RSS Flöde

Etikettarkiv: De 400 slagen

Jules och Jim – en alltjämt spänstig och vital 60-åring

SVT uppmärksammar just nu den nya franska vågen lite extra. Dels genom en utmärkt och nyproducerad dokumentär om del stilbildande filmrörelsen, dels genom att visa några av de verkliga Nouvelle vague-klassikerna.

Som till exempel François Truffauts bitterljuva och filosofiska triangeldrama Jules och Jim (Jules et Jim) från 1952.

Jules och Jim var Truffauts tredje långfilm och då tillsammans med föregångarna De 400 slagen och Skjut inte på pianisten del av en sensationellt stark öppningstrio av en filmografi.

Den tar sin början åren före första världskriget och skildrar den djupa vänskapen mellan franske Jim och österrikaren Jules – och hur den påverkas när yrvädret Charlotte som de båda förälskar sig i sveper in i deras liv som en virvelvind.

Jules och Jim är inte för inte en milstolpe inte bara inom fransk film och tjänar som uttalad inspirationskälla till exempelvis Martin Scorsese som bland annat hade den i åtanke vid vissa scener i Maffiabröder.

Truffauts berättande känns alltjämt i vissa stycken modernt och var för sin tid totalt banbrytande. Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell.

Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell. Ett öde den för övrigt delade med flera andra Nya vågen-filmer. Något man kan se mer om i den där dokumentären jag nämde i inledningen av texten.

Bland många imponerade beståndsdelar vill jag särskilt lyfta fram Raoul Coutards fantastiska foto, Georges Delerues med rätta omtalade filmmusik och Jeanne Moreaus ikoniska rollprestation som Charlotte.

Jules och Jim bygger på en roman av Henri-Pierre Roché, vars författarskap Truffaut skulle komma att återkomma till, och manusbearbetningen stod Truffaut själv för i samarbete med Jean Gruault och det är ett manus som resonerar kring och vrider och vänder på tankar kring vänskap, tvåsamhet och den fria kärleken. På ett sätt så att den fortfarande fängslar och fascinerar sin publik – sextio år efter sin premiär.

En oerhört vital och spänstig sextioåring!

I dag tänkte jag uppmärksamma en riktig milstolpe inom inte bara fransk film utan filmhistorien som helhet: Jean-Luc Godards banbrytande debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle) som hade premiär i mars 1960 och därmed firar sextio år i år.

Filmhistoriker träter om vilken film som ska anses ha startat den rörelse inom franska film som kom att kallas Nouvelle vague och sedermera la grunden till vad vi än i dag refererar till som modern film. Men att säga att franska nya vågen, som den brukar benämnas i Sverige, tog fart och slog igenom med François Truffauts De 400 slagen (Les Quatre cents coups) från 1959 och just Till sista andetaget är nog något som de allra flesta är överens om.

Två riktigt tunga pjäser i den moderna filmhistorien är det vi pratar om här men av de två är Till sista andetaget den avgjort coolaste och sett i en nutida kontext modernaste. Det var faktiskt Truffaut som skrev det första manuset men den versionen omarbetade Godard och tog sedan ut svängarna rejält i det filmiska berättandet och bröt vilt mot flera av den då drygt halvseklet gamla konstformens oskrivna regler.

I grund och botten är det en enkel kriminalhistoria. Småskurken Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) ska ta bilen från Marseille till Paris. På vägen får han ett antal poliser efter sig och han råkar skjuta en av dem. Han lyckas fly utan att bli upptäckt och anländer så småningom till Paris där han söker upp den amerikanska journaliststudenten Patricia (spelad av Jean Seberg) som han har träffat några gånger och är förtjust i. Med polisen hack i häl försöker han få henne att fly med honom till Italien.

Med en för tiden ultramodern filmisk skrud, en blandning av den för honom tämligen typiska filosoferande och influenser från och referenser till amerikansk kriminalfilm och populärkultur och inte minst ett av filmhistoriens mest ikoniska filmpar i Belmondo och Seberg gjorde Jean-Luc Godard Till sista andetaget till ett jazzigt svängigt mästerverk som alltså kom att bilda en skola för filmskapande som är relevant än i dag.

Det är klart att en hel del av filmen har gnagts på av tidens tand, men i det stora hela är Till sista andetaget så här sextio år senare en alltjämt oerhört vital och spänstig film! Omistlig inte minst  för den som har ett särskilt intresse för fransk film.

Adieu, Charles Aznavour!

I dag nåddes vi av beskedet att Charles Aznavour, en av de verkliga giganterna inom franskt kultur- och nöjesliv gått ur tiden. Under större delen av sina 94 levnadsår var han en av de mest firade och omtyckta kulturpersonligheterna i Frankrike och de avtryck han gjort i den franska underhållningshistorien är monumentala. Och han var aktiv långt upp i åren. Det som blev hans sista konsertturné genomförde han för fyra år sedan och han gjorde ett konsertframträdande i Japan bara för några veckor sedan.

Allra mest känd var han givetvis som sångare och kompositör men jag vill lyfta fram en annan del av hans konstnärskap för att på denna dag hylla hans gärning, nämligen hans skådespeleri. I samma stund som jag nåddes av beskedet att han avlidit gick jag fram till min filmhylla och plockade fram mitt exemplar av François Truffauts i dag aningen bortglömda, men lysande, andra långfilm Skjut på pianisten! (Tirez sur le pianiste) från 1960.

