Strasbourgs mäktiga katedral är också värd att lyfta fram extra. Eftersom bebyggelsen runt den är ganska tät så är det egentligen först när man kommer riktigt nära den som man verkligen inser hur mäktig och stor den är, vilket ger ett effektfullt intryck.

7. NICE

Nice behöver egentligen igen närmre presentation eftersom det är den största staden i den näst största turistregionen i landet efter Paris. Flärd blandas med historisk och gammal bebyggelse. Klimatet är gynnsamt och närheten till Medelhavet direkt och påtaglig. Imponerande kulturutbud med stor teater, ett utmärkt museum för modern konst och dessutom finfina Chagall– och Matisse-museum. Dessutom med kända konstnärsbyar på rimligt avstånd för dagsutflykter. Mysigt och vackert, men också exklusivt och lite dyrt på sina håll. För evigt med en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var här jag för första gången satte fötterna på fransk mark.

6. NANTES

Nantes är en för de flesta svenskar nog en riktig doldis, men denna pärla belägen i närheten av Atlantkusten förtjänar verkligen att upptäckas! Med mycket gamla anor och en hel bevarad bebyggelse från olika epoker är det en kulturellt fascinerande stad. En hel del intressant street art ger ett modernt uttryck som kontrasterar fint mot det historiska. Jules Verne som föddes här finns närvarande på flera håll, inte minst ett utmärkt litet museum och steampunkiga äventyrsparken Les Machines de i’Île som uppförts i hans ära. Innerstaden är kompakt och promenadvänlig. I Nantes finns helt enkelt mycket för olika

5. MARSEILLE

Denna fängslande kulturella smältdegel vid Medelhavskusten är den sydligast belägna av de franska storstäderna och tvåa i storleksordning efter Paris. Marseille har länge fått kämpa mot sitt rykte av att vara en ruffig och otrygg stad, men har efter idogt arbete och påkostade upprustningsarbeten nu i mångt och mycket tvättat bort det. Det finns många anledningar att besöka denna Frankrikes äldsta stad: Kultur, historia, vackra byggnader och häftiga sevärdheter bara för att nämna några. Innerstaden bjuder på ett myller av intryck och i närheten finns undersköna och häftiga nationalparken Les Calanques. Allt inramat av det fantastiska och helt unika provencalska ljuset som verkligen är något alldeles extra att upptäcka.

4. TOULOUSE

Frankrikes fjärde största stad hamnar också fyra på min lista. La ville rose som Toulouse kallas utmärker sig i mina ögon främst av sin fantastiska arkitektur. Jag kan inte dra mig till minnes att jag på någon annan stans i världen där jag varit reagerat på så många vackra byggnader, dessutom från flera tidsepoker. Liksom i fallet Nantes är Toulouse en utmärkt stad att promenera runt i och den riktigt gamla innerstadskärnan är en upplevelse att göra så i med sina smala och krokiga vägar och intressant shopping. Flera fina museer, en stor och centralt belägen botanisk trädgård och välbevarade kyrkliga byggnader ger chans till andra typer av upplevelser. Toulouse är en stad att trivas i.

3. LILLE

Nu har vi nått fram till den stora skrällen på listan, för nordfranska Lille är inte en stad som på våra breddgrader dras med något starkt rykte som turistfäste. Jag hoppas verkligen att det förändras och många tar chansen att upptäcka denna lilla pärla till stad, som gör sig utmärkt som weekendresmål. Lille är en lagom stor stad för att snabbt få grepp om, oerhört vacker med mängder av fantastiska byggnader från olika tidsepoker och arkitekturstilar (här finns allt från medeltida kyrkor via ståtliga renässansbyggnader till det klassiskt Haussmannska neo-franska) och med ett utbud som jag skulle säga erbjuder något åt alla. Extra mycket skulle jag vilja plussa för området kring det oerhört vackra Grand-Place, det hipsteraktiga Vieux -Lille och det finafina konstmuseet Palais des Beaux-Arts de Lille som är ett av Frankrikes allra största. Den lokala dialekten är dock lite knepig, men det löser sig ändå eftersom folk i regel är så vänliga här.

