Viva la Diva!

Dags för en liten tur längs minnenas allé igen. I mitt långsamt framåtskridande projekt att se om de där filmerna som skapade den frankofil jag nu är har jag nu nått fram till Jean-Jacques Beineix kultförklarade debutfilm Diva från 1981.

En film som på sin tid bröt ny mark och inledde den våg av franska filmer som så småningom kom att samlas under rubriken Cinéma du look. De var gjorda av unga regissörer som i en sorts motreaktion till den tämligen naturalistiska stil som fransk sjuttiotalsfilm dominerats av lät sig inspireras och influeras av estetiken från reklamfilm och musikvideor.

Det var en stil som initialt låt oss säga inte mottogs med öppna armar av dåtidens kritiker. Många av filmerna sablades ner av de franska kritikerna, inte minst Diva. Någon omedelbar succé blev den heller inte men efter ett tag började ryktet om den spridas och publiken visade sig älska den och i dag räknas den, med rätta, som en klassiker. Och även etablissemanget föll till slut för den. Den fick motta ett antal Césarstatyetter vid 1982-års gala, bland annat för bästa debutfilm och bästa foto.

Det sistnämnda synnerligen välförtjänt. Genrenamnet Cinéma du look myntades inte av en slump, även om det var menat i viss nedsättande ton, filmerna var ofta visuellt bländande och Philippe Rousselots foto i Diva satte standarden direkt. Här bjuds på på fantastiska bildkompositioner, vackert fångade Parismiljöer och en jaktsekvens genom metron så svettig att den tar andan ur tittaren än i dag.

I Diva sätts också direkt en av genrens verkliga kännetecken på plats, den halsbrytande blandningen mellan hög- och popkultur. I centrum för handlingen står den unge operaälskande brevbäraren Jules. Hans allra största idol är divan Cynthia Hawkins, som konsekvent vägrar att låta sig inspelas. Vid en konsert i Paris spelar dock Jules i smyg in hennes framträdande, ovetandes om att två ljusskygga figurer i publiken upptäcker vad han håller på med. De vill mycket gärna lägga sina händer på inspelningen.

Det vill sig inte heller bättre att han ute på jobb ovetandes får ett kassettband nerstoppat i sin postväska. Det är en kvinna som innan hon dödas av två skumma män som jagar henne lägger kassetten, som innehåller material som kan avslöja en kriminell komplott, i hans väska. Snart finner sig Jules jagad av såväl kriminella element som polis och hans liv är i fara.

Det var rätt länge sedan jag såg Diva senast och jag var lite fundersam kring om den skulle göra lika starkt intryck på mig denna gång. Den gjorde som sagt väldigt starkt intryck på mig när jag mot slutet av åttiotalet såg den för första gången, men att det stiliserade och coola berättandet som knockade tonåringen då skulle behålla sig kraft på den medelålders mannen nu kändes långtifrån självklart. Men det gjorde den verkligen.

Jag satt som uppslukad inför det som utspelades framför mina ögonen den här gången också. Atmosfären, bildspråket, stilen, de coola rollfigurerna och inte minst musiken håller så hög klass att det som då var avantgarde och bandbytande men nu på sätt och vis är en aning daterat ändå fängslar och fascinerar. Diva må fylla 40 år nästa år, men det är en synnerligen spänstig, fräsch och ungdomlig fyrtioåring vi pratar om!

Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Välkommen tillbaka i nästan gammal god form, Luc Besson!

Det var ett bra tag sedan sist men till slut har Luc Besson äntligen gjort en film som i alla fall tål att nämnas i samma sammanhang som de filmer han gjorde mot slutet av 80-talet och början av 90-talet. Riktigt ända fram till samma klass som Nikita eller Leon når inte Lucy (som just nu är aktuell på svenska biografer) men det här är ett oerhört stort steg i rätt riktning.

