Föraktet – en omistlig klassiker och en legendars genombrott

I dag nåddes vi av det sorgliga beskedet att Michel Piccoli, en av fransk films verkligt stora, gått ur tiden 94 år gammal. Förutom roller i en bra bit över 200 filmer gjorde han sig också ett namn som regissör, författare och musiker. Och hans aktiva karriär som skådespelare blev lång, så sent som 2011 hyllades han unisont för sin synnerligen vitala huvudroll i Nanni Morettis Vi har en påve! och det som blev hans sista spelfilmsroll skedde 2014.

Allra främst förknippas han kanske med sin långa och framgångsrika samverkan med Luis Buñuel och mitt första möte med honom var i Jacques Rivettes mästerverk Den sköna satmaran (La belle noiseuse), en av de där filmerna som betydde enormt mycket för mig och skapade den frankofil jag är idag.

Den ska jag med glädje återkomma till vid annat tillfälle för i denna min minnestext över Michel Piccoli tänkte jag lyfta fram det som blev hans genombrott. Och vilken film vi pratar om! Otaliga är de rankingar i vilken den placerats som en av de absolut bästa franska filmerna någonsin. Jag talar om Föraktet (Le mépris) i regi av Jean-Luc Godard från 1963 (till svenska biografer nådde den först tre år senare).

Föraktet är en i sanning märkvärdig film och på sant Godard-vis öppnar den för en mängd olika tolkningar. Grundstoryn i sig är enkel nog. En fransk manusförfattare (Piccoli) anlitas av en skrävlande amerikansk producent (Jack Palance) för att skriva om manuset till en pågående filmatisering av Odyssén. Men när han tackar ja visar det sig vara början på slutet för hans äktenskap. Under filmarbetet börjar han och hans hustru (Brigitte Bardot) snabbt glida från varandra och deras äktenskap sakta men säkert brytas ner.

Under den tämligen raka berättelsen finns som sagt många bottnar och flera sätt att läsa filmen. Det centrala, melankoliska relationsdramat är såklart ett men det går samtidigt också att se den som en satir över filmskapandet och konstnärens roll, en kritik av kapitalismen och en sorts bildsatt inlaga över Godards egna teorier kring vad bra film är och ska vara. Bland annat. Föraktet är en film som varit föremål för otaliga djupanalyser och teorier kring och som fortsätter att fängsla och fascinera än i dag.

Självklart finner man i Föraktet som i i stort sett alla Godards filmer blinkningar och influenser till filmhistorien, han inledde trots allt sin karriär som filmvetare och kritiker. Här spelar till exempel den legendariske tyske regissören Fritz Lang en metaversion av sig själv i rollen som regissör av Odyssén.

Rollbesättningen är överlag klockren, även om ingen av de inblandade egentligen var förstavalen för rollerna. Berättelserna om vedermödorna kring inspelningen av Föraktet är lika många som de om filmen i den. Michel Piccoli och Brigitte Bardot gör bägge mycket starka rolltolkningar, den senare kan till och med sitt livs starkaste, och Palance och Lang är perfekta i sina.

Fotot av nya vågen-favoriten och mästaren Raoul Coutard är lysande och Godards användande av scenografin och arkitekturen i den lägenhet där huvudrollsparet bor är vida hyllat och omtalat. Den här filmen går helt enkelt inte att gå förbi om man har ett intresse för fransk filmhistoria. Eller filmhistoria överhuvudtaget för den delen eftersom Godard och hans kollegor i den franska nya vågen revolutionerade filmberättandet på ett sätt som vi ser spår av än idag. Och Föraktet är och förblir ett av den nya vågens riktiga portalverk.

Au revoir, Michel Piccoli!

Visuellt storslaget men gubbsjukt och grunt om den store konstnären och hans musa

Andra har redan dragit parallellerna och det är bara att instämma. Gilles Bourdos film Renoir (som gick upp på svenska biografer i går) är i vissa stunder bara som ett avsnitt av den kontroversiella och hårt kritiserade danska tv-serien Blachman förklätt som en finkulturell film.

Det är klart att det inte är helt och hållet omotiverat att visa en naken kvinnokropp i en film som handlar om en konstnär som ofta hade just nakna kvinnor som motiv, men när som här de manliga huvudkaraktärerna ingående och kvasifilosofiskt får kommentera och recensera den, dessutom vid upprepade tillfällen, börjar åtminstone jag att skruva mig av obehag i biofåtöljen.

Saken blir naturligtvis inte bättre av att objektet ifråga ska föreställa 15 och en av själva huvudkaraktären dryga 70. Tyvärr så är detta inte det enda problem som den här filmen lider av utan kanske bara ett symptom av det. Det ska vara en film om den store konstnären och hans musa, men musan blir aldrig annat en just det objekt hon är i scenerna som jag just har beskrivit.

Regissören Gilles Bourdos visar inget egentligt intresse för henne, förutom i eftertexten där han upplyser om att hon dog okänd och bortglömd och antyder att han tycker att det inte borde ha varit så. Synd då att han i de 110 minuter film som föregår eftertexterna inte har gjort särskilt mycket för att lyfta fram henne och hennes roll för de två konstnärliga genierna som är de som står i centrum för Gilles Bourdos uppmärksamhet.

Renoir utspelas 1915 i ett underskönt Cagnes-sur-Mer. Den berömde impressionistmålaren Pierre-August Renoir befinner sig på ålderns höst och i en besvärlig situation. Hans hustru har nyss avlidit och själv är han svårt plågad av artros, så svårt att han nästan inte kan måla längre. Men han kämpar trots det på. Och en dag dyker den 15-åriga flickan Andrée Heuschling upp på hans gård och erbjuder sina tjänster som modell.

Renoir tackar ja till erbjudandet och den unga flickans närvaro tycks ge honom en nytändning. När sedan sonen Jean, som senare skulle bli berömd filmregissör (jag har skrivit om tre av hans filmer, Den stora illusionen, Spelets regler och La Marseillaise , tidigare här på bloggen), återvänder till fäderneshuset efter att ha stridit i det pågående första världskriget men blivit svårt sårad i sitt ena ben inleds en sorts triangeldrama. Han fattar nämligen tycke för den unga Andrée, eller Charlotte som hon sedermera skulle komma att kalla sig.

Det är främst på manus- och reginivå som Renoir brister. I övrigt har den en del förtjänster. Skådespelarna gör vad de kan utifrån de förutsättningar de har haft att jobba och Michel Bouqet och Christa Theret i rollerna som Renoir den äldre respektive Andrée Heuschling är särskilt bra. Men den egentliga huvudrollen i filmen har ljuset och den vidunderligt vackra naturen och landskapet.

Filmen är så fantastiskt vackert fotograferad att man har överseende med en del av bristerna, men inte alla. Jag kan inte sticka under stol med att den överhängande känslan jag har med mig ut ur salongen är den av besvikelse. Det hade kunnat bli en riktigt bra film av den här historien, men i Gilles Bourdos klumpiga regihänder blir det inte mer än förvisso vackert, men gubbsjukt och grunt. Renoir ger ingen fördjupning när det gäller någon av de skildrade personerna.

Avslutningsvis en kul detalj när det gäller arbetet med Renoir. Gilles Bourdos tog hjälp av en dömd konstförfalskare när det gällde att återskapa Renoirs målande i filmen.

Om du vill se en riktigt bra film om förhållandet mellan en konstnär och hans musa så råder jag dig att kolla in Jacques Rivettes på alla vis mästerliga och märkvärdiga fyratimmarsfilm Den sköna satmaran (La belle noiseuse) från 1991.