2. LYON

Lyon är ett givet resmål för den mat- och vinintresserade resenären. Men positionen som den franska gastronomins huvudstad är sannerligen inte den enda anledningen att åka till denna underbara plats. För här pratar vi om en stad att njuta av livet i alla dess aspekter i. Storstadsflärd, härlig atmosfär, majestätiska byggnader och vackra fontäner och torg och härliga och relativt central belägna grönområdet Parc de la Tête d’or (Frankrikes största urbana park) är bara något av vad Lyon har att erbjuda. På många sätt är Lyon ett Paris i miniatyr, men med den världsarvslistade historiska innerstaden som en bonus som inte huvudstaden har. Dessutom är min upplevelse att människorna i Lyon är betydligt vänligare än parisarna. Lyon står först på listan över mina ställen att åka tillbaka till.

 

1. PARIS

Paris är alltid en bra idé, som Audrey Hepburn sa. Det är en sanning än i dag och även om Lyon verkligen gav en match om förstaplatsen på min lista så kände jag till sist att det inte går att gå förbi Paris som min favoritstad i världen. Varje besök ger möjlighet att upptäcka något nytt och utbudet är så mycket större här så att det egentligen går att jämföra med det i de övriga franska storstäderna. Och visst är det något närmast magiskt över själva atmosfären i Paris, det är inte för inte den fått ryktet som romantikens huvudstad i världen. Att bara strosa runt i staden är en upplevelse i sig och då kan man ta att man hela tiden löper viss risk att  bli snäst åt av någon stressad Parisbo. Paris je t’aime!

Montpellier i ett mer rättvisande sken

Min färd längs den franska Medelhavskusten fortsätter. I dag med en dagstripp till Montpellier.

Kände att det var läge att ge denna stad en chans till eftersom mitt förra besök här kortades av på grund av att det helt enkelt inte gick att ta sig.

Orsaken var inte direkt den väntade: en snöstorm av för trakterna sällan skådat slag lamslog Montpellier och stora delar av södra Europa så resan tog ett dygn längre än planerat.

Väl framme möttes jag av minst sagt märkliga scenerier: snötyngda palmblad och drivor av snö längs stadens gator samtidigt som vädret återgått till det normala och en strålande vårsol värmde.

Det sistnämnda gjorde att snön såklart snabbt smälte bort, men det var tydligt att ovädret ändå försatt staden i någon sorts mentalt undantagstillstånd.

Men i dag fick jag alltså möjligheten att se Montpellier i ett mer rättvisande sken. Staden var sig naturligtvis sig lik men känslan av vardagslunk mer påtaglig.

En fördel med att återvända till resmål är ju att man får möjlighet att uppleva fler saker och att upptäcka sådant som man kanske inte hann med sist.

I mitt fall handlade det om det utmärkta konstmuseet Musée Fabre som förfogar över en talrik och imponerande samling verk från 1600-talet och framåt, allt presenterat på ett överskådligt vis över flera våningsplan.

Just nu har man dessutom en finfin tillfällig utställning om Gustave Courbet.

Som fan av Art Nouveau vill jag också plussa för stadens många byggnader i stilen. Montpellier har liksom de flesta städerna här i den franska södern gamla anor och en hel del bevarade byggnader från olika tidsåldrar.

Den riktigt gamla stadskärnan är pittoresk och mysig att vandra i även om det omfattande butiksutbudet där är lite väl chict för min smak.

Supermysiga Strasbourg

Min turné till de tio största franska städerna fortsätter och det nionde stoppet fick bli här i Strasbourg, denna gemytliga pärla till stad.

Jag får erkänna att det här tillsammans med Nantes var den stad i projektet som jag hade sämst koll på före besöket och precis som i fallet med Nantes måste jag säga att det varit en positiv överraskning att vara här.