Inledningen av filmen är fantastisk.  Vi kastas huvudstupa in i den actionspäckade handlingen och möter Lucy. Hon är en 25-årig amerikanska som studerar i Taipei i Taiwan. Hon luras/tvingas av sin sunkiga pojkvän att lämna en portfölj till en koreansk affärsman.

Det som enligt pojkvännen ska vara en enkel och ofarlig affär visar sig snabbt bli något helt annat. Efter att ha fått se pojkvännen skjutas ihjäl blir hon förd till affärsmannen som i själva verket är gangsterboss och droghandlare. Väskan innehåller en kraftfull syntetisk drog avsedd för den europeiska marknaden. Lucy och några andra personer tvingas bli knarkkurirer genom att få påsar med den nya drogen inopererade i magen och på så sätt obemärkt kunna föra in knarket förbi tullkontrollen på några stora europeiska flygplatser.

När det gäller just Lucy går något snett. Innan hon skickas iväg blir hon misshandlad av en av de som ska vakta henne. Han sparkar henne upprepade gånger i magen och det gör att de inopererade påsarna springer läck och hon får stora mängder av den nya drogen rätt in i kroppen. Effekten blir dock ingen överdos utan något helt annat. Hennes hjärna stimuleras och börjar gradvis använda allt högre del av sin kapacitet (en av filmens grundpremisser är att människan använder 10 procent av sin hjärnkapacitet). I takt med att drogen verkar och hennes hjärnkapacitet ökar får hon mer kontroll över sin kropp och andras. Hon utvecklar helt enkelt någon form av superkrafter, inte minst intellektuellt.

Lucys initiala tankar är inställda på hämnd och hon ger sig direkt efter de som försatt henne i situationen, men i takt med att hennes hjärnkapacitet hela tiden ökar börjar hon att fundera över sin roll i det stora hela och vad hon kan göra gör mänskligheten. Hon tar kontakt med en av de främsta forskarna på området hjärnan och dess kapacitet, en åldrad amerikan som råkar vara på föreläsningsresa i Paris. Hon reser dit, men det gör också skurkarna som inte på långa vägar är redo att enkelt ge upp sina planer på att distribuera drogerna.

Det börjar som sagt oerhört bra, de första 20 minuterna av Lucy är smått suveräna, men den resterande dryga timmen lyckas inte riktigt förvalta det inledningen lovar. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar förlorar sig filmen alltmer i någon form av kvasivetenskapligt existentiellt funderande som inte hänger ihop. Luc Besson är tydligt med sina pretentioner, här finns inklippsbilder som skvallrar om att han förmodligen har tagit sikte på och inspirerats av Stanley Kubricks 2001. Och någon intellektuell systerfilm till 2001 är Lucy sannerligen inte. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar krävs det i allt högre grad att man kopplar bort sin egen för att det inte ska uppfattas som alltför fånigt.

Bortsett från att det alltefter vad handlingen fortskrider emellanåt går överstyr rejält och att budgeten underskridit ambitionsnivå, en del av effekterna är mer än lovligt plastiga, går det verkligen inte säga annat än att det är en fartfylld och underhållande resa Luc Besson bjuder oss på. Förutom de där misslyckade digitala effekterna är Lucy en snygg och effektivt berättad film. Klippningen (av Besson själv) och fotot håller hög klass och gör Lucy till en visuell karusellfärd som är Bessons mest inspirerade sedan han var en av de främsta företrädarna inom den synnerligen stilmedvetna franska så kallade Cinéma du look-rörelsen.

En huvudanledning till att Lucy trots allt fungerar så pass bra som den gör är Scarlett Johansson. Hon övertygar stort och har genom sitt agerande en sammanhållande effekt som är direkt avgörande när filmens handling mot slutet hotar ett helt förlora sig i ett mörker av fånighet och pseudovetenskap.