Det är verkligen en helt annan typ av film än den legendariska debuten De 400 slagen (Les quatre cents coups). Här handlar det om en stilfull hyllning och kärleksfull drift av den hårdkokta amerikanska noirfilmen. Charles Aznavour briljerar i huvudrollen som en blyg och timid barpianist som via sin småkriminelle bror av en slump hamnar i blickfånget och jagad av två gangsters, samtidigt som han också börjar bli förälskad i en av servitriserna.

Storyn i filmen är nog så banal men François Truffaut gör något extraordinärt av den. Som en del av den vid den tiden precis födda franska nya vågen bryter han upp berättandet på ett sätt som alltjämt känns modernt och använder sig av grepp som bröt kraftigt mot den filmiska regler som ditintills varit åtminstone oskrivna. Lägg därtill ett utmärkt svartvitt foto av mästaren Raoul Coutard och du har en film som är ett måste för den som är intresserad av inte bara fransk filmhistoria utan filmhistoria i stort.

Jag dristar mig till att slå fast att utan den här filmen och En rövarhistoria (Bande à part) från 1964 gjord av nya vågen-kollegan Jean-Luc Godard  hade Quentin Tarantinos filmer sett mycket annorlunda ut.

Skjut på pianisten! går bland annat att finna på några i Sverige tillgängliga streamingtjänster. Det gör så klart en hel del av den enorma mängd minnesvärda låtar han spelade in. Bland alla dessa vill jag denna dag slå ett extra slag för min personliga favorit bland hans studioalbum; Non, je n’ai rien oublié från 1971. En passande titel för Charles Aznavour – vi kommer aldrig att glömma dig!

 

Den lilla tjuven som stal mitt filmhjärta

lapetitevoleuse

Jag har sedan jag startade denna blogg för fem och ett halvt år sedan ett pågående projekt att försöka spåra mina frankofila rötter genom att se om de filmer som ledde mig in på det spåret och de som fördjupade kärleken. Nu var det ett bra tag sedan det senaste inlägget i ärendet, men när en av de där filmerna nyligen kom ut i en nyutgåva i Frankrike blev det en anledning så god som någon att återuppta det där projektet.

Filmen det handlar om är Den lilla tjuven (La Petite voleuse i original) i regi av Claude Miller från 1989. Jag såg den, fortfarande i början av min bana som filmkritiker,  för första gången i samband med den svenska biopremiären senare samma år och blev mycket förtjust i den.

Den lilla tjuven är baserad på ett manus av ingen mindre än François Truffaut. Mästerregissören arbetade för fullt med projektet när han 1984 avled. Kuriosa i sammanhanget är att filmens huvudperson, titelns lilla tjuv, först var tänkt att finnas med i Truffauts klassiska långfilmsdebut De 400 slagen (Les Quatre Cent Coups) från 1959. Rollfiguren lyftes emellertid ut ut manuset för att så småningom tillägnas ett eget manus. Ett manus som efter Truffauts död blev liggande i några år.

Att det blev just Claude Miller som till slut fick uppdraget att bearbeta och sedermera också filma François Truffauts manus var ingen slump. Truffaut var något av en mentor för Claude Miller under början av dennes karriär och några av Millers tidigaste långfilmer sågs som hyllningar till  Truffaut. Vilket också Den lilla tjuven  kom att bli.

Den lilla tjuven är en coming of age-berättelse som utspelas i en lite fransk stad i början av 1950-talet. I centrum för handlingen finns den 16-åriga flickan Janine (spelad av en lysande Charlotte Gainsbourg). Hennes mamma har övergett henne och hon vet överhuvudtaget inte vem hennes pappa är. I stället bor hon hos släktingar, under knapra förhållanden.

Janine drömmer dock om lyx och kärlek och har utvecklat en fallenhet för att stjäla saker som hon vill ha men inte kan få. Men när hon blir påkommen med en massa stöldgods i hemmet ställer det saker på sin spets. Hennes släktingar börjar lessna på henne och hon slutar skolan, skaffar sig ett jobb och ger sig ut på jakt efter det liv hon drömt om. Problemet är bara att hon har svårt att låta bli det där med att stjäla och att ljuga.

Hur Den lilla tjuven hade blivit om François Truffaut hade fått slutföra den kan man naturligtvis bara spekulera om, men i mitt tycke har Claude Miller gjort en film som känns som något Truffaut kunde ha gjort. Låt vara att den kanske är lite för konventionell för att verkligen ha varit gjord av honom. Under alla omständigheter går det knappast att säga något annat än att det är en film i mästarens anda.

Jag såg om Den lilla tjuven några efter biopremiären, men det var säkert 20 år sedan jag såg den senast så jag var allt lite spänd inför om jag skulle tycka om den lika mycket nu som då. En del filmer som man gillade i yngre år bleknar när man ser om dem och borde därmed ha fått kvarstå som ett trevligt minne.

När det gäller Den lilla tjuven kom mina farhågor på skam. Jag tycker att den håller mer än väl i dag. Det är en atmosfärrik och underhållande film som balanserar mellan humor och allvar. Det märks att Claude Miller känner för rollfigurerna, inte minst Janine, med sina fel och brister. De invändningar jag kan ha mot filmen är att den går lite väl snabbt fram i skeendet i bland, vilket gör att händelseförloppet inte hinner utvecklas på ett fullgott sätt. Resultatet blir att den emellanåt känns en aning rapsodisk.

Den lilla tjuven är en genomgående välagerad film, men det går ändå inte att låta bli att särskilt framhålla Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. Utan hennes finfina insats hade den här filmen förmodligen inte blivit så bra som den blev. Hennes rollinsats stjäl mitt hjärta – den här gången också.