Bara att vandra runt bland bebyggelsen på världsarvslistade och centralt belägna ön Petite France är en upplevelse värd besöket här.

Precis som vid mitt besök i Montpellier i mars är detta också en resa till mina frankofila rötter.

I kväll väntar nämligen konsert med en av de där artisterna som varit med mig länge, länge och som var en viktig del i processen att göra mig till den fanatiker kring Frankrike och dess kultur som jag är.

Det handlar om Etienne Daho vars skivor faktiskt gavs ut i Sverige under några år i skarven mellan 80- och 90-talen. Återstår att se hur många av de gamla hitsen han kommer att spela dock. Jag ser fram emot konserten väldigt mycket alldeles oavsett.

Putain de concert!

Ursäkta kraftuttrycket i rubriken, men oj vad bra Indochines konsert i Montpellier i lördags var!

Rubriken har anspelar dessutom på Putain de Stade, liveskivan inspelad under Indochines utsålda konsert på Stade de France utanför Paris för några år sedan. Indochine är alltjämt enda franska rockband som lyckats mes konststycket att sälja ut den väldiga arenan!

Konserten i Montpellier i lördags byggde till stor del på låtar från bandets senaste platta 13 som släpptes i höstas, men naturligtvis bjöd bandet på nytolkningar av favoriter från den digra låtkatalogen också.

Till publikens stora jubel levererades inspirerade versioner av Indochineklassiker som L’Aventurier, Canary Bay, Trois nuits par semaine och J’ai demandé a la lune bland andra.

Allt inramat av en fantastisk scendesign och snillrik användning av videoprojiceringar och ljud. En personlig favorit var versionen av Gloria där Nicola Sirkis (den ende kvarvarande originalmedlemmen) sjöng duett med en läckert förinspelad version av duettpartnern Asia Argento. Oerhört suggestivt!

Publiken var inledningsvis lite svårflörtad men en bit in i konserten hade Nicolas Sirkis, som den karismatiske och pådrivande scenpersonlighet han är, drivit upp stämningen rejält! Och mot slutet var hela arenan på kokpunkten! Det var långt ifrån bara jag som vandrade från arenan, ut i den behagligt temperade Montpelliernatten, med ett stort leende på läpparna! Att jag sedan inte fick höra Kao Bang, låten som fick mig att upptäcka bandet och som öppnade porten till den frankofona sfären för mig, spelade mindre roll.

Indochine är ett band som förtjänar att vara mer känt i Sverige än vad det är. Inte minst eftersom bandets nuvarande trumslagare är svensk!

I mysiga Montpellier på spaning efter frankofila rötter

Dags att bryta den långa tystnaden igen. Detta med en rapport från det första steget på mitt projekt att före nästa års slut ha varit i Frankrikes tio största städer.

En kontrollräkning gav vid handen att jag hade fem städer kvar och först ut att bockas av blev alltså den sydfranska metropolen Montpellier.

En stad som visade sig vara en angenäm bekantskap. Förutom den snöstorm (!) som försenade min ankomst med ett knappt dygn och mitt bagage med ytterligare ett drygt.

Men det kanske mest spännande med min visit här är att få se Indochine spela live. Gruppen vars hit Kao Bang på 80-talet sådde det första fröet till min i dag passionerade frankofili. Konserten är i kväll. Återkommer med en rapport därifrån. A la prochaine!

Parisiens et champions!

Det börjar bli en riktigt trevlig vana detta! För tredje året i rad är Paris Saint-Germain franska ligamästare i fotboll för herrar. Och denna klubbens totalt femte ligatitel säkrades på ett fint vis, med seger med 2-1 borta mot Montpellier. Målskyttar för PSG var Blaise Matudi och Ezequiel Lavezzi. PSG inledde starkt och hade ledningen med 2-0 och bud på fler mål, men efter en sen reducering i den första halvleken fick Montpellier nya krafter och i den andra halvleken hade laget några vassa möjligheter även till en kvittering.