Underhållande och fartfyllt är det dock onekligen. Om bara Luc Besson redan på manusstadiet hade stannat upp och funderat ut en idé som helt och hållet svarat upp till den smått briljanta öppningen hade Lucy kunnat bli fantastisk, kanske till och med bättre än Nikita som jag alltjämt håller som Bessons bästa. Men Lucy är trots allt ett så stort steg i rätt riktning att jag nu i alla fall vågar tro och hoppas att Luc Besson faktiskt ska kunna nå upp till de höjderna igen. Det är kul att kunna konstatera att det nu känns som att han är tillbaka på riktigt.

Filmer som Subway, Det stora blå och Nikita var mycket viktiga pusselbitar när min frankofili en gång i tiden tog form. Han var helt enkelt en av de viktigaste figurerna i den processen. Det är något jag är för evigt tacksam för.

He´s got du look – Cinéma du look

Regissören Leos Carax, eller Alexandre Oscar Dupont som han egentligen heter, är utan tvivel mest känd för filmen De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf) från 1991. Den inte särskilt produktive regissörens tre andra långfilmer är inte till närmelsevis lika kända för en svensk publik.

Nu ges dock chansen att upptäcka eller återupptäcka dem. Just i dag släpps nämligen en dvdbox med de där tre övriga Carax-filmerna Boy Meets Girl från 1984, Mauvais Sang från 1986 och Pola X från 1999 i Sverige. En riktigt kulturgärning om du frågar mig, för Leos Carax är så mycket mer än bara De älskande på Pont-Neuf. Visst, det är hans bästa film, men de andra tre går sannerligen inte av för hackor de heller.

Just i dag tänkte jag lyfta fram debutfilmen Boy Meets Girl. Leos Carax utgjorde tillsammans med Jean-Jacques Beineix och Luc Besson kärnan i den filmrörelse i Frankrike som fick namnet Cinéma du look. Det var en tämligen kortlivad genre som främst brukar användas för de här tre regissörernas filmer från mitten av 80-talet till det tidiga 90-talet.

Namnet myntades 1989 av den franske filmkritikern Raphaël Bassan som tyckte att filmerna i fråga brydde sig mer om stil än innehåll och berättande. Och visst rör det sig om stilmedvetna filmer, men den något nedsättande värderingen stil över innehåll håller jag inte med om. Absolut inte när det gäller Leos Carax som med lätthet är den mest intellektuelle av de tre. Vilket Boy Meets Girl är ett tydligt exempel på.

Visst är ytan i Boy Meets Girl slående med det vackra och expressiva svartvita foto och de aviga, men oerhört snygga bildkompositionerna. Men det finns betydligt mer att hämta i Boy Meets Girl än yta. Det är en resonerande och filosoferande film som för tanken till Jean-Luc Godards sena sextio- och tidiga 70-tal.

Leos Carax har sitt eget sätt att göra det på, men delar Godards fallenhet för att blanda intellektuella resonemang och populärkulturella referenser. Allt med ett narrativ som inte direkt är det traditionella. Så det ligger lite i monsieur Bassans resonemang att själva berättandet inte är det allra viktigaste för en Cinéma du look-film. Inte i traditionell mening i alla fall.

Boy Meets Girl utgör tillsammans med Mauvais Sang och De älskande på Pont-Neuf en informell trilogi om ung kärlek. I alla tre heter huvudpersonen Alex och spelas av Denis Levant, en aning förvirrande eftersom det inte är samma karaktär det handlar om. I alla fall inte i strikt mening.

Alex i Boy Meets Girl är en ung man som just har blivit dumpad av sin flickvän. Djupt deprimerad över det driver han runt i staden. Mireille har också nyligen fått sitt hjärta krossat och deras vägar verkar som ödesbestämda att korsas. Så enkel är den egentliga handlingen. Men som sagt, så enkel är inte filmen. Bildspråket är fängslande, men komplext och inte sällan bryter huvudkaraktärerna ut i långa och Sartreinfluerade inre monologer. I andra stunder drivs Boy Meets Girl framåt av ett ordlöst berättande influerat av expressionistisk stumfilm.

Det finns ett stråk av mörk humor i Boy Meets Girl och även om det rör sig om en oändligt mycket mer stramt hållen film är det inte svårt att förstå att Leos Carax senare på samma tema kunde göra en så explosiv visuell fest till film som De älskande på Pont-Neuf. Boy Meets Girl går definitivt att se som en förstudie till den senare.

Den svenska utgåvan av dvd-boxen med Boy Meets Girl, Mauvais Sang och Pola X kunde knappast ha släppts med bättre tajming. Inom kort är är det nämligen världspremiär för Leos Carax femte långfilm, hans första på 13 år, Holy Motors. Premiären sker i Cannes där den visas inom tävlan vid årets filmfestival. Det återstår att se om det blir en återkomst som juryn tycker är värd en guldpalm.

Pas blue, ni blanc – mais rouge

Här är en film som jag inte riktigt blir klok på. Men så har den också blivit en rejäl vattendelare såväl bland kritiker som publik. Eller publik och publik förresten, hemma i Frankrike blev den en smärre flopp publikt sett på bio med bara knappa 35 000 sålda biljetter. Det var betydligt mycket mindre än förväntat.

Det rörde sig trots allt om den kontroversielle och omtalade musikvideoregissören Romain Gavras dubutfilm, dessutom med en av fransk films mest karismatiska stjärnor de senaste 15 åren i form av Vincent Cassel i en ledande roll. Helt överraskande är det dock inte att Notre jour viendra, biovisad i Sverige under titeln Vår dag ska komma och sedan några veckor tillbaka ute på svensk dvd under sin internationella titel Our Day Will Come, inte fick folkmassor att vallfärda till biograferna.

Det är en egensinnig film och definitivt inte något för alla smaker. Den som har sett någon av Romain Gavras två mest kända verk, musikvideorna till Born Free av M.I.A och Stress med Justice bör ha en föraning om vad som väntar. Notre jour viendra är som en symbios av dessa två videor i långfilmsformat.

Det är våldsamt, genomsyras av en hotfull stämning men också samtidigt kargt och avskalat vackert. Romain Gavras har fint artistiskt påbrå. Hans far är den flerfaldigt prisbelönte regissören Costa-Gavras och visst går det att säga att sonen går i faderns fotspår. Men rent uttrycksmässigt finns det inte mycket av faderns konstnärskap i Romains. Gavras har tagit betydligt mer intryck av 80-talets Cinéma du look-regissörer.

I hans bildspråk finns spår av storheter som Besson och Beineix. Men allra mest ekar det av Leos Carax. Inte minst eftersom Romain Gavras precis som Leos Carax mest tycks vara ute efter det bildmässiga och det känslomässiga. Det häftiga bilderna och det stålgrå bildspråket arbetar mer mot att frammana en känsla än att nödvändigtvis berätta en historia.

Notre jour viendra riktar in ett slag mot solarplexus och går rakt på det centrala nervsystemet mer än flörtar med hjärnan och tankeförmågan. Kort sagt, själva handlingen är inte det viktiga och står följaktligen i skymundan.

Och där någonstans finns väl förklaringen till varför jag inte riktigt blir klok på Notre jour viendra. Även om det är tydligt att det bilder och scenerier som är det viktigaste, ibland bryr han sig inte om att ens försöka länka samman scenerna som då tämligen abrupt avlöser varandra, så känns det som att det finns ett budskap dolt någonstans. Som att han vill säga något med sin film. Det är dock oklart vad. Det är i och för sig fullt möjligt att det bara är jag som inte fattar, men jag får inte grepp om vad det är han vill säga.

Det är som sagt en mycket våldsam film. Inte bara på grund av de faktiska våldsskildringarna utan också genom den obehagliga stämning som genomsyrar hela filmen. Det finns inga karaktärer att sympatisera med och miljöerna är hotfulla. Men samtidigt går det inte att sluta titta.