Men det är historia nu och eftersom jagande Lyon samtidigt endast mäktade med att spela oavgjort mot Bordeaux så hade det heller inte spelat någon roll om Montpellier hade kvitterat eller till och med vänt på matchen. Fast det är klart, det känns naturligtvis ännu bättre att fira den säkrade ligatiteln efter en seger även i den enskilda matchen.

Detta är alltså den tredje raka ligatiteln för PSG. Den första av de tre känns fortfarande som den häftigaste eftersom det var den första som jag fått uppleva sedan jag vid mitten av 90-talet aktivt började följa laget, men jag måste säga att det känns nästan lika häftigt denna gång. Mycket på grund av att den här säsongen har varit så mycket av en kamp.

Spelet stämde länge inte alls och för inte allt för länge sedan var jag helt övertygad om att det inte skulle gå vägen. Många skador, ruskigt tufft matchande och en riktigt vass utmanare i ett frejdigt och ungdomligt Lyon såg ut att ställa till det.

Men då klev laget fram, och då menar jag verkligen LAGET, och spelade sin allra bästa fotboll när det gällde som allra mest. Den senaste tiden har det varit en ren fröjd att se hur PSG har spelat. Spelglädjen, kreativiteten och harmonin har flödat och resultaten har blivit därefter. Det är en synnerligen värdig fransk ligamästare som i kväll har korats, det tror jag att de allra flesta är helt överens om.

Nu återstår en ligamatch, hemma mot Reims nästa helg, och helgen därefter har PSG chansen att säkra en historisk trippel då man möter Auxerre i finalen i den franska cupen. Seger där och PSG blir första lag att samma säsong vinna såväl ligan som ligacupen och franska cupen. Paris est magique – et toujours champion!

Nu drar det igång igen!

Efter en sommar med först stor turbulens och sedan några riktiga stjärnvärvningar är det nu äntligen dags. I kväll kickar den ny säsong av Ligue 1 igång och det med den ovana situationen att det är Paris Saint-Germain som är titelförsvarare. Efter 19 långa år blev ju laget i mitt hjärta äntligen mästare igen. Försvaret av titeln inleds ikväll med match mot Montpellier på bortaplan. Att påstå att jag är laddad är närmast en underdrift. Att försvara en ligatitel är naturligtvis inte helt lätt och i det här specifika fallet gör en ny aktör på scenen det ännu lite tuffare. Nyrika nykomlingen Monaco har laddat inför återkomsten till Ligue 1 med den ena spektakulära storvärvningen efter den andra och kommer högst förmodligen att bjuda på tufft motstånd. Dessutom kommer självklart inte Marseille, Lyon och Saint-Etienne att ge sig utan säkerligen vilja sätta käppar i hjulen för de två giganterna.

Jag är mycket spänd att se hur nye tränaren Laurent Blanc väljer att formulera sina trupper. Kommer Zlatan Ibrahimovic och nyförvärvet Edinson Cavani att få starta? I så fall är det första matchen de spelar ihop och det blir spännande att se hur deras samspel kommer att fungera. Olyckskorparna har ju kraxat att det inte ska gå att få ett fungerande spel med dem båda samtidigt på planen men jag håller inte med. Det borde absolut gå att formulera ett riktigt vasst anfallspar av dessa storstjärnor och deras respektive spelsätt och kvalitéter känns definitivt kompatibla. Jag kan dessutom fortfarande tycka att laget saknar en riktigt vass spelfördelare på mittfältet, något som bland annat visade sig mot på pappret sämre motstånd i ligan under förra säsongen. PSG hade vid flera tillfällen påfallande svårt att dyrka upp och ta sig genom kompakta och högt pressande försvar. Men det kanske Laurent Blanc, som i grunden är mer offensiv i sitt fotbollstänk än föregångaren Carlo Ancelotti, har lyckats lösa till denna säsong med hjälp av de befintliga spelarna. Kompetens och spelförståelse finns där. Det gäller bara att kunna få ut den också. En nyckel kan definitivt vara att få fart på Javier Pastore. Försäsongsmatcherna har indikerat att något sådant kan vara på gång.