Vincent Cassel och framförallt Olivier Barthelemy, den sistnämnda inte helt olik Denis Levant i Leos Carax De älskande på Pont-Neuf med sin intensitet och nerviga närvaro i skådespelet, är trollbindande och Romain Gavras bildspråk är verkligen häftigt, Notre jour viendra innehåller några visuellt fantastiska scener.

Dessutom visar Romain Gavras prov på en mycket mörk humor. Det är lite Diva här och Subway där, med inslag av Mauvais sang och De älskande på Pont-Neuf. Och Romain Gavras egna musikvideor då.

Notre jour viendra är en sorts road movie, nästan postapokalyptisk i sitt uttryck trots att den av allt att döma utspelas i nutid. Den handlar om en mobbad rödhårig kille i de övre tonåren. Han känner sig helt ensam i tillvaron tills att han plockas upp av en uttråkad psykolog, även han rödhårig. Psykologen tar killen under sina vingar och tutar i honom att utanförskapet sitter i hårfärgen och tillsammans ger de sig ut på en konfrontatorisk resa där de tar sig an resten av världen. Målet är att ta sig till Irland, som killen tror är en frizon för rödhåriga.

Som sagt, Notre jour viendra är inte en film för alla och den är svår att få grepp om, men om du vill se något som verkligen bryter av mot mainstreamflödet då kan det vara en film för dig. Om du ser den, eller har sett den, återkom gärna och dela med dig av dina tankar. Förslag på hur den ska tolkas och vad Romain Gavras kan tänkas vilja säga mottages tacksamt.

Luc Besson delvis tillbaka i gammal god form

Med tanke på vad han har presterat hittills under 2000-talet är det svårt, nästintill omöjligt, att förstå att den franske regissören Luc Besson en gång i tiden räknades som en av världens mest spännande och största visionärer. Magin tycktes ta slut någonstans i samband med Det femte elementet från 1997.

Jeanne d’Arc från 1999, med dåvarande hustrun Milla Jovovich i huvudrollen, var inte mycket att skriva hem om och hans nästa projekt som regissör Angel-A (2005) var rent utsagt katastrofal. Utöver barnfilmstrilogin om Arthur och minimojerna, gjorda efter egen barnboksförlaga, har han främst varit verksam som producent och manusförfattare av en strid ström av inte sällan unket reaktionär dussinaction.

Tiden fram till och med Det femte elementet är dock en helt annan femma. Redan långfilmsdebuten Den sista striden från 1983 renderade honom en hel del uppmärksamhet, men det var den efterföljande imponerande sviten filmer som Subway (1985), Det stora blå (1988), Nikita (1990) och Leon (1994) som placerade honom i rollen som en av världens då främsta regissörer.

Tillsammans med kollegorna Leos Carax och Jean-Jacques Beineix utgjorde han kärntruppen av regissörer av den våg av synnerligen stilmedvetna franska filmer som gjordes under framförallt den senare delen och 80-talet och början av 90-talet och som kom att samlas under genrebeteckningen Cinéma du look.

Det var filmer som gav eko och blev stora succéer även långt utanför Frankrikes gränser. Carax Mauvais Sang (1986) och De älskande på Pont-Neuf (1991) och Beineix Diva-dödligt intermezzo (1981) och Betty Blue (1986) får tveklöst räknas till de moderna klassikerna. Precis som hos Besson tycks kreativiteten någonstans vid mitten och slutet av 90-talet ha sinat även hos de två genrekollegorna. I motsats till Besson har varken Carax eller Beineix varit särskilt aktiv under det nya millenniet.

Namnet Luc Besson har alltså sedan länge devalverats kraftigt i värde som kvalitetsmarkör. Det var ett bra tag sedan en film som Besson varit involverad i automatiskt fick biodistribution här i Sverige. Just nu är förvisso Athur och de två världarna aktuell på de svenska biograferna, men samtidigt släpps nu Luc Bessons näst senaste film Les aventures extraordinaires d’Adèle Blanc-Sec under sin internationella titel Adèle and the Secret of the Mummy direkt på DVD här i Sverige.

Lite märkligt och tråkigt kan jag tycka. Märkligt för att det, även om det som sagt inte säger sådär värst mycket, är Bessons bästa film sedan Det femte elementet och tråkigt för att det är en film som verkligen vinner på att visas på stor duk. Denna filmatisering av Jacques Tardis i Frankrike och Belgien så populära seriealbum från 70-talet har nämligen sina allra största styrkor på produktionsnivå.

Scenografin är magnifik och kostymerna fantastiska. Dessutom visar Besson den här gången åtminstone lite prov på den infallsrikedom i kameraarbetet som var en viktig del av hans version av Cinéma du look. Men i det stora hela är det stilmässigt faktiskt mer Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (2004) och Amélie från Montmartre (2001) än Cinéma du look över den här anrättningen. Dock utan Jeunets patenterade anarkism och drastiska humor.

Till dags dato har Jacques Tardi gjort nio seriealbum om sin hjältinna Adèle Blanc-Sec och Luc Bessons film är ett sorts koncentrat av de fyra första (de som släpptes på 70-talet). Tanken är att det så småningom ska bli två filmer till ,som då ska behandla de ytterligare volymerna.

De riktigt inbitna fansen av serieförlagan har haft en hel del att säga om Luc Bessons filmatisering, men det hör liksom till. Visst har Besson tagit sig vissa friheter, inte alltid helt lyckade sådana heller, men att göra vissa anpassningar till det annorlunda uttryckssätt jämfört med seriealbumets som en spelfilm innebär är trots allt oundvikligt.

Filmen tar sitt avstamp i Paris. Året är 1912 och den åldrade vetenskapsmannen Esperandieu lyckas när han testar sina telepatiska krafter av misstag kläcka ett gammalt pterodaktylägg på det naturhistoriska museet. Och det säger sig självt att det ställer till problem att ha en flygande ödla från dinosaurietiden härjande lös i Paris.

Samtidigt som flygödlan skapar förvirring på sitt håll återvänder journalisten och författarinnan Adèle Blanc-Sec från en resa till Egypten med det hon tror vara mumien av en gammal faraos livmedikus i bagaget. Adèle tror nämligen att hon med hjälp av Esperandieu kan väcka den gamla läkaren till liv – och att han ska kunna hjälpa Adèles svårt sjuka tvillingsyster Agathe.

Låter det lite rörigt? Ja, det händer en hel del i den här filmen och den väver som tidigare sagt ihop handlingsspår från fyra seriealbum. Det hade definitivt gått att dra ner på ambitionsnivån och koncentrera sig på några färre handlingsspår. Det högt uppskruvade tempot gör också att det är mycket som inte hinns med. Vare sig karaktärerna eller alla handlingsspår hinner utvecklas fullt ut.

Det blir också lite väl mycket slapstickfars och enkla humorpoänger över det hela ibland. Men samtidigt ligger en hel del av filmens charm i det högt uppskruvade tempot. En sak är dock säker, det är inte mycket (om ens något) kvar av den underliggande samhällskritik som faktiskt fanns i Tardis serieförlaga. Och att Luc Besson tyvärr har tillfört några på gränsen till gubbsjuka scener går naturligtvis stick i stäv med Tardis feministiska jämställdhetsbudskap.

I det stora hela levererar dock Luc Besson i Adèle and the Secret of the Mummy fullt godkänd matinéunderhållning av gammalt klassiskt snitt. Det är lite ytligt, karaktärerna en aning platta och dialogen (som i ärlighetens namn mer eller mindre alltid har varit en akilleshäl för Besson) lämnar en del i övrigt att önska, men visuellt är det så flyhänt att det ändå fungerar. Även om jag inte kan låta bli att fundera över hur otroligt mycket bättre det hade blivit om Jean-Pierre Jeunet själv hade gjort filmen – och inte bara på håll låtit sin ande sväva över den.