Jag förväntar mig ingen klang och jubel-föreställning i kväll men hoppas naturligtvis att laget inte ska vara lika trögstartat som förra säsongen. Avspark är det 20.30. Som jag längtar. Allez, PSG!

Bienvenue Zlatan!

Rêvons plus grand. Så lyder Paris Saint-Germains nya klubbmotto. Och visst har de senaste dagarnas händelser kring klubben i mitt hjärta fått det att kännas som att leva i en dröm. En dröm som, och jag kan knappt tro det ens nu när jag skriver det, har blivit sann. Jag får erkänna att jag har tagit allt snack och alla spekultationer kring att Zlatan Ibrahamovic skulle vara på väg att flytta till PSG som just snack och spekulationer. Och egentligen är det först efter att ha sett den nyss avslutade presskonferensen från Parc des Princes som det verkligen har gått upp för mig att Zlatan verkligen kommer att spela i PSG-tröjan de kommande säsongerna (det nyunderskrivna kontraktet är på tre säsonger). Att under en dryg veckas tid fått se världsspelare som Ezequiel Lavezzi, Thiago Silva och nu Zlatan Ibrahimovic ansluta till PSG känns lika fantastiskt som overkligt. Men, som Zlatan påpekade på presskonferensen, nu gäller det för drömlaget att leverera på planen också. Och att inget mästerskap vinner sig av sig självt och på papperet blev smärtsamt tydligt redan förra säsongen då spelet ofta hackade och PSG ”bara” slutade tvåa. Med det nu synnerligen förstärkta laget blir pressen inte direkt mindre. Inte minst på tänaren Carlo Ancelotti som får en grannlaga uppgift att snabbt bygga ett LAG av dessa lysande beståndsdelar, ett område där förra säsongens PSG lämnade en hel del i övrigt att önska och det blev som bekant Montpellier, det lag som spelade särklass bäst ihop som lag, som tog hem ligatiteln – trots en blygsam spelarbudget. Nu tror jag inte att det är Montpellier som blir den största utmanaren om ligatiteln. Det är Lille, som lite i tysthet har värvat oerhört intressanta spelare, som jag ser som den största rivalen. Lyon och Marseille kommer självklart också att vilja blanda sig i kampen om segerpokalen. En sak är dock säker: PSG kommer att bli laget att slå och den kommande säsongen kommer att bli den mest intressanta någonsin i Ligue 1. Det kan liksom inte bli den 11 augusti då PSG begår säsongspremiär hemma mot Lorient fort nog. Allez, PSG! Rêvons plus grand!

Miraklet som aldrig inträffade

Félicitations Montpellier! Jag hoppades in i det sista på ett mirakel men det infann sig aldrig. Trots att ett dåligt spelande PSG vände underläge till seger borta mot Lorient och att Auxerre faktiskt tog ledningen i matchen mot Montpellier känns det som att det aldrig ens var riktigt nära att miraklet skulle inträffa. Det här har varit Montpelliers säsong, inte minst efter juluppehållet. Laget har genomgående spelat den bästa och mest underhållande fotbollen, haft den där lilla turen som behövts vid rätt tillfällen och visat att ett bra och långsiktigt lagbygge kan övertrumfa miljardinvesteringar i stjärnspelare som PSG genomfört. Montpellier visade i kväll återigen sin styrka och vände till seger med 2-1,

Pengarullningen från PSG:s håll lär fortsätta i sommar. Och det känns som att det kommer att behövas. Laget behöver förstärkas med en eller två högklassiga forwards och en till spelfördelare av rang. Utöver det är det nog bäst att hålla sig lite lugna och jobba med att få det spelarmaterial man redan har att bli mer samspelt.

Så återigen grattis Montpellier. Njut nu av segern för nästa år är det vår tur! Paris est magique! Oavsett vad som händer. Och en andraplats och säkrat spel i Champions League är trots allt inte illa det